Tågluffsnostalgi

Sakta vaggandes, gungandes in i en behaglig och mjuk sömn, lika sövande som vagnen som stöts fram och tillbaka över frasigt grus för slumrande barn. Inte ens spänningen över de storartade äventyren som väntar tycks stävja tröttheten som verkar ingå i biljettpriset. I gryningen väcks vi, förvånansvärt utvilade av tågets kraftiga inbromsning, och utanför kupéfönstret väntar ett nyvaket Paris i rosadimmig morgonskrud.

Det är sensommar och 2008, bara två månader sen vi rusade ut i jublande glädje och skrek studentsånger för full hals. Några månaders hårt arbete senare är tiden äntligen inne för vår efterlängtade tågluff genom Europa. Vi är ett gäng på fyra tjejer, de tajtaste av vänner med en bottenlös livs- och upptäckarlust. I en månad ska vi umgås tillsammans, knyta ännu starkare vänskapsband och utforska en mängd olika länder, städer och små byar. 20-litersryggsäcken är packad till gränsen och budgeten är stram, men humöret är så där strålande som bara ett 18-årigt sinne kan vara. Ni vet den där oslagbara kombinationen av frihetskänslan som infinner sig när man slutat gymnasiet tillsammans med den nervkittlande “jag har hela livet framför mig”-känslan.

Under vår månad som nomader stannar vi sammanlagt i fem länder, nämligen Frankrike, Spanien, Italien, Österrike och Tyskland. Nedan följer en kärleksförklaring till platserna vi besökte under tågluffen (gamla dikter jag dammat av), som alla i dag bär på ett nostalgiskt skimmer. Vem som helst är varmt välkommen att kliva ombord och följa med.


Paris, du förtrollande stad av sann romantik. Du förgyllde vår tid, i dina kringliga gränder, på dina fluffiga fik, ditt Montmartre och din oförgängliga dragspelsmusik.

Så klyschigt men så sant, vi lämnade dig som för alltid i trans. Tack för dina skratt och allt du gav till skänk, för vyerna du bjöd på, särskilt vyerna längs Seine.

Hälsa till poeterna, till de varsamma rebellerna, hälsa alla de som kallar dig sitt hem.

Lyon, du kuperade, förtjusande plats, din delikata mat, stolta invånare och kulturella skatt.

Tack för de rafflande vyerna du bjöd från din topp, för den gemytliga familjemiddagen vi skymtade på vägen upp, och dina charmiga gamla hus av sandgråa stenblock.  

Montpellier, du bjussade på ett efterlängtat hav. Du blev en återhämtande tillflykt från jäktig storstad.

Aftonen fyllde du med diskodans och trevligt sällskap, där ett gäng utbytesstudenter förvandlade vistelsen till ett festligt kalas.

Strandade i Narbonne, du hemsökta, spöklika stad, i väntan på Barcelona med sin sol och sitt bad. Drömmar så mörka som den svartaste av tjärn, vaggade våra vilsna hjärnor den natt då vi var här.

I morgonljuset klar, fager som en ungmö, kanske det var nattens mara som sådde dina frön.

Barcelona, du sköna katalanska tavla, en labyrint av bohemer och porlande cava. Vid ditt hav, obstinata försäljare i evig trängsel. Om kvällen en festival, bjärt och uppsluppen i ett förtrollande fängsel.

I begynnelsen blott en trevande parningsdans, sakta utmynnande i evinnerlig sommarromans. Den osedvanliga mixen av jugend och gotik, är det samma mix som gör dig så unik?

Sitges, du späda välkomnande regnbågsfamn, där knappast någon förvägras att gå hand i hand. Ett sällsynt dygn befann vi oss i ditt våld, bland excentriker och tapasbarer på ditt solstänkta torg.

Kylig blev natten vid din ödsliga hamn, med himlen som täcke och med kuddar av sand.

Granada, du mytomspunna, opolerade bärnsten. Hem till stupade morer, kryddmarknader och judiska kvarter. Inkapslad i Sierra Nevadas vidsträckta fjäll, en andalusisk dröm fylld av längtan och kastell.

Tack Alhambra för dina fontäners kluckande melodi, tack romerna för er flamencos lustfyllda melankoli. Tack spanjorskorna för er gästfrihet och logi, tack Granada för att du berikade våra liv.

Pisa, jag undrar varför du lutar så dant? Du, med hisnande vyer och oslagbar mat.

Dina studenter, entusiasmerande och frikostiga så det förslår, inte ska väl du stå där och vackla då?

Nog välkomnandes vi till dina vänners trivsamma hus, med inslag av såväl tiramisu som ragu. Fnitter, flabb, garv och oavbrutna smil, blev biljetten till en resa genom Toscana med bil.

Siena, med vilka medel vårdar du din glans? Vilka hemligheter döljs bakom din sällsamma elegans?

Aldrig förgäter jag din piazza eller din kyrkklocka, inte heller dina charkuterier, din gelato, dina vinbutiker eller toner av terrakotta.

Toscana, du måste rymma varenda själs utopi, bland cypresser, solrosfält och dimbankar av nostalgi. Magnetiska landskap och byar i symbios, försätter den störste av skeptiker i ovillkorlig hypnos.

Mitt i all magi stannade vi och åt, längs rankor av druvor i hjärtat av en vingård.

Verona, anrik och fylld av historik, väktare av Garda, inspiratör till tragedi. Ömma anklar stukade av regn, var det Julias tårar som skrev din refräng?

Tyrolen, du filmiska, gröna oas, bland klämtande kossor och krispiga andetag. Mitt i alpen en utsträckt hand, till en sprakande brasa och varma familjeband.

Hemlagad Schnitzel tjänar som tröst, nu när solstrålar bleknar i väntan på höst.

Slingrande vatten vid Innsbrucks kant, ett fönster mot drömmar och extravagans. Sluttande dalar och trubbiga fjäll, tillika panorama som dolt citadell.

Brandenburg, modest och granne med Berlin, bland oförstörda vänner och nytysk musik. Brutna samtal som källa till komik, nygammal vänskap i stum harmoni.

Berlin, sist på vår långa strapats, ett virrvarr av ghetton och flådiga palats. Diverse kreatörer i ombonat kaos, en tillflykt för parader och för andningspaus.

Om natten dans i kontrasternas korg, bland dunkla krumelurer på upplysta golv.


Vid Toscanas vildvuxna stigar löpte vi, hon och jag …
Kryddmarknad i Granada
Min tyska vän Katja, i Brandenburg
Flamencodröm i Barcelona
Urbana Berlin, en mischmasch av fult och vackert
Tyrolen och tågluffargänget

Om att resa miljömedvetet

På tåg någonstans i Sibirien …

Min första utlandssemester någonsin gick till Mallorca. Jag var knappt två år fyllda. Minnena från Mallorca är därför så gott som obefintliga, förutom att jag vagt erinrar mig en pinnglass med choklad- och banansmak, som förmodligen var resans höjdpunkt. Vi flög till Mallorca, året var 1991 och de alarmerande koldioxidutsläppen som hör flygresor till var ingenting mina föräldrar på den tiden kände till. Alla tankar om att resa miljömedvetet fick fäste långt senare.

Med fyra växande barn, vars hungriga magar måste mättas och utvuxna kläder bytas ut, tillhörde utlandsresor en lyx som knappast skedde årligen. Det hann gå åtta år innan nästa flygresa, som gick till Gran Canaria. Däremot fyllde vi somrarna med bilsemestrar runt om i Sverige, och ibland hände det att vi tog en färja över till Tyskland och strosade runt i någon liten tysk stad under dagen innan det åter var dags att kliva ombord färjan hem till Sverige.

Reslusten tar fart

Redan i tidig ålder kickade äventyrslusten och resglädjen in i mig, och jag fylldes av fasansfullt vemod varje gång vi skulle åka hem. Alla intryck, främmande katter och hundar och märkliga språk på de exotiska platserna fick mig att sprudla. Och hemma i skolbänken längtade jag drömskt tillbaka och ut i världen.

Så småningom började jag gymnasiet och studerade språk. Språkstudierna blev en biljett till Tyskland, Ukraina och Ryssland, vilka triggade min inre vagabond desto mer. Jag fyllde varenda kollegieblock med listor av plaster jag ville åka till, och varje resa blev den bästa jag hittills gjort. Ännu relativt lyckligt ovetandes om flygens ödesdigra effekter på klimatet.

En helt vanlig lördag i Kiev, Ukraina

Så kom studenten, och fyra pirriga 18-åringar begav sig ut på sitt livs äventyr och tågluffade runt om i Europa i en månad. Efter denna resa fanns ingen återvändo, och jag visste att jag ville viga mitt liv åt att fortsätta upptäcka så många platser som möjligt. Det intressanta är att jag under många år, helt utan kännedom fortsatte resa till miljöns och klimatets fördel. Även de längsta resorna spenderades nästan uteslutande på tåg, och under Transsibiriska järnvägen var den enda flygresan den från Ho Chi Minh i Vietnam och tillbaka till Sverige.

Hektiskt vardagslunk i Ho Chi Minh

Det var inte förrän jag kom i kontakt med de oförskämt billiga lågprisflygen som mitt flygande ökade markant, och jag såg det lite som en match att försöka hitta så billiga flyg som möjligt. 300 kronor till Warszawa tur och retur, 250 kronor till Sofia, och så vidare. Länge var jag helt lyrisk över tanken på att kunna tredubbla mina flygresor tack vare dessa priser, och jag kände mig fånigt nöjd varje gång jag kom undan billigt.

Gamla stan, Warszawa

Det dåliga samvetets entré

Belåtenheten jag kände då har i dag omvandlads till en skottkärra av dåligt samvete. Jag lyssnar till Greta Thunbergs miljöengagemang, och hur hon bara 15 år gammal bestämt sig för att aldrig mer sätta sin fot på ett flygplan. Det finns inga ord för hur rörd jag blir av denna unga människas beslutsamhet och kämpaglöd. Och även fast jag skäms över att tala om det, skulle samma beslut för mig kännas som min livs största uppoffring. I skrivande stund förstår jag dock hur egoistiskt det låter, och inser att det är hopplöst att argumentera till min egen fördel. Samtidigt är jag fortfarande av åsikten att resor till främmande kulturer har den enastående förmågan att råda bot på livsfarliga fördomar och göra människor lite vettigare.

Jordens uppvärmning är inget blahablaha, den utgör direkt fakta. Och ändå är det inte helt enkelt för det mänskliga sinnet att på riktigt förstå vad några extra grader hit och dit faktiskt innebär för klimatet. Med handen på hjärtat känns till och med tanken på några grader varmare i Sverige rätt gött. Det var först när jag lyssnade till en mycket vis klimatentusiast som polletten trillade ner. Han förklarade att vi måste förstå temperaturökningen som om den skedde i vår egen kropp. Som om vår egen kroppstemperatur plötsligt skulle stiga med tre grader och vi alla vandrade omkring som dåsiga zombies med en evig 40-graders feber. Spontant låter för mig den liknelsen som självaste domedagen, men tack vare de orden förstår jag nu att vår jord är på väg mot ett tillstånd av ständig feber. Det får mig att vilja skicka planeten på SPA för lååång återhämtning.

Kompromissernas tid

Att resa miljömedvetet handlar givetvis inte bara om att undvika att flyga, utan det inbegriper i princip alla val man gör under sin vistelse på platsen man gästar. På Klimatsmart semester får man massvis med tips på hur man kan tänka för att resa mer klimatsmart. Att lova heligt och dyrt att jag aldrig mer kommer flyga är ett löfte som kommer göra mig till en förrädare och hycklare, eftersom jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla det. Majoriteten av de resor jag gör går icke desto mindre till europeiska länder. Därför känner jag mig manad att kompromissa lite mer, genom att tuffa fram mer och oftare på tåg i stället för att välja flyget.

Jag har dessutom fantiserat om att tågluffa igen ända sen europaluffen 2008. Det är någonting visst med att skumpa fram på rälsen och se hur landskapen förändras och städernas byts ut alldeles utanför fönstret. Jag brukar tänka att det är som en musikvideo, samtidigt som jag omsorgsfullt väljer ut passande melodier till scenerna som utspelar sig framför mig. Det är en lyx man kan unna sig med med gott samvete. Förutom att komponera egna musikvideos kan tågresor även innehålla spännande möten med nya människor. Från Transsibiriska järnvägen och andra tågresor i Ryssland kommer några av mina absolut bästa minnen och unika möten någonsin. De får mig nu intensivt och nostalgiskt att längta ut till tågs. Ses vi ombord?

Musikvideo in making med utsikt över Mongoliets karga landskap
Mysig tågpratstund med mysig rysk gumma och pensionerad lärarinna
Gratis frisersalong ombord på tåget mot Novosibirsk
Halva tågstyrkan och två nyfunna svenska vänner. Tågpersonalen undrade ivrigt om det även fanns tåg i Sverige.

Psst, för mer härlig tågläsning, besök Tågbloggen, som drivs av, i mitt tycke en av Sveriges skickligaste skribenter, reseskildrare och krönikörer, Per J Andersson.

Att resa med diabetes

2010 var året, oktober var månaden, och jag var 21 år gammal. Jag var precis hemkommen från Irland, som jag spenderat nästan en månad på bland vrålgröna ängar, regnstänkta gator och rödlätta invånare. Törsten brände som en lavasprutande vulkan långt ner i halsen, och hur många liter vatten jag än slukade tycktes den aldrig dämpas. Aptiten saknades mig helt trots att mamma min hemkomst till ära lagat en av mina favoritmåltider, Provencal.

Irland – Den gröna ön

Den tickande varningsklockan måste någonstans ha slagit larm, eftersom jag bara någon timme efter det jag anlänt till mitt barndomshem bad min pappa låna mig sin blodsockermätare, min pappa som varit typ 1-diabetiker sen han var 17. Ett ynka litet stick i långfingret, en futtig droppe blod på mätstickan, och några fasansfulla sekunder av ihålig tystnad senare pep mätaren till och fram trädde hotfullt svaret, som jag djupt inom mig redan visste, 22,7 – 100% diabetes.

En cyklon av chock omkullkastade mig och det enda jag halvt panikslaget kunde tänka var lite märkligt nog “tänk om jag aldrig mer kommer kunna resa på samma sätt”. Av alla ting man kan frukta var det avsaknaden av resor och frihetskänslan som hör därtill den värsta tänkbara.

2019 och nio år senare ställer jag mig nu en aning frågandes till samma tanke, eftersom jag sen dess bott ett halvår i Mexiko, drivit runt som en nomad i Colombia och har ytterligare en lång radda äventyr och besökta länder i mitt bagage. Idag kan jag därför stadigt intyga att det visst går att fortsätta resa spontant och vilt som diabetiker, det är bara lite krångligare ibland. Precis som kollektivtrafiken i Guatemala kan vara lite besvärlig eftersom man aldrig kan lita på tidtabellerna, eller som frustrationen över språkförbistringarna inne på ett hål-i-väggen-hak i Beijing kan föranleda.

Beijings hutonger

Att tänka på som diabetiker på resa.

Diabetiker begår också misstag, tydligen, och förhoppningsvis inte utan lärdom. Här följer några av de lärdomar jag dragit, som kanske kan hjälpa framtida diabetiker på resa.

Lärdom ett: packa alltid med en extra manuell blodsockermätare.

Numera har jag nämligen en sensor som sitter på undersidan av min övre arm, med vilken jag med hjälp av en mätare läser av mitt blodsocker med. Som man kan läsa i ett av mina blogginlägg från Edinburgh pajade denna mätare i säkerhetskontrollen på Landvetter. Olyckan var framme och dum som jag var hade jag alltså inte packat med en manuell blodsockermätare. Vill man veta mer om hur det gick, kan man läsa det här. PS. Packa alltid med extra sensorer också, då de har tendensen att lossna!

Edinburgh och slottet

Lärdom två: Kolla upp vaccin innan du reser långväga

I Colombia försökte jag framgångslöst ta vaccin mot gula febern, som rekommenderades om man skulle resa till vissa regioner av landet, regioner som vi planerat resa till. På grund av min diabetes nekades jag vaccinet, och fick på onödiga omvägar krångla till mig vaccinet. Vill man veta hur det löste sig, kan man läsa om det längst ner i det här blogginlägget.

Colombia och bergen i Bogotá

Lärdom tre: Vid väskkontroller, se till att medta certifikat på din diabetes

Mexiko City, sen kväll och en lång kö in till nattklubben. Den dinglande handväskan vid midjan skulle självfallet genomsökas, och inuti hittas av kontrollanten två suspekta sprutor. Att hävda att det var insulin var meningslöst, då jag inte på papper kunde intyga att så var fallet, och sprutorna omhändertogs därför tills dess att vi lämnade klubben. Det blev en ängslig afton för min del, som även fick min annars helt okej dansstil att blekna i självförtroende. Som väl var hade jag blodsockermätaren tillgänglig, och jag hade turen på min sida att ligga bra i blodsocker och även möjligheten att söka upp kontrollanten som ruvade på mina sprutor om jag behövde injicera några enheter (vilket ju i sig är lite skumt om samma person trodde sprutorna innehöll otillåtna substanser). Oavsett fyllde situationen mig av obehag och maktlöshet.

Mexiko city

Människors okunskap om diabetes

Utöver lärdomar från synnerligen allvarliga misstag kan det ibland vara lite tröttsamt när man stöter på främlingar som tror de har pejl på diabetes, men i själva verket framstår som gröngölingar på ämnet. En sådan okunskap, eller snarare fördom är att det finns ett likhetstecken mellan grav övervikt och diabetes. Kanske kan man tala om att ett sådant samband existerar, men absolut inget likhetstecken.

Oh my god, YOU?, som en amerikan utbrast, totalt golvad på en hotellbar i Gran Canaria när han fick nys om att jag hade diabetes, samtidigt som han synade min kroppshydda från topp till tå, som enligt honom antagligen inte var förenlig med en “diabeteskropp”.

Gran Canaria

En annan lite avigare vana många lägger sig till med när de får reda på att jag är diabetiker är att de kommer att tänka på någon riktigt ryslig diabetesanekdot som de är snabba med att dela med sig av.

My uncle died from that, muttrade vår colombianske lärare och tittade på mig med hundögon.

Jag känner en med diabetes som idag är som en grönsak efter för lång tid med höga sockervärlden. Det är så jävla tragiskt, som en annan delgav.

Jahopp, tänker man, fan vad härligt med rena rama solskenshistorierna så där på blanka dan, när sockret dessutom samtidigt råkar ligga lite för högt.

Nuförtiden tänker jag dock att jag får se det lite som en chans till utbildning, för jag vet ju att alla dessa plumpa och kanske ibland lite underliga uttalanden är av välmening. Vi diabetiker fyller därför det viktiga syftet att skänka kunskap till vilsna individer runt om i världen som aldrig fått lära sig någonting om hur det här med diabetes faktiskt funkar. Och på vilket sätt görs inte det bättre än genom just resor? Alla härliga diabetiker, ut och missionera och hjälp mig fylla i kunskapsluckorna hos dessa välmenande men ovetande människor. Är ni med mig?

Finns det några andra diabetiker och läsare som kan fylla på med lärdomar och erfarenhet av diabetes kombinerat med resor?

Jag vill även ödmjukast tillägga att diabetes fortfarande är ett sjukdom som i många delar av världen är lika med en ofrånkomlig död då många människor i fattigare delar av världen inte har tillgång till insulin, och det är en orättvisa som gör alldeles för ont att ens försöka förstå. Utan tvivel är även det en bidragande orsak till okunskapen kring diabetes världen över.

Guide till Colombia

Sen barnsben är det särskilt en världsdel som jag spenderat många timmars drömmande åt, nämligen Sydamerika. Kanske fantiserade jag främst om färgsprakande karnevaler i Brasilien, eldig tangodans i Argentina och mäktiga ruiner i Peru. Att det faktiskt skulle bli Colombia som skulle bli mitt första och hittills enda resmål på denna kontinent är lite av en skräll. Men ack så rätt det känns så här i efterhand. Häng med till Sydamerikas nordligaste hörn!

Bogotá

Colombias hjärta och huvudstad blev oväntat en snabb favorit. Kanske främst med tanke på att många resenärer rått oss att “skippa huvudstaden”. Mitt råd till alla er som ämnar besöka Colombia lyder därför istället “missa för bövelen inte Bogotá!”

Var bor man bäst?

Bor gör man (enligt min mening) bäst på något Air Bnb, och där kryllar av riktigt bra och prisvärda sådana i Bogotá. Totalt bodde vi på tre olika ställen, för att få den ultimata mixen av storstadspuls i stadsdelen Chapinero, hisnande naturupplevelser uppe i bergen och ett avslappnat lunk i den hipstervänliga stadsdelen Usaquen. Eftersom vårt mål med resan även var att bättra på vår haltande spanska valde vi att hyra in oss hemma hos familjer, vilken jag starkt kan rekommendera för det ändamålet. Får man en lite för stor social baksmälla av att ständigt socialisera kan det vara klokt att välja “eget boende” på Air Bnb några nätter, alternativt unna sig ett lite lyxigare hotell.

Utsikt från vår lägenhet i stadsdelen Chapinero, Bogotá.
En ganska så trevlig inneboende på vårt boende i Chapinero
Hisnande utsikt från bergen på boendet Monteluna, också det bokat via Air Bnb.
Sämre frukostställen kan man hitta.
Vårt boende uppe i bergen
… och vad gäller karaktärerna, lyser inte heller de med sin frånvaro. Ovan Carlos och “puman” som han kallade katten som egentligen hette något helt annat

Vad finns att göra i Bogotá?

Upptäck Bogotá från cykel: Hoppa på en hoj och häng med på Bogota Bike tours för att på absolut bästa sätt upptäcka Bogotá. Turen guidas av stolta, engagerade och kunniga lokalinvånare i Bogotá, och bland stoppen finns bland annat inspelningsplatser från serien Narcos, väggar med makalös graffitikonst, ett kafferosteri med kaffe från paradiset, och en fruktmarknad som skjuter ens fruktvyer till nya höjder.

Spanskkurs: Varför inte kombinera nytta med nöje och ta några spansklektioner när du ändå befinner dig i ett spansktalande land? Vi valde att plugga några dagar i Bogotá och en vecka i Medellin på skolan Nueva Lengua, och var väldigt nöjda med skolan och innehållet. Skolan finns stationerad i tre colombianska städer, nämligen Bogotá, Medellin och Cartagena.

Besök guldmuseet i stadsdelen La Candelaria: Museo del Oro – Guldmuséet är ett av Colombias och Sydamerikas kändaste museer och har en imponerande kollektion av guldföremål som härstammar från förcolombianska kulturer. För att få den bästa upplevelsen inne på guldmuseet rekommenderas varmt att ha en guide vid sin sida, som på ett intresseväckande sätt kan berätta om guldets historia i landet.

Bästa restaurangerna i Bogotá

Att hitta bra matställen i Bogotá är ingen större svårighet, och colombianerna själva ser lunchen som den viktigaste måltiden. Det absolut bästa lunchtipset är att ta rygg på lokalbefolkningen och gå in på närmsta restaurang och äta – Menu del dia – dagens lunch, som ofta består av någon liten soppa till förrätt och en rejäl huvudrätt, samt en färsk fruktjuice. En sådan lunch är för övrigt väldigt prisvärd – i bästa fall kostar den inte mer än en svensk 20-lapp, och du får mycket mat för pengarna.

Vi åt nästan uteslutande våra middagar i stadsdelarna Chapinero och Usaquen. Nedan följer våra favoritställen från respektive stadsdel:

Chapinero

Mini-mal

Friterade räkor i passionsfruktmarinad inne på Mini-Mal

Vår favoritrestaurang i Bogotá och en av favoriterna i hela Colombia. Inbjudande atmosfär och innovativa anrättningar bestående av bland annat räkor marinerade i passionsfrukt. Dryckeslistan är minst lika spännande och erbjuder diverse olika fruktdrycker med eller utan alkohol.

El dia que me quieras

Ett argentinskt steakhouse med charmig interiör som serverar fantastiskt grillad kött, kryddiga och syrliga såser, så som klassikern chimichurri och passande tillbehör. Vinfantaster bör även ta en närmare kik på den välfyllda vinlistan med exotiska argentinska viner.

Usaquen

Denna stadsdel blev en riktig favorit för oss och känns lite som en oas i konstrast till Bogotás övriga storstadsdjungel. Stämningen är härligt hipstrig och på torget pågår en ständig marknad där kreatörer säljer textilier och annat hantverk från tidig morgon till sen kväll. Spenderar man några dagar i Bogotá borde man verkligen hänga åtminstone en dag i Usaquen.

Abasto

Frukost, brunch, lunch, middag, kvällsmat? På Abasto hittar du det mesta. Själva avnjöt vi en omsorgsfullt tillagad frukost med nybakat bröd, nygräddade pannkakor, arepas (ett majsbaserat inhemskt bröd), utsökt colombianskt kaffe och färskpressad juice. På den charmiga restaurangen trängs hyllor fyllda med lokala läckerheter, och det mesta är ekologiskt och lokalproducerat. Inredningen är mysig och känns som en mix av sydamerikanskt och europeiskt.

WOK

En asiatisk matkedja som man hittar på fler ställen i Bogotá. Kreativ inredning och en meny presenterad i tidningsformat med maträtter från flera asiatiska länder. Allting vällagat och jättegott, och dessertlistan gör även den få besvikna, och där en chokladfondant med rinnande mörk choklad på en hallonspegel blev pricken över i:et för oss.

Bogotá beer company

Även detta hak är en kedja i Bogotá som förutom ett flertal ölsorter även erbjuder pubvänliga och klassiska maträtter, däribland hamburgare, frasiga pommes frites, matiga sallader med mera. Är man sportintresserad finns det även stor chans att någon stor fotbollsmatch visas från tv-skärmarna inne på restaurangen och mikrobryggeriet.

Gå på bio i Usaquen

En annan trevlig aktivitet i Usaquen är att besöka biografen Cinema Paraiso och se en odubbad film. Biosalongen är en upplevelse i sig med bekväma och stora fåtöljer till skillnad från de annars lite halvobekväma biostolar man är vad vid. Man kan dessutom beställa in mat och dryck till filmen som man får äta framför bioduken. Jag och min pojkvän beställde in varsin whisky och lite snacks, vilket kändes både lite förbjudet och lyxigt.

Ett annat tips om man bor på ett Air Bnb och har tillgång till ett kök är att besöka närmsta marknad eller mataffär och lasta vagnen full med färska grönsaker och frukter och laga mat hemma på boendet. Vi gjorde denna några gånger och var smått lyriska över det exotiska utbudet som fanns att tillgå och som fick frukt- och grönsaksavdelningen i Sverige att kännas vansinnigt trist.

Barichara

240 kilometer norr om Bogotá ligger Barichara, troligtvis en av Colombias charmigaste och vackraste städer. Hit åker man för att vila från allt vad storstadspuls heter och spenderar istället dagarna med att beundra arkitekturen, den omgivande och böljande naturen och äter utsökt mat. För att få veta mer om Barichara, läs mitt senaste blogginlägg om just Barichara här.

Boende

I Baricharas stadskärna finns ett antal enklare och mer flådiga hotell, och själva bodde vi på en enklare variant som jag dessvärre idag inte minns namnet på. Hade jag åkt hit idag hade jag dock valt att bo åtminstone någon natt lite i utkanten av Barichara, eftersom det trots allt är de vidunderliga naturomgivningar som gör platsen så unik. Nedan följer några sådana boenden jag skulle boka om jag reste dit idag.

Casa Mahanaim Barichara

Beläget i utkanten av Barichara med ögonsvidande vackra omgivningar i ett hus med alldeles bedårande arkitektur. Går att boka både genom Booking, Hotels.com och Air Bnb, och frukost ingår i priset.

Hotel Terra Barichara

Också detta hotell ligger lite i utkanten av själva byn, och är ett boutique hotel, där det även finns tillgång till spa. Som utsikt från hotellrummen väntar sceniska vyer som nästan gör det svårt att andas.

Serrania del Viento

Gillar du vildmark och tanken på att campa men är ändå lite bekväm av dig? Då lär det här boendet uppfylla dina önskemål. Här är det glamping som gäller, där tälten förvandlats till lyxiga boenden med bastanta sängar, och där du kliver rakt ut i en sagovärld när du stiger upp på morgonen för att få en glimt av solen.

Casa Barichara Boutique

Ett mer centralt alternativ för den som vill bo mitt i smeten. För varma dagar finns en svalkande pool på innergården, och interiören på boendet går i samma toner som arkitekturen i själva byn. Efter ett strög längs Baricharas kullerstensgator kan man unna sig en siesta i någon utav hängmattorna på hotellet med en bok, allra helst av den colombianska nobelpristagaren Gabriel García Márquez.

Restauranger

Carambolo

Typ världens mysigaste restaurang som jag berättar om i mitt tidigare blogginlägg om Barichara. Menyn är liten och varieras efter kockens och ägarens humör och efter rådande säsong. Skulle kunna klassas som fine dining men till ett rimligt pris.

Shanti

Shanti är en liten restaurang med färgglad inredning och med nyttiga och vitaminrika sallader och juicer som är ett ypperligt lunchalternativ för soliga dagar. Glöm inte att beställa in en Jugo naturales – en färsk fruktjuice, som för övrigt kan vara en av Colombias absoluta höjdpunkter. Min absoluta favorit blev Maracuja, en passionsfruktsjuice.

Färsk”pressad” passionsfruktjuice, say no more …

Medellin

Medellin är Colombias näst största stad, och verkar tillhöra många resenärers favoritstad i landet. Kanske har det främst att göra med klimatet som beskrivs som en evig vår. Mycket mildare och varmare än i Bogotá, men inte så där klibbigt varmt som det kan bli längs karibiska kusten i till exempel Cartagena. Hela staden omringas av grönskande kullar och berg och inte långt härifrån hittar man Colombias kaffedistrikt, där det kanske godaste kaffet i världen tillverkas. Under många och svåra år vågade knappt några turister sätta sin fot här, på grund av att staden var ett narkotikafäste och styrdes med järnhand av den ökände Pablo Escobar. Idag blomstrar åter Medellin och är för rundresenärer i Colombia ett självklart resmål.

Boende i Medellin

Eftersom vi under vår vecka i Medellin varje dag studerade spanska, valde vi att hyra in oss i ett rum på skolan Nueva Lengua, här kan man hitta boenden som anordnas via skolan. Vi var väldigt nöjda med boendet, och man kunde enkelt promenera ner till centrum efter en lång dags innötande av spanskundervisning. Skolan ligger i området El Poblado, som är det säkraste och mest turistvänliga området i Medellin. Det är också här som man hittar de flesta restaurangerna och det bästa nattlivet.

Luke – en före detta gatuhund från Bogotá som numera bor på skolan i Medellin. Fick sitt namn för att det “typ betyder” lucky.

Restauranger i El Poblado, Medellin

Mitt bästa tips är att ta ett strög i El Poblados kompakta stadskärna för att kika på menyerna på de olika restaurangerna och se vad man är sugen på. Här kan man välja och vraka mellan bland annat italienska och inhemska restauranger, och det finns definitivt någonting för alla. Vegetariska tavernor, steakhouse, fisk och skaldjur och så vidare. Några favoriter hittar du på The Culture Trips lista av bra restauranger i Medellin och El Poblado.

Att göra i Medellin

Åk metrocable i Medellin

Är man i Medellin är en åktur med metrocable eller linbanan ett måste. Inifrån vagnen har man möjlighet att beundra såväl den dundersköna utsikten över bergen och dalarna, det urbana stadslivet med skyskrapor och favelas, samt få en glimt av Medellinbornas vardagsliv där man sitter. Högst upp på toppen hittar man Parque Arví, där man kan kliva av och strosa omkring i parken, kanske unna sig en svalkande öl eller fruktjuice och äta en bit mat. Ett tips är att ha med sig en lite varmare tröja eftersom luften här uppe är betydligt svalare. Parque Arví är en park som fokuserar på ekoturism och miljömedvetenhet.

Kaffepaus i Park Arví

Pueblito Paisa

Gör en dagsutflykt till det mysiga lilla området Pueblito Paisa, som tillhör en utav stadens största turistattraktioner. Här kan man strosa runt och beundra de charmiga små husen, kika in i en liten katolsk kyrka, titta ut på det mäktiga landskapet samt avnjuta en kopp colombianskt kaffe och kanske en avkylande glass.

Guidad graffititur i Comuna 13

Den här guidade turen är någonting jag rekommenderar varmt när man befinner sig i Medellin. Främst av den anledningen att man som turist får en inblick i hur de mindre priviligierade invånarna lever och verkar i staden. Det gör att man blir lite mer ödmjuk, och nästan lite arg över den lyx endast ett fåtal av Medellins invånare får ta del av som residenter i den moderna stadsdelen El Poblado. Eftersom området inte anses vara särskilt säkert att vandra runt i som turist gör man bäst i att gå med en guide. Dessutom var vår guide en fantastisk eldsjäl som på ett fängslande och entusiastiskt sätt berättade om Comuna 13 och dess invånare och konstnärer. Graffitikonsten i sig är en anledning nog att åka hit, där annars tråkiga stenväggar fyllts med bländande och färgsprakande målningar. Rundturen avslutas med ett besök i områdets kreativa lokal, som är hem för diverse kreatörer, så väl bildkonstnärer som musiker.

Pablo Escobar tour

Denna guidade tur är definitivt mycket mer kontroversiell än den ovan, och kanske gör man som turist egentligen bäst i att undvika den för att inte stötta Pablo Escobar-turismen som efter Netflixsuccén Narcos numera florerar i staden. Själva var vi dock lite för nyfikna för att inte ta del av den, och i efterhand är jag ändå glad över att jag gjorde den. Turen går ut på att man åker runt till platser som på ett eller annat sätt är förknippade med Pablo. Däribland Pablos gravsten, några av Pablos tidigare egendomar som idag gapar tomma då ingen är intresserad av att köpa dem av vidskepliga och moraliska skäl. Lite komiskt har dock en av dessa egendomar idag gjorts om till en polisstation. Rundturen avslutades i vårt fall med ett besök i ett utav Pablos hus, där hans bror Roberto Escobar väntade på oss, vilket jag inte ska sticka under stol med kändes smått olustigt. Särskilt med tanke på att denna man själv gjort sig skyldig till mindre trevliga brott, avtjänat många år bakom galler och fortfarande anser sin bror vara en hjälte och legend. Inte nog med det visade sig också vår chaufför ha varit Pablos kusin, Gustavos livvakt under många år. Här kan man läsa mer om Pablo Escobar Tour.

Roberto Escobar till höger

Guatapé och El Peñol

Tyvärr hade vi själva inte tid att åka till Guatapé, men det ligger högt upp på min lista för framtida återbesök i Colombia. Från Medellin anordnas guidade bussturer, som man kan läsa mer om här. Väl framme väntar förutom en hel drös byggnader och hus i alla möjliga olika färger, en konstgjord sjö, märkliga trappsteg upp till en enorm sten, och mäktiga vyer över landskapet. Guatapé ligger cirka två timmar med buss från Medellin.

Santa Rosa de Cabal

Santa Rosa de Cabal är en colombiansk stad i miniatyr. Kanske åker man inte hit främst för staden i sig, utan mer för att värma sig i varma naturliga källor, häpnas över trolska vattenfall och besöka kaffeplantagen som väntar i utkanten av staden.

Varma källor

Termales Santa Rosa de Cabal är platsen man ska ta sig till om man vill se vattenfall och bada i varma källor. Enklast tar man sig hit med buss från Santa Rosa de Cabal, och eftersom staden är relativt liten är det inte särskilt svårt att hitta busshållplatsen på torget. Man kan också be om hjälp på sitt hotell eller hostel att ta sig hit.

Boende i Santa Rosa de Cabal

Coffee Town Hostel

Vi spenderade två till tre nätter på Coffee Town Hostel, som är ett prisvärt och enkelt boende. Hade jag rest hit igen hade jag dock valt att bo på någon gård uppe vid kaffeplantagen, då man ganska snabbt tröttnat på den något sömniga byn.

Hur var det nu, katt och rå… ödla?

Finca del Cafe tour

Befinner man sig i den här delen av Colombia bör man knappast gå miste om ett besök på en kaffefarm och en guidad tur. Vi spenderade en förmiddag på en sådan kaffefarm där vi fick vara med och plocka kaffebönor, rosta och mala kaffebönorna samt provsmaka kaffet genom olika bryggningsmetoder. Helt klart höjdpunkten för oss i Santa Rosa de Cabal. Man kan alltså även övernatta på en så kallad Finca, vilket jag varmt skulle rekommendera då en halvdag kändes alldeles för kort tid. Till exempel på det här boendet. Har man mycket tid över när man ändå befinner sig i den här delen av Colombia kan man åka vidare till koloniala små städer som till exempel Salento som lär vara en riktig pärla. Om jag någon gång åker till Salento vill jag bo här.

Cartagena

Med sin förföriska koloniala arkitektur med smickrande färggranna hus och förtjusande kyrkor är det inte så underligt att Cartagena är ett av Colombias populäraste resmål. Och då har jag inte ens nämnt närheten till kusten, turkost hav och snövita stränder, och fantastiska fisk- och skaldjursrätter. Den afrocolombianska kulturen som ständigt gör sig påmind här bjuder på höftsvängande karibiska rytmer, och i Cartagena hittar du flera exotiska frukter än du någonsin kunnat drömma om. Utan att ha satt min fot på Kuba inbillar jag mig att Cartagena är lite som en miniatyr av Havanna.

Boende

I Cartagena bodde vi på ett AirBnb hemma hos en liten mysig familj bestående av en äldre dam, hennes två vuxna söner och mer än dubbelt så många djur. Katter, hundar och papegojor, som denna djurvän till dam tagit under sina vingar och räddat livet på. Strax utanför boendet fanns ett svalkande hav och i trädgården växte vilda mangoträd som kvinnan gjorde ljuvlig mangojuice av och serverade till oss varje morgon. Det kanske lite mindre positiva var att boendet inte låg inom gångavstånd till Cartagenas stadskärna, vilket idag skulle göra att jag förmodligen skulle välja ett annat boende, åtminstone under majoriteten av min vistelse i Cartagena. Kanske skulle jag spenderat ett dygn eller två på detta hotell, eller kanske ännu hellre det här eller det här eller det här. Jösses vad många ställen jag skulle vilja bo på i Cartagena.

“Mamman” på vårt boende i Cartagena visar upp en tavla hon målat (efter det att hon fått en vision)

För när man befinner sig i Cartagena har man liksom lite svårt att slita sig från den charmiga innerstan, och därför gör man i min mening bäst i att bo centralt några dagar utav sin vistelse här. OBS! Se till att rummet du bor på har luftkonditionering, annars blir vistelsen en mardröm hur fint du än bor.

Stränder i Cartagena

Kolla in The Culture Trips lista över de finaste stränderna i Cartagena här. Eftersom vi endast spenderade två nätter i staden (vilket var alldeles för lite tid)hann vi dessvärre inte med att åka till någon av de vackraste stränderna, utan nöjde oss med att bada utanför vårt boende, vilket absolut inte var fy skam och fyllde syftet att svalka oss från den stekheta solen. Men det ska nämnas att stränderna intill stadskärnan inte kan klassas som några paradisstränder, vilket kan vara bra att ha i åtanke när man reser hit.

Framför allt hörde vi mycket gott om Rosario Islands, som ligger cirka en timme bort från Cartagena, och som varenda lokalinvånare rekommenderade. Någon som varit där och kan instämma? Här kan man läsa mer om stränderna på Rosario Islands.

Caféer i Cartagena

Abaco libros y Cafe

Ett charmigt café som känns klippt och skuret för bokmalen. Fly undan förmiddagssolen och grotta ner dig i en bok här samtidigt som du avnjuter en kopp kaffe och något sött. En av sönerna i familjen introducerade oss för stället, och det blev tyvärr inte så mycket läsning för vår del, utan snarare en intensiv lektion i spanska som tjänade som en rejäl sängfösare. Obotligt trötta både mentalt och fysiskt blev det ändå en senare kväll än vi hoppats på eftersom mamman i huset ville berätta om alla sina visioner hon fått genom åren och som hon omvandlat till imponerande broderikonst. På smått omöjlig spanska för våra otränade öron dessutom som fick tröttheten att stiga markant.

Café Havana

Salsakvällar och livemusik och uppfriskande mojitos är några av höjdpunkterna på detta café. Gillar man som jag kubanska rytmer och musik är detta ställe jättebra, men det finns säkert ännu bättre tillhåll för livemusik och dans i stan.

Restaurang- och cafélivet i Cartagena är stort, och själva spenderade vi alldeles för lite tid för att hitta de bästa (Även om bokcaféet ovan rekommenderas starkt). Därför är mitt bästa tips att räkna med åtminstone tre hela dagar i Cartagena och hitta sina favoritställen. Har någon tips att fylla på med vad gäller aktiviteter, matställen och så vidare i Cartagena är det mer än välkommet.

Santa Marta

Ytterligare en karibisk pärla, kanske lite mer okänd än Cartagena, och en stark favorit hos colombianerna själva. Kanske är det snarare närheten till natursköna omgivningar och äventyr som lockar folk till Santa Marta än själva staden som sådan, även om den också har sin alldeles egna charm. Santa Marta är porten till många av Colombias kändaste och vackraste platser. Vi bodde på ett AirBnb i ett relativt stiltje område. Mötena med familjen i huset hade jag i vanlig ordning inte velat gå miste om, men läget var kanske inte optimalt, och vi fick ta oss runt med taxi. Det är en smaksak det där. Är syftet med tiden i Santa Marta främst att ta sig runt i omgivningarna funkar det mer än bra att bo som vi gjorde. Men är det själva staden Santa Marta som är huvudskälet till att man åker hit är det kanske bättre att välja ett mer centralt boende.

Tayrona Nationalpark

I djungelns djupa vrår gömmer sig några av världens vackraste stränder med det blåaste av vatten. Men belöningen kommer inte utan ansträngning, då en två timmars enkel promenad genom snårig regnskog är biljetten dit. Väl framme är det utan tvivel mödan värt, och har man tur bjuder djungeläventyret på vägen dit på en skymt av vilda och ofta skygga djur. Själva valde vi att göra det till en dagsutflykt, men jag rekommenderar ändå varmt att stanna en natt vid stranden för att låta benen vila och till fullo ha möjlighet att njuta av bad och strandliv.

Ciudad Perdida

Även kallad “the lost city”. Vi tog oss dessvärre inte hit, men fick höra av andra resenärer att vi gått miste om något spektakulärt. Därför väljer jag att ha med det här, för att eventuella läsare inte ska begå samma misstag som oss. Under en vad jag förstår ganska ansträngande vandring med guide följer man förfädernas spår och når fram till “den försvunna staden” lagom till soluppgången. Funderar man på att ge sig på detta äventyr bör man antagligen läsa på lite innan, då vandringen inte är helt okomplicerad. För mer läsning om Perdida och andra äventyr i närheten av Santa Marta kan man kika in här.

Bästa restaurangen i Santa Marta

Ouzo

Säkert finns det otaliga guldkorn vad gäller restauranger i Santa Marta (som ni gärna får fylla på med), men vi blev så förtjusta i denna restaurang att vi valde att äta här flera gånger. Vedugnseldade pizzor som får smaklökarna att valsa i symbios med trevliga kypare och en inbjudande stämning gjorde restaurangen oemotståndlig för oss. Kanske berodde det delvis på att vi länge suktat efter medelhavsmat när nyfikenheten på den inhemska maten dämpats lite grann.

Cabo de la Vela

Om Santa Marta och framför allt Tayrona handlar om möte mellan djungel och sandstrand, handlar Cabo de la Vela istället om en dramatisk förening mellan sandstrand och öken, med glimrande hav i azurblåa toner. Fruktparadiset är långt borta, här är det bara kaktusar som överlever. Analogt resande gäller här, där mobiltelefoner snabbt får bytas ut mot böcker. Området är hem för Colombias ursprungsbefolkning som kallas wayuu, och som även lever på andra sidan gränsen, i Venezuela. Dessa invånare tillhör de fattigaste och mest utsatta i hela Colombia, och varje år sägs det att flera av dem avlider på grund av vattenbrist.

Vi passar på och köper lite mango på vägen mot den frukttomma öknen. De flesta försvinner dock till lokalbefolkningen när vi väl kommer dit , som till slut står och ropar “mango, mango”, medan jag kastar runt frukten åt alla möjliga håll och kanter.

Det är lite knepigt att ta sig till Cabo de la Vela, som ligger längst upp på den nordligaste spetsen i Colombia. Men har man lite tid över så tycker jag verkligen att man ska försöka ta sig hit, eftersom det inte påminner om någonting annat i Colombia. Först måste man ta sig till kuststaden Riohacha, räkna med att spendera en natt där, för att sedan påbörja den lite skumpiga och kanske inte så bekväma resan dit på en fyrhjuling. Här kan man hitta mer information om hur man kommer till Cabo de la Vela, samt vad som finns att se och göra där.

Det bästa är att sköta allting via ett resebolag och med en guidad tur, där det ingår transport dit och tillbaka samt boende. Vi bokade turen via vårt hostel i Riohacha, men man kan även gå in och boka online till exempel här. Väl framme har man möjlighet att styra dagarna lite som man vill, och man tar sig bäst runt på motorcykeltaxi som kan anordnas via boendet du bor på i Cabo de la Vela.

Till middag äter man bäst gratinerad hummer fångat från det intilliggande havet, och restaurangalternativen är få, så dem hittar du även dem bäst väl framme. Vad gäller sovplats övernattade jag och min sambo i varsin hängmatta, vilket var ganska behagligt eftersom utomhusluften fläktade skönt i den annars böljande värmen.

Playa del Pilon

Vår enda dag i Cabo de la Vela valde vi att spendera på den nästintill folktomma och sanslöst vackra stranden Playa del Pilon, vilken jag starkt råder alla besökare att åka till. Det blev en alldeles fantastisk dag som vi spenderade tillsammans med ett colombianskt nykärt par från Bogotá och deras nyfunna vän som förlorat sina båda ben när han stred i kriget. Hans högsta önskan var att en dag få komma till havet, som han aldrig tidigare fått uppleva, och detta par som egentligen tänkt resa iväg på en kärleksresa bestämde sig för att uppfylla mannens önskan.

Tillsammans med våra tre nyfunna vänner och deras sällskapliga schäferhund ägnade vi dagen åt svettigt fotbollslirande i sanden i sällskap av ett gäng nyfikna wayuu-barn, läskade oss med öl från Venezuela och svalkade oss i det salta och uppfriskande vattnet.

När solnedgången spelat upp ett riktigt skrytnummer och himlens ridåer föll ner som ett par mörkläggningsgardiner åkte vi tillsammans tillbaka till vårt boende, och fick äran att även delta under Alex, som ena halvan av kärleksparet hette, födelsedagsfirande. Födelsedagen firades förutom med utsökt hummer, även med sång, dans, livliga diskussioner på spanska och hjärtliga skratt. “This will be a night to remember”, som Bilbo i Sagan om Ringen skulle uttryckt sig.

Missa gärna

Åker man till Cabo de la Vela kan man även välja att spendera ett dygn i Punta Gallina, som är Colombias nordligaste punkt. Vi valde att göra denna avstickare, men jag skulle inte rekommendera den till någon annan. Anledningen? Resan är ganska dyr och enligt min mening inte värd pengarna. Landskapet är inte mer spektakulärt än det i Cabo de la Vela, servicen på boendet man kommer till var åtminstone när vi var där nästintill obefintlig, och eftermiddagen och kvällen återstår inget annat än dötid. Misären som rådde för wayuu-folket som uteslutande lever här kändes smärtsamt påtaglig, och man fick en känsla av att de inte kände sig bekväma med att serva oss turister. För att stötta wayuu-folket är ett annat bra tips att istället köpa de fantastiska så kallade mochilaväskorna de tillverkar för hand. Jag köpte två stycken och är superförälskad i båda två.

Att tänka på innan man reser till Colombia

Vaccin mot gula febern

Detta var någonting vi helt hade missat innan vi åkte till Colombia, och det är inte heller ett krav. MEN har du planer på att resa vidare efter Colombia till närliggande länder, eller om du har mellanlandning i något annat land finns en risk att du inte släpps in i vissa länder om du inte kan uppvisa ett vaccinationskort mot gula febern. Dessutom finns det områden i Colombia som du strängt avråds att resa till om du inte tagit vaccinet.

När du kommer till flygplatsen i Bogotá, samt på Bogotás busstation har man möjlighet att helt gratis få vaccin mot gula febern. För min friska pojkvän var detta ett fantastiskt alternativ, MEN för mig som typ 1-diabetiker nekades jag ta vaccinet på grund av min diabetes. Jag fick därför lösa detta på omvägar genom att kontakta min diabetessköterska i Sverige, försäkra mig om att vaccinet var ofarligt för mig, och sedan ljuga om sjukdomen på en privatklinik i Medellin, där vaccinet inte längre var gratis. Så är du som jag diabetiker, fixa vaccinet i Sverige innan du reser in i Colombia.

Taxi

Vi använde oss nästan uteslutande av Uber när vi reste i Colombia. Jag råder alla att göra detsamma, eftersom det emellanåt förekommer rån mot turister i vanliga taxibilar. Uber är därför det absolut säkraste och även smidigaste sättet att ta sig runt på, framför allt i storstäder som Bogotá och Medellin.

Buss

Man kan välja att ta sig runt med flyg i Colombia som visserligen förkortar restiden avsevärt. Men vill man vara lite schystare mot miljön, och dessutom få chansen att beundra naturen från fönstret är buss det absolut bästa sättet att ta sig runt på. Även här bör man tänka på säkerhetsaspekten och välja ett säkert bussbolag. Här kan man läsa om de bussföretagen man bör lägga på minnet när man reser i Colombia. Vi åkte främst med de första två bolagen du hittar på hemsidan. Ta gärna med en filt, alternativt klä dig varmt, då AC:n inne på bussen blåser på ordentligt och snabbt kyler ner en.

Detta var min Colombiaguide, som jag hoppas är till hjälp för den som funderar på att resa dit. Har ni några ytterligare frågor får ni gärna höra av er. Och för den som redan varit i Colombia och tycker jag har missat någonting, fyll gärna på i kommentarsfältet med ännu fler tips. Vilka är era favoriter i detta fantastiska och mångfacetterade land?

Det fridfulla Colombia – Barichara

Cirka 30 mil norr om Colombias huvudstad Bogota ligger den pittoreska och sockersöta lilla staden Barichara. Hit åker man för att koppla av, äta gott och dricka utsökt colombianskt kaffe från trakten.

Med sina drygt 7000 invånare är det kanske inte så underligt att Barichara upplevs som en oas bortom trafikbuller och storstadsstress. Narkotikahandeln har aldrig riktigt fått fäste här och mörkrets ankomst skapar ingen oro. Här vandrar man tryggt längs med de charmiga kullerstensgatorna oavsett tid på dygnet.

Det är svårt att inte förälska sig i Barichara. Känslan av att befinna sig mitt i en romantisk film är ständigt påtaglig när man promenerar längs de kuperade gränderna, prunkande parkerna och de asymmetriskt vackra kullerstensgatorna. Staden är dessutom en drömplats för filmregissörer världen över med sin charmiga koloniala stil som syns på de alla nästan identiska vita stenhusen med kopparfärgade tegeltak och petrolgröna fönsterluckor, och har använts som inspelningsplats vid flera tillfällen. Utsikten över de lummiga och intensivt gröna ängarna och kaffeplantagen försvinner aldrig ur synfältet och bergen radar upp sig i horisonten och förskönar omgivningen ytterligare och får vem som helst att börja fantisera om att slå sig ner här för gott.

Maten och alkoholen är billig och restaurangerna som trängs runt den lilla stadskärnan håller hög standard. Människorna som arbetar inne på restaurangerna upplevs nästan som kroniskt lyckliga och verkar inte ha tröttnat på att serva sina kunder.

Just idag fyller jag år. 27 blir jag visst. Det är tisdag och just denna dag visar sig vara någon sorts helgdag i stan vilket innebär att nästan alla restauranger är stängda. Typiskt! Vi strosar upp och nerför de branta backarna och letar febrilt efter en restaurang. Det ser dött ut och utanför alla fönster hänger en sorglig skylt där det står “Cerrado” (stängt). Vi är nästan på väg att ge upp och vandra hemåt när vi snubblar över en liten familjeägd restaurang, gömd på en liten bakgata. Vi går in och möts av en trevlig kvinna som välkomnar oss och eskorterar oss till ett bord. Jag kikar i menyn som är italiensk och tänker att vi äntligen ska beställa in en flaska vin som vi har pratat om hela resan men som ännu inte blivit av. Jag frågar efter vinlistan.

Kvinnan som verkar ana ivern i mina ögon ser lite generad ut och säger:

– Vi har tyvärr inget vin på flaska.

– Okej, svarar jag utan att lyckas dölja min besvikelse.

– Men, fortsätter hon, om ni vill kan ni köpa en flaska vin från kiosken intill och dricka den här. Vi har vinglas.

Så fick det bli. Det blev en fin födelsedagskväll till slut trots allt.

Nästa dag äter vi en lättare lunch på en restaurang i bohemisk stil där allt som serveras är ekologiskt och närproducerat och nästan helt vegetariskt. Vi har bokat bord på en annan restaurang några timmar senare och vill därför bara äta något litet. Jag frågar lite försiktigt om det är möjligt att dela på en portion.

– Por su puesto (självklart) svarar en av kyparna utan eftertanke och frågar sen:

– Vill ni kanske dela på en och en halv portion eftersom portionerna är ganska små?

