Sån är skotten

Så långt jag kan minnas har människor fascinerat mig på ett sätt jag ibland känt mig ganska ensam om att förundras över. Allting handlar om detaljerna. Hur någon pratar om någonting världsligt med en oväntad entusiasm, sinnesnärvaron i någons yrkesroll, energier, små rörelser, subtila gester.

Varje gång jag reser är således mötena med människor det som fångar min uppmärksamhet allra mest. Så även denna gång, i Edinburgh.

Spårvagnen bromsar in på en station jag inte längre minns namnet på.  Vi har ingen aning om var vi är, vilket antagligen våra ansiktsuttryck vittnar om. För det dröjer inte länge innan en polisman kommer fram och undrar vad vi söker efter. Vi förklarar att vi letar efter vårt hotell som ska ligga i närheten. Han funderar högt, hummar och pekar i luften för sig själv, mumlar ”right”, och tar till orda. Det som sedan följer är en minst sagt förvirrande blandning av vänster- och högsvängar, viadukter att korsa, torg att passera och en mängd för oss helt okända gatunamn att memorera.

Jag och min sambo biter oss i läppen för att inte börja skratta när han för tredje gången upprepar exakt samma vägbeskrivning, tillsynes mycket nöjd med sin förklaring. ”It’s very easy”, sammanfattar han det leende. När vi sen smugit runt hörnet fiskar vi snabbt fram våra mobiler och slår på Google Maps.

Följande dag får vi en betydligt bättre vägbeskrivning när vi söker efter livemusik. Inte av en polis denna gång, utan av en hemlös. Hade jag kunnat, hade jag ordnat så han fick bli guide redan nästa dag, för han verkar ha stenkoll på Edinburgh. Med en bred skotsk accent redogör han för alla möjliga saker vi bör se och göra under vår vistelse i staden. Och till sitt sällskap har han en labrador som troget sitter vid hans sida och som ivrigt hoppas på att förbipasserade ska kasta boll med honom.

Jag kan inte hjälpa att förundras över mannens frågvishet och genuina intresse för min och min pojkväns resa samtidigt som han själv sitter och fryser utan tak över huvudet i mitten av november.

Vad gäller livemusik är det en företeelse som absolut inte lyser med sin frånvaro i Edinburgh. Under vår sista kväll hamnar vi på en bar på en bakgata till The Royal Mile – stans huvudgata, för att släcka törsten med en öl. Vi kliver rakt in i vad som verkar vara någon form av uppträdande. I sofforna trängs spelmän med sina fioler, säckpipor och banjos och turas om att stå för underhållningen.

Rätt som det är bryter någon ut i skönsång helt i acapella och alla sitter knäpptyst och lyssnar till sången. En salig mix av gaeliska och engelska om vartannat. Plötsligt äntrar en herre iklädd kilt i tartantyg baren och bjuder på pampiga toner säckpipa. Kvällen fortsätter med improviserade jams ackompanjerade av gubbarna i soffan som av allt att döma verkar vara stamgäster här.

Bland publiken finns bland annat en man som sitter djupt försjunken i en roman. Och vid baren står en kvinna och stickar samtidigt som hon läppjar på ett glas apelsinjuice och gungar med till musiken. Intrycken avlöser varandra och jag sitter som i trans och njuter av spektaklet som utspelar sig framför mig.

Om jag ska ge mig på ett försök att sammanfatta det skotska folket, (vilket egentligen givetvis vore omöjligt och djupt reducerande), så blir ledorden stolthet, artighet och en rejäl skopa humor. Stolthet, eftersom jag förbryllades något över att kiltar och säckpipor lever i allra högsta grad och inte enbart tjänar som en turistmagnet. Artighet, för att det bara var så, och en okonstlad sådan dessutom. Humor, på grund av att de skottar vi stötte på verkade vara lite extra svaga för ”a good laugh”.

 Kanske är dessa iakttagelser ingenting exceptionellt, för skottarna själva tillhör dem förmodligen vardagsmat. Hur det än ligger till med den saken har jag förstått att följande gäller för mig; en nyfikenhet och ett intresse för andra människor berikar mitt eget liv. Och har man väl förälskat sig i andra människors egenheter varar den kärleken livet ut. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *