Weekend i Sarajevo

I april för tre år sen åkte jag och ett gäng till Sarajevo. Det visade det sig vara en fullträff!

Planet rullar in på landningsbanan runt midnatt. En taxichaufför som Mirza, en i sällskapet som själv är halvbosnier, känner flyktigt väntar redan på oss. Han ska ta oss till vårt hotell i Gamla stan i Sarajevo, men det är en lång resa, närmare två timmar, så det finns gott om tid för kontemplation och samtal. Chauffören ser föga road ut och ger ingen vidare respons när Mirza försöker starta en konversation. Jag slumrar till och vaknar om vartannat och ler sömndrucket åt tanken att vi är på utländsk mark. Jag kollar ut genom bilrutan, men det är för mörkt för att se någonting. Istället börjar jag fantisera om vilda djur som kanske lurar i skogarna intill och blir plötsligt exalterad. Jag lutar mig fram mot Mirza och säger:

– Mirza kan du fråga honom (och pekar på chauffören), om han har sett en björn någon gång?

Mirza skruvar på sig, lite bekymrad över min fråga och svarar:

– Varför vill du veta det eller?

– Fråga bara, svarar jag trött.

Mirza vidarebefordrar lite motvilligt min fråga. Chauffören möter min nyfikna blick i backspegeln och ser lite förvånad ut. Han mumlar något till svar om att han inte sett någon men att de finns. Sedan fäster han åter blicken på vägen och kör vidare. Konversationen dör ut lika fort som den börjat. Älg, en annan i sällskapet (ja, han kallas så oförklarligt, på tal om vilda djur) vaknar till och ger mig sin vanliga ”är du dum i huvudet”- blick.

– För i helvete Ellinor, grymtar han, vad är det där för jävla fråga?

Jag rycker på axlarna och försöker spela oberörd men inser snart att hela bilen vaknat till liv och alla stämmer in i ett högt garv och skakar på huvudena åt min fråga.

Sarajevo var en överraskning. En sockersöt stad som liknas mer vid en ögonskön alpby än en huvudstad. Gamla stadsdelen, som är den mysigaste och mest turistiga myllrar av trånga gränder och kullerstensgator. Orientaliska färgkombinationer och mönster dominerar inredningen inne på de otaliga caféerna och restaurangerna. Folk sitter med en kopp bosniskt kaffe och kedjeröker på fransiga kuddar längs med uteserveringarna. Vattenpipor bolmar och doften av turkiskt te hänger i luften. Kyrkor, synagogor och moskéer står sida vid sida i en konstellation som känns helt naturlig. Och vart man än vänder sig omringas man av kullar och berg. Tar man sig ett litet strög till den nyare delen av stan blir kontrasterna däremot genast påtagliga. Här gör sig kommunisttiden och kriget sig påminda. Skotthål anas på husfasader och grå betongkomplex uppenbarar sig bara några meter ifrån ett toppmodernt och lyxigt köpcenter. Man längtar lätt tillbaka till det gulliga och mer småskaliga gamla stan.

Gatuhundarna är kartläsare på elitnivå och kan sin stad bättre än invånarna. De vaktar slugt sina områden och vet alltid ett sätt att hitta mat. Ganska nyligen lät man samla in alla hemlösa hundar för att vaccinera dem och öronmärka dem som ett bevis på detta. Den coolaste av dem alla var han som vilade uppe i den branta backen utanför vårt hotell. Vi kallade honom för Franz efter Franz Ferdinand, och varje gång vi skulle ut på byn letade han upp oss för att se till att vi inte irrade bort oss. Vi blev goda vänner med Franz och jag vill tro att vi tillhörde hans favoritmänniskor.

Franz, min bosniska bästis

För den som undrar hur maten är i Bosnien har jag goda nyheter. Förutom att den är billig är den också väldigt god. Bland favoriterna hittas kryddig Cevapcici med bosniskt pitabröd, och burek, som är filodeg fylld med godsaker. Husmanskosten går inte heller av för hackor, och består inte sällan av mustiga grytor och fyllda grönsaker. Vill man kombinera middag med en schyst utsikt ska man ge sig upp i bergen i Sarajevo där några kamouflerade tavernor väntar lockande. Här kan man kan skåda Sarajevo från höjden som ser ut som en enda stor stjärnhimmel när mörkret har lagt sig.

Maten är en anledning god nog för att pricka av Sarajevo från kartan, men kanske är bosnierna själva den främsta behållningen. Man får en känsla av det är en härdat folk. Splittrade sen kriget som även fast det känns långt borta, bara för två decennier sedan skördade många liv och efterlämnade överlevande med trasiga själar. De upplevs som genuina, stolta och hårdhudade, och ger inte mycket för amerikanskt ”smile and be happy” –trams. Allt är vad det är och det finns ingen anledning att bete sig som om det vore på något annat vis. En kväll på en avslagen bar i gamla stan beger sig Mirza till herrarnas rum för att slå en sjua. Han hamnar bredvid en av bartendrarna och ger sig på lite svenskt kallprat.

– Hur är läget, frågar Mirza med ett brett leende.

Bartendern svarar lugnt:

– Tjaa, det är meningslöst.

Inga konstigheter. Rakt på sak, precis som det var, utan filter. Just denna mentalitet hittar man ofta i öststaterna. Efter att ha rest mycket i Ryssland och i Ukraina har jag lärt mig att uppskatta inställningen till livet där. Enkelheten. Att man inte behöver ge sken av att allt är toppen om så inte är fallet. Man förknippar lätt vid första anblick deras förhållningssätt till livet som deppigt, och över hela Östeuropa vilar en hinna av grått som man måste tränga sig igenom för att förstå att där finns mycket värme och livsglädje.

Reser man till exempelvis Mexiko där varenda en tycks utstråla lycka och värme, får i alla fall jag ont i magen när jag smärtsamt inser att denna lycka är skenbar. Man vill ju så gärna tro att människor alltid är så där glada ändå in i märgen och ut i fingertopparna. I öst är allt omvänt. Ofta möts man av surmulna människor som verkar tycka att livet självt är ett nödvändigt ont. Men när man märker att där finns en komiker och en ”full i fan” attityd i varje liten rysk tant kittlar det i magen. Man blir överraskad och pustar ut. Det är som att ta en smärtstillande. Magonten försvinner och man får hopp om liv igen.

Samma kväll, den kvällen på den avdankade baren, bestämmer Robin och jag mig för att kasta in handduken vid tretiden och gå hem till hotellet. Vi kommer inte särskilt långt eftersom vi går rakt in i Sarajevos högersexa i handboll. Han är pratsjuk, lite för full och skiner upp när han hör att vi pratar svenska. Det visar sig att han har levt och spelat i Oslo i många år och kan därför flytande norska. Trots en bitande trötthet bestämmer vi oss för att följa med mannen som heter Eldin till ett café för lite nattmat. Med för lite sömn i kroppen kan vi omöjligt möta honom på hans energinivå, men gör så gott vi kan. Han entusiasm gör oss tröttare och vår dåsighet gör honom besviken. Efter att ha ansträngt oss en bra stund att vara sociala blir Eldin led på att bara snacka om handboll. Han spänner blicken i oss och säger med hög stämma:

– Kan dere för i helvete spöre meg om nåe annat?

Jag och Robin tittar trött på varandra. Jag är för tom för att komma på en vettig fråga som skulle kunna tillfredsställa den eldiga, passivt ilskna och storvuxna mannen framför oss. Jag anar ett svagt men lurigt leende på Robins läppar och undrar vad han har i görningen när han oförutsett tar till orda och ställer sin fråga.

– Okej, säger Robin, har du sett en björn någon gång?

Eldin stirrar stumt tillbaka på Robin och får först inte fram ett ljud. Sen ryter han tillbaka:

-Vorför i helvete spörer du meg vist jeg har sett en björn?

Stämningen blir tryckt och Eldin är uppenbarligen inte nöjd med frågan. Han är pigg och vill fortsätta aftonen på en jazzklubb och har svårt att acceptera att Robin och jag inte vill haka på. Klockan har redan passerat fem. Han får oss istället att lova att dyka upp på hans handbollsträning följande dag vid lunchtid. Vi dyker aldrig upp, och ärligt talat tror jag inte att Eldin gjorde det heller.

Mötena med det bosniska folket är hjärtliga och stundtals omtumlande. Dagarna flyter förbi lite för snabbt och snart är det dags att åka hem med samma chaufför som skjutsade oss till hotellet. I dagsljus denna gång. Bilrutan förvandlas till tv-skärm, med en blandning av action och komedi på tablån. Favoritscenen består av en äldre man som kommer gåendes på en enslig landsväg med en rejäl yxa över axeln. Alldeles intill står ett flertal polisbilar parkerade för en rökpaus. Konstaplarna hejar glatt på mannen som lunkar förbi med yxan och försvinner bort i fjärran. Naturen är vacker och aprilträden redan utblommade. Men någon björn ser vi inte.

För mer läsning om Sarajevo och Bosnien, kolla in Jennifer Sandströms matnyttiga och inspirerande blogginlägg om Bosniska pärlor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *