Det fridfulla Colombia – Barichara

Cirka 30 mil norr om Colombias huvudstad Bogota ligger den pittoreska och sockersöta lilla staden Barichara. Hit åker man för att koppla av, äta gott och dricka utsökt colombianskt kaffe från trakten.

Med sina drygt 7000 invånare är det kanske inte så underligt att Barichara upplevs som en oas bortom trafikbuller och storstadsstress. Narkotikahandeln har aldrig riktigt fått fäste här och mörkrets ankomst skapar ingen oro. Här vandrar man tryggt längs med de charmiga kullerstensgatorna oavsett tid på dygnet.

Det är svårt att inte förälska sig i Barichara. Känslan av att befinna sig mitt i en romantisk film är ständigt påtaglig när man promenerar längs de kuperade gränderna, prunkande parkerna och de asymmetriskt vackra kullerstensgatorna. Staden är dessutom en drömplats för filmregissörer världen över med sin charmiga koloniala stil som syns på de alla nästan identiska vita stenhusen med kopparfärgade tegeltak och petrolgröna fönsterluckor, och har använts som inspelningsplats vid flera tillfällen. Utsikten över de lummiga och intensivt gröna ängarna och kaffeplantagen försvinner aldrig ur synfältet och bergen radar upp sig i horisonten och förskönar omgivningen ytterligare och får vem som helst att börja fantisera om att slå sig ner här för gott.

Maten och alkoholen är billig och restaurangerna som trängs runt den lilla stadskärnan håller hög standard. Människorna som arbetar inne på restaurangerna upplevs nästan som kroniskt lyckliga och verkar inte ha tröttnat på att serva sina kunder.

Just idag fyller jag år. 27 blir jag visst. Det är tisdag och just denna dag visar sig vara någon sorts helgdag i stan vilket innebär att nästan alla restauranger är stängda. Typiskt! Vi strosar upp och nerför de branta backarna och letar febrilt efter en restaurang. Det ser dött ut och utanför alla fönster hänger en sorglig skylt där det står “Cerrado” (stängt). Vi är nästan på väg att ge upp och vandra hemåt när vi snubblar över en liten familjeägd restaurang, gömd på en liten bakgata. Vi går in och möts av en trevlig kvinna som välkomnar oss och eskorterar oss till ett bord. Jag kikar i menyn som är italiensk och tänker att vi äntligen ska beställa in en flaska vin som vi har pratat om hela resan men som ännu inte blivit av. Jag frågar efter vinlistan.

Kvinnan som verkar ana ivern i mina ögon ser lite generad ut och säger:

– Vi har tyvärr inget vin på flaska.

– Okej, svarar jag utan att lyckas dölja min besvikelse.

– Men, fortsätter hon, om ni vill kan ni köpa en flaska vin från kiosken intill och dricka den här. Vi har vinglas.

Så fick det bli. Det blev en fin födelsedagskväll till slut trots allt.

Nästa dag äter vi en lättare lunch på en restaurang i bohemisk stil där allt som serveras är ekologiskt och närproducerat och nästan helt vegetariskt. Vi har bokat bord på en annan restaurang några timmar senare och vill därför bara äta något litet. Jag frågar lite försiktigt om det är möjligt att dela på en portion.

– Por su puesto (självklart) svarar en av kyparna utan eftertanke och frågar sen:

– Vill ni kanske dela på en och en halv portion eftersom portionerna är ganska små?

– Gärna, svarar vi lite förvånade över servicen, och snart återvänder kyparen med vår en och en halv portion serverad på varsitt fat. På rekommendation av den serviceinriktade kyparen beställer vi även in varsin mango och mint- juice som smakar ännu godare än det låter.

Några timmar senare sitter vi åter till bords, denna gång på en fantastiskt charmig liten taverna som ägs av den trevlige spanjoren Daniel, som flytt arbetslösheten och storstadsstressen i Katalonien och slagit sig till ro i Barichara.

– Till en början bodde jag i Bogota, berättar han.

Men det räckte med ett ynka litet besök i Barichara för att Daniel skulle falla pladask, förförd av det mjuka lunket i staden och av den filmiska, bedårande omgivningen. Han blev helt enkelt tvungen att flytta hit. Kort därefter öppnade han sin spanskinspirerade restaurang som snabbt blev en av de högst rankade restaurangerna i hela Barichara. Han lagar all mat själv och byter ut menyn med jämna mellanrum för att bibehålla kreativiteten, och satsar på de råvaror som lämpar sig bäst för årstiden.

Vi äter en trerätters-middag i världsklass på El Carambolo Itaca, som restaurangen heter. Till förrätt väljer vi “Kockens val” där Daniel får fria händer att trolla fram något till mig och Robin. Det blir förstås alldeles utsökt och består av små rostade brödskivor toppade med olika röror på skinka, lax, svamp och färska örter som hade kunnat serveras på vilken trendig tapasbar som helst. Till varmrätt äter vi perfekt stekt nötkött med rostad potatis serverat med en gudomlig sås och lite gröna tillbehör. Vi beställer in en flaska rioja och blir sittandes en lång stund vid bordet. Ibland kommer Daniel och småpratar med oss och ibland får vi en skymt av Daniels katt som kräset testar alla stolarna för att till slut finna sin favoritplats. Efter en halvtimme är vi redo för desserten som är en uppfriskande sorbet gjord på mango och mojitodrink.

Mycket mätta och belåtna efter den fenomenala måltiden promenerar vi uppför kullerstensgatorna för att ta farväl av solen som redan hunnit gå i ide för dagen. Ett orangelila skimmer sprider sig över hela himlen och över de gröna dalarna som sipprar ner mot husen och kyrkorna och formar en vacker skugga mot det pampiga kyrktornet längre ner på samma gata. Med solbrända och trötta ben går vi tillbaka ner mot torget och går in på en bar och avnjuter varsin svalkande jordgubbsdaiquiri från en balkong med utsikt mot bergen och fälten. Gatuhundarna vaknar till liv ute på torget och trånar efter turisternas och invånarnas kärlek och omtanke och hoppas kanske på att få en bit mat. När vi sörplat i oss drinkarna och beundrat färdigt utsikten från balkongen över kaffeplantagen och bergen i det lilaaktiga skimret – som börjar gå mot en allt mörkare ton, känner vi oss redo att gå tillbaka till hotellet. Utanför hotellet vilar en av gatuhundarna som hunnit bli vår vän. Han reser på sig, viftar lite lätt på svansen och tittar på oss med sina stora ledsna hundögon. Jag sätter mig på huk intill och låter hunden komma nära och kramar om honom försiktigt. Han är fin och välskött och ser inte alls ut att vara hemlös. En av hotellägarna kommer ut på gatan och tittar nyfiket på oss.

– Har han ett hem?, frågar vi hoppfullt.

– Nej, svarar kvinnan lågmält och verkar även hon lite tagen av hundens tillgivenhet.

Vi säger godnatt till vår vän och går och lägger oss. Imorgon bitti väntar en buss som ska ta oss tillbaka till Bogota och någon dag senare är det dags att lämna Colombia och resa hem till Sverige.

Tidigt nästa morgon rullar vi ut våra resväskor från hotellet och ser att hunden ligger kvar på samma plats där vi lämnade honom. Han blir fullkomligt överlycklig när han ser oss och hoppar och skuttar och viftar ivrigt på svansen som igår kväll nästan var helt livlös. Även fast det är skönt att se honom glad hugger det till lite i hjärtat när vi måste lämna honom. Ett annat sällskap kommer gåendes i backen i riktning mot oss. Hunden lämnar oss utan att tveka och tar sikte mot det andra sällskapet. Robin och jag börjar gå med våra väskor i riktning mot bussen. Jag vänder mig om och tittar efter vår vän. Han tittar inte tillbaka. Jag ler och tänker att han har det bra och att där finns fler människor som kommer ge honom lika mycket omtanke som vi. Ibland är det skönt att inte vara oumbärlig i någons liv, tänker jag och kliver på bussen mot Bogotá. En sak är åtminstone säker, tänker jag sedan när jag blickar ut över det grönskande landskapet från fönsterrutan i bussen, hit vill jag åka igen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *