Att undvika klyschor i reseskildringar

Specifika substantiv har en tendens att bli vapendragare med vissa adjektiv, och tillsammans tycks de utgöra en oskriven regel, som har en tendens att förvandlas till en sliten klyscha. Några exempel är solen som ofta beskrivs som värmande och efterlängtad, medan åskan verkar vara synonym med ord som dånande, farlig och skrämmande. I dessa skildringar av solen och åskan vilar en outtalad värdering om vad man bör anse vara mer eller mindre tilltalande, fint eller positivt. Frågan är, måste man alltid para ihop dessa adjektiv och substantiv med varandra? Varför kan aldrig solen beskrivas som hotfull och åskan som vacker?

Som läsare blir åtminstone jag ofta lite uttråkad när samma ordalag återges gång på gång för att förklara någonting, som om liknelserna vore huggna i sten. För oavsett hur magisk en soluppgång på Maldiverna än kan te sig, har ett tungt sinne svårt att omfamna denna magi man får berättad för sig i en reseskildring. Ungefär som att asfaltsdoft från intorkat regn skänker somliga vällust, men försätter någon annan i vemod.

Beskriv det du faktiskt känner och ser

Hur kan man då frigöra sitt sinne från att instinktivt associera ett berg till mäktigt eller en nedlagd fabrik till deppig? Det handlar inte om att berget inte kan vara just mäktigt, eller om att fabriken inte är deppig, utan snarare om att returnera värde åt orden, som gått förlorat på grund av lite för slentrianmässig användning av dem.

Kanske kan man istället försöka förklara vad det är hos en själv som får berget att framstå som mäktigt eller fabriken som deppig, snarare än att utgå från att ordet mäktig tolkas på samma sätt av alla läsare. Kanske kan inte adjektiven alltid stå på egna ben för att förstå skribentens förnimmelser av berget eller fabriken.

Deppigt?

Så ofta jag förmår vara närvarande försöker jag anstränga mig för att vara introspektiv och söka mig bortom klichéer när jag betraktar till exempel skiftningar i naturen. Alldeles nyligen betraktade jag från min trädgård en solnedgång, där endast en liten rektangulär vrå av himlen sken upp i ett starkt guldigt skimmer. Jag tänkte oreflekterat att det såg ut som om en sänglampa tänts i ett rum på himlen och föreställde mig hur någon låg där uppe och läste en godnattsaga. När jag sedan satte mig för att återge denna betraktelse i text blev jag genast fånge under klichéer och började beskriva solnedgången på liknande sätt som en solnedgång vanligen porträtteras i text. Med ord som ”magisk, brandgul och enastående”. Led på min fantasilöshet gick det senare upp för mig att vad jag istället borde ha skrivit var det jag faktiskt tänkte när solnedgången låg framför mina ögon. Allt annat vore oärligt.

Magiskt?

Ta hjälp av sina sinnen

Autenticiteten och närvaron i en text uppnås alltså först när vi printar ner våra sensationer så som vi upplever dem, snarare än att slänga oss med utnötta och vanemässiga fraser. Ett sätt att bemästra detta och omsätta det i text är att ta hjälp av våra sinnen. Vad förnimmer du exempelvis när du trampar på töande och frasig is om vårvintern? Är de enda tankarna som dyker upp för ditt inre verkligen bara att det känns ”krispigt och frasigt”? Eller finns där en annan sensation du kan ta vara på? Kanske påminner det svaga istäcket dig om ett knäckigt Crème brûlée-skal, där dina trampdynor agerar skeden som framkallar det knakande och för dig angenäma lätet? Ja, men använd i så fall den liknelsen och sensationen i texten för att beskriva ett smältande istäcke. Ta vara på dina sinnesintryck och skänk genom dem mer liv till texten. Låt inte alltid adjektiven stå på egna ben, utan förklara ibland dina val av adjektiv.

Äkthet i reseskildringar

Att skildra upplevelser och platser på ett äkta och personligt vis är kanske lite extra viktigt i just reseberättelser. Just resmål har nämligen en tendens att framstå som lite plastiga och osannolika i till exempel reklamannonser. En vacker sandstrand har törhända potential att pigga upp, men det existerar inget absolut samband mellan lycka och sandstrand, vilket reseskildringar eller en Instragrambild kan förvilla oss att tro. Vi skulle därför alla kanske må lite bättre om sandstranden fick lov att innehålla ett bredare känslospektra.

Lika med lycka?

Kanske hade åtminstone jag mått lite bättre när jag stod och betraktade de kanske vackraste vattenfallen jag någonsin sett i Mexiko om jag inte känt mig ”tvungen” att bli alldeles förtrollad. Jag saknade ju min pojkvän, hade pissiga blodsockervärden och var totalt slut efter en sömnlös natt på en buss. Istället stod jag där och betraktade vattenfallen och kände mig som ett vrak, nästintill oförmögen att uppskatta de vidunderliga vyerna. Och klumpen i magen växte sig starkare ju mer jag försökte dölja min likgiltighet och istället hörde mig själv utropa superlativ, för att det är ju så man gör. Kanske hade vattenfallen bara blivit än mer triumferande om jag hade tillåtit mig att känna som jag kände, och låtit vattenfallen tala för sig själva? Jag kommer aldrig få veta.

Turkosare vatten får man leta efter. Inte förenat med att känna tomhet?

Eller ta till exempel vandringshistorier med rubriker som ”10 fantastiska vandringar du måste göra innan du dör”, där vandring beskrivs som friktionsfritt och spektakulärt. Och så tänker jag tillbaka på min vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som var allt annat än smärtfri, med skavsår, ett för tunt liggunderlag och ömma axlar. Varför ryms aldrig sådana erfarenheter i en vandringsskildring? Är det verkligen bara jag som inte enbart har genomgående positiva upplevelser från en vandring? Är det jag som är knäpp? Frågeställningar likt dessa dyker ofrånkomligen upp när verkligheten inte överensstämmer med det man fått berättat för sig i en text. Och vad fan går folk runt och tänker på under en hel dags vandring? Blir de inte helt utarmade av sitt eget tjatter där inne i huvudet? Hur ser den inre dialogen ut? Består den enbart av solsken och fågelkvitter, där inte en ynka liten elak tanke släpps in? Jag är genuint nyfiken, och hade så gärna tagit del av en vandrares inre monolog med en salig blandning av sött, salt och surt, stunder av överrumplande närvaro, eufori, självförakt, håglöshet, tungsinthet, vällust, fantasirikedom, mod, styrka osv, osv, osv. Allting i en och samma text utan kronologisk ordning, precis så som våra hjärnor funkar.

Vandring är helt friktionsfritt? Bilden antyder åtminstone det, väl?

Jag blir alltid så där löjligt förtjust och full i skratt när en av mina vänner delar med sig av sina känslor inför vissa miljöer. Som den gången hon kom hem från en resa i Tanzania.

-Alltså, Ellinor, jag fattar inte grejen med att alla tycker en savann är så vacker. Det är ju bara gräs?!

Eller när hon problematiserade skönheten av en regnskog efter att ha besökt Borneo.

-Jag vet att man ska tycka att en regnskog är fantastiskt vacker, men jag fattar inte, det är ju bara en massa träd?! Vad är det jag ska tycka är vackert?

Man får naturligtvis lov att tycka att såväl en regnskog som en savann är hur vacker som helst, men det finns någonting uppfriskande över att höra en människas ifrågasättande av någonting som inte får ifrågasättas. Det gör oss lite mer alerta, och kanske tvingar det mig att för första gången anstränga mig och formulera vad det faktiskt är med regnskogen som gör den just vacker. Kanske känner jag ett plötsligt behov att försvara regnskogens skönhet, och blir med ens knivskarp i mina analyser av den.

Jag vill avsluta det här inlägget med att ge ett boktips. För många av mina reflektioner från min text här väcktes till liv efter att ha läst boken, och är inspirerade av den franske författaren Marcel Proust. Hans sylvassa analyser av världen och hur den bör betraktas finns nedskriva av författaren Alain De Botton i boken Låt Proust förändra ditt liv. Läs den, och kanske är det den enda bok vi någonsin behöver läsa för att utvecklas till ännu vassare skribenter och reseskildrare. Merci beaucoup Proust!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *