Att resa med diabetes

2010 var året, oktober var månaden, och jag var 21 år gammal. Jag var precis hemkommen från Irland, som jag spenderat nästan en månad på bland vrålgröna ängar, regnstänkta gator och rödlätta invånare. Törsten brände som en lavasprutande vulkan långt ner i halsen, och hur många liter vatten jag än slukade tycktes den aldrig dämpas. Aptiten saknades mig helt trots att mamma min hemkomst till ära lagat en av mina favoritmåltider, Provencal.

Irland – Den gröna ön

Den tickande varningsklockan måste någonstans ha slagit larm, eftersom jag bara någon timme efter det jag anlänt till mitt barndomshem bad min pappa låna mig sin blodsockermätare, min pappa som varit typ 1-diabetiker sen han var 17. Ett ynka litet stick i långfingret, en futtig droppe blod på mätstickan, och några fasansfulla sekunder av ihålig tystnad senare pep mätaren till och fram trädde hotfullt svaret, som jag djupt inom mig redan visste, 22,7 – 100% diabetes.

En cyklon av chock omkullkastade mig och det enda jag halvt panikslaget kunde tänka var lite märkligt nog “tänk om jag aldrig mer kommer kunna resa på samma sätt”. Av alla ting man kan frukta var det avsaknaden av resor och frihetskänslan som hör därtill den värsta tänkbara.

2019 och nio år senare ställer jag mig nu en aning frågandes till samma tanke, eftersom jag sen dess bott ett halvår i Mexiko, drivit runt som en nomad i Colombia och har ytterligare en lång radda äventyr och besökta länder i mitt bagage. Idag kan jag därför stadigt intyga att det visst går att fortsätta resa spontant och vilt som diabetiker, det är bara lite krångligare ibland. Precis som kollektivtrafiken i Guatemala kan vara lite besvärlig eftersom man aldrig kan lita på tidtabellerna, eller som frustrationen över språkförbistringarna inne på ett hål-i-väggen-hak i Beijing kan föranleda.

Beijings hutonger

Att tänka på som diabetiker på resa.

Diabetiker begår också misstag, tydligen, och förhoppningsvis inte utan lärdom. Här följer några av de lärdomar jag dragit, som kanske kan hjälpa framtida diabetiker på resa.

Lärdom ett: packa alltid med en extra manuell blodsockermätare.

Numera har jag nämligen en sensor som sitter på undersidan av min övre arm, med vilken jag med hjälp av en mätare läser av mitt blodsocker med. Som man kan läsa i ett av mina blogginlägg från Edinburgh pajade denna mätare i säkerhetskontrollen på Landvetter. Olyckan var framme och dum som jag var hade jag alltså inte packat med en manuell blodsockermätare. Vill man veta mer om hur det gick, kan man läsa det här. PS. Packa alltid med extra sensorer också, då de har tendensen att lossna!

Edinburgh och slottet

Lärdom två: Kolla upp vaccin innan du reser långväga

I Colombia försökte jag framgångslöst ta vaccin mot gula febern, som rekommenderades om man skulle resa till vissa regioner av landet, regioner som vi planerat resa till. På grund av min diabetes nekades jag vaccinet, och fick på onödiga omvägar krångla till mig vaccinet. Vill man veta hur det löste sig, kan man läsa om det längst ner i det här blogginlägget.

Colombia och bergen i Bogotá

Lärdom tre: Vid väskkontroller, se till att medta certifikat på din diabetes

Mexiko City, sen kväll och en lång kö in till nattklubben. Den dinglande handväskan vid midjan skulle självfallet genomsökas, och inuti hittas av kontrollanten två suspekta sprutor. Att hävda att det var insulin var meningslöst, då jag inte på papper kunde intyga att så var fallet, och sprutorna omhändertogs därför tills dess att vi lämnade klubben. Det blev en ängslig afton för min del, som även fick min annars helt okej dansstil att blekna i självförtroende. Som väl var hade jag blodsockermätaren tillgänglig, och jag hade turen på min sida att ligga bra i blodsocker och även möjligheten att söka upp kontrollanten som ruvade på mina sprutor om jag behövde injicera några enheter (vilket ju i sig är lite skumt om samma person trodde sprutorna innehöll otillåtna substanser). Oavsett fyllde situationen mig av obehag och maktlöshet.

Mexiko city

Människors okunskap om diabetes

Utöver lärdomar från synnerligen allvarliga misstag kan det ibland vara lite tröttsamt när man stöter på främlingar som tror de har pejl på diabetes, men i själva verket framstår som gröngölingar på ämnet. En sådan okunskap, eller snarare fördom är att det finns ett likhetstecken mellan grav övervikt och diabetes. Kanske kan man tala om att ett sådant samband existerar, men absolut inget likhetstecken.

Oh my god, YOU?, som en amerikan utbrast, totalt golvad på en hotellbar i Gran Canaria när han fick nys om att jag hade diabetes, samtidigt som han synade min kroppshydda från topp till tå, som enligt honom antagligen inte var förenlig med en “diabeteskropp”.

Gran Canaria

En annan lite avigare vana många lägger sig till med när de får reda på att jag är diabetiker är att de kommer att tänka på någon riktigt ryslig diabetesanekdot som de är snabba med att dela med sig av.

My uncle died from that, muttrade vår colombianske lärare och tittade på mig med hundögon.

Jag känner en med diabetes som idag är som en grönsak efter för lång tid med höga sockervärlden. Det är så jävla tragiskt, som en annan delgav.

Jahopp, tänker man, fan vad härligt med rena rama solskenshistorierna så där på blanka dan, när sockret dessutom samtidigt råkar ligga lite för högt.

Nuförtiden tänker jag dock att jag får se det lite som en chans till utbildning, för jag vet ju att alla dessa plumpa och kanske ibland lite underliga uttalanden är av välmening. Vi diabetiker fyller därför det viktiga syftet att skänka kunskap till vilsna individer runt om i världen som aldrig fått lära sig någonting om hur det här med diabetes faktiskt funkar. Och på vilket sätt görs inte det bättre än genom just resor? Alla härliga diabetiker, ut och missionera och hjälp mig fylla i kunskapsluckorna hos dessa välmenande men ovetande människor. Är ni med mig?

Finns det några andra diabetiker och läsare som kan fylla på med lärdomar och erfarenhet av diabetes kombinerat med resor?

Jag vill även ödmjukast tillägga att diabetes fortfarande är ett sjukdom som i många delar av världen är lika med en ofrånkomlig död då många människor i fattigare delar av världen inte har tillgång till insulin, och det är en orättvisa som gör alldeles för ont att ens försöka förstå. Utan tvivel är även det en bidragande orsak till okunskapen kring diabetes världen över.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *