Mayaindianernas by i Guatemala

Vårterminen 2014 bodde och studerade jag i Mexiko City. Vid samma tidpunkt gör min pojkvän fältarbete i en by i Guatemala. Innan vi tillsammans reser tillbaka till Sverige spenderar vi några dagar i Guatemala och i Yalambojoch som byn heter.

-Snart tar vägen slut, så håll i dig ordentligt!

Det är min pojkvän Robins ord som ekar i bakgrunden i takt med att vi närmar oss den lilla byn Yalambojoch i nordvästra Guatemala. Mycket riktigt tar den asfalterade vägen hastigt slut och övergår abrupt till en lerig grusväg i väldigt skört skick. Luften är kylig där vi sitter bak på flaket av vår skjuts och kämpar med balansen. Chauffören kör av misstag över en orm och åker fram och tillbaka några vändor för att försäkra sig om att den verkligen är död och slipper våndas genom sina sista timmar. Landskapet är kuperat och jättegrönt. En tät dimma vilar över trädtopparna, som förskönar omgivningen och framkallar den mystik, som min pojkvän Robin har vittnat om. Ljudet av skällande hundar stegras, ju närmare vi kommer den lilla byn och rätt som det är skymtar vi de första nyfikna invånarna i detta mayaindianernas rike.

I Yalambojoch bor omkring 1200 personer. De flesta förstår spanska, men deras modersmål heter chuj och är ett språk som talas av cirka 40 000 mayaindianer i Guatemala. Engelskan kommer man tyvärr inte så långt med här, även om det finns några invånare, som har tillbringat långa perioder i USA för att på så sätt kunna försörja sina familjer hemmavid de år då skörden varit gles. De flesta i byn är nämligen självförsörjande och ägnar dagarna åt jordbruk. Framför allt odlar man majs och bönor, som är basfödan för invånarna i byn.

En av dem som varit några vändor i USA heter José. Han hjälpte Robin att tolka ibland när han intervjuade byborna, och även fast hans engelska stundtals är nästintill obefintlig förbättras den avsevärt, efter det att han fått i sig en Monster energidryck, allra helst den gröna sorten. Vi tillbringar några förmiddagar hemma hos José och hans familj över lite blaskigt kaffe. Det händer inte så mycket där vi sitter, ingen tv eller andra elektroniska apparater finns att tillgå i hushållet. Så länge de basala behoven tillgodoses får man vara glad, och söker man stimulans i form av underhållning får man stå för den själv. Lite action blir det dock när vi rätt som det är får besök av en hel kycklingfamilj, som springer in och ut ur huset, en företeelse som bevisligen verkar vara vardagsmat här eftersom ingen annan än jag och Robin tycks reagera nämnvärt på den plötsliga fågelvisiten.

Mörkret kom som en ångvält om kvällarna och där fanns inga gatlyktor som dämpade det. Därför såg vi alltid till att hinna hem till vår enkla boning, innan det började skymma. Jag hittade en bok av Paulo Coelho på biblioteket i byn, som jag roade mig med om kvällarna, när vi inte tittade på något gammalt Seinfeld-avsnitt på Robins dator – de kvällar då elektriciteten inte var ur slag.

José extraknäcker också som vår guide under vår vistelse i Yalambojoch, och han tar med oss på utflykter runt om i omgivningarna. En tidig morgon får vi varsin sadlad häst, som ska ta oss till Laguna Brava – en drömlik turkos lagun som ligger en bra bit bort och där många av byns invånare har egen mark som lämpar sig bättre för odling, eftersom klimatet där är varmare. De flesta tar sig emellertid hit till fots, vilket torde vara en promenad på omkring tre timmar enkel väg. Naturscenerna runt Laguna Brava är ännu mer bildsköna än dem runt byn och hade förmodligen kvalificerat in på mångas bucketlist om fler kände till att platsen existerade.

Tillsammans med José rodde vi ut på det overkligt turkosa vattnet, och från den enkla flotten dök vi i och svalkade oss i den skimrande lagunen efter den svettiga ridturen genom de djupa dalarna. Över öppen eld grillade vi sedan saftiga majskolvar i både blåa och röda nyanser, innan det åter var dags att sätta sig i sadeln och rida hemåt.

En annan morgon vandrar vi tillsammans med José till den i dag folktomma byn San Francisco, som ligger en halvtimme till fots från Yalambojoch och som en gång var hem för omkring 600 mayaindianer. Historien är inte vacker, eftersom dessa människor avrättades av militärjuntan under en och samma eftermiddag 22 juli 1982. Hus brändes ner och människor slaktades på de mest omänskliga sätt man knappt orkar föreställa sig. Skälet till massakern var att militären misstänkte, att det fanns en eller två män i byn som tillhörde gerillan, det vill säga militärens motståndare. För att försäkra sig om att dessa män skulle försvinna lät man utplåna hela byn och däribland en hel drös med oskyldiga barn. Människorna i Yalambojoch fick på något vis nys om vad som inträffat i San Francisco, varpå nästan alla flydde byn samma dygn med sikte på Chiapas i södra Mexiko. Man återvände först 14 år senare, när freden för första gången sedan 1960 var tillbaka i Guatemala. Under tiden i exil fick majoriteten av flyktingarna hjälp av två svenska biståndssjälar, som redan i början av 1980-talet sagt upp sina jobb i Sverige för att hjälpa guatemalanska krigsflyktingar på plats i södra Mexiko. Dessa eldsjälar flyttade sedan med återvändarna till Yalambojoch efter freden 1996.

Det var en besynnerlig känsla att stå uppe på ett i dag av tjock mossa övervuxet tempel, där några av San Franciscos invånare försökte gömma sig för att slippa gå det fruktansvärda ödet till mötes 1982.

Det syns inte till en enda människa där vi står och blickar ut över den ödelagda byn. Känslor av olust och obehag skär genom tystnaden som lagt sig som ett tungt moln över oss alla tre, och det råder en tyst överenskommelse om att försöka hedra de avlidna. Djupt försjunkna i våra tankar, och med ett ilande vemod i bröstet kommer vi dock ofrånkomligt på andra tankar. För plötsligt inser vi att det gått förbi oss att vi blivit omringade av ett femtiotal nyfikna och ilskna kor och tjurar som väntar på oss nedanför templet. José, som befarar att jag lockat dit dem genom att bära röda kläder tycker jag gör bäst i att vända jackan ut och in.

-We have a problem, utbrister jag stressat.

I tron om att jag just uttalat orden ”I have 100 problems”, brister José ut i ett rejält garv och ber mig redogöra för några av mina 100 problem, antagligen road över att jag angivit en så hög och exakt siffra.

-You make me laugh, you are funny, utbrister han med sitt stora leende.

För att inte kullkasta Josés munterhet, låter jag honom tro att jag sagt det han hörde och radar upp några av mina hundra påhittade problem, som utlovat. Lite uppmuntran som skänker ett tröstande skratt är kanske precis vad vi behöver för att processa det historiska vingslag vi just upplevt, ett vingslag som snarare känns som en rejäl smocka.

När kossorna till slut tröttnar och lämnar oss ifred, promenerar vi tillbaka mot Yalambojoch – något groggiga av besöket i San Francisco – och anar att någonting i oss har förändrats. Vi lämnar Yalambojoch någon dag senare, lite omskakade och tacksamma för alla fantastiska upplevelser men också för att få komma tillbaka till en civilisation vi är lite mer vana vid, som innefattar elektricitet, varmvatten och något annat än bönor och majs på menyn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *