Abisko-Nikkaluokta – en vandring genom misär och tacksamhet

Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits, så glöm det! Passa på och njut istället så kan ni komma åter”.

Kloka och tröstande ord från en av stugvärdarna under min och min pojkväns första vandringsresa i fjällen. Att vandra i fjällen kan förutom storslagna berg och ett dramatiskt landskap även innebära mentala dippar, sårade fötter och intensiva känslosvall.

— Ska vi bestiga det där jävla berget? Ska vi gå upp för Kebnekaise? Vore inte det coolt?

Jag hade tänkt tanken som legat och molat i närmare ett år när jag tog mig mod och frihet att ställa min pojkvän frågan. Saken var avgjord, en månad senare hade vi fixat en större bil, ett gasolkök, ett tält och varsitt par sprillans nya vandringskängor från Naturkompaniet. Att vi faktiskt självmant några veckor senare skulle strunta i berget och istället ta en helikopter tillbaka till civilisationen visste vi ju inte då och det fanns verkligen inte på kartan.

Det vanligaste alternativet när man vill bestiga Kebnekaise är att man tar sig till samhället Nikkaluokta för att sedan vandra de två resterande milen till Kebnekaise fjällstation. Där får man räkna med att ta en natt för att sedan morgonen därpå påbörja bestigningen av toppen om vädret tillåter. Vi hade dock en annan vandringsrutt i sikte. Varför inte ”passa på” att vandra hela vägen från Abisko till Nikkaluokta i samband med Kebnekaise? En sträcka på ca 10,8 mil bortsett från de tunga kilometerna upp och ner från toppen.  Det är väl inget? Vi är noviser av rang ska sägas. Jag har aldrig stått i ett par vandringskängor eller burit en tung ryggsäck. Inte min pojkvän heller, förutom den där idiotiska gången när han och hans excentriska vän bestämde sig för att gå nio mil i sträck utan vila. En promenad som tog ett och ett halvt dygn – i slitna skor. Det var de referensramar vi hade, och inte lyssnade vi på allas råd om att verkligen ”gå in” de där nedrans kängorna. Vi hade ju inte tid.

Hur blev det då?

Vi anlände till Abisko fjällstation en tisdagseftermiddag när moln täckte himlen och regnet lurade i luften. Vi möttes av diverse vandringsmänniskor. Skolklasser, backpackers, äventyrare, äldre par och en och annan japan som hoppades på norrsken – och vackra norrskensbarn. Överallt kunde man lyssna till ivriga samtal om vandringsupplevelser och om den storslagna naturen man omgivits av. Ingenstans talades det om mindre positiva upplevelser, så som skavsår, utmattning och en barnslig längtan efter en karamellkungenpåse, två liter Pepsi Max, och filmmarathon. Sånt som jag skulle tråna efter tusenfalt under den kommande veckan.

Vår egen vandring påbörjades någon dag senare, lite för sent på dagen. Med blå himmel, behaglig temperatur och ganska pigga ben. Ryggsäckarna kändes otympliga, och de dubbla strumporna trängdes i de nya skorna. Men det kändes härligt att vara på väg, slippa vara anträffbar. De första timmarna var ljuvliga och ölkorven smakade prima. Naturen visade sig dessutom från sin bästa sida ju längre vi kom och desto närmare bergen som skymtade likt ett vykort i bakgrunden. Och alla dessa björkar som bara stod där och rodnade i alla tänkbara nyanser av rött.

Men det var faktiskt långt ifrån alla stunder som skulle komma att kännas så här härliga under vandringens gång. Några stora vattenblåsor, ömma ryggar och axlar, regnskurar och mentala dippar senare, var det ibland faktiskt på riktigt bara en fråga om att ta sig genom skiten. Inte ge upp och hosta fram sina sista sparpengar på en snordyr helikopter. Bevisa för sig själv att man klarade det.

När varje steg känns som ett knivhugg, när vädret slår om och naturen plötsligt framstår som den ondaste av fiender, när man är så slut och mörkret smyger sig på och det är milakliv fram till nästa stuga eller tältvänlig plats. När förbipasserande räknar fel på avstånd och timmar till nästa ställe att slå läger. När regnet börjar ösa ner och man tvingas fort som få slå upp ett tält på sunkig mark. När utmattningen och oviljan tar över och tårarna börjar spruta likt ett barn som skrapat upp sina knän och man vet att man trots det måste fortsätta. När alla andra tycks vara så bekymmerslösa och tycka vandringen är ”piece of cake” och man känner sig mer ensam, utelämnad och misslyckad än någonsin. Då är det inte kul. Inte det minsta.

Vad får det då att vara mödan värt? När känns det bra? En vanlig lördagskväll i soffan ångrar man kanske val av chipssort, trots att man har tre påsar framför sig. Blir sugen på cola istället för Fanta. Där valmöjligheterna finns uppstår lätt ett vakuum som fylls till bredden med meningslös besvikelse eller velighet. Sådana bekymmer förekommer sällan under en lång dags vandring. Belöningen ligger närmare nuet. En sol som tittar fram bakom tunga moln, en renflock som uppenbarar sig. En enorm tacksamhetskänsla som infinner sig när kroppen hänger med och vill. Att få komma fram till en stuga och mötas av några vänliga stugvärdar som bjuder in en att sätta sig framför en brasa och serverar dig en mugg varm jordgubbssaft så du nästan blir gråtmild av tacksamhet. Ödmjukhet och uppmuntran. Ett paket budgetnudlar för 3:90 från Ica som smakar gourmet. Saker man knappt skulle notera i vardagen möter en med oväntad magi. De stunder man fattar att man befinner sig mitt i ett Sagan om ringen-landskap och drabbas av en mäktig känsla. När man drar jämt med naturen.

Vi båda var löjligt stolta över vår prestation när vi hade tagit oss igenom de nästan nio långa milen till Kebnekaise fjällstation. Speciellt med tanke på att vi var redo att ge upp efter knappt den första. Med mörbultade kroppar och ett sargat psyke kändes det som ett fantastiskt beslut att låta toppen vänta till en annan gång. ”Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits så glöm det. Passa på och njut istället så kan ni komma åter”. Kloka ord från en av stugvärdarna i Abiskojaure. De orden tar jag med mig och ser fram emot att bekanta mig med hederliga gamle Kebnekaise en annan dag. Utan vattenblåsor. Höstfärgerna och det vilda Sverige har lagrats på min näthinna.  Och förhoppningsvis stannar tacksamheten vid min sida. Om så bara för en stund. Fast det vet man ju aldrig. Vi är barn av förgängligheten, men minnena finns med oss och blir som oftast bara vackrare.

Ps. Helikopterturen från Kebnekaise till Nikkaluokta var inte så dum från sätena intill piloten denna molnfria dag när september höll på att vända blad för att ge plats åt oktober.

För mer läsning om vandring mellan Abisko – Nikkaluokta, besök Fantasiresor, en blogg som drivs av en sann författare och poet, som liksom har en förmåga att trolla med orden på ett smått otroligt vis.

2 Replies to “Abisko-Nikkaluokta – en vandring genom misär och tacksamhet”

  1. TACK för fina ord! Och tack för bra text. Känner igen mig i det mesta, den där jordgubbssaften alltså. Ren lycka. Hoppas det är samma för er som för oss, att nu ett halvår senare minns man bara allt som var fantastiskt och vill ut igen 🙂

    1. Tack så jättemycket, det värmer!

      Eller hur, svårslaget ögonblick! Jo, hela vandringsresan ligger nu inbäddad i de finaste av filter. Konstigt det där, men på ett positivt sätt antar jag 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *