Med farsan i Sofia

Han skämtar med vakterna i säkerhetskontrollen, som verkar aningen stressade. Jag och min pojkvän Robin tittar på klockan och tänker att gaten snart stänger. Pappa ser desto mer avslappnad ut. Hans väska åker iväg på rullbandet, bandet stannar och det börjar pipa. Pappa uppfattar inte det. ”Mister”, säger en av kontrollanterna och vinkar dit honom. ”Mr Bean!”, svarar pappa och brister ut i ett gott skratt. Han missade visst att plocka ur nagelsaxen och den halvfulla vattenflaskan ur handbagaget.

Det är en ynnest att ha med pappa på en resa. Han upptäcker grejer, som jag själv aldrig skulle ha noterat. Hur coola mönstren är på väggarna inne på tunnelbanestationen, exakt hur högt det är till taket inne i en kyrka eller vilka häftiga färger det är på husfasaderna. Han har en förkärlek för att skoja till det allra mesta och tar varje chans han får. Pappa är speciellt svag för käcka tjejer – de som skojar tillbaka och har “glimten i ögat”.

Strax innan jul 2016 var det Bulgariens huvudstad, Sofia, som hade äran att få finbesök av pappa.

Vårt boende låg centralt i stan, bara en tunnelbanestation bort från Vitosja-gatan, Sofias huvudgata, som erbjuder ett stort restaurang- och shoppingutbud och en mäktig utsikt mot Vitosjaberget en molnfri dag. Pappa var mycket nöjd med hotellet, framför allt eftersom majoriteten av personalen var trevliga och tillmötesgående. Varje eftermiddag redogjorde han, på knagglig engelska, i detalj för någon av hotellpersonalen, hur vi hade tillbringat vår dag. Det fanns dock en tjej i personalstyrkan som inte visade någon som helst entusiasm, när pappa berättade om ett litet tidsfördriv i en av stadens parker. ”This is boring”, kontrade farsan med att säga, och gick bestämt vidare och upp mot rummet.

Som väl var lös inte de käcka tjejerna med sin frånvaro ute i stadens myller. En förmiddag i oväntat stark decembersol hakade vi på rundturen ”Balkan bites”, vars koncept visade sig vara smått genialiskt. ”Balkan bites!” är en gratis rundtur, då man promenerar runt i Sofia och upptäcker historisk kuriosa berättad på exemplarisk engelska. Turen, som varar i omkring två timmar, innefattar dessutom flera trevliga pitstops på olika restauranger, där man får smaka på traditionell bulgarisk mat och lära sig någonting om landets kulinariska liv. Bland annat fick vi lära oss, att i en viss bulgarisk yoghurt finns en bakterie som lär vara en källa till långt liv. En bulgarisk forskare lyckades på 70-talet nämligen förklara att orsaken till att bulgarerna på den tiden hade Europas högsta medellivslängd helt enkelt var ett kontinuerligt intag av denna Lactobacillus bulgaricus.

Under ”Balkan bites”-turen fick vi även veta att Bulgarien har varit en enorm tomatexportör, som under kommunismens år skickade tomater till Sverige i utbyte mot ABBA-skivor.
ABBA var nämligen ett av få internationella band, vars musik inte ansågs vara stötande för den kommunistiska regimen. Vår guide, som utan att själv vara något större ABBA-fan, men som ändå kunde de flesta ABBA-låtarna utantill, var en alldeles sprudlande tjej vars entusiasm för Bulgarien i allmänhet – och den bulgariska maten i synnerhet – enkelt fångade vår uppmärksamhet turen igenom. Pappa gillade speciellt det faktum att hon kallade sig själv för ”Rally” och återkom till att det var “en go tjej, den där Rally” vid flera tillfällen under resten av resan.  

Förutom att skoja med främmande människor gillar pappa även diverse utmaningar och äventyr. Därför passade upplevelsen inne på ett Escape room i stan utmärkt för honom. Konceptet med Escape Room är precis som det låter – att man ska försöka ta sig ut ur ett rum på begränsad tid genom att lösa en mängd kluriga och till synes ibland omöjliga gåtor, som rummet består av (kanske inte är precis som det låter inser jag nu i efterhand). Vi hade en timme på oss men misslyckades tyvärr, dessutom med ganska god marginal. Pappa svor som väntat en hel del på sin gamla småländska där inne i rummet och tålamodet tröt ganska snart. Han fick dock briljera genom att lösa en så kallad morsekod, som Robin och jag förmodligen inte hade klarat på egen hand. Däremot var det kanske mindre lyckat att pappa “glömde berätta” att han fångade upp en stor skiftnyckel som han bar runt på i goda 20 minuter, en skiftnyckel som förstås visade sig vara helt avgörande för att ta sig ut ur rummet. I efterhand enades vi dock alla tre om att ingen av oss var i vårt vassaste slag, men att det trots allt var en riktigt rolig grej, som vi måste göra om i någon annan stad framöver.

Vi åt fantastiska middagar i Sofia på de mysigast tänkbara restauranger. Det mesta var alldeles utsökt och servitörerna och servitriserna hade nästan alltid nära till skratt, vilket förgyllde måltiderna ytterligare. Dessa härliga middagar tycktes väcka en stor berättarlust hos pappa, som underhöll oss med smått heroiska historier om hur han, tack vare många och väl investerade timmar på gymmet i yngre dagar, på ett effektivt sätt har handskats med diverse ”busar” på eller kring diverse dansgolv genom åren. Med tiden har han i stället lagt sig till med den något förvirrande vanan att anspela på det faktum, att han trots allt ”arbetar för kommunen!” – i syfte att avstyra diverse prekära situationer. Nu, när han har pensionerat sig, får han kanske fundera ut en helt ny strategi. Lyckligtvis uppstod det aldrig några prekära situationer i Sofia.

Däremot fick vi uppleva en hel del oväntade trevligheter, som till exempel en smått ”hemlig” bar som utan adress eller lokal guidning aldrig skulle gå att finna. Vi hade fått nys om detta ställe och letade febrilt och framgångslöst efter siffran 22 på en mörk och folktom gata. Mellan siffran 24 och 20 gick dock en smal gränd, som ledde oss till en stor träport.

Vi knackade på, men inget hände. Först när vi hade vänt oss om för att gå vidare öppnades plötsligt porten och vi blev ledsagade ner i en källare, som var svagt upplyst av hundratals stearinljus. Skenet från ljusen och de steniga väggarna skapade en kuslig men sällsamt inbjudande stämning. Vi gick till baren och beställde varsin Vodka shot. Pappa grimaserade när han svepte den starka drycken och avslutade, konsekvent som han är, med ett ”Fy fan!”.

De drygt fyra dagarna i Sofia var händelserika, fulla av skratt och gemytliga. Vi hann – förutom att för en symbolisk summa roa oss i det mycket välgjorda Escape-rummet, avnjuta en gratis matrundtur och ta en shot på en hemlig, medeltida bar – också med att gå på en festlig julmarknad helt i tysk stil, besöka den pampiga ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen samt tillbringa en halv dag uppe i det vackra Vitosja-berget, där vi åt en helt fantastisk måltid på en av de trevligaste restauranger vi någonsin har besökt. Vintertid är Vitosja-berget dessutom ett populärt ställe för skidfantaster.

Sofia verkar tyvärr vara en något bortglömd stad och inget självklart weekendresmål. Det hoppas jag det kommer bli ändring på.

För det är Sofia värd – det tycker pappa också!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *