Om att resa miljömedvetet

På tåg någonstans i Sibirien …

Min första utlandssemester någonsin gick till Mallorca. Jag var knappt två år fyllda. Minnena från Mallorca är därför så gott som obefintliga, förutom att jag vagt erinrar mig en pinnglass med choklad- och banansmak, som förmodligen var resans höjdpunkt. Vi flög till Mallorca, året var 1991 och de alarmerande koldioxidutsläppen som hör flygresor till var ingenting mina föräldrar på den tiden kände till. Alla tankar om att resa miljömedvetet fick fäste långt senare.

Med fyra växande barn, vars hungriga magar måste mättas och utvuxna kläder bytas ut, tillhörde utlandsresor en lyx som knappast skedde årligen. Det hann gå åtta år innan nästa flygresa, som gick till Gran Canaria. Däremot fyllde vi somrarna med bilsemestrar runt om i Sverige, och ibland hände det att vi tog en färja över till Tyskland och strosade runt i någon liten tysk stad under dagen innan det åter var dags att kliva ombord färjan hem till Sverige.

Reslusten tar fart

Redan i tidig ålder kickade äventyrslusten och resglädjen in i mig, och jag fylldes av fasansfullt vemod varje gång vi skulle åka hem. Alla intryck, främmande katter och hundar och märkliga språk på de exotiska platserna fick mig att sprudla. Och hemma i skolbänken längtade jag drömskt tillbaka och ut i världen.

Så småningom började jag gymnasiet och studerade språk. Språkstudierna blev en biljett till Tyskland, Ukraina och Ryssland, vilka triggade min inre vagabond desto mer. Jag fyllde varenda kollegieblock med listor av plaster jag ville åka till, och varje resa blev den bästa jag hittills gjort. Ännu relativt lyckligt ovetandes om flygens ödesdigra effekter på klimatet.

En helt vanlig lördag i Kiev, Ukraina

Så kom studenten, och fyra pirriga 18-åringar begav sig ut på sitt livs äventyr och tågluffade runt om i Europa i en månad. Efter denna resa fanns ingen återvändo, och jag visste att jag ville viga mitt liv åt att fortsätta upptäcka så många platser som möjligt. Det intressanta är att jag under många år, helt utan kännedom fortsatte resa till miljöns och klimatets fördel. Även de längsta resorna spenderades nästan uteslutande på tåg, och under Transsibiriska järnvägen var den enda flygresan den från Ho Chi Minh i Vietnam och tillbaka till Sverige.

Hektiskt vardagslunk i Ho Chi Minh

Det var inte förrän jag kom i kontakt med de oförskämt billiga lågprisflygen som mitt flygande ökade markant, och jag såg det lite som en match att försöka hitta så billiga flyg som möjligt. 300 kronor till Warszawa tur och retur, 250 kronor till Sofia, och så vidare. Länge var jag helt lyrisk över tanken på att kunna tredubbla mina flygresor tack vare dessa priser, och jag kände mig fånigt nöjd varje gång jag kom undan billigt.

Gamla stan, Warszawa

Det dåliga samvetets entré

Belåtenheten jag kände då har i dag omvandlads till en skottkärra av dåligt samvete. Jag lyssnar till Greta Thunbergs miljöengagemang, och hur hon bara 15 år gammal bestämt sig för att aldrig mer sätta sin fot på ett flygplan. Det finns inga ord för hur rörd jag blir av denna unga människas beslutsamhet och kämpaglöd. Och även fast jag skäms över att tala om det, skulle samma beslut för mig kännas som min livs största uppoffring. I skrivande stund förstår jag dock hur egoistiskt det låter, och inser att det är hopplöst att argumentera till min egen fördel. Samtidigt är jag fortfarande av åsikten att resor till främmande kulturer har den enastående förmågan att råda bot på livsfarliga fördomar och göra människor lite vettigare.

Jordens uppvärmning är inget blahablaha, den utgör direkt fakta. Och ändå är det inte helt enkelt för det mänskliga sinnet att på riktigt förstå vad några extra grader hit och dit faktiskt innebär för klimatet. Med handen på hjärtat känns till och med tanken på några grader varmare i Sverige rätt gött. Det var först när jag lyssnade till en mycket vis klimatentusiast som polletten trillade ner. Han förklarade att vi måste förstå temperaturökningen som om den skedde i vår egen kropp. Som om vår egen kroppstemperatur plötsligt skulle stiga med tre grader och vi alla vandrade omkring som dåsiga zombies med en evig 40-graders feber. Spontant låter för mig den liknelsen som självaste domedagen, men tack vare de orden förstår jag nu att vår jord är på väg mot ett tillstånd av ständig feber. Det får mig att vilja skicka planeten på SPA för lååång återhämtning.

Kompromissernas tid

Att resa miljömedvetet handlar givetvis inte bara om att undvika att flyga, utan det inbegriper i princip alla val man gör under sin vistelse på platsen man gästar. På Klimatsmart semester får man massvis med tips på hur man kan tänka för att resa mer klimatsmart. Att lova heligt och dyrt att jag aldrig mer kommer flyga är ett löfte som kommer göra mig till en förrädare och hycklare, eftersom jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla det. Majoriteten av de resor jag gör går icke desto mindre till europeiska länder. Därför känner jag mig manad att kompromissa lite mer, genom att tuffa fram mer och oftare på tåg i stället för att välja flyget.

Jag har dessutom fantiserat om att tågluffa igen ända sen europaluffen 2008. Det är någonting visst med att skumpa fram på rälsen och se hur landskapen förändras och städernas byts ut alldeles utanför fönstret. Jag brukar tänka att det är som en musikvideo, samtidigt som jag omsorgsfullt väljer ut passande melodier till scenerna som utspelar sig framför mig. Det är en lyx man kan unna sig med med gott samvete. Förutom att komponera egna musikvideos kan tågresor även innehålla spännande möten med nya människor. Från Transsibiriska järnvägen och andra tågresor i Ryssland kommer några av mina absolut bästa minnen och unika möten någonsin. De får mig nu intensivt och nostalgiskt att längta ut till tågs. Ses vi ombord?

Musikvideo in making med utsikt över Mongoliets karga landskap
Mysig tågpratstund med mysig rysk gumma och pensionerad lärarinna
Gratis frisersalong ombord på tåget mot Novosibirsk
Halva tågstyrkan och två nyfunna svenska vänner. Tågpersonalen undrade ivrigt om det även fanns tåg i Sverige.

Psst, för mer härlig tågläsning, besök Tågbloggen, som drivs av, i mitt tycke en av Sveriges skickligaste skribenter, reseskildrare och krönikörer, Per J Andersson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *