Om att bo utomlands

En god vän sa en gång till mig att han fann det helt poänglöst att resa till storslagna sevärdheter, som till exempel Eiffeltornet eller Taj Mahal. Anledningen? Han vet redan exakt hur dessa platser ser ut efter att ofrivilligt ha exponerats för otaliga fotografier av samma sevärdheter under hela sin livstid. Min vän som heter Yegor menade i stället att syftet med att resa måste vara att uppleva en plats under en längre tid, nämligen genom att bosätta sig där.

Jag och Yegor i närheten av Gorkiparken, Moskva

Moskva 2009 mars-juni

19 år gammal och med ett icke bristande självförtroende flyttade jag ensam till Ryssland under en kort period. Syftet med flytten var att förbättra min ryska under några intensiva månader. Det var också här i Moskva som jag träffade Yegor, killen från Krim i dåvarande Ukraina, men nuvarande Ryssland som bodde i samma korridor som jag på universitetscampuset tillhörande universitetet MGU. Yegor blev så småningom en av mina bästa vänner i Moskva, och tiden i Ryssland blev övervägande positiv. Men det där skottsäkra självförtroendet bar på en oväntad akilleshäl.

Breda gator i gigantiska Moskva

-Jag vill inte umgås med några andra svenskar i Moskva.

Dessa ord upprepade jag för alla nära och kära hemma i Sverige innan jag reste. Det var ju ryssar jag ville hänga med, svenska vänner hade jag tillräckligt av i Sverige. Med denna något radikala inställning och övertygelse satte jag mig på planet mot Moskva fylld av övermod, och det var inte förrän jag eskorterades till mitt rum på campuset som verkligheten gjorde sig påmind och krossade min oanat bräckliga självsäkerhet i spillror.

När jag satt på kanten av min nya säng och överväldigades av en klaustrofobisk känsla och kollade runt på de slitna tapeterna i det trånga och charmlösa rummet. Och sen slog ensamhetskänslan till, och fick mig att känna mig minst i världen i en gigantisk metropol av enbart främlingar. Varför i hela världen hade jag rest hit? Ivrigheten och längtan inför att få komma till Moskva förbyttes på några sekunder mot en intensiv hemlängtan kryddad med en oangenäm skamsenhet över att känna som jag gjorde.

Så efter att ha ringt till mina föräldrar och beklagat mig glömde jag allt vad jag kaxigt sagt om att under inga som helst omständigheter beblanda mig med svenskar och tog istället sikte mot receptionen. Bakom disken satt en livstrött dam och sneglade intresselöst på mitt smått panikfyllda ansikte, och på knagglig ryska stammade jag fram orden:

-Finns det några andra svenskar i min korridor?

Och tänk att det fanns det. Vilken förbaskad lättnad jag kände när jag knackade på Marilyns rum bara några minuter senare, och ett yrvaket men vänligt ansikte tittade fram bakom dörrspringan. Marilyn som kom från Malmö, men som hade en rysk mor, och därför pratade flytande ryska tog mig nästan genast under sina vingar. Jag har henne att tacka mycket för att min Moskvavistelse sammantaget blev så bra som den blev. Redan samma kväll bjöd hon med mig ut för att träffa hennes vänner, som sedermera också blev mina vänner. Sakta men säkert började självförtroendet komma tillbaka, och i Moskva var jag en tvättäkta extrovert som sällan fann ro i att ha egentid.

Jag och Marilyn på hemmafest på campus i Moskva

Jag tänker på alla människor som kommer till Sverige med annat ursprung och på hur lätt det är att tänka att de borde göra en ansträngning att umgås mer med “svenskar”. Dessutom kommer många av dessa människor till Sverige för att de måste och inte för att de vill. För att det råder krig och misär i deras länder. Och så tänker jag på 19-åriga jag som av fri vilja åkte till Ryssland med en stark övertro på att enbart vilja umgås med ryssar, men som på plats kände ett existentiellt behov av att få uppleva trygghet. Tryggheten bestod i att få höra mitt eget språk, någonting jag överrumplades av eftersom jag innan var helt ovetandes om att det behovet över huvud taget fanns.

Denna lärdom har fått mig att bli lite mer ödmjuk och mindre dömande när det kommer till debatter om integration. För jag förstår betydelsen av få känna sig lite “mer hemma” när man är långt hemifrån. Och hemma i mitt fall var någon som talade och förstod mitt eget språk.

Jobb i Norge 2009-2010

Bergen mitt i bergen, (foto tagit av en kompis)

Hösten efter min vistelse i Moskva bestämde sig fem vänner för att som så många andra åka till Norge för att jobba och tjäna pengar. Med stora resväskor fyllda av konservburkar och nudelpaket åkte vi till västnorska Bergen för att arbeta som vikarier på olika förskolor under sammanlagt ett halvår. Nu var åtminstone inte ensamhet ett problem, eftersom jag hade några av mina absolut närmsta vänner ständigt intill mig. Snarare kickade introverten ofta in i mig där långa promenader på egen fot blev en välbehövlig tillflykt. Det sista jag ville höra när jag skulle ut på promenad med mig själv var någon som sa:

-Ska du ut och gå? Jag hänger med!

Utanför vårt hus utanför Bergen (foto tagit av kompis)

En annan för mig lite märklig erfarenhet från att bo i Norge var att jag, liksom mina vänner började förhärliga Sverige på ett onyanserat sätt. Jag som nästan (löjligt nog) fnyst lite åt Sverige och svenskar, och som tyckte allt som var exotiskt var att föredra kom på mig själv med att sitta och skryta om Sverige allt oftare. Helt plötsligt var jag en förkämpe för Ikea och Herrgårdsost och tyckte allt som hade med Sverige att göra var oöverträffligt. När en av mina vänner berättade om ett barn på en förskola som hade en svensk pappa, hörde jag mig drömskt utropa:

-Åh, är han svensk?

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det bodde en liten patriot i mig, och ännu mindre att denna skulle blomma ut när jag befann mig i vårt grannland, som i mångt och mycket dessutom påminner om Sverige.

När man inte har något bättre för sig … (japp, det är jag)
På tur i stan, (foto tagit av kompis)

Denna i efterhand lite skrattretande upplevelse får mig ändock att lite bättre förstå varför det ibland bråkas om huruvida till exempel grekisk eller turkisk yoghurt är bäst, eller var egentligen någonting kommer ifrån. Som när den venezuelanska receptionisten på vårt hotell i Edinburgh tipsade om var man kunde äta en delikatess på en marknad i Edinburgh från hennes hemland. En delikatess som jag och min pojkvän ätit mycket av i Colombia, Venezuelas grannland.

-Don’t let them fool you it’s from Colombia, it is in fact from Venezuela!

Mexiko 2014

Några från kollektivet och jag utanför vårt boende

Vårterminen 2014 var det åter dags att flytta utomlands under en period, och denna gång över Atlanten till Mexiko. Här skulle jag studera min “fria” termin som en del av min samhällsvetarutbildning och vara borta i ett halvår. Inte heller här behövde jag känna mig speciellt ensam eftersom jag bodde i ett stort kollektiv, där dessutom ytterligare två personer också kom från Sverige. Nytt för denna flytt var att jag lämnat en pojkvän hemma i Sverige, vilket stundtals gjorde vistelsen tungrodd eftersom jag ihärdigt saknade honom. Förhållandet visade sig vara slitstarkt, eftersom det är samma pojkvän jag har i dag, och halvåret i Mexiko blev bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Xochimilco, Mexiko. Ett måste att åka på dessa om du är i Mexiko City

Dock upplevde jag en brännande frustration över osäkerheten att kunna vandra fritt på gatorna. Vi bodde i en förort utanför Mexiko City som påstods vara allt annat än säker efter mörkrets intrång. Så pass otryggt att mannen i tacoståndet 100 meter från vårt hus varmt rådde oss att ta en taxi hem trots det korta gångavståndet. Fnissande pekade vi på vårt hus som tydligt syntes från ståndet, men skrattet smittade inte av sig på mannen som istället berättade:

-Det åker omkring en rånare i en röd bil här, och han har frågat efter er några gånger.

En annan gång promenerade jag i min ensamhet till en kiosk någon kilometer från vårt hus under en tidig kväll. Jag hade knappt hunnit sätta min fot innanför dörren när jag kom hem, när en av mina kollektivkompisar från Dominikanska Republiken gav mig en rejäl avhyvling. Han menade att jag varit djupt ansvarslös, och till min förargelse fick han rätt när en tidning någon dag senare rapporterade att en man skjutits till döds utanför samma kiosk jag promenerat till.

Dock vill jag inflika att det under vår tid i Mexiko City aldrig hände några fasligheter, och att jag tycker att staden har ett oförtjänt rykte om att vara så farlig. Vi bodde som sagt i en förort som var betydligt ruffigare, och jag har aldrig känt mig mer osäker i Mexiko City än i någon annan storstad. Det handlar bara om att man måste vara lite street smart och inte flanera på folktomma platser, precis som i vilken stad som helst egentligen. Mexiko City är en fantastisk stad som alla som får chansen borde besöka.

Om att bo utomlands. Kontraster, upptäckter, svårigheter, erfarenheter.
Nästan hela gänget samlat

Men just friheten av att röra mig fritt i naturen och på gator oavsett tid på dygnet är nog det jag värdesätter högst efter att ha bott i Mexiko och återvänt till Sverige. Det har fått mig att inse att det inte är en företeelse man kan ta för given, och att människor i majoriteten av världen nog brottas med en ängslighet och utsätter sig för en risk förenad med potentiell livsfara varje gång de lämnar hemmen när solen gått ner. Att kunna röra sig fritt och åtminstone känna sig trygg är en frihet man inte ska underskatta, och något som egentligen borde vara en mänsklig rättighet, men som i själva verket är ett sällsynt undantag.

Att komma hem igen

Att återvända hem till Sverige efter att ha befunnit sig utomlands under en längre tid har för mig inneburit motstridiga känslor. Å ena sidan kanske jag uppskattar svensk mat, natur och mina relationer mer, saker som jag ibland varit blind för innan jag rest härifrån. Å andra sidan har man ofta hunnit bli så acklimatiserad i det främmande landet att Sverige istället framstår som främmande och ibland stelbent och trist. Jag minns hur otrevliga och rent av dryga jag tyckte att svenskar var när jag kom tillbaka från Mexiko. En man på en buss i Malmö strax efter det att jag landat i Köpenhamn gjorde mig så förlägen när han inte ens bemödade sig att dra på mungiporna när jag lite skämtsamt ursäktade mitt stora bagage i sätet intill.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands kan också paradoxalt nog medföra att man känner sig lite ensam. Under första perioden av sin tid borta längtar man bort från ensamheten och tillbaka till sina välbekanta vänner, men när man kommer hem upplever man kanske istället ett avstånd eftersom de omöjligt kan förstå vad man har varit med om utomlands. Kanske känns de inte heller särskilt intresserade, och kanske upplever man en molande besvikelse när de inte reagerar som man önskar när man pumpar ut alla möjliga olika historier. Och samtidigt vet jag ju själv att jag aldrig uppskattar någon som säger någonting i stil med:

-Jag måste berätta en sak, du kommer dö! Du kommer skratta ihjäl dig!

Och så vidare och så vidare. Generellt borde man i min mening försöka undvika att berätta för någon hur den kommer att reagera, för det leder bara till prestationsångest och en emotionell spärr. Säger någon åt mig att jag kommer börja skratta är sannolikheten troligtvis väldigt liten att jag kommer just skratta.

Inte heller gillar jag när jag kommit hem till Sverige att höra:

-Du måste vara så glad över att bo i Sverige nu när du sett hur de har det där borta.

Hela min kropp spjärnar emot och jag vill nästan skrika när jag får en sån kommentar kastad mot mig. Efter att jag och en vän spenderat två månader i Ukraina var en sådan kommentar en ganska vanlig respons från bekanta. Likt ett barn i trotsåldern blev jag vansinnigt anti och gjorde istället allt i min makt för att försköna varenda liten del av Ukraina, vilket inte heller är helt problemfritt eller verklighetstroget. Visst är jag glad över att vara svensk medborgare med alla rättigheter och privilegier det innebär, och visst vet jag att säga något annat vore bortskämt och som ett hån mot behövande människor runt om i världen. Men samtidigt måste vi ha närvaro nog att lyfta blicken och reflektera över vad vi har mindre av, och som andra världsmedborgare kan lära oss. Som den gränslösa gästfriheten i Ukraina och respekten mot de äldre. Eller som kärleken till friluftsliv i Norge på en nivå högre än i Sverige. Eller som acceptansen av att saker och ting får lov att ta tid och inte alltid måste påskyndas som i Mexiko. Eller som att skita i påklistrade filter som i Ryssland där att vara positiv och ständigt glad inte alltid måste vara ett krav.

Att bo utomlands kan vara utmattande, svinkul, ensamt och framför allt vanvettigt lärorikt. I bästa fall tar man med sig det bästa av två världar och lär sig att uppskatta såväl den nya kulturen som Sverige lite mer. Det är åtminstone min erfarenhet.

Vad har ni för tankar och erfarenheter om att bo utomlands?

2 Replies to “Om att bo utomlands”

  1. Så sant, så sant! Tack för att du delar med dig av alla upplevelser. Verkligen spännande och kul läsning!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *