Åka tåg i Ryssland

En fönsterplats utan grannar med ett litet bord framför. Nybryggt kaffe i en take away- mugg och mobilen laddad med poddar och uppdaterade musiklistor. I med lurarna i öronen och luta er tillbaka. Let’s roll! Är det ungefär så ni tänker er en optimal tågresa? Då har ni inte åkt tåg i Ryssland.

Som svensk drabbas man lätt av ängslighet första gången man åker tåg i Ryssland. Det där outtalade men åh så viktiga ”spacet” man förväntar sig att få är som bortblåst efter bara några minuter. Man talar ett annat tågspråk här, både bokstavligt talat, men också vad gäller vett och etikettregler, där de sociala koderna ombord framstår som märkligt främmande. Man åker inte tåg för att slippa socialisera och nörda ner sig i egenhäng. Nej, man åker ju tåg för att umgås och snacka bort de långa skumpiga timmarna på rälsen. Så småningom lär man sig att behärska och omfamna detta annorlunda tågspråk och då framstår en SJ-resa i gamla Svea rike som barnsligt trist.

När jag var 19 år, det året jag skulle fylla vuxen och packa ihop tonåren i lådor på vinden, bodde jag under några månader i Moskva och studerade ryska. Under de sista veckorna av min vistelse i Ryssland bestämde jag mig för att göra något vågat. Det ultimata testet för att se om min ryska höll måttet och för att bevisa för mig själv, att jag var redo att ta klivet ut i vuxenvärlden. Jag skulle sätta mig på ett nattåg till Kiev, för att därifrån ta mig vidare till mina ukrainska vänner i Poltava i östra Ukraina. Helt på egen hand. Däri låg utmaningen.

Röda torget, Moskva

Det var med skräckblandad förtjusning jag steg på tåget och visst slog tanken mig att detta var som bäddat för den hemskaste av rysare. Ung tjej, ensam på tåg, mitt i natten i Ryssland. Jag kunde se rubrikerna i världens alla tidningar framför mig. ”Försvunnen tjej på tåg i det stora öster” och föreställde mig hur mamma satte mackan i halsen vid frukostbordet. Men Slava Bogu (Gud vare tack!) gick allt väl och de följande timmarna på tåget kom att bli en resa jag sent skulle glömma.

Jag hamnade mitt emot en äldre dam, som genast noterade att jag reste ensam och jag kände direkt att jag var i trygga händer. Denna krutgumma skulle nog skydda mig mot alla tänkbara tråkigheter om så var nödvändigt. Jag var också den enda utländska passageraren ombord vilket naturligt nog tilldelade mig en exotisk position och status. Folk mötte mig med nyfikenhet och var imponerade över det faktum att en nordeuropé kunde föra en konversation på ryska. Några platser bort satt två unga män och plinkade på en gitarr, vilket väckte min nyfikenhet. Tanten bredvid mig var inte sen att notera vad som fångat min uppmärksamhet och jag bemötte hennes undrande blick med att berätta att jag själv är väldigt musikintresserad och både spelar gitarr och sjunger. Det skulle jag inte sagt, eftersom inom loppet av någon minut hade min nyfunna tantvän och potentiella manager högljutt visslat hit killarna och snart satt jag själv med gitarren i famnen. ”Eta devusjka umjeet igrat’ i pet’” (Den här flickan kan spela och sjunga), jublade hon.

Det blev början på en magisk afton. Människor samlades i en klunga omkring oss och ville ta del av musiken och gemenskapen. Jag sjöng de få ryska visorna jag hade tränat in och snart blev det allsång i vår vagn. Gitarren langades runt till höger och vänster till alla möjliga människor som var ivriga att få känna på instrumentet. De unga männen skämde bort mig med en massa öl, och djupa diskussioner om gud, skratt och musik höll mig vaken in på småtimmarna och jag slumrade in alldeles varm inombords. Ensamhetskänslan hann knappt infinna sig då en enorm känsla av gemenskap och kärlek överöste mig kvällen och natten igenom. Till och med passkontrollerna över gränsen till Ukraina var en upplevelse då poliserna fick en smärre chock när de kollade på mitt pass och såg att jag var svenska. Passet vandrade runt från polis till polis som vred och vände på det och som avslut fick jag tummen upp.

Detta var min första upplevelse på tåg i Ryssland, men det skulle bli många fler. Något år senare åkte jag och en av mina bästa vänner transsibiriska järnvägen. Trots att jag nu visste hur en tågresa här kunde utspela sig hade jag och min vän föreställt oss att vi skulle ha tid för att lösa kluriga korsord, spela otaliga omgångar kort och lägga pussel. Verkligheten hade dock helt andra planer för oss. Redan första dagen på tåget, bara några timmar efter det att vi klivit ombord, strosade vi bort till restaurangvagnen för att tillfredsställa våra kurrande magar. Snart blev vi sittandes med två ryska piloter som under tjänst var på väg till Sibirien. De berättade att de valde att ta tåget istället för flyget av det enkla skälet att tåg i deras värld var mer avkopplande. Kvällen bjöd på lite för mycket vodka, god mat och otroligt mycket skratt. Den ena piloten kallade sig själv Mr Max, som vi senare döpte gitarren till som vi köpte i Novosibirsk i västra Sibirien.

Jag och piloten Mr Max

Dagarna på tåget avlöstes av den ena upplevelsen mer häpnadsväckande och knäppare än den andra, och människorna vi bekantade oss med slutade aldrig förvåna eller roa oss. Med en nyköpt nylonsträngad gitarr från Novosibirsk som kompanjon behövde vi dessutom aldrig känna oss ensamma. Vi blev bästisar med ett fyrtiotal unga soldater som var på väg till sin militärtjänstgöring, och med vilka vi lirade gitarr, sjöng och spelade kort. Jag flätade håret på några sällskapliga barn som reste med sina mammor, och som gladeligen stämde in i härlig barnkör till några ryska barnvisor jag snappat upp sen tidigare. En förmiddag bjöd på oväntad och spontan karaokesång med en kock och några servitriser, och en tidig morgon fann jag ett kärleksbrev skrivet på toalettpapper vid mina fötter, av en äldre herre som lämnat det innan han klivit av tåget i gryningen.

Mannen med vargtröja som lämnade kärleksbrevet

Låten som vi spelade mest och som kom att bli soldaternas favoritmelodi var Cohens ”Hallelujah”. Den blev så pass populär att jag ”tvingades” uppträda med den framför ett femtiotal okända människor på järnvägsstationen i Irkutsk, varpå alla soldater ställde sig upp och gungade fram och tillbaka med en tändare i ena handen. Musiknumret avslutades med att en av soldaterna höll ett brandtal framför vår publik, varefter han tog av sin militärkeps och vädjade till publiken att ”Hjälpa dessa unga tjejer att ta sig till Listvyanka” (en stad vid Bajkalsjön i Sibirien). Sedan gick han runt bland folket och lyckades samla in en hel del rubel, som han tillägnade oss och tackade ömmast för framträdandet och för sällskapet.

Dessa stundtals omtumlande och smått surrealistiska händelser bidrar till att Transsibiriska järnvägen än i dag tveklöst är en av mina bästa reseupplevelser någonsin. Minnet av alla möten med intressanta människor från resan får mig att lite bättre inse varför just tågresor är så oöverträffliga när det kommer till att knyta vänskapsband. Framför allt längre tågresor, där man får det sällsynta privilegiet att lära känna flera sidor av en och samma människa på en väldigt begränsad tid. Kanske inleds relationen med några öl, (och definitivt vodka om vi pratar om Ryssland), där humöret och energinivån är på strålande topp. Morgonen därpå möter man samma människor och upptäcker eventuellt ett vresigt morgonlynne, eller kanske en framträdande intellektuell vars tillsynes obildade framtoning kvällen innan endast var en konsekvens av ett dåligt spritsinne.

Den långa tågresan är skoningslös på det viset att den berövar oss vrår att gömma oss i. Den tillåter oss inte längre stunder för reflektion och återhämtning för att ”bli vårt bästa jag” igen. Istället tvingas vi lära oss att umgås med människor oavsett humör och social ork, och vi märker snart att det enda uthärdliga sättet vi kan göra detta på är att kapitulera. Kapitulera i den bemärkelsen att vi tillåter oss själva att visa oss från alla våra ljus, även de karaktärsdrag vi annars ogärna uppvisar, och som blivit en del av vårt ”hemliga jag”. Det kan kännas obehagligt och lamslående, men så småningom också uppiggande och förlösande. Filterlöst i ordets sanna betydelse.

Slutligen är en tågresa i Ryssland enligt min mening ett ypperligt sätt att komma det ryska folket in på livet. Visserligen kan det vara en fördel om man kan slänga sig med några fraser på ryska eftersom engelskkunskaperna ofta är relativt bristfälliga. Men låt inte det hindra dig. Ta kontakt, visa bilder från ditt hemland, använd de medel du kan, eller bäst av allt – ta med dig en gitarr och du blir populärast på tåget. Hallelujah!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *