I really don’t know time at all

Flyget mot Skottlands huvudstad ämnar att lämna landningsbanan från Landvetter 16.10. För att vaggas in i ett omedelbart semestermode bokar vi in ett tidigt tåg från Skövde resecentrum. Allt är så där minutiöst planerat, i ett tappert försök att kompensera för min tidsoptimism som på senare år nästan övergått till en tidsfobi. Utsatta klockslag stressar mig kopiöst och jag har svårt att hantera vakuumet som tycks uppstå tills dess att jag ska infinna mig på en specifik plats vid en given tidpunkt. Nästan så att jag vill ersätta Joni Mitchells poesi och sjunga ”I really don’t know time at all”.

Smålandsrullar ligger klumpigt inpackade i foliepaket och tjänar som tågpicknick, medan rastlösheten sakta kryper sig på. Det tar bara en timme att nå Göteborgs centralstation och på den tiden vill jag hinna läsa, lyssna på musik och njuta av Espresso House-kaffet innan det kallnar, vilket jag så klart misslyckas med.

Allt går emellertid enligt plan, och vi är framme vid Landvetter och har passerat säkerhetskontrollen med god marginal. En deckarfavorit av den skotska författaren Peter May inhandlas på Pocket Shop, där affärsbiträdet till råga på allt visade sig ha en partner från Glasgow och var lite av en Skottlandsfantast.

Men man ska aldrig ta ut lyckan i förskott sägs det, och tidsfobin kan slå till när man minst anar det. En halvtimme innan vi ska gå ombord på planet plockar jag fram min blodsockermätare och placerar den mot min sensor på armen. Den är stendöd. Jag känner en antydan till panik och inser efter ytterligare några försök att det är ett faktum. Vad gör jag nu? Adrenalinet kokar när jag kutar mot säkerhetskontrollen och möts av vänliga själar som låter mig passera för att komma till apoteket som ligger innan säkerhetskontrollen.

-Du måste hjälpa mig, hör jag mig själv krysta fram till den unga apotekaren.

En kvart senare och 450 kronor fattigare passerar jag säkerhetskontrollen på nytt tillsammans med en ny manuell blodsockermätare. Personalen är fantastisk, tillmötesgående och ödmjuk och jag är snudd på gråtmild av tacksamhet.

En orolig pojkvän väntar vid gaten, men pustar ut när han förstår att situationen är löst. Vi boardar och kliver på Ryanair-planet ett tjugotal säten ifrån varandra, insparade pengar som nyligen gått upp i rök och gångrats med tio. Jag sjunker ner i min stol och konstaterar trött åter för mig själv ”I really don’t know time at all”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *