Över stäpperna i Mongoliet

2010 reste jag och en av mina bästa vänner med Transsibiriska järnvägen. Mongoliet blev en av favoriterna!

Stäppen breder ut sig som en stenig ocean när vi skumpar fram över den karga mongoliska landsbygden. Sente, vår ännu ganska främmande kompanjon och guide, hummar med till ljudet av mongolisk strupsång från högtalaren bakom ratten. Jag ser på min vän Emma, som kisar mot solen, och anar något drömskt i hennes blick. Vi är på väg ut i vildmarken som kommer vara vårt hem de följande fyra dagarna. Vårt enda mål är för närvarande att leta rätt på en tältvänlig plats någonstans i det glesa månlandskapet, som trots sin futtiga växtlighet ändå får oss att tappa hakan av beundran.

Sente kan ingen engelska men vi lyckas på något vänster ändå kommunicera på fattig ryska, som han snappat upp under sina yngre skolår, och som jag har studerat under några år på gymnasiet och i Moskva. Han vet ingenting om grammatik eller tempusformer vilket stundtals resulterar i förvirrande språkförbistringar. När vi anländer till vårt mål för kvällen slår vi upp vårt militärgröna tvåmannatält och börjar bädda med luftmadrasser och sovsäckar.

– Ska du sova i bilen?, frågar jag och tittar på Sente. Han nickar ivrigt och svarar:

-Du ska sova i bilen.

En liten blyg invånare inne på ett café
Så kan man också göra när man tankar!
Frukost på mongoliskt vis

Sente förbereder gasolköket medan jag rotar fram två paket snabbnudlar ur ryggsäcken. Vi glufsar i oss nudlarna, som aldrig har smakat bättre, och snart tänds hela himlen upp av oändligt många stjärnor som kivas om utrymme. “Wow”, hör jag mig själv säga för att sedan lägga mig ner på rygg och beskåda den i särklass vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Den kyliga luften får oss att längta in till tältet och till våra varma sovsäckar. Det tar inte lång tid innan jag slumrar in i behaglig sömn, mjukt vaggandes av den totala tystnaden utanför.

Emma installerar sig i vårt tält

Plötsligt vaknar jag instinktivt till. Jag känner hur jag är på helspänn och hör hur något sakta stryker sig mot utsidan av tältet. Darrande väcker jag Emma som yrvaket undrar vad det är frågan om.

– Sschyysh!, viskar jag och pekar mot öppningen av tältet, där konturen av någonting stort syns mot tyget, någonting som skapar ett frasande ljud.

Vi kramar varandra hårt, och smått skräckslagna hoppas vi att natten snart ska vara över. Till slut segrar tröttheten över rädslan och vi faller åter in i djupsömn. I gryningen vaknar vi av att Sente, som redan är på fötter, grejar utanför tältet. Jag minns genast nattens händelse och berättar för honom vad vi upplevt. Sente ser en aning bekymrad ut men utstrålar fortfarande samma lugn som tidigare.

-Varg, mumlar han och fortsätter med att förbereda frukosten.

En annan guide berättar några dagar senare att vargarna som härjar i området oftast inte attackerar människor förutom de gånger det är brist på mat. Han berättar:

– För några år sedan hade vi den kallaste vintern på länge och temperaturen sjönk under 30 minusgrader. En skolklass som var ute och åkte gjorde ett stopp för toalettbesök. Två elever återfanns först efter mycket sökande halvt uppätna av vargar.

Ännu lyckligt ovetande om denna fasliga historia plockar vi ner tältet, som tack och lov är intakt trots nattens inkräktare, och sätter oss åter i bilen för att åka vidare mot dagens första aktivitet – hästridning. Sente har vid det här laget redan hunnit bli vår vän och vi skrattar och myser tillsammans när vi plöjer fram över de smala och grusiga vägarna i takt med den mongoliska musiken, som låter som en hord galopperande och frustande hästar genom stereon. Väl framme vid nästa anhalt står två sadlade hästar och väntar på oss tillsammans med en mongolisk stäppherre i traditionell klädsel – en lång marinblå rock med skärp i mitten. Jag, som är lite orolig över att lämna kvar alla våra värdesaker i bilen, försöker lätta upp stämningen och skojar på enkel engelska.

-We ride horse, you not take our money and go party in Ulan Bator, skämtar jag.

Både Sente och hästmannen brister ut i ett gott skratt och skämtar tillbaka.

– You horse. We car. You money go Ulan Bator. Bye Bye. Hahaha”, skrattar de så hysteriskt att tårarna börjar rinna. Skratten smittar av sig och snart viker sig också vi, kippandes efter andan.

När vi återhämtat oss från den intensiva och oväntade skrattattacken är vi redo att sitta upp och galoppera ut över de ändlösa slätterna. Vinden fladdrar i håret och rytmen från hästhovarna som stöter i marken får mig att känna mig friare än aldrig förr. Jag känner mig liksom oslagbar, ingenting känns i stundens glädjerus omöjligt eller ouppnåeligt. Efter en bra stunds galopperande måste jag dock sakta ner och låta hästen vila. Jag vill skrika ut lyckan och höra ekot från min egen röst, men låter bli.

När ridturen är över står Sente och stäppherren trogna vid bilen med alla våra värdesaker och välkomnar oss. Stäppherren försöker återuppliva skämtet om Ulan Bator en gång till men lyckas inte riktigt. Vi måste fortsätta till våra nästa aktiviteter och sitter snart åter i bilen. Vi besöker ett tempel, äter lunch hos en nomadfamilj och vandrar lite i några berg för att få en fin utsikt över dalarna. Sente fiskar upp en mongolisk enliters vodkaflaska med en etikett på Djingis Khan och häller upp varsin rejäl shot till oss och en lika stor till sig själv. Han sätter pekfingret mot munnen och säger på sin barnsliga och svårtydda ryska:

– Jag inte säger chef, ok?

– Okej, svarar vi och smuttar på vodkan.

Besök hos nomadfamilj

Sente, som har förstått att vi inte gärna i onödan omringar oss av en massa andra turister, nickar åt en folkmassa längre bort och visar diskret långfingret mot dem och säger:

– Turisti, pack you!

– Pack you, instämmer vi obekvämt, får ytterligare påfyllning och skålar fnittrande alla tre.

Bilen får vila till morgondagen och i stället promenerar vi bort till ett nomadtält – en jurta som ska bli vårt hem för natten. Det känns som rena rama lyxen att få sova i säng efter två nätter på luftmadrass. Vi installerar oss i jurtan och går sedan tillsammans med Sente bort till en mycket enkel restaurang några hundra meter därifrån och beställer in varsin öl och vad vi åtminstone tror är vitlöksbröd. Kyparen kommer snart ut med tre öl och några skivor vitt bröd utan pålägg med lite rå, gul lök bredvid.

– Bröd och vit lök, säger kyparen och pekar nöjt på fatet.

En traditionell ”ger” eller ”jurta” känns nästan som lyx efter några nätter i tält

Vi tackar artigt och tuggar i oss det hårdsmälta brödet och knaprar på den råa löken. Efter att vi har ätit färdigt går vi trötta hem mot de efterlängtade sängarna i jurtan, men stannar till en aning när vi åter blir varse den makalösa stjärnhimlen, som nu känns ännu närmare och som vilar likt ett enormt täcke över oss. Man förtrollas av den här himlen, och inför synen av den faller alla försök till storslagna beskrivningar platt till marken. När vi till slut når vårt hem för natten hinner vi knappt vila våra huvuden mot kuddarna innan vi än en gång faller djupt i sömn efter dagens alla intryck och aktiviteter.

Vi vaknar utvilade efter den välbehövliga sömnen och möts av en gassande orange sol som står högt utanför jurtan. Vi ska åka vidare till en plats några timmar härifrån med förhoppningen om att få skymta vildhästar. Vår favoritsysselsättning är numera att sitta intill Sente i bilen och susa fram över landsvägarna med den galopperande och rytmiska hästsången på ständig repeat. Sente trummar på ratten och Emma och jag utropar några glädjetjut då och då som ekar ut över stäpperna och tillbaka. När vi når vår destination står en ung kvinna och väntar på oss, utrustad med kikare för att lättare få en glimt av hästarna som ofta är för skygga för att röra sig alltför nära människorna. Medan vi väntar står vi och småpratar med kvinnan, som också visar sig vara sångerska. Hon brister ut i en smått magisk skönsång, en sång som kan liknas lite vid joddling fast som vi upplever vara ännu vackrare. Som om den vackra sången vore ett sätt att locka till sig vildhästarna hör vi plötsligt ett kluckande ljud från kraftiga hovar som intensifieras undan för undan och snart ser vi på avstånd hur en hel flock galopperar graciöst och självsäkert rakt emot oss. Kvinnan sluter ögonen och sjunger ännu högre tills hennes sång fyller hela den enorma stäppen medan hästarna majestätiskt galopperar i takt. Gåshud sprider sig längs hela ryggraden och scenariot som utspelas framför mig känns nästan overkligt

Kvinnan tystnar till slut och hästarna försvinner bort mot horisonten. Vi visslar och applåderar åt framträdandet. Kvinnan bockar och bugar och gömmer ansiktet bakom den tunna ljusröda sjalen som vinden leker med. Sedan åker gitarren ”Mr Max” fram, som vi köpte i Sibirien. Jag börjar spela och vi sjunger tillsammans i stämmor samtidigt som vi njuter av värmen från solen, som nu har gjort sig fri från alla moln.

– Det här är den bästa dagen i mitt liv, utbrister kvinnan och tackar oss för stunden som vi just delat.

Sente syns först inte till, men snart ser vi hans lilla figur några meter bort. Han har lyckats kliva upp på biltaket och pratar med någon i telefon. Mottagningen, som inte funkar så bra här ute i vildmarken, är visst bättre där uppe på biltaket. Emma och jag fnissar åt honom men tystnar snart när han kommer med tråkiga nyheter. Det var hans chef som ringde för att berätta att Sente måste komma tillbaka till Ulan Bator för ett annat jobb. I hans ställe ska chefen komma och tillbringa den sista natten med oss. Sente, som blivit en kär vän under våra dagar tillsammans och som tack vare sin älskvärda personlighet satt guldkant på resan, skulle nu plötsligt lämna oss.

– Vi vill inte att du ska åka, förstår du?, säger jag besviket.

– Förstår du?, svarar Sente med nedböjt huvud.

I skymningen ser vi på håll hur en bil kommer emot oss. Det är Sentes chef som kommer för att ta Sentes plats. Han verkar förvisso trevlig och talar utmärkt ryska, men saknaden efter Sente är redan så stor att den för stunden känns omöjlig att ersätta. Jag och Emma går och lägger oss tidigare än vanligt på kvällen, något nedstämda men ändå upprymda av de fantastiska dagar vi haft ute i Mongoliets vildmark tillsammans med Sente. Tacksamma för alla upplevelser, skrattattacker och möten med intressanta människor åker vi nästa dag tillbaka till Ulan Bator. Vi avslutar vistelsen i vårt nya favoritland med en mongolisk barbeque-buffé och pratar redan drömskt om dagarna med Sente. Vi skålar för vår fantastiska resa och börjar sakteligen förbereda oss för nästa anhalt – Beijing!

2 svar på ”Över stäpperna i Mongoliet”

    1. Det kan jag verkligen rekommendera, så olikt allting annat jag någonsin sett! Hör av dig om det blir aktuellt så kanske jag kan skicka med lite tips! 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *