Reslängtan och hemlängtan

Edinburgh ekar ännu i minnet, det var min senaste resa. De långsmala kullerstenklädda gatorna kantade av petrolgröna, ishavsblå och läppstiftsröda små butiker och pubar framträder inför mitt inre och framkallar längtansfulla suckar. Jag undrar hur han mår mitt i försommaren mittemellan hägg och syren. Eller är det kanske en hon? Nej, det känns som en han. Är det namnet Edinburgh som mån tro påminner om manliga namn så som Edvin och Emil? Eller är det de påtagligt maskulina kännetecknen som whisky och höga glas fyllda med mörk öl? Eller är det kanske kiltarna som bärs upp förvånansvärt bra av robusta män? Jag vet inte.

Jag läppjar för närvarande på ett glas hemkokt rabarbersaft som jag kokade ihop sent i går eftermiddag. Det känns så somrigt och svenskt, nästan som att klunka i sig barndomsminnen och nostalgi. Det är underligt det där, hur smaker och dofter tycks fungera som en tidsmaskin och framkalla minnen och känslor som legat dolda hur länge som helst. Det är som att leka kurragömma med minnen, helt plötsligt finns de bara där, gömda under något litet dammigt skynke i ens inre. När leken är slut återgår man till vardagen och stoppar varsamt tillbaka dem under skynket igen.

Alltid längtar jag någonstans, men mår som bäst när jag längtar som minst. Här hemma i plyschsoffan med rabarbersaften intill längtar jag lika delar till svensk högsommar med doftande nyklippt gräs och vilda upptåg i sann barnanda, som till att möta Edinburgh i påtaglig grönska och under långa sommarkvällar. Jag längtar också till platser jag ännu inte besökt, och till platser och människor jag inte besökt på flera år. Jag längtar till och med efter att spendera tid i min egen trädgård och ivrigt vänta på om de nyplanterade örterna ger skörd. Man kan säga att jag har reslängtan och hemlängtan på samma gång, och inser svårigheten i att särskilja dem båda.

Vår trädgård rymmer massvis med magi
Längtar till Gaucín i Andalusien

Alla jag känner skulle hålla med om att jag är en drömmare, och de som är drömmare förstår den där längtan, som kan vara både berikande och skavande på samma gång. Jag lyssnade på en podd en gång, jag minns varken namnet på podden eller på personen som pratade, men jag minns hans ord. Orden liksom trängde sig in i mig och de ropade “fullträff!”, och jag förstod lite bättre hur saker och ting ligger till. Kanske. Orden viskade att vår värld ibland inte känns tillräckligt magisk, eller snarare att den magi som världen tillhandahåller varje dag för den som är mottaglig inte tas omhand, utan i stället passerar förbi oss, som om vore vi sömngångare inkapslade i ogenomträngliga skal.

Mitt tämligen nya nöje är att bege mig ut på rävspaning i skymningen. Till fots eller med bil, och alltid med en tennisboll instoppad i fickan om räven skulle få för sig att vilja kasta lite boll. Jag har nämligen fått veta att rävar har en förkärlek till bollar, och att snopna golfare mist både en och två bollar till en och annan bollkär räv. För mig är den bollälskande räven magi personifierad, och spänningen över att jag en dag kanske kommer stå öga mot öga med en räv som vill leka håller magin intakt.

För mig är även resor magi. Rannsakar jag mig själv ordentligt tror jag att sökandet efter magi är det främsta skälet till att jag är som tokig i att resa. Magin är så mycket enklare att finna när man reser eftersom sinnena per automatik registrerar allting in i minsta detalj. Det kan närmast kännas berusande att lyssna till ett främmande språk eller häpnas över en särpräglad arkitektur. Allting känns så nytt och obefläckat, och som om jag givits en chans till att utveckla en sida av mig själv jag inte visste fanns. Är det så man känner sig när man känner sig levande?

Efter några dagars eller veckors flitigt intagande av exotisk mat gör sig emellertid en antydan till hemlängtan ofta sig påmind. Aldrig förefaller väl köttbullar med gräddsås och kokt potatis så makalöst god som när den är utom räckhåll? Aldrig har jag talat så drömskt om stekt fläsk med löksås som under min fjärde vecka i Colombia. I Sverige finns den tillgänglig på nästintill varenda lunchrestaurang varje tisdag, och det sker sällan att jag besöker en restaurang en tisdagsförmiddag hemmavid. I stället sitter jag sannolikt och längtar till den där färska passionsfruktsjuicen i Colombia, och som jag har försökt återskapa i vårt kök, men misslyckats med.

Vad säger det här om mig undrar jag. Är det så enkelt som det uttjatade talesättet att “gräset alltid är grönare på andra sidan”? Det är möjligt, och om svaret är så banalt skäms jag lite, för det får mig att framstå som bortskämd och oförmögen att uppskatta det som är. Men jag är övertygad om att svaret faktiskt är mer komplicerat än så. Jag tror snarare att det paradoxalt nog handlar om hänförelsen av att känna sig närvarande. Närvaron upplevs som mycket mer lättåtkomlig när man placerar sig själv i ett nytt sammanhang, vilket ju ofta en resa innebär. Det är närvaron som skapar magi, och i avsaknaden av den försöker jag genom fantasin fylla tomrummen. Närvaron som suger tag i mig när jag plötsligt ser en rödfluffig svans under min promenad och inser att det är en räv är så förbaskat kittlande. Tid och rum raderas och det enda som där och då existerar är jag och den skygga räven.

De svenska gulglimrande åkrarna som fladdrade förbi på min näthinna när jag återvänt från Ryssland förbluffade mig. “Hur tusan har jag missat det här?”, tänkte jag förbryllat samtidigt som jag såg Sverige på riktigt för första gången från bilfönstret. Som om jag precis genomfört en laseroperation och de suddiga konturerna byttes ut mot osannolikt skarpa mönster i ett virrvarr av olika färgkombinationer. Det var magi. För första gången insåg jag hur vackert Sverige är.

Hur fint är inte Sverige? Här en skärgårdsdröm hos en väns familjehus
Idre fjäll, en annan svensk skönhet
Och så Vättern, alldeles nära, och med den lyckligaste hunden jag vet

Ibland brukar jag tänka på livet och tillvaron som en Mamma Mia-film, och tänker att det är precis så där det borde vara. Vänner och främlingar om vartannat som plötsligt brister ut i sång och dans i stället för att som i vanliga fall gå förbi varandra obemärkt eller påbörja en oengagerad konversation om någonting poänglöst. Vad säger det om mig? Att jag är “ack så naiv”, som en före detta klasskamrat beskrev mig som i ett inlägg på Lunarstorm tillsammans med en massa andra märkliga och mest otrevliga beskrivningar om alla andra klasskamrater. Eller är det kanske en vädjan till att vi tillsammans ska göra vårt yttersta för att skänka magi till världen och ta emot samma magi som världen obönhörligt skänker oss varje dag? Kanske är det lite av varje.

Kanske försöker jag bara förstå det där med hemlängtan och reslängtan lite bättre och känner mig märkbart förvirrad över om jag över huvud taget vidrört begreppen i detta blogginlägg. Borde jag döpa om inlägget till “magi”, eftersom jag knappt skriver om något av fenomenen, och knappt ens om resor? Jag känner mig lite bekymrad och smått illa till mods över hur besviken en eventuell läsare kanske blir när den googlar på “hemlängtan och resor”, och ramlar in på detta inlägg, och som varken skänker läsaren några svar eller någon tröst. Och ändå kan jag inte hjälpa att tänka att begreppen inte kan tala för sig själva, att de är så förenade med magi och närvaro, och med en massa andra känslor, tankar och begrepp. Att man inte kan tala om hemlängtan och reslängtan utan att problematisera en massa andra faktorer.

I dag har jag en överhängande reslängtan. Jag längtar till ett kritvitt hus med kornblåa fönster på en grekisk ö jag inte känner vid namn. I köksträdgården doftar det av timjan och rosmarin, och från köksfönstret vilar en förtrollande utsikt över Medelhavet och mörkrosa bougainvilleaträd. Ytterdörren står på vid gavel och jag hör hur någon med förvånansvärt genuin glädje utbrister “kalimera” från gatan utanför. Den fiktiva scenen är så orimlig och så möjlig på samma gång. Att någon ropar “God dag”, är ingen sensation, och det är enkelheten i scenariot som gör det magiskt. Liknande scenarion utspelar sig varje dag överallt på jorden, så också i den lilla byn jag bor i. Jag har bara varit för blind för att se det. Kanske har jag stört mig på dialekten orden har uttalats på, eller på att miljön inte känts pittoresk nog. Men när jag väl sitter där i Grekland med en svidande hemlängtan ska jag nog uppskatta det där “god dag:et” i min by ordentligt och finna magin även i det.

Dimmagi utanför huset
Trädgårdsmagi utanför fönstret

10 tips på att resa billigt

Många är vi som delar en passion för resor, men storleken på våra plånböcker kan däremot se väldigt annorlunda ut. Går det verkligen att resa billigt? Kan man resa utan att vara särskilt förmögen? Svaret är ja! Ja, men HUR undrar ni kanske då? Lugn, bara lugn, jag ska berätta om mina bästa tips alldeles strax.

Vart vill du åka?

Första steget innan man bestämmer sig för att boka en resa är kanske föga förvånande att besluta sig för vart man vill åka. Är det sol och bad man är ute efter, eller kanske längtar man efter en weekend i en storstad. Eller varför inte en kombination av dem båda? Kanske har man snöat in sig på en specifik plats, och vill till varje pris resa just dit. Kanske är man flexibel och äventyrslysten och kan tänka sig att resa i princip vartsomhelst.

Exempel 1: 2013 ville jag och min pojkvän som på den tiden var studenter med knappa medel åka på en weekend, och av någon anledning var vi fast beslutna att vi ville åka till Bratislava i Slovakien. Eftersom vi inte hade tiden på vår sida och såväl tentor som inlämningar väntandes hemmavid, var flyg det enda alternativet. Kruxet: Flygpriserna till just Bratislava överskred vår budget markant, och vi hittade inga direktflyg. Lösning: Flygbiljetter till Wien i Österrike var desto billigare, som enbart ligger en timme med buss från Bratislava. Dessutom fick vi därmed förmånen att uppleva två städer i stället för bara en.

Tips 1 – vidga perspektiven: Har du fått dille på en specifik destination men priserna dit är alldeles för saftiga, kolla priserna till närliggande orter/platser, och se om du på så vis kan komma billigare undan, och ändå åka dit du från början ville. Fördel: Du får uppleva ytterligare en plats förutom det planerade resmålet.

Exempel 2: Hösten 2018 ville jag bestämt åka till Edinburgh, och hade tänkt mig en klassisk weekend, dvs. torsdag-söndag. Problem: Flygen var tokdyra just torsdagar-söndagar. Lösning: Fredagar-måndagar var flygresorna sanslöst mycket billigare.

Tips 2 – flexibilitet med datum: Om du till exempel vill resa med Ryan Air och vill till en särskild plats, kolla på Ryan Airs hemsida vilka dagar som är billigast för avgångar. Det kan skilja hundralappar och ibland tusenlappar mellan avgångar på till exempel fredag och torsdagar. Har du möjligheten till en sådan flexibilitet kan du fynda ordentligt.

Exempel 3: Det är höst och 2016, och jag och min pojkvän vill åka på en weekend innan jul. Vart spelar mindre roll, priset är desto viktigare. Efter att ha jämfört olika städer på Ryan Airs hemsida med avgång från Skavsta hittar vi det billigaste alternativet, Sofia i Bulgarien. Det visar sig att vi ska bli stormförtjusta i Sofia, en plats vi förmodligen annars aldrig skulle tagit initiativ att åka till.

Tips 3 – välj plats efter pris: Har du en äventyrsådra eller bara ett öppet sinne och bryr dig mindre om vilken destinationen blir, jämför priser och åk till det mest prisvärda stället. Skanna av till exempel Ryan Airs hemsida de datumen du vill resa, där en resa till Warszawa exempelvis kanske visar sig kosta 1000 kronor mindre per person än till Krakow. Fördel: Du får möjligheten att upptäcka platser du kanske annars aldrig skulle ha tänkt på.

Vad vill du lägga pengar på?

De flesta av oss har någonting man är beredd att lägga lite mer pengar på, och skär hellre ner på andra kostnader. I mitt eget fall spenderar jag gärna lite extra pengar på att få äta god mat, och försöker i stället spara ner på boendekostnader och andra aktiviteter. Bestäm därför vad som är viktigast för dig, för att på bästa sätt lägga upp en budget som passar dig/er.

Att äta god mat är en av mina favoritaktiviteter när jag reser

Tips 4 – bo billigt men bra: Välj att boka in dig och ditt eventuella resesällskap på ett AirBnb i stället för ett hotell. Ofta får man mer för pengarna och kan för en mycket rimlig summa få ett fint, rymligt och centralt boende. Fördel: Du bor som lokalinvånarna själva, vilket gör att boendet känns mindre turistigt, och nästan som ditt eget provisoriska hem.

I trädgården på ett AirBnb i utkanten av Bogotá, Colombia

Tips 5 – Gå på en free walking tour: Guidade turer kan ofta sluka stora summor pengar, speciellt om de innehåller mat och dryck. Är du inte sugen på att slänga upp de pengarna, men vill ändå upptäcka resmålet med guide, följ med på en gratis rundtur. I Sofia finns till och med en gratis matrundtur, som enligt mig är alldeles förträfflig. När rundturen är över får man själv välja om och hur mycket man vill skänka guiden. Fördelar: Man upptäcker en stad tillsammans med en lokalinvånare som besitter expertis om staden. Och eftersom rundvandringen är gratis anstränger guiden ofta sig till det yttersta i förhoppningen om att få så mycket dricks som möjligt (dock är dricks som sagt frivilligt).

Tips 6 – Besök gratis museum: Många städer erbjuder ett flertal kostnadsfria museum. Och där finns även flera museer som är gratis under vissa veckodagar, ofta söndagar eller måndagar. Gör därför lite research innan du planerar in ett museibesök nästa gång du reser.

Tips 7 – Kör en picknicklunch: Även om jag förespråkar att äta god och lokal mat när man är utomlands vet jag att det kan kosta på ordentligt om man ska äta alla sina måltider på en restaurang. Skippa därför till exempel lunchmenyn och bege dig till närmsta mataffär eller saluhall och köp med de delikatesser du vill ha. Leta upp någon trevlig park, strand eller torg och njut av din picknick. Fördel: Har man kanske barn med sig eller om man är en rastlös typ är en picknick perfekt, eftersom man kan kombinera lunchen med lite frisbeekastning, bad och lekar samtidigt som man får frisk luft. Det är också tidseffektivt om man inte vill avbryta exempelvis strandhäng med ett restaurangbesök.

Mataffärer kan bjuda på härlig inspiration till picknick

Att ta sig runt

Vare sig man befinner sig i en storstad, kustnära eller på landsbygden är man ofta beroende av någon typ av transportmedel för att ta sig runt. I många länder är taxi dyrt, och kanske har man inte lust att spendera sin semester bakom ratten som egenchaufför. En tumregel är att ta reda på hur lokalinvånarna själva rör sig och ta rygg på dem. Inte sällan utgör tunnelbana och spårvagn ett vanligt transportmedel i större städer, vilket ofta är ett bra alternativ även för turister.

Personligen tycker jag dock att fötterna är det absolut bästa transportmedlet. Det kostar ingenting, och tills fots har man möjlighet att stanna till precis var man vill och betrakta omgivningarna med alla sina sinnen. Dessutom smakar maten aldrig bättre än när man låtit benmusklerna jobba ordentligt. I vissa fall krävs dock ett annat transportmedel, och ibland kan det kännas lite övermäktigt att ta reda på hur man bäst tar sig från punkt A till punkt B.

Tips 8 – hyr en cykel: Ett både billigt, roligt och miljövänligt sätt att upptäcka såväl en storstad som landsbygden på är genom att cykla. Är du i en turistort på solsemester brukar man hitta cykeluthyrning lite här och var. För 50 kronor/dag hyrde jag en cykel på Kos i Grekland och kunde med hjälp av den cykla runt till närliggande byar. Jag har även hyrt cykel i storstäder som Bogotá, Barcelona och Beijing, och tycker det är något alldeles speciellt med att iaktta en plats från en hoj. Fråga på ditt boende eller gör en sökning på webben för att leta upp cykeluthyrning i staden du ämnar besöka.

Cykeltur i Barcelona

Tips 9 – Uber: Om taxi ofta är dyrt och medför risken att bli blåst på pengar är Uber desto bättre. Speciellt om du befinner dig utanför Europa och kanske i en stad som upplevs som lite mindre trygg. När jag reste i Bogotá i Colombia använde jag och min pojkvän oss uteslutande av Uber, vilket var både smidigt och prisvärt, och tryggare än att åka med lokalbussar och tunnelbana. Resorna och beställningarna betalas och bokas via appen utan krångel.

Tips 10 – BlaBlaCar: Denna tjänst upptäckte jag och min sambo när vi reste i Andalusien för ungefär ett år sen. BlaBlaCar går ut på att man samåker i en bil till den ort chauffören ändå var på väg till. Vi bodde utanför Estepona vid Costa del Sol och ville komma till Sevilla, men upptäckte att det knappt fanns några förbindelser dit med lokaltrafik. Därför blev denna tjänst vår räddning.

Man behöver bara gå in och skapa ett konto (gratis), trycka in vart man vill åka och datum, och vips kommer det upp förslag på chaufförer och pris. Man kan också klicka in sig på varje chaufförs profil för att läsa tidigare passagerarrecensioner. Fördel: Förutom att det är prisvärt är det miljövänligt på det sättet att flera personer färdas i en och samma bil i stället för att åka i varsin. Dessutom får man ett sällsynt tillfälle att kommunicera och lära känna chauffören och eventuella andra medresenärer, som ofta är lokalbefolkning. BlaBlaCar finns inte i alla länder, så kolla upp om tjänsten erbjuds i landet du ska resa till.

Det här var några utav mina bästa tips för att kunna resa utan för stor ekonomisk ångest. Flera listor av denna sort dyker upp i blogginlägg längre fram. Vilka är era bästa tips?

Resor som på film

Världens bästa filmskärm?

Det händer då och då när resebegäret inte vill ge efter att jag vänder mig till filmernas värld. Och vips befinner jag mig mentalt i Toscana framför filmen Under Toscanas sol, eller smyger runt på gatorna i Montemarte i Paris tillsammans med Amelie i filmen Amelie från Montemartre. Trots att filmerna är fiktion känns de ibland mindre regisserade än de resor jag själv gör, där checklistor på sevärdheter och erkända restauranger stundtals tar udden av upplevelserna. Men så uppstår ibland de där exceptionella ögonblicken när spontaniteten får visa kompassen och jag tillåter mig att ge mig hän. Ögonblicken där närvarons båge är spänd till bristningsgränsen.

Omsluten av denna närvaro upplöses tid och rum, men i efterdyningarna vaknar min inre regissör och inser livligt att jag just spelat huvudkaraktär eller biroll i en mästerlig film. Alltså, behöver jag emellanåt bara vända mig till minnet för att kalmera det påtagliga ressuget, eftersom minnena bär på resefilmer av diverse olika genren. Här följer några:

Romantisk resefilm

Romantisk utsikt från vårt vardagsrum funkar bra som film

Bussen vinglar fram på de turkiska landsvägarna på väg mot flygplatsen och Sverige. Hulkande sitter jag hopsjunken på sätet intill min vän Louise som förgäves försöker trösta mig och mitt brustna 14-åriga tonårshjärta. De soliga dagarna som förflutit under hela vår vistelse i den lilla semesterbyn Icmeler har övergått i olycksdigra moln och ösregn, som för att visa sitt medlidande och dela min sorg. Jag gråter så förtvivlat för att han inte finns med på bussen, som jag idiotiskt nog inbillat mig att han skulle. Jag vet inte ens vad han heter, jag vet bara att han har mörka vackra ögon med kolsvarta och långa ögonfransar och ett leende som nyper tag förfärligt i maggropen. Han jobbar på bussen, ja, inte på denna buss, utan på en mintfärgad buss vi färdats med under två långa dagar. Nej, han är inte chaufför, och helt ärligt har jag inte riktigt kommit underfund med vilka hans faktiska arbetsuppgifter är ombord.

Vi hade generat kikat på varandra i flera timmar tills någon av oss rodnade så kraftigt att hen blev tvungen att vända bort huvudet. Louise mamma hade skojat och undrat om jag inte fått nackspärr efter att ha suttit vänd bakåt med huvudet under ett så långt tidsspann. När den mintgröna bussen lämnade av oss vid hotellet samma kväll kastade den turkiska killen slängkyssar efter mig, och fjärilarna i magen fullkomligt fladdrade. Jag kunde knappt vänta tills dagen för hemresan då jag äntligen och kanske för sista gången skulle få återse honom. Då skulle jag ta mod till mig att ge honom en kram.

Men nu hade mina drömmar alltså gått i kras och jag bannade mig själv för att jag inte redan givit honom den där kramen som jag nu aldrig skulle få ge. Trodde jag. När bussen kört lite drygt halvvägs svängde den in på en rastplats och vi blev ombedda att ta en kort bensträckare. Någonting tände till i Louise blick, och när jag lyfte mitt rödgråtna ansikte såg jag att hon pekade på en mintgrön buss som stod parkerad alldeles intill vår.

-Är inte det där hans buss, föreslog hon försiktigt.

Snopet tittade jag igenkännande på bussen och kände en antydan till hopp glimta till, men jag vågade inte ta ut lyckan i förskott. Utanför bussen möttes vi av en kvalmig och tung luft, och jag stirrade ivrigt runt på rastplatsen efter ett bekant ansikte. Plötsligt reste sig någon upp från en stol en bit bort och började i sakta mak gå rakt i min riktning. Hjärtat slog en dubbelvolt när jag förstod vem det var, och smilbanden breddades maximalt. Långsamt och med skakande ben promenerade jag emot honom, och snart stod vi knappt en centimeter från varandra, öga mot öga. Han log varmt och pekade med tummen mot sig själv.

-Mehmet, sa han och presenterade sig.

-Ellinor, replikerade jag med en likadan gest.

-No English, fortsatte han och skrattade hjärtligt.

Mehmet omfamnade mig hårt och jag fylldes av en bråddjup lycka. Jag borrade in mig i hans skjorta och kände doften av lite för mycket parfym och rakvatten, men kunde inte bry mig mindre om den saken. Sen kysstes vi, vilket också var min första riktiga kyss, som därför upplevdes lite klumpig och trevande. Utan att jag märkt det hade vi fått en stor publik, eftersom alla andra turister, inklusive mitt eget resesällskap redan klivit på bussen. Något skamsen gjorde jag dem sällskap, och till min glädje följde även Mehmet med för att åka med till flygplatsen och vinka av mig där. När vi tog avsked av varandra lämnade han en vikt lapp i mina händer, och när jag sedan öppnade den stod det skrivet ett telefonnummer samt orden “I love you”.

Reserysare

In i dimman … riktig rysarstämning

Aljosha, min ukrainska vän och före detta elev lämnar av mig på en busstation i Kiev. Jag ska åka till min andra vän Natasha som bor på ett campus cirka en timme utanför stan. Visserligen har jag redan varit där en gång, men ber ändå för säkerhets skull busschauffören att meddela mig när vi är framme. Han nickar och lovar att underrätta mig i god tid.

Utanför fönstret passerar sömniga landsbygdsbyar, som snart nästan helt slukas av mörk barrskog och skumpiga grusvägar. Det börjar dessutom att skymma, vilket får den innan dämpade oron att växa. Otåligt skruvar jag på mig och försöker lönlöst erinra mig om hur campuset ser ut. Busschauffören ser upptagen ut, och jag vågar inte längre lita på att han ska minnas att påminna mig om när det är dags att kliva av. Det råder trängsel inne i den lilla minibussen och mot min vilja har jag hamnat nästan längst bak, så långt ifrån chauffören och tryggheten som det bara går.

Hastigt skannar jag av klientelet ombord och försöker hitta en tillförlitlig kandidat som ska agera min plan B och säkerhetslina. En ung kvinna i 25-årsåldern väcker mitt intresse, och efter lite resonerande med mig själv tar jag kontakt med henne. Jag frågar snällt om hon inte skulle kunna tänka sig att informera mig när vi är framme vid campuset utifall att busschauffören skulle glömma. Hon ska precis ta till ton och svara när hon avbryts av en man i 30-årsåldern som pratar i telefon.

-Jag ska också av vid campuset, så du kan gå av samtidigt som jag, säger han lugnt och återgår sedan till telefonsamtalet.

Jag pustar lättat ut och tänker att jag nu kan unna mig att njuta av den resterande del av bussresan. Mannen ser reko och trevlig ut, och visar inga tecken på att vara någon skum typ, vilket gör att jag kan slappna av fullständigt. Jag lutar mig behagligt tillbaka mot sätet och myser åt att vara på resande fot ensam och på väg mot en god vän. Efter kanske 20 minuter reser sig den unge mannen sig abrupt, vänder sig mot mig och utbrister:

-Vi är framme, vi ska av här. Kom!

Lite förvirrad försöker jag urskilja campuset från fönsterrutan, men det är svårt att se någonting eftersom mörkret döljer det mesta. Jag hinner dock inte tänka så mycket mer, eftersom jag utgår från att denne man vet vad han pratar om, så jag reser mig upp och börjar följa efter honom och ut mot bussdörren. Jag hoppar försträckt till av att någon bakom mig rycker tag i min arm. Förbryllad vänder jag mig om och ser att det är den unga kvinnan jag först försökte be om hjälp. Hon borrar allvarligt in blicken i mig och artikulerar vasst orden:

-Följ INTE med honom, vi är inte framme än. Det är minst 15 min kvar att åka innan vi når campus.

Först förstår jag ingenting, men när det börjar gå upp för mig att mannen ljugit för mig sköljer paniken över mig. Han står utanför bussen och viftar med händerna och visar med hela sitt kroppsspråk att jag ska följa med honom. Jag står som stelfrusen, när jag i nästa stund hör busschauffören ropa till mig och bekräftar vad den unga kvinnan just sagt.

-Tjejen, vi är inte framme än! Gå inte av.

Skakad sätter jag mig ner igen och ser hur mannen ilsket blänger på mig när dörrarna slås igen och vi lämnar honom. Skräcken rusar genom mig när jag inser att jag varit så nära på att följa med honom.

Resekomedi

Förhoppningsvis ser man ut så här när man ser/upplever en riktigt bra komedi

Klockan är 23 när jag och min pojkvän Robin bestämmer oss för att gå upp till hotellrummet för kvällen. Alldeles bredvid hotellet ligger något som verkar vara en bar, fasaden är sliten och allt annat än inbjudande. “When in Bratislava liksom” tänker vi kanske och beslutar oss trots allt för att trotsa tröttheten och ta en sista öl innan vi går och lägger oss.

Det som på utsidan tycktes vara ett ödsligt och lite dystert tillhåll visar sig på insidan vara en riktig folkfest. Människorna inne på den rökingrodda baren är nästan uteslutande slovaker, och det dröjer inte länge innan Robin och jag välkomnas att delta i umgänget. Tillsammans med ett gäng slovakiska studenter roar vi oss med hockeyspel och dart samtidigt som vi lär känna varandra. Ett par timmar senare (när vi förväntat oss att redan sova djupt), får Robin den briljanta idén att hämta gitarren vi packade med på resan. Förslaget möts av jubel från studenterna och efter att gitarren smugglats ut från hotellrummet samlas vi allihopa på det folktomma torget utanför baren.

Vi stämmer in i sång och musik och spelar lite Dylan och egenkomponerade låtar. Där mitt på det nakna och ensliga torget i Östeuropa vrålar vi ut i natten till Dylans “Don’t think twice, it’s alright”. Studenterna klappar i takt, och även några fler människor har nyfiket anslutit till vår gemenskap. Två av dem är visst poliser, eller “låtsaspoliser”, som studenterna kallar dem. Med misslyckad pondus går de emot oss och ber oss genast sluta med det vi håller på med. Vi måste vara tysta säger dem. Ja, de påstår till och med att det är förbjudet att sjunga och spela på just det här torget.

Någonting säger oss dock att de egentligen tycker att det är kul att vi är där och att de bara “vill va med”. Vad som trist skulle kunna ha slutat med att vi blev tvungna att avlägsna oss fick i stället en ny vändning, då poliserna själva börjar nynna med till musiken. Det är först när klockan passerat 04 som vi rundar av kvällen med att jag och en av konstaplarna kör en tävling i armbrytning.

Reseaction

Actionspäckat hunddrama?

Den fuktiga hettan är numera olidlig, och därför känner jag och Robin inga samvetskval för att spendera hela förmiddagen på vårt rum framför Narcos och Netflix, med full luftkonditionering. Det enda som saknas är lite kaffe, vilket är snabbt ordnat eftersom vi bor granne med kaffekedjan Juan Valdez Café, Colombias motsvarighet till Starbucks. Vi befinner oss i Santa Marta, vid Colombias karibiska kuststräcka, och har redan hunnit utforska stora delar av staden och omgivningarna. Men i dag har värmen tagit kol på upptäckarlusten.

Det är strax före lunchtid när jag kilar över till caféet för att köpa en cappuccino och en americano. När beställningen är gjord och dryckerna är betalda står jag framför disken och väntar tålmodigt. Plötsligt hörs en kraftig smäll och jag upptäcker att mitt adrenalinpåslag är skyhögt. Vid mina fötter ligger tusentals bitar av glassplitter. Jag vet inte om jag är skadad, jag känner ingen smärta, jag känner ingenting. Glasskärvorna kommer från glasdörrarna till caféet och det som har orsakat smällen är en lastbil som av ännu okänd anledning kört rakt in i caféet.

När jag ser de skräckslagna ansiktsuttrycken hos personalen bakom disken inser jag allvaret. Och när de duckande springer för sina liv mot personalrummet kan jag först inte röra mig. Det är då jag ser att föraren i den kvaddade lastbilen, inte ens två meter ifrån mig, inte är ensam. I passagerarsätet sitter en maskerad person och håller en pistol mot chaufförens tinning. Omskakad skyndar jag mig efter personalen och in i personalrummet, och brister ut i hysterisk gråt. I samma stund är jag övertygad om att jag kommer dö.

De båda kvinnorna som arbetar på caféet tar genast notis om mig, och trots att även de är märkbart tilltygade lyckas de lugna mig och bedyrar att vi är utom fara. De har rätt, och efter bara några minuter fylls caféet av poliser och nyfikna åskådare. Faran är över, ingen blev dödad, inte ens chauffören ska jag få veta senare. Men eftersom jag hörde ett pistolskott avlossas var jag först livrädd för motsatsen, och när jag till slut fick lov att lämna caféet kutade jag fortfarande panikslagen hem mot Robin och skrek bölandes:

“Jag trodde jag skulle dö! De sköt honom i huvudet”.

Feel good resefilm

Kan kantareller vara något annat än feel good? Perfekta “snackset” till feel good-filmen?

-Un café por favor, säger jag till kyparen.

Vi befinner oss på ett litet mysigt café i stadsdelen Coyoacán i Mexiko City. Kanske är stadsdelen med sin charmiga koloniala stil och lummiga grönska, som liknas mer vid en liten by än som del av en jättemetropol, mest känd för att den var hem till den världsberömda konstnären Frida Kahlo när hon levde. Coyoacán känns som en välbehövlig oas bortom buller och trafikstockning, och som en perfekt plats att spendera en dag tillsammans med Robin som äntligen är hos mig efter tre månader ifrån varandra. Det visar sig emellertid svårare än väntat att hitta någonting som liknas vid ett hotell här omkring.

Det lilla caféet rymmer inte många gäster, men de flesta av platserna som finns att tillgå är redan fyllda, vilket hintar om att det är ett populärt ställe. Kaffebönorna kommer från mikrokaffegårdar i Chiapas i södra Mexiko och visar sig skapa ett alldeles utsökt kaffe. Anledningen till att vi över huvud taget gick in hit var för att fråga någon om var någonstans det erbjuds logi i området. Kyparen funderar länge, men kommer till slut inte på ett enda ställe. Lite besviken över att inte kunna hjälpa oss ber han vänligen i stället om att få bjuda oss på kaffet.

Gästfriheten och önskan om att vara behjälplig begränsar sig inte enbart till kyparen ska det visa sig. Vår förfrågan har visst lyckats engagera varenda gäst inne på caféet som alla är i fullt sjå med att ragga sovplats åt oss. Telefonsamtal rings och meddelanden skickas, och snart säger en kvinna att hon har löst alltsammans. Vi ska bo hemma hos henne och hennes familj, och hon har precis ringt sin son som är i färd med att hämta oss och skjutsa oss till huset. Ersättning kommer inte på fråga trots att vi nästan vädjar om det, och hon meddelar också att hennes son givetvis skjutsar tillbaka oss till centrum efter det att vi installerat oss. Och självklart ingår frukost morgonen därpå också. Så fick det bli!

Fler “filmresor” kommer i något senare blogginlägg. Har ni någon reseupplevelse som i dag känns så där “galet filmisk”?

Om att bo utomlands

En god vän sa en gång till mig att han fann det helt poänglöst att resa till storslagna sevärdheter, som till exempel Eiffeltornet eller Taj Mahal. Anledningen? Han vet redan exakt hur dessa platser ser ut efter att ofrivilligt ha exponerats för otaliga fotografier av samma sevärdheter under hela sin livstid. Min vän som heter Yegor menade i stället att syftet med att resa måste vara att uppleva en plats under en längre tid, nämligen genom att bosätta sig där.

Jag och Yegor i närheten av Gorkiparken, Moskva

Moskva 2009 mars-juni

19 år gammal och med ett icke bristande självförtroende flyttade jag ensam till Ryssland under en kort period. Syftet med flytten var att förbättra min ryska under några intensiva månader. Det var också här i Moskva som jag träffade Yegor, killen från Krim i dåvarande Ukraina, men nuvarande Ryssland som bodde i samma korridor som jag på universitetscampuset tillhörande universitetet MGU. Yegor blev så småningom en av mina bästa vänner i Moskva, och tiden i Ryssland blev övervägande positiv. Men det där skottsäkra självförtroendet bar på en oväntad akilleshäl.

Breda gator i gigantiska Moskva

-Jag vill inte umgås med några andra svenskar i Moskva.

Dessa ord upprepade jag för alla nära och kära hemma i Sverige innan jag reste. Det var ju ryssar jag ville hänga med, svenska vänner hade jag tillräckligt av i Sverige. Med denna något radikala inställning och övertygelse satte jag mig på planet mot Moskva fylld av övermod, och det var inte förrän jag eskorterades till mitt rum på campuset som verkligheten gjorde sig påmind och krossade min oanat bräckliga självsäkerhet i spillror.

När jag satt på kanten av min nya säng och överväldigades av en klaustrofobisk känsla och kollade runt på de slitna tapeterna i det trånga och charmlösa rummet. Och sen slog ensamhetskänslan till, och fick mig att känna mig minst i världen i en gigantisk metropol av enbart främlingar. Varför i hela världen hade jag rest hit? Ivrigheten och längtan inför att få komma till Moskva förbyttes på några sekunder mot en intensiv hemlängtan kryddad med en oangenäm skamsenhet över att känna som jag gjorde.

Så efter att ha ringt till mina föräldrar och beklagat mig glömde jag allt vad jag kaxigt sagt om att under inga som helst omständigheter beblanda mig med svenskar och tog istället sikte mot receptionen. Bakom disken satt en livstrött dam och sneglade intresselöst på mitt smått panikfyllda ansikte, och på knagglig ryska stammade jag fram orden:

-Finns det några andra svenskar i min korridor?

Och tänk att det fanns det. Vilken förbaskad lättnad jag kände när jag knackade på Marilyns rum bara några minuter senare, och ett yrvaket men vänligt ansikte tittade fram bakom dörrspringan. Marilyn som kom från Malmö, men som hade en rysk mor, och därför pratade flytande ryska tog mig nästan genast under sina vingar. Jag har henne att tacka mycket för att min Moskvavistelse sammantaget blev så bra som den blev. Redan samma kväll bjöd hon med mig ut för att träffa hennes vänner, som sedermera också blev mina vänner. Sakta men säkert började självförtroendet komma tillbaka, och i Moskva var jag en tvättäkta extrovert som sällan fann ro i att ha egentid.

Jag och Marilyn på hemmafest på campus i Moskva

Jag tänker på alla människor som kommer till Sverige med annat ursprung och på hur lätt det är att tänka att de borde göra en ansträngning att umgås mer med “svenskar”. Dessutom kommer många av dessa människor till Sverige för att de måste och inte för att de vill. För att det råder krig och misär i deras länder. Och så tänker jag på 19-åriga jag som av fri vilja åkte till Ryssland med en stark övertro på att enbart vilja umgås med ryssar, men som på plats kände ett existentiellt behov av att få uppleva trygghet. Tryggheten bestod i att få höra mitt eget språk, någonting jag överrumplades av eftersom jag innan var helt ovetandes om att det behovet över huvud taget fanns.

Denna lärdom har fått mig att bli lite mer ödmjuk och mindre dömande när det kommer till debatter om integration. För jag förstår betydelsen av få känna sig lite “mer hemma” när man är långt hemifrån. Och hemma i mitt fall var någon som talade och förstod mitt eget språk.

Jobb i Norge 2009-2010

Bergen mitt i bergen, (foto tagit av en kompis)

Hösten efter min vistelse i Moskva bestämde sig fem vänner för att som så många andra åka till Norge för att jobba och tjäna pengar. Med stora resväskor fyllda av konservburkar och nudelpaket åkte vi till västnorska Bergen för att arbeta som vikarier på olika förskolor under sammanlagt ett halvår. Nu var åtminstone inte ensamhet ett problem, eftersom jag hade några av mina absolut närmsta vänner ständigt intill mig. Snarare kickade introverten ofta in i mig där långa promenader på egen fot blev en välbehövlig tillflykt. Det sista jag ville höra när jag skulle ut på promenad med mig själv var någon som sa:

-Ska du ut och gå? Jag hänger med!

Utanför vårt hus utanför Bergen (foto tagit av kompis)

En annan för mig lite märklig erfarenhet från att bo i Norge var att jag, liksom mina vänner började förhärliga Sverige på ett onyanserat sätt. Jag som nästan (löjligt nog) fnyst lite åt Sverige och svenskar, och som tyckte allt som var exotiskt var att föredra kom på mig själv med att sitta och skryta om Sverige allt oftare. Helt plötsligt var jag en förkämpe för Ikea och Herrgårdsost och tyckte allt som hade med Sverige att göra var oöverträffligt. När en av mina vänner berättade om ett barn på en förskola som hade en svensk pappa, hörde jag mig drömskt utropa:

-Åh, är han svensk?

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det bodde en liten patriot i mig, och ännu mindre att denna skulle blomma ut när jag befann mig i vårt grannland, som i mångt och mycket dessutom påminner om Sverige.

När man inte har något bättre för sig … (japp, det är jag)
På tur i stan, (foto tagit av kompis)

Denna i efterhand lite skrattretande upplevelse får mig ändock att lite bättre förstå varför det ibland bråkas om huruvida till exempel grekisk eller turkisk yoghurt är bäst, eller var egentligen någonting kommer ifrån. Som när den venezuelanska receptionisten på vårt hotell i Edinburgh tipsade om var man kunde äta en delikatess på en marknad i Edinburgh från hennes hemland. En delikatess som jag och min pojkvän ätit mycket av i Colombia, Venezuelas grannland.

-Don’t let them fool you it’s from Colombia, it is in fact from Venezuela!

Mexiko 2014

Några från kollektivet och jag utanför vårt boende

Vårterminen 2014 var det åter dags att flytta utomlands under en period, och denna gång över Atlanten till Mexiko. Här skulle jag studera min “fria” termin som en del av min samhällsvetarutbildning och vara borta i ett halvår. Inte heller här behövde jag känna mig speciellt ensam eftersom jag bodde i ett stort kollektiv, där dessutom ytterligare två personer också kom från Sverige. Nytt för denna flytt var att jag lämnat en pojkvän hemma i Sverige, vilket stundtals gjorde vistelsen tungrodd eftersom jag ihärdigt saknade honom. Förhållandet visade sig vara slitstarkt, eftersom det är samma pojkvän jag har i dag, och halvåret i Mexiko blev bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Xochimilco, Mexiko. Ett måste att åka på dessa om du är i Mexiko City

Dock upplevde jag en brännande frustration över osäkerheten att kunna vandra fritt på gatorna. Vi bodde i en förort utanför Mexiko City som påstods vara allt annat än säker efter mörkrets intrång. Så pass otryggt att mannen i tacoståndet 100 meter från vårt hus varmt rådde oss att ta en taxi hem trots det korta gångavståndet. Fnissande pekade vi på vårt hus som tydligt syntes från ståndet, men skrattet smittade inte av sig på mannen som istället berättade:

-Det åker omkring en rånare i en röd bil här, och han har frågat efter er några gånger.

En annan gång promenerade jag i min ensamhet till en kiosk någon kilometer från vårt hus under en tidig kväll. Jag hade knappt hunnit sätta min fot innanför dörren när jag kom hem, när en av mina kollektivkompisar från Dominikanska Republiken gav mig en rejäl avhyvling. Han menade att jag varit djupt ansvarslös, och till min förargelse fick han rätt när en tidning någon dag senare rapporterade att en man skjutits till döds utanför samma kiosk jag promenerat till.

Dock vill jag inflika att det under vår tid i Mexiko City aldrig hände några fasligheter, och att jag tycker att staden har ett oförtjänt rykte om att vara så farlig. Vi bodde som sagt i en förort som var betydligt ruffigare, och jag har aldrig känt mig mer osäker i Mexiko City än i någon annan storstad. Det handlar bara om att man måste vara lite street smart och inte flanera på folktomma platser, precis som i vilken stad som helst egentligen. Mexiko City är en fantastisk stad som alla som får chansen borde besöka.

Om att bo utomlands. Kontraster, upptäckter, svårigheter, erfarenheter.
Nästan hela gänget samlat

Men just friheten av att röra mig fritt i naturen och på gator oavsett tid på dygnet är nog det jag värdesätter högst efter att ha bott i Mexiko och återvänt till Sverige. Det har fått mig att inse att det inte är en företeelse man kan ta för given, och att människor i majoriteten av världen nog brottas med en ängslighet och utsätter sig för en risk förenad med potentiell livsfara varje gång de lämnar hemmen när solen gått ner. Att kunna röra sig fritt och åtminstone känna sig trygg är en frihet man inte ska underskatta, och något som egentligen borde vara en mänsklig rättighet, men som i själva verket är ett sällsynt undantag.

Att komma hem igen

Att återvända hem till Sverige efter att ha befunnit sig utomlands under en längre tid har för mig inneburit motstridiga känslor. Å ena sidan kanske jag uppskattar svensk mat, natur och mina relationer mer, saker som jag ibland varit blind för innan jag rest härifrån. Å andra sidan har man ofta hunnit bli så acklimatiserad i det främmande landet att Sverige istället framstår som främmande och ibland stelbent och trist. Jag minns hur otrevliga och rent av dryga jag tyckte att svenskar var när jag kom tillbaka från Mexiko. En man på en buss i Malmö strax efter det att jag landat i Köpenhamn gjorde mig så förlägen när han inte ens bemödade sig att dra på mungiporna när jag lite skämtsamt ursäktade mitt stora bagage i sätet intill.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands kan också paradoxalt nog medföra att man känner sig lite ensam. Under första perioden av sin tid borta längtar man bort från ensamheten och tillbaka till sina välbekanta vänner, men när man kommer hem upplever man kanske istället ett avstånd eftersom de omöjligt kan förstå vad man har varit med om utomlands. Kanske känns de inte heller särskilt intresserade, och kanske upplever man en molande besvikelse när de inte reagerar som man önskar när man pumpar ut alla möjliga olika historier. Och samtidigt vet jag ju själv att jag aldrig uppskattar någon som säger någonting i stil med:

-Jag måste berätta en sak, du kommer dö! Du kommer skratta ihjäl dig!

Och så vidare och så vidare. Generellt borde man i min mening försöka undvika att berätta för någon hur den kommer att reagera, för det leder bara till prestationsångest och en emotionell spärr. Säger någon åt mig att jag kommer börja skratta är sannolikheten troligtvis väldigt liten att jag kommer just skratta.

Inte heller gillar jag när jag kommit hem till Sverige att höra:

-Du måste vara så glad över att bo i Sverige nu när du sett hur de har det där borta.

Hela min kropp spjärnar emot och jag vill nästan skrika när jag får en sån kommentar kastad mot mig. Efter att jag och en vän spenderat två månader i Ukraina var en sådan kommentar en ganska vanlig respons från bekanta. Likt ett barn i trotsåldern blev jag vansinnigt anti och gjorde istället allt i min makt för att försköna varenda liten del av Ukraina, vilket inte heller är helt problemfritt eller verklighetstroget. Visst är jag glad över att vara svensk medborgare med alla rättigheter och privilegier det innebär, och visst vet jag att säga något annat vore bortskämt och som ett hån mot behövande människor runt om i världen. Men samtidigt måste vi ha närvaro nog att lyfta blicken och reflektera över vad vi har mindre av, och som andra världsmedborgare kan lära oss. Som den gränslösa gästfriheten i Ukraina och respekten mot de äldre. Eller som kärleken till friluftsliv i Norge på en nivå högre än i Sverige. Eller som acceptansen av att saker och ting får lov att ta tid och inte alltid måste påskyndas som i Mexiko. Eller som att skita i påklistrade filter som i Ryssland där att vara positiv och ständigt glad inte alltid måste vara ett krav.

Att bo utomlands kan vara utmattande, svinkul, ensamt och framför allt vanvettigt lärorikt. I bästa fall tar man med sig det bästa av två världar och lär sig att uppskatta såväl den nya kulturen som Sverige lite mer. Det är åtminstone min erfarenhet.

Vad har ni för tankar och erfarenheter om att bo utomlands?

Att undvika klyschor i reseskildringar

Specifika substantiv har en tendens att bli vapendragare med vissa adjektiv, och tillsammans tycks de utgöra en oskriven regel, som har en tendens att förvandlas till en sliten klyscha. Några exempel är solen som ofta beskrivs som värmande och efterlängtad, medan åskan verkar vara synonym med ord som dånande, farlig och skrämmande. I dessa skildringar av solen och åskan vilar en outtalad värdering om vad man bör anse vara mer eller mindre tilltalande, fint eller positivt. Frågan är, måste man alltid para ihop dessa adjektiv och substantiv med varandra? Varför kan aldrig solen beskrivas som hotfull och åskan som vacker?

Som läsare blir åtminstone jag ofta lite uttråkad när samma ordalag återges gång på gång för att förklara någonting, som om liknelserna vore huggna i sten. För oavsett hur magisk en soluppgång på Maldiverna än kan te sig, har ett tungt sinne svårt att omfamna denna magi man får berättad för sig i en reseskildring. Ungefär som att asfaltsdoft från intorkat regn skänker somliga vällust, men försätter någon annan i vemod.

Beskriv det du faktiskt känner och ser

Hur kan man då frigöra sitt sinne från att instinktivt associera ett berg till mäktigt eller en nedlagd fabrik till deppig? Det handlar inte om att berget inte kan vara just mäktigt, eller om att fabriken inte är deppig, utan snarare om att returnera värde åt orden, som gått förlorat på grund av lite för slentrianmässig användning av dem.

Kanske kan man istället försöka förklara vad det är hos en själv som får berget att framstå som mäktigt eller fabriken som deppig, snarare än att utgå från att ordet mäktig tolkas på samma sätt av alla läsare. Kanske kan inte adjektiven alltid stå på egna ben för att förstå skribentens förnimmelser av berget eller fabriken.

Deppigt?

Så ofta jag förmår vara närvarande försöker jag anstränga mig för att vara introspektiv och söka mig bortom klichéer när jag betraktar till exempel skiftningar i naturen. Alldeles nyligen betraktade jag från min trädgård en solnedgång, där endast en liten rektangulär vrå av himlen sken upp i ett starkt guldigt skimmer. Jag tänkte oreflekterat att det såg ut som om en sänglampa tänts i ett rum på himlen och föreställde mig hur någon låg där uppe och läste en godnattsaga. När jag sedan satte mig för att återge denna betraktelse i text blev jag genast fånge under klichéer och började beskriva solnedgången på liknande sätt som en solnedgång vanligen porträtteras i text. Med ord som “magisk, brandgul och enastående”. Led på min fantasilöshet gick det senare upp för mig att vad jag istället borde ha skrivit var det jag faktiskt tänkte när solnedgången låg framför mina ögon. Allt annat vore oärligt.

Magiskt?

Ta hjälp av sina sinnen

Autenticiteten och närvaron i en text uppnås alltså först när vi printar ner våra sensationer så som vi upplever dem, snarare än att slänga oss med utnötta och vanemässiga fraser. Ett sätt att bemästra detta och omsätta det i text är att ta hjälp av våra sinnen. Vad förnimmer du exempelvis när du trampar på töande och frasig is om vårvintern? Är de enda tankarna som dyker upp för ditt inre verkligen bara att det känns “krispigt och frasigt”? Eller finns där en annan sensation du kan ta vara på? Kanske påminner det svaga istäcket dig om ett knäckigt Crème brûlée-skal, där dina trampdynor agerar skeden som framkallar det knakande och för dig angenäma lätet? Ja, men använd i så fall den liknelsen och sensationen i texten för att beskriva ett smältande istäcke. Ta vara på dina sinnesintryck och skänk genom dem mer liv till texten. Låt inte alltid adjektiven stå på egna ben, utan förklara ibland dina val av adjektiv.

Äkthet i reseskildringar

Att skildra upplevelser och platser på ett äkta och personligt vis är kanske lite extra viktigt i just reseberättelser. Just resmål har nämligen en tendens att framstå som lite plastiga och osannolika i till exempel reklamannonser. En vacker sandstrand har törhända potential att pigga upp, men det existerar inget absolut samband mellan lycka och sandstrand, vilket reseskildringar eller en Instragrambild kan förvilla oss att tro. Vi skulle därför alla kanske må lite bättre om sandstranden fick lov att innehålla ett bredare känslospektra.

Lika med lycka?

Kanske hade åtminstone jag mått lite bättre när jag stod och betraktade de kanske vackraste vattenfallen jag någonsin sett i Mexiko om jag inte känt mig “tvungen” att bli alldeles förtrollad. Jag saknade ju min pojkvän, hade pissiga blodsockervärden och var totalt slut efter en sömnlös natt på en buss. Istället stod jag där och betraktade vattenfallen och kände mig som ett vrak, nästintill oförmögen att uppskatta de vidunderliga vyerna. Och klumpen i magen växte sig starkare ju mer jag försökte dölja min likgiltighet och istället hörde mig själv utropa superlativ, för att det är ju så man gör. Kanske hade vattenfallen bara blivit än mer triumferande om jag hade tillåtit mig att känna som jag kände, och låtit vattenfallen tala för sig själva? Jag kommer aldrig få veta.

Turkosare vatten får man leta efter. Inte förenat med att känna tomhet?

Eller ta till exempel vandringshistorier med rubriker som “10 fantastiska vandringar du måste göra innan du dör”, där vandring beskrivs som friktionsfritt och spektakulärt. Och så tänker jag tillbaka på min vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som var allt annat än smärtfri, med skavsår, ett för tunt liggunderlag och ömma axlar. Varför ryms aldrig sådana erfarenheter i en vandringsskildring? Är det verkligen bara jag som inte enbart har genomgående positiva upplevelser från en vandring? Är det jag som är knäpp? Frågeställningar likt dessa dyker ofrånkomligen upp när verkligheten inte överensstämmer med det man fått berättat för sig i en text. Och vad fan går folk runt och tänker på under en hel dags vandring? Blir de inte helt utarmade av sitt eget tjatter där inne i huvudet? Hur ser den inre dialogen ut? Består den enbart av solsken och fågelkvitter, där inte en ynka liten elak tanke släpps in? Jag är genuint nyfiken, och hade så gärna tagit del av en vandrares inre monolog med en salig blandning av sött, salt och surt, stunder av överrumplande närvaro, eufori, självförakt, håglöshet, tungsinthet, vällust, fantasirikedom, mod, styrka osv, osv, osv. Allting i en och samma text utan kronologisk ordning, precis så som våra hjärnor funkar.

Vandring är helt friktionsfritt? Bilden antyder åtminstone det, väl?

Jag blir alltid så där löjligt förtjust och full i skratt när en av mina vänner delar med sig av sina känslor inför vissa miljöer. Som den gången hon kom hem från en resa i Tanzania.

-Alltså, Ellinor, jag fattar inte grejen med att alla tycker en savann är så vacker. Det är ju bara gräs?!

Eller när hon problematiserade skönheten av en regnskog efter att ha besökt Borneo.

-Jag vet att man ska tycka att en regnskog är fantastiskt vacker, men jag fattar inte, det är ju bara en massa träd?! Vad är det jag ska tycka är vackert?

Man får naturligtvis lov att tycka att såväl en regnskog som en savann är hur vacker som helst, men det finns någonting uppfriskande över att höra en människas ifrågasättande av någonting som inte får ifrågasättas. Det gör oss lite mer alerta, och kanske tvingar det mig att för första gången anstränga mig och formulera vad det faktiskt är med regnskogen som gör den just vacker. Kanske känner jag ett plötsligt behov att försvara regnskogens skönhet, och blir med ens knivskarp i mina analyser av den.

Jag vill avsluta det här inlägget med att ge ett boktips. För många av mina reflektioner från min text här väcktes till liv efter att ha läst boken, och är inspirerade av den franske författaren Marcel Proust. Hans sylvassa analyser av världen och hur den bör betraktas finns nedskriva av författaren Alain De Botton i boken Låt Proust förändra ditt liv. Läs den, och kanske är det den enda bok vi någonsin behöver läsa för att utvecklas till ännu vassare skribenter och reseskildrare. Merci beaucoup Proust!

10 annorlunda saker att göra i Warszawa

Under hösten 2015 tog jag och min pojkvän en avstickare till Polens huvudstad, och blev stormförtjusta. Speciellt med tanke på att vi reste dit den gråaste månaden på året – nämligen november. Nedan följer en lista på mina/våra favoriter från Warszawa, vad gäller framför allt mat och aktiviteter; en lista som funkar lika bra när som helst på året!

1. Free walking tour

Avvara en förmiddag för att hänga med på någon utav de intressanta och historiefyllda gratis rundturerna i Warszawa. Själva gick vi en runda i judarnas fotspår och var väldigt imponerade över nivån på guidningen. Under just denna tur passerar man bland annat inspelningsplatser från filmen Pianisten. Ett hett tips är att se om filmen (eller för den delen se den för första gången) efter att ha medverkat på rundturen. Det blir en kuslig och starkare upplevelse. Turen tar drygt två timmar och utgår från gamla stan i Warszawa. Mer information hittar ni här.

2. Skräm livet ur dig själv på Horror House

Någon som gått på Hotell Gasten på Liseberg i förhoppningen om att bli skrämd, men i stället besviket tänkt “vilket trams, det var inte ett dugg läskigt”? I så fall har jag goda nyheter, eftersom ett besök på Horror House inte lär göra dig besviken. Utan att det ska bli en spoiler kan jag avslöja att du för en liten peng kan få bekanta dig med några av skräckfilmsvärldens rysligaste och kändaste figurer, samtidigt som du famlar i mörker och försöker öppna låsta dörrar. En av mina bästa upplevelser någonsin eventuellt, och japp, rädd som en liten hare blev jag. En riktig håll-käften-aktivitet för den hårdhudade.

3. Gå på konsert

Vi lyckades tajma in Warszawavistelsen med en José Gonzaleskonsert under vår weekend. Jag vill därför slå ett litet extra slag för att kombinera en weekendresa med en konsert. Varför? Av flera skäl, men kanske främst på grund av att turiststämplen man liksom automatiskt iklär sig suddas ut, och i stället förenas man, turist som lokalinvånare i en gemensam passion för musiken. Plötsligt känner man sig som “en i gänget”. Här kan man hitta aktuella spelningar i just Warszawa.

4. Ät på restaurang med kommunisttema

Jajamän, du läste rätt, i Warszawa har man den sällsynta möjligheten att inmundiga sin mat bland porträtt av kommunistiska frontfigurer som Mao och Lenin. Den senare ryktas för övrigt själv ha satt sin fot på Oberza pod Czerwonym wieprzem, som denna egendomliga restaurang heter. Menyn är indelad i rätter för borgare och proletärer, vilket också de olika prisnivåerna vittnar om. Maten är vällagad och god, och består av polsk husmanskost. Boka gärna bord någon dag i förväg, eftersom restaurangen är populär bland såväl lokalbefolkning som turister.

5. Polsk husmanskost med pianist

Har du inte hunnit tröttna på polsk husmanskost ännu så är U Kucharzy en annan liten favorit i Warszawa. Lokalen är luftig och fräsch och maten tillreds precis framför näsan på gästerna. Har du samma tur som vi hade kan du även åtnjuta levande pianomusik som soundtrack till den mustiga och smakrika polska maten. Kanske sväljer du sedan ner matbiten med en liten smutt polsk högklassig vodka efter att ha jublat åt en spektakulär äppeldessert.

6. Ät tokbillig lunch på en polsk milk bar

Har du en ovanligt sträng budget? Eller kanske vill du äta lunch som Warszawaborna själva? Då ska du bege dig till någon av stadens så kallade “mjölkbarer”, där du kan bli mätt på en svensk 20-lapp. Bar Mleczny Familijny hette mjölkbaren vi lunchade på, som visade sig vara speciellt populär bland studenter och pensionärer. Över lunchstället vilar en lätt skolmatsalsaura, och menyn står endast utskriven på polska, vilket bara i sig är ett äventyr.

7. Öl, schnitzel och underhållning

Kanske kurrar magen efter kvällens bravader, men helst skippar du den där burgaren på Donken. Befinner du dig i hjärtat av gamla stan kan du i stället ta sikte på Podwale 25 – Piwna Kompania, en charmig restaurang och bar i ett som serverar mat långt efter det att de flesta restaurangkök stängt för kvällen. Restaurangen har ett brett och småkul ölsortiment, och maten serveras av kypare i färgglada folkdräkter. Har du tur kan du även få nöjet att lyssna till lite polsk folkmusik ackompanjerad av gladlynta spelmän.

8. Bli James Bond för en kväll

För ett något annorlunda och måhända lite snobbigt pubalternativ, besök Podwale Bar and Books. Här råder rejäl “herrklubbsstämning” med hyllor fyllda av whiskysorter och cigarrer, och med en Bondfilm ständigt rullandes i förgrunden. Beläget mitt i gamla stan tjänar baren som ett ypperligt avslut på kvällen i en cool och lite lugnare miljö. Som namnet antyder kan även bokmalen finna puben trivsam, och som ett litet psykedeliskt inslag är väggarna smyckade med tavlor av schimpanser i diverse märkliga outfits.

9. Frossa i choklad på Batida

Är du en sann chokladfantast som jag? Har du någon gång fantiserat om att kliva rakt in i filmen Chocolat? Då är kanske caféet Batida någonting för dig. Här är det nämligen choklad som står i centrum och kommer i såväl flytande som fast form. Testa den rinnande varma dryckeschokladen och låt den smälta behagligt på tungan. Svårslaget tidsfördriv under en kylig novembereftermiddag!

10. Kliv in i kaffehimlen

Är du som jag och tycker att många tar lite för lätt på det här med kaffe? Blir du lite ledsen när du finner en osluten påse Gevalia som står och förlorar aromer i rumstemperatur? Som tur är finns det vissa platser i världen där kaffe tas på stort allvar. En sådan plats är kaffecaféet Sklep z kawą Pożegnanie z Afryką. Här hittar man inte bara en griffeltavla med kaffe lattes och cappuccinos, nej, här får man en hel meny med kaffesorter att välja bland. I menyn finns varje kaffeböna, region och land presenterad, och efter man valt böna väljer man bryggningsmetod. Mysig inredning dessutom. Ett måste för kaffeälskaren!

Vad har ni för favoritställen i Warszawa som ni kan rekommendera?

För mer läsning om Polen läs mitt blogginlägg om Wroclaw

Studera ett nytt språk utomlands

Ett konstant tragglande av glosor, en mängd besvärliga kasus och ändelser, och prepositioner som styr och ställer till allt du vill säga. Att lära sig ett nytt språk är inte helt enkelt, och kan orsaka rejäl huvudvärk. Men när du väl börjar förstå språkets melodi och får en känsla för nyanserna slutar det aldrig fascinera och blir istället beroendeframkallande.

I sjätte klass kommer vi i Sverige för första gången i kontakt med ett modernt språk (bortsett från engelskan som vi får börja lära oss tidigt i grundskolan). Jag valde tyska, av det främsta skälet att min bror studerat det tidigare, vilket kan tyckas vara en ganska dålig anledning till att välja samma språk. Men jag hade redan från början ganska lätt för tyska, och såg språket som en biljett ut i världen, eftersom jag redan hunnit förälska mig i allt som hade med resor att göra.

På gymnasiet fick vi möjligheten att göra ett utbyte med en tysk skola i staden Brandenburg, där vi under en vecka skulle bo hemma hos en tysk familj. Jag hamnade hos Katja, och hennes familj i ett stiltje och familjärt villakvarter några busshållplatser från skolan. Nu sattes mina tyskkunskaper för första gången på prov, eftersom ingen i familjen besatt vidare kunskaper i engelska. Ansträngningen över att försöka förstå allt de sa i kombo med att kämpa med att uttrycka mig på tyska bäddade för övertrötthet och djupsömn veckan igenom. Speciellt med tanke på att jag blev varse om mitt bristfälliga ordförråd när jag skulle försöka berätta spökhistorier på tyska, dra skämt på tyska, eller anförtro Katja mina kärleksbekymmer i sann skvalleranda.

Jag och min tyska vän Katja

Hur säger man till exempel när man ska trösta någon på tyska? Ingenting av det som fanns att hitta i min tyska skolbok åtminstone. Under ett museibesök på ett före detta koncentrationsläger gjorde jag ett misslyckat försök att trösta mina tyska nyfunna vänner som beklagade sig över denna mörka epok av Tyskland historia.

-Aber es ist nicht dein fel, försökte jag och klappade en tjej lite tafatt på axeln.

Svensktyska och ett totalt felformulerat sätt att försöka säga att det inte var hennes fel, vilket dessutom är ett ganska idiotiskt påstående. På vilket sätt skulle det kunna vara denna tjejs fel att människor slaktats på de mest barbariska vis flera årtionden innan hon ens var tilltänkt? Min annars ganska välslipade tröstteknik på svenska blev fullständigt fiasko på tyska.

Frustrationen över att inte kunna uttrycka sig som man vill på ett främmande språk gör lätt att man börjar misströsta, för där finns en ilande och överhängande känsla av att man inte kan uppvisa sitt rätta jag, och i stället framstår som ett ufo. I retroperspektiv kan jag dock se hur mycket min tyska utvecklades och vässades under min vecka i Brandenburg. Tack vare den veckan står min tyska sig än till denna dag relativt bra. Och till skillnad från många tycker jag i dag att tyska är ett väldigt vackert språk, och njuter av att uttala de spetsiga s- och ch-ljuden, som rullar behagligt på tungan.

Under gymnasietiden läste jag även ryska parallellt med tyska, och upptäckte genom det ryska språket en helt ny och spännande värld. En värld full av poeter och guldkupoler, krämiga majonnässallader och gåtfulla konstraster. Så förtjust blev jag i Ryssland och det ryska språkets elegans att jag bestämde mig för att fortsätta mina ryskstudier i Moskva efter gymnasiet.

Under mina drygt tre månader i Moskva utvecklades min ryska markant, och självförtroendet ökade successivt och i takt med att jag kunde föra konversationer på ryska utan större besvär. Överallt jag befann mig hade jag med mig penna och anteckningsblock för att anteckna nya ord och uttryck som jag snappade upp.

När man studerar ett språk i länder där språket talas får man även med sig en ny mentalitet på köpet, vilket kan leda till att man ibland känner sig lite som en ny person. Man blir varse om att språket är bärare av inte bara ord, utan också av nya sätt att vara på som människa. När jag till exempel talar ryska är min framtoning betydligt mer rak och självsäker än vad min framtoning är på svenska. Kanske beror det delvis på att mitt ryska ordförråd är betydligt fattigare än mitt svenska, men det handlar lika mycket om att man helt enkelt uttrycker sig annorlunda på ryska än vad man gör på svenska, och att det i det ryska språket vilar andra sociala koder än i det svenska språket. Varje språk genomsyras således av en unik kultur, historia och en mängd normer som man enbart kan ta till sig när man lär sig språket.

Alla har kanske någon gång märkt att det är snudd på omöjligt att översätta vissa ord från sitt modersmål till ett annat språk. Ta till exempel det svenska ordet “lagom”, som aldrig kan komma till sin rätt på något annat språk, av den enkla anledningen att ordet “lagom”, är så representativt för den svenska kulturen. Ordet “lagom” kan alltså bara förstås på just svenska, eftersom ordet är så synonymt med en specifik mentalitet och kultur.

“Ha det gött”, försökte min pojkvän för ett tag sen översätta till engelska utan större framgång. Ytterligare ett exempel på en mening som är djupt rotat i vår svenska kultur, och som möjligen härstammar från Roy och Roger och att “det ska vara gött att leva”.

En väninna till mig berättade om en schweizisk tjej som framstod som dryg och negativ när hon pratade engelska, men som försvarades av sina landsmän med orden “She’s actually really funny in German”. Och förmodligen var det precis så, att hennes humor inte kunde översättas till engelska, utan i stället måste förstås på tyska för att uppskattas.

Min rysklärare i Moskva, som var en alldeles charmerande om än sträng kvinna, hade svårt att förstå vitsen med att lära sig vissa fraser jag eftersökte.

-Hur säger man “ha en bra dag”, på ryska?, undrade jag, i förhoppningen om att kunna använda just denna mening inom turistnäring i Sverige om det skulle trilla in några ryska turister i stan.

-Vi säger inte så i Ryssland, svarade hon kort. Och om en ryss mot sin vilja precis behövt betala för en parkeringsplats tror jag knappast att han blir på bättre humör för att du hälsar honom en bra dag.

Lite snopet svar för en svensk och från en kultur som genomsyras av att “kunden alltid har rätt”, och där en massa triviala trevlighetsfraser är kutym. Min erfarenhet är nämligen att kunden sällan har rätt i Ryssland, och som kund har man inte mycket för att klaga på dålig service. Ett exempel är när jag köade i en god timme till biljettluckan i Moskva för att skaffa mig en tågbiljett och det äntligen var min tur. Knappt hade jag hunnit öppna munnen innan den bastanta och allvarliga kvinnan i biljettluckan likgiltigt mötte min blick och svarade med att hålla fram en skylt med orden “nu går jag på lunch”. Det var bara att ställa sig i nästa led och köa ytterligare en timme.

Nyfunna ryska vänner på var i Moskva – ryskan blev biljetten till vänskap

Förutom ryska och tyska har jag även studerat spanska i både Mexiko och i Colombia. Eftersom språk onekligen verkar utgöra en viktig del av en nations identitet är man exempelvis i Mexiko ofta noga med att påpeka när man talar “Mexican Spanish”, och lär gärna ut typiska “mexikanska” fraser till utlänningar snarare än standardspanska. Och i Colombia förvånades jag över hur medelålders män hälsade varandra med “mi amor”, eller “mi corazon”, (min älskling, mitt hjärta) ute på gatorna och inne i affärerna, utan att vara bekanta med varandra.

Utsikt över Mexico City
Mexikanska Pepe och “micheladas” – en Coronaöl med chili, lime och salt …
Colombiansk marknad
Spansklektion med Javier, som kom att bli vår vän – i Medellin, Colombia

Franska är ett språk jag skulle vilja lära mig härnäst. Jag finner det väldigt fint, men också nödvändigt att kunna för att få den bästa upplevelsen i Frankrike (som är det landet jag för tillfället dagdrömmer mest om). Ofta hör man nämligen om fransmän som snobbiga och ovilliga att ens försöka tala engelska, vilket kanske gör att man drar sig lite för att resa dit om man inte kan franska. I den fenomenala podden Join US in France travel Podcast får man dock lära sig hur man kommer runt detta problem. Nämligen genom att alltid yttra det magiska ordet “Bonjour” när man tar kontakt med en fransos. Alltså, innan du säger “ursäkta mig” eller någonting annat, ska det första ordet du uttalar alltid vara “bonjour”. Vad som anses som allmänt hyfs på ett språk kan alltså framstå som rent otrevligt på ett annat.

Att studera ett nytt språk utomlands öppnar porten till en spännande och säregen värld. Genom språket har man möjlighet att lära känna såväl människorna som kulturen på ett unikt sätt, vilket skapar förståelse och har förmågan att spränga fördomar. Med hjälp av språket får man tillträde till kulturella nyanser som aldrig helt kan förstås utan språket. Kanske gör språket att du även plötsligt blir intresserad av litteratur, historia eller gastronomi och blir alltmer vetgirig och nyfiken. I mitt eget fall har språk åtminstone just den effekten, varför jag fortfarande tycker att det är bland det roligaste och mest berikande som finns att studera ett nytt språk.

Nu vill jag förstås höra om era erfarenheter när det kommer till att lära sig ett nytt språk. Känner ni igen er i min beskrivning? Har ni kanske någon liten kul anekdot eller erfarenheter ni vill berätta om? Något perspektiv jag inte lyckats fånga? Jag ser fram emot att höra era berättelser.

Ukraina och den ukrainska folksjälen

“Ukraina är mitt andra hem”

Så sa och kände jag under en ganska lång men ung tid av mitt liv och gör det kanske i viss mån fortfarande. Kärlekshistorien började 2008, när vi under en klassresa på gymnasiet besökte landet. Jag gick Samhäll/språk och det enda språk som fanns tillgängligt att lära sig i lilla Vimmerby var – hör och häpna! – ryska.

Ukraina – jag hade knappt hört talas om landet. Det var en helt vit fläck på kartan och jag hade svårt att framkalla en enda bild av landet i huvudet. Det var i mångt och mycket en slump, att vi åkte just till Ukraina. Tidigare årgångar hade åkt till Moskva (vilket vi också fick göra senare på året), men min historia skrevs i Ukraina, och helt ärligt kan jag knappt föreställa mig vem, eller var jag hade varit i dag om vi aldrig hade åkt dit.

Om inte det där brevet hade ramlat in hos min rysklärare, skrivet av rektorn från privatskolan Parostok i den Östukrainska staden Poltava, där Karl XII förlorade slaget 1709. Rektorn beskrev så målande skolans, lärarnas och elevernas kärlek till Astrid Lindgren, och hur hela skolans utbildningssystem var präglat av Astrids böcker. Rektorn, som hette Elena, kände till att Vimmerby var Astrids hemort och inspirationen för nästan alla hennes sagor. Hon skrev att skolans högsta önskan var att få besöka denna lilla stad och således ta del av Astrids värld. I och med detta brev bestämdes det att vi skulle göra ett utbyte med skolan i Poltava. Vi skulle resa till dem och de skulle sedan komma till oss.

För min egen del var det mest en fråga om att bocka av ytterligare ett land på min lista av alla obesökta länder. Jag hade ingen aning om hur upplevelsen i Poltava skulle påverka mig, hur den skulle komma att forma mig som människa och mina val i framtiden. Men så var dagen kommen när vi rullade in på den ukrainska skolans uppfart efter en lång och skumpig bussresa från Kiev. Trötta klev vi av bussen och möttes av en hjälpande hand från några ukrainska elever på skolan. Vi svenskor var inte vana vid sådant gentlemannastuk, så många av oss passerade bara lite förvirrat den utsträckta handen. Väl inne i skolbyggnaden radade alla ungdomar i ålder 6-17 år upp sig i ståtliga skoluniformer och stämde upp i sång. De hade övat in Idas sommarvisa och sjöng den stolt i olika stämmor på nästintill felfri svenska. Jag tittade runt på mina skolkamrater och såg att alla var våta i ögonen, för ingen av oss var nog beredd på att få ett sånt här välkomnande.

Nästkommande dagar skulle komma att bli ett enda stort gråtkalas som sköt i höjden den dag vi var tvungna att lämna skolan och våra nyfunna vänner. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det var med dessa människor som gjorde oss alla så känslofyllda, men jag visste att det handlade om kärlek. Deras sätt att ta hand om varandra och deras gästfrihet skakade om oss så till den grad att vi alla åkte hem som nya personer. De hade utan ord, men med gester på något vis förkroppsligat allt som ingår i ordet gemenskap – där egot blir den som hamnar på pottkanten. Vi hade tillsammans med dem skapat ett “we space”, där alla kände sig lika viktiga och uppskattade. Jagen suddades ut och smälte ihop till ett Vi. Avskedet med eleverna var som taget ur den mest dramatiska såpoperan, och det fälldes tårar som skulle räcka till att förhindra den värsta av torka. Det snyftades och gräts i över en halvtimme efter det att bussen lämnat Parostok, och det hela kändes nästan som en begravningsceremoni. Alla lämnades med en klump i magen, förmodligen undrandes över om vi någonsin skulle kunna känna så här starkt för någonting igen.

Eleverna vinkar farväl till oss

Detta var mitt första möte med Ukraina och dess människor, men inte det sista. När en av lärarna på skolan hade frågat mig om mina framtidsplaner hade jag svarat, att jag ville åka till Asien för att bli engelsklärare för ett tag. Samma lärare undrade då, varför jag inte ville komma tillbaka till Poltava istället och undervisa hennes elever i svenska. Tja… varför inte?

Och så fick det helt enkelt bli. Ett halvår senare satt jag och min trogna vän Emma på flyget mot Ukraina, för att denna gång förlänga vistelsen till två månader. Vi fick en liten slant för undervisningen, samt logi och bodde större delen av tiden hos en varm och omhändertagande ukrainsk familj, vars dotter gick på skolan och vars ekonomiska situation var svår. Månaderna i Poltava var smått överväldigande och vi trivdes som fiskar i vatten. Svenskundervisningen gick väl dock så där, vilket kanske inte var så konstigt, då våra kunskaper i ryska var minst sagt bristfälliga – liksom deras engelskkunskaper. Det blev många missförstånd men också många härliga skrattattacker. Eleverna tyckte att det var roligt att öva sin engelska och gjorde det så ofta de fick tillfälle. Frågorna flödade:


“Elionora, you like eat bananas?”

“Elionora, do you have any domestic animals?”

“Domestic animals??”

“Yes, the little dog and the pussycat?”

Svensklektion


Den bristfälliga engelskan visade sig vara allmän i Poltava. När min mamma och hennes väninna kom och hälsade på mig och Emma besökte vi ett konstmuseum och blev tilldelade en engelsktalande guide. Jag kan dock inte påstå att guidens engelskkunskaper var något att skryta med, för hon hittade liksom inte riktigt orden. Några exempel: En tavla föreställande en man som håller på att drunkna:

“He died from water”

Exempel två: En tavla föreställande en man som blivit halshuggen:

“They destroyed his head”

Allt detta sades med en väldigt grov östeuropeisk accent, som förstås ytterligare förstärkte komiken i situationen. Att museet i sig inte var en sensation gjorde ju inte heller inte saken bättre.

Men oj, så omhändertagna mamma och hennes väninna blev av skolan i Poltava, så till den milda grad att de sedan lämnade Ukraina med samma tunga bröst och rödgråtna ögon som vi hade gjort ett halvår tidigare. Efter några veckor var det vår tur att åter ta farväl av våra ukrainska vänner, som hade hunnit bli våra bästa kompisar under de två månaderna på skolan. Nu fullkomligen sprutade tårarna, när vi ihåliga av sorg lämnade våra bästisar för andra gången. Dock fanns där en liten strimma av hopp, eftersom vi nu insåg att chanserna var ännu större att hålla kontakten och en dag återigen återvända. Jag hade mina funderingar på att åka tillbaka redan några månader senare, men var rädd för att nya minnen inte skulle kunna toppa de gamla och på så sätt sudda ut det nostalgiska täcke, som vilade över mina ukrainska minnen. Därför valde jag i stället att styra kosan mot Moskva – som jag också vid denna tid hade hunnit förälska mig i – för att vässa min ryska med förhoppningen om att under tiden i Moskva kunna göra en avstickare västerut för att hälsa på mina vänner i Poltava.

Jag och min mamma i Ukraina
Våra ukrainska “föräldrar”
Mamman och dottern i familjen

När jag efter några månaders nötande i Moskva blivit tillräckligt säker på min ryska, bokade jag ett tåg till Ukraina och snart var jag tillbaka i Poltava för tredje gången. Denna gång var jag ensam och upplevelsen blev något annorlunda än föregående visiter – om än dock bra. Nu kunde jag för första gången föra konversationer på ryska och lära känna människorna lite mer på djupet.

Men det är inte bara positivt att kunna bra ryska i Ukraina. På skolan fanns några elever vars familjer endast talade ukrainska hemma och där allt som hade med Ryssland – och det ryska språket att göra – upplevdes negativt. Jag tillbringade en kväll hos en av dessa familjer och det var inga bekymmer att prata ryska, fram till dess att farföräldrarna klampade in i huset. De ville under inga som helst omständigheter prata ryska. I stället fick jag prata tyska med dem, ett språk de knappt behärskade själva. Men eftersom ingen annan förstod tyska fick farföräldrarna översätta vår tyska till ukrainska för resterande personer runt matbordet, som i sin tur fick översätta till antingen ryska eller till engelska tillbaka till mig. Vi satt alltså kring ett bord och diskuterade på fyra olika språk, när vi alla egentligen lika gärna hade kunnat prata ryska. Kvällen avslutades med att en av sönerna i familjen blev ombedd att ställa sig upp och sjunga den ukrainska nationalsången, för att sedan uppmana mig att sjunga den svenska. När jag blivit lite kompis med farfadern kunde jag dock inte låta bli att med glimten i ögat erbjuda mig att även sjunga den ryska nationalsången. Kanske ett wildcard och potentiell stämningsförstörare, men skämtet gick lyckligtvis hem.

Hur som helst var det en något absurd upplevelse för mig och jag förstod för första gången känsligheten med språk. Det handlar ofta om små nyanser i språken, som utgör en diffus, om än dock tydlig markör för någon slags makt . Är man i Ryssland och vill säga att man varit i Ukraina, heter det att man var “Na Ukraine”. Na betyder , och anledningen till att man använder just na syftar på att Ukraina ligger på kanten av Ryssland. “Krai” (U-krai-na) betyder dessutom kant på ryska. Råkar man dock säga “Na Ukraine” när man är i Ukraina blir man ofta snabbt rättad till att säga “V Ukraine”, som betyder “i Ukraina”, eftersom ukrainarna inte gillar idén av att bara vara ett land på kanten av Ryssland. Inte helt lätt för någon som nyss har börjat få pejl på ryskan, när man måste tänka sig för när man vill säga något så enkelt som att man har varit på en viss plats!

Man kanske kan tro att kärleken till Ukraina och människorna dalade där, men tvärtom blev Ukraina och den ukrainska folksjälen bara mer intressant. De respekterade mig och jag respekterade dem, även om vi inte alltid hade delade meningar, i synnerhet om Ryssland. Ukrainarna blev plötsligt mänskliga i mina ögon och inte längre drömlika fantasifigurer, som aldrig gjorde eller tyckte fel. Jag fick en större förståelse för det politiska spelet mellan Ukraina och Ryssland och upptäckte snart att där fanns två läger i Ukraina; Antingen sympatiserade man med Ryssland och tyckte att kommunisttiden var något bra eller så var man ofta fientligt inställd mot Ryssland och var inte intresserad av att över huvud taget tala om landet, annat än i negativ bemärkelse. Jag ville hitta någon som var neutral i frågan, men fann knappt någon.

Under min tredje visit i Poltava bodde jag mestadels hos en elevs familj i en lägenhet. Mamman där var en av de coolaste kvinnor jag någonsin har träffat. Hon var så där bedårande vacker att det nästan gör lite ont, men verkade knappt medveten eller åtminstone inte alls intresserad av sin förbluffande skönhet. Vi tillbringade kvällarna över några glas vin och heta diskussioner, och hon var en av de få människor jag mött i Ukraina som – med kloka argument – kunde argumentera för båda sidorna i den politiska debatten.

Det var en intressant vecka där jag fick lära känna nya sidor hos många av de människor som jag träffat under mina tidigare besök i staden. Det var inte med samma dramatik som jag lämnade Ukraina denna gång, men nog fällde jag en och annan tår.

“Charlie Chaplin skulle gå på disco, han var alltid före …”

Min erfarenhet av det ukrainska folket är att de aldrig lämnar mig oberörd. Om du, kära läsare, får chansen att åka till Ukraina, vill jag uppmana dig att göra en ansträngning för att lära känna människorna där. Om så bara en enda. Låt ukrainarna skaka om dig, låt dig drabbas och förändras och du kommer snart att förstå vad jag pratar om.

Vimmerby – Poltava (japp jag och Emma broderade med lite hjälp …

Åka tåg i Ryssland

En fönsterplats utan grannar med ett litet bord framför. Nybryggt kaffe i en take away- mugg och mobilen laddad med poddar och uppdaterade musiklistor. I med lurarna i öronen och luta er tillbaka. Let’s roll! Är det ungefär så ni tänker er en optimal tågresa? Då har ni inte åkt tåg i Ryssland.

Som svensk drabbas man lätt av ängslighet första gången man åker tåg i Ryssland. Det där outtalade men åh så viktiga ”spacet” man förväntar sig att få är som bortblåst efter bara några minuter. Man talar ett annat tågspråk här, både bokstavligt talat, men också vad gäller vett och etikettregler, där de sociala koderna ombord framstår som märkligt främmande. Man åker inte tåg för att slippa socialisera och nörda ner sig i egenhäng. Nej, man åker ju tåg för att umgås och snacka bort de långa skumpiga timmarna på rälsen. Så småningom lär man sig att behärska och omfamna detta annorlunda tågspråk och då framstår en SJ-resa i gamla Svea rike som barnsligt trist.

När jag var 19 år, det året jag skulle fylla vuxen och packa ihop tonåren i lådor på vinden, bodde jag under några månader i Moskva och studerade ryska. Under de sista veckorna av min vistelse i Ryssland bestämde jag mig för att göra något vågat. Det ultimata testet för att se om min ryska höll måttet och för att bevisa för mig själv, att jag var redo att ta klivet ut i vuxenvärlden. Jag skulle sätta mig på ett nattåg till Kiev, för att därifrån ta mig vidare till mina ukrainska vänner i Poltava i östra Ukraina. Helt på egen hand. Däri låg utmaningen.

Röda torget, Moskva

Det var med skräckblandad förtjusning jag steg på tåget och visst slog tanken mig att detta var som bäddat för den hemskaste av rysare. Ung tjej, ensam på tåg, mitt i natten i Ryssland. Jag kunde se rubrikerna i världens alla tidningar framför mig. ”Försvunnen tjej på tåg i det stora öster” och föreställde mig hur mamma satte mackan i halsen vid frukostbordet. Men Slava Bogu (Gud vare tack!) gick allt väl och de följande timmarna på tåget kom att bli en resa jag sent skulle glömma.

Jag hamnade mitt emot en äldre dam, som genast noterade att jag reste ensam och jag kände direkt att jag var i trygga händer. Denna krutgumma skulle nog skydda mig mot alla tänkbara tråkigheter om så var nödvändigt. Jag var också den enda utländska passageraren ombord vilket naturligt nog tilldelade mig en exotisk position och status. Folk mötte mig med nyfikenhet och var imponerade över det faktum att en nordeuropé kunde föra en konversation på ryska. Några platser bort satt två unga män och plinkade på en gitarr, vilket väckte min nyfikenhet. Tanten bredvid mig var inte sen att notera vad som fångat min uppmärksamhet och jag bemötte hennes undrande blick med att berätta att jag själv är väldigt musikintresserad och både spelar gitarr och sjunger. Det skulle jag inte sagt, eftersom inom loppet av någon minut hade min nyfunna tantvän och potentiella manager högljutt visslat hit killarna och snart satt jag själv med gitarren i famnen. ”Eta devusjka umjeet igrat’ i pet’” (Den här flickan kan spela och sjunga), jublade hon.

Det blev början på en magisk afton. Människor samlades i en klunga omkring oss och ville ta del av musiken och gemenskapen. Jag sjöng de få ryska visorna jag hade tränat in och snart blev det allsång i vår vagn. Gitarren langades runt till höger och vänster till alla möjliga människor som var ivriga att få känna på instrumentet. De unga männen skämde bort mig med en massa öl, och djupa diskussioner om gud, skratt och musik höll mig vaken in på småtimmarna och jag slumrade in alldeles varm inombords. Ensamhetskänslan hann knappt infinna sig då en enorm känsla av gemenskap och kärlek överöste mig kvällen och natten igenom. Till och med passkontrollerna över gränsen till Ukraina var en upplevelse då poliserna fick en smärre chock när de kollade på mitt pass och såg att jag var svenska. Passet vandrade runt från polis till polis som vred och vände på det och som avslut fick jag tummen upp.

Detta var min första upplevelse på tåg i Ryssland, men det skulle bli många fler. Något år senare åkte jag och en av mina bästa vänner transsibiriska järnvägen. Trots att jag nu visste hur en tågresa här kunde utspela sig hade jag och min vän föreställt oss att vi skulle ha tid för att lösa kluriga korsord, spela otaliga omgångar kort och lägga pussel. Verkligheten hade dock helt andra planer för oss. Redan första dagen på tåget, bara några timmar efter det att vi klivit ombord, strosade vi bort till restaurangvagnen för att tillfredsställa våra kurrande magar. Snart blev vi sittandes med två ryska piloter som under tjänst var på väg till Sibirien. De berättade att de valde att ta tåget istället för flyget av det enkla skälet att tåg i deras värld var mer avkopplande. Kvällen bjöd på lite för mycket vodka, god mat och otroligt mycket skratt. Den ena piloten kallade sig själv Mr Max, som vi senare döpte gitarren till som vi köpte i Novosibirsk i västra Sibirien.

Jag och piloten Mr Max

Dagarna på tåget avlöstes av den ena upplevelsen mer häpnadsväckande och knäppare än den andra, och människorna vi bekantade oss med slutade aldrig förvåna eller roa oss. Med en nyköpt nylonsträngad gitarr från Novosibirsk som kompanjon behövde vi dessutom aldrig känna oss ensamma. Vi blev bästisar med ett fyrtiotal unga soldater som var på väg till sin militärtjänstgöring, och med vilka vi lirade gitarr, sjöng och spelade kort. Jag flätade håret på några sällskapliga barn som reste med sina mammor, och som gladeligen stämde in i härlig barnkör till några ryska barnvisor jag snappat upp sen tidigare. En förmiddag bjöd på oväntad och spontan karaokesång med en kock och några servitriser, och en tidig morgon fann jag ett kärleksbrev skrivet på toalettpapper vid mina fötter, av en äldre herre som lämnat det innan han klivit av tåget i gryningen.

Mannen med vargtröja som lämnade kärleksbrevet

Låten som vi spelade mest och som kom att bli soldaternas favoritmelodi var Cohens ”Hallelujah”. Den blev så pass populär att jag ”tvingades” uppträda med den framför ett femtiotal okända människor på järnvägsstationen i Irkutsk, varpå alla soldater ställde sig upp och gungade fram och tillbaka med en tändare i ena handen. Musiknumret avslutades med att en av soldaterna höll ett brandtal framför vår publik, varefter han tog av sin militärkeps och vädjade till publiken att ”Hjälpa dessa unga tjejer att ta sig till Listvyanka” (en stad vid Bajkalsjön i Sibirien). Sedan gick han runt bland folket och lyckades samla in en hel del rubel, som han tillägnade oss och tackade ömmast för framträdandet och för sällskapet.

Dessa stundtals omtumlande och smått surrealistiska händelser bidrar till att Transsibiriska järnvägen än i dag tveklöst är en av mina bästa reseupplevelser någonsin. Minnet av alla möten med intressanta människor från resan får mig att lite bättre inse varför just tågresor är så oöverträffliga när det kommer till att knyta vänskapsband. Framför allt längre tågresor, där man får det sällsynta privilegiet att lära känna flera sidor av en och samma människa på en väldigt begränsad tid. Kanske inleds relationen med några öl, (och definitivt vodka om vi pratar om Ryssland), där humöret och energinivån är på strålande topp. Morgonen därpå möter man samma människor och upptäcker eventuellt ett vresigt morgonlynne, eller kanske en framträdande intellektuell vars tillsynes obildade framtoning kvällen innan endast var en konsekvens av ett dåligt spritsinne.

Den långa tågresan är skoningslös på det viset att den berövar oss vrår att gömma oss i. Den tillåter oss inte längre stunder för reflektion och återhämtning för att ”bli vårt bästa jag” igen. Istället tvingas vi lära oss att umgås med människor oavsett humör och social ork, och vi märker snart att det enda uthärdliga sättet vi kan göra detta på är att kapitulera. Kapitulera i den bemärkelsen att vi tillåter oss själva att visa oss från alla våra ljus, även de karaktärsdrag vi annars ogärna uppvisar, och som blivit en del av vårt ”hemliga jag”. Det kan kännas obehagligt och lamslående, men så småningom också uppiggande och förlösande. Filterlöst i ordets sanna betydelse.

Slutligen är en tågresa i Ryssland enligt min mening ett ypperligt sätt att komma det ryska folket in på livet. Visserligen kan det vara en fördel om man kan slänga sig med några fraser på ryska eftersom engelskkunskaperna ofta är relativt bristfälliga. Men låt inte det hindra dig. Ta kontakt, visa bilder från ditt hemland, använd de medel du kan, eller bäst av allt – ta med dig en gitarr och du blir populärast på tåget. Hallelujah!

Tågluffsnostalgi

Sakta vaggandes, gungandes in i en behaglig och mjuk sömn, lika sövande som vagnen som stöts fram och tillbaka över frasigt grus för slumrande barn. Inte ens spänningen över de storartade äventyren som väntar tycks stävja tröttheten som verkar ingå i biljettpriset. I gryningen väcks vi, förvånansvärt utvilade av tågets kraftiga inbromsning, och utanför kupéfönstret väntar ett nyvaket Paris i rosadimmig morgonskrud.

Det är sensommar och 2008, bara två månader sen vi rusade ut i jublande glädje och skrek studentsånger för full hals. Några månaders hårt arbete senare är tiden äntligen inne för vår efterlängtade tågluff genom Europa. Vi är ett gäng på fyra tjejer, de tajtaste av vänner med en bottenlös livs- och upptäckarlust. I en månad ska vi umgås tillsammans, knyta ännu starkare vänskapsband och utforska en mängd olika länder, städer och små byar. 20-litersryggsäcken är packad till gränsen och budgeten är stram, men humöret är så där strålande som bara ett 18-årigt sinne kan vara. Ni vet den där oslagbara kombinationen av frihetskänslan som infinner sig när man slutat gymnasiet tillsammans med den nervkittlande “jag har hela livet framför mig”-känslan.

Under vår månad som nomader stannar vi sammanlagt i fem länder, nämligen Frankrike, Spanien, Italien, Österrike och Tyskland. Nedan följer en kärleksförklaring till platserna vi besökte under tågluffen (gamla dikter jag dammat av), som alla i dag bär på ett nostalgiskt skimmer. Vem som helst är varmt välkommen att kliva ombord och följa med.


Paris, du förtrollande stad av sann romantik. Du förgyllde vår tid, i dina kringliga gränder, på dina fluffiga fik, ditt Montmartre och din oförgängliga dragspelsmusik.

Så klyschigt men så sant, vi lämnade dig som för alltid i trans. Tack för dina skratt och allt du gav till skänk, för vyerna du bjöd på, särskilt vyerna längs Seine.

Hälsa till poeterna, till de varsamma rebellerna, hälsa alla de som kallar dig sitt hem.

Lyon, du kuperade, förtjusande plats, din delikata mat, stolta invånare och kulturella skatt.

Tack för de rafflande vyerna du bjöd från din topp, för den gemytliga familjemiddagen vi skymtade på vägen upp, och dina charmiga gamla hus av sandgråa stenblock.  

Montpellier, du bjussade på ett efterlängtat hav. Du blev en återhämtande tillflykt från jäktig storstad.

Aftonen fyllde du med diskodans och trevligt sällskap, där ett gäng utbytesstudenter förvandlade vistelsen till ett festligt kalas.

Strandade i Narbonne, du hemsökta, spöklika stad, i väntan på Barcelona med sin sol och sitt bad. Drömmar så mörka som den svartaste av tjärn, vaggade våra vilsna hjärnor den natt då vi var här.

I morgonljuset klar, fager som en ungmö, kanske det var nattens mara som sådde dina frön.

Barcelona, du sköna katalanska tavla, en labyrint av bohemer och porlande cava. Vid ditt hav, obstinata försäljare i evig trängsel. Om kvällen en festival, bjärt och uppsluppen i ett förtrollande fängsel.

I begynnelsen blott en trevande parningsdans, sakta utmynnande i evinnerlig sommarromans. Den osedvanliga mixen av jugend och gotik, är det samma mix som gör dig så unik?

Sitges, du späda välkomnande regnbågsfamn, där knappast någon förvägras att gå hand i hand. Ett sällsynt dygn befann vi oss i ditt våld, bland excentriker och tapasbarer på ditt solstänkta torg.

Kylig blev natten vid din ödsliga hamn, med himlen som täcke och med kuddar av sand.

Granada, du mytomspunna, opolerade bärnsten. Hem till stupade morer, kryddmarknader och judiska kvarter. Inkapslad i Sierra Nevadas vidsträckta fjäll, en andalusisk dröm fylld av längtan och kastell.

Tack Alhambra för dina fontäners kluckande melodi, tack romerna för er flamencos lustfyllda melankoli. Tack spanjorskorna för er gästfrihet och logi, tack Granada för att du berikade våra liv.

Pisa, jag undrar varför du lutar så dant? Du, med hisnande vyer och oslagbar mat.

Dina studenter, entusiasmerande och frikostiga så det förslår, inte ska väl du stå där och vackla då?

Nog välkomnandes vi till dina vänners trivsamma hus, med inslag av såväl tiramisu som ragu. Fnitter, flabb, garv och oavbrutna smil, blev biljetten till en resa genom Toscana med bil.

Siena, med vilka medel vårdar du din glans? Vilka hemligheter döljs bakom din sällsamma elegans?

Aldrig förgäter jag din piazza eller din kyrkklocka, inte heller dina charkuterier, din gelato, dina vinbutiker eller toner av terrakotta.

Toscana, du måste rymma varenda själs utopi, bland cypresser, solrosfält och dimbankar av nostalgi. Magnetiska landskap och byar i symbios, försätter den störste av skeptiker i ovillkorlig hypnos.

Mitt i all magi stannade vi och åt, längs rankor av druvor i hjärtat av en vingård.

Verona, anrik och fylld av historik, väktare av Garda, inspiratör till tragedi. Ömma anklar stukade av regn, var det Julias tårar som skrev din refräng?

Tyrolen, du filmiska, gröna oas, bland klämtande kossor och krispiga andetag. Mitt i alpen en utsträckt hand, till en sprakande brasa och varma familjeband.

Hemlagad Schnitzel tjänar som tröst, nu när solstrålar bleknar i väntan på höst.

Slingrande vatten vid Innsbrucks kant, ett fönster mot drömmar och extravagans. Sluttande dalar och trubbiga fjäll, tillika panorama som dolt citadell.

Brandenburg, modest och granne med Berlin, bland oförstörda vänner och nytysk musik. Brutna samtal som källa till komik, nygammal vänskap i stum harmoni.

Berlin, sist på vår långa strapats, ett virrvarr av ghetton och flådiga palats. Diverse kreatörer i ombonat kaos, en tillflykt för parader och för andningspaus.

Om natten dans i kontrasternas korg, bland dunkla krumelurer på upplysta golv.


Vid Toscanas vildvuxna stigar löpte vi, hon och jag …
Kryddmarknad i Granada
Min tyska vän Katja, i Brandenburg
Flamencodröm i Barcelona
Urbana Berlin, en mischmasch av fult och vackert
Tyrolen och tågluffargänget