– Gärna, svarar vi lite förvånade över servicen, och snart återvänder kyparen med vår en och en halv portion serverad på varsitt fat. På rekommendation av den serviceinriktade kyparen beställer vi även in varsin mango och mint- juice som smakar ännu godare än det låter.

Några timmar senare sitter vi åter till bords, denna gång på en fantastiskt charmig liten taverna som ägs av den trevlige spanjoren Daniel, som flytt arbetslösheten och storstadsstressen i Katalonien och slagit sig till ro i Barichara.

– Till en början bodde jag i Bogota, berättar han.

Men det räckte med ett ynka litet besök i Barichara för att Daniel skulle falla pladask, förförd av det mjuka lunket i staden och av den filmiska, bedårande omgivningen. Han blev helt enkelt tvungen att flytta hit. Kort därefter öppnade han sin spanskinspirerade restaurang som snabbt blev en av de högst rankade restaurangerna i hela Barichara. Han lagar all mat själv och byter ut menyn med jämna mellanrum för att bibehålla kreativiteten, och satsar på de råvaror som lämpar sig bäst för årstiden.

Vi äter en trerätters-middag i världsklass på El Carambolo Itaca, som restaurangen heter. Till förrätt väljer vi “Kockens val” där Daniel får fria händer att trolla fram något till mig och Robin. Det blir förstås alldeles utsökt och består av små rostade brödskivor toppade med olika röror på skinka, lax, svamp och färska örter som hade kunnat serveras på vilken trendig tapasbar som helst. Till varmrätt äter vi perfekt stekt nötkött med rostad potatis serverat med en gudomlig sås och lite gröna tillbehör. Vi beställer in en flaska rioja och blir sittandes en lång stund vid bordet. Ibland kommer Daniel och småpratar med oss och ibland får vi en skymt av Daniels katt som kräset testar alla stolarna för att till slut finna sin favoritplats. Efter en halvtimme är vi redo för desserten som är en uppfriskande sorbet gjord på mango och mojitodrink.

Mycket mätta och belåtna efter den fenomenala måltiden promenerar vi uppför kullerstensgatorna för att ta farväl av solen som redan hunnit gå i ide för dagen. Ett orangelila skimmer sprider sig över hela himlen och över de gröna dalarna som sipprar ner mot husen och kyrkorna och formar en vacker skugga mot det pampiga kyrktornet längre ner på samma gata. Med solbrända och trötta ben går vi tillbaka ner mot torget och går in på en bar och avnjuter varsin svalkande jordgubbsdaiquiri från en balkong med utsikt mot bergen och fälten. Gatuhundarna vaknar till liv ute på torget och trånar efter turisternas och invånarnas kärlek och omtanke och hoppas kanske på att få en bit mat. När vi sörplat i oss drinkarna och beundrat färdigt utsikten från balkongen över kaffeplantagen och bergen i det lilaaktiga skimret – som börjar gå mot en allt mörkare ton, känner vi oss redo att gå tillbaka till hotellet. Utanför hotellet vilar en av gatuhundarna som hunnit bli vår vän. Han reser på sig, viftar lite lätt på svansen och tittar på oss med sina stora ledsna hundögon. Jag sätter mig på huk intill och låter hunden komma nära och kramar om honom försiktigt. Han är fin och välskött och ser inte alls ut att vara hemlös. En av hotellägarna kommer ut på gatan och tittar nyfiket på oss.

– Har han ett hem?, frågar vi hoppfullt.

– Nej, svarar kvinnan lågmält och verkar även hon lite tagen av hundens tillgivenhet.

Vi säger godnatt till vår vän och går och lägger oss. Imorgon bitti väntar en buss som ska ta oss tillbaka till Bogota och någon dag senare är det dags att lämna Colombia och resa hem till Sverige.

Tidigt nästa morgon rullar vi ut våra resväskor från hotellet och ser att hunden ligger kvar på samma plats där vi lämnade honom. Han blir fullkomligt överlycklig när han ser oss och hoppar och skuttar och viftar ivrigt på svansen som igår kväll nästan var helt livlös. Även fast det är skönt att se honom glad hugger det till lite i hjärtat när vi måste lämna honom. Ett annat sällskap kommer gåendes i backen i riktning mot oss. Hunden lämnar oss utan att tveka och tar sikte mot det andra sällskapet. Robin och jag börjar gå med våra väskor i riktning mot bussen. Jag vänder mig om och tittar efter vår vän. Han tittar inte tillbaka. Jag ler och tänker att han har det bra och att där finns fler människor som kommer ge honom lika mycket omtanke som vi. Ibland är det skönt att inte vara oumbärlig i någons liv, tänker jag och kliver på bussen mot Bogotá. En sak är åtminstone säker, tänker jag sedan när jag blickar ut över det grönskande landskapet från fönsterrutan i bussen, hit vill jag åka igen.

Över stäpperna i Mongoliet

2010 reste jag och en av mina bästa vänner med Transsibiriska järnvägen. Mongoliet blev en av favoriterna!

Stäppen breder ut sig som en stenig ocean när vi skumpar fram över den karga mongoliska landsbygden. Sente, vår ännu ganska främmande kompanjon och guide, hummar med till ljudet av mongolisk strupsång från högtalaren bakom ratten. Jag ser på min vän Emma, som kisar mot solen, och anar något drömskt i hennes blick. Vi är på väg ut i vildmarken som kommer vara vårt hem de följande fyra dagarna. Vårt enda mål är för närvarande att leta rätt på en tältvänlig plats någonstans i det glesa månlandskapet, som trots sin futtiga växtlighet ändå får oss att tappa hakan av beundran.

Sente kan ingen engelska men vi lyckas på något vänster ändå kommunicera på fattig ryska, som han snappat upp under sina yngre skolår, och som jag har studerat under några år på gymnasiet och i Moskva. Han vet ingenting om grammatik eller tempusformer vilket stundtals resulterar i förvirrande språkförbistringar. När vi anländer till vårt mål för kvällen slår vi upp vårt militärgröna tvåmannatält och börjar bädda med luftmadrasser och sovsäckar.

– Ska du sova i bilen?, frågar jag och tittar på Sente. Han nickar ivrigt och svarar:

-Du ska sova i bilen.

En liten blyg invånare inne på ett café
Så kan man också göra när man tankar!
Frukost på mongoliskt vis

Sente förbereder gasolköket medan jag rotar fram två paket snabbnudlar ur ryggsäcken. Vi glufsar i oss nudlarna, som aldrig har smakat bättre, och snart tänds hela himlen upp av oändligt många stjärnor som kivas om utrymme. “Wow”, hör jag mig själv säga för att sedan lägga mig ner på rygg och beskåda den i särklass vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Den kyliga luften får oss att längta in till tältet och till våra varma sovsäckar. Det tar inte lång tid innan jag slumrar in i behaglig sömn, mjukt vaggandes av den totala tystnaden utanför.

Emma installerar sig i vårt tält

Plötsligt vaknar jag instinktivt till. Jag känner hur jag är på helspänn och hör hur något sakta stryker sig mot utsidan av tältet. Darrande väcker jag Emma som yrvaket undrar vad det är frågan om.

– Sschyysh!, viskar jag och pekar mot öppningen av tältet, där konturen av någonting stort syns mot tyget, någonting som skapar ett frasande ljud.

Vi kramar varandra hårt, och smått skräckslagna hoppas vi att natten snart ska vara över. Till slut segrar tröttheten över rädslan och vi faller åter in i djupsömn. I gryningen vaknar vi av att Sente, som redan är på fötter, grejar utanför tältet. Jag minns genast nattens händelse och berättar för honom vad vi upplevt. Sente ser en aning bekymrad ut men utstrålar fortfarande samma lugn som tidigare.

-Varg, mumlar han och fortsätter med att förbereda frukosten.

En annan guide berättar några dagar senare att vargarna som härjar i området oftast inte attackerar människor förutom de gånger det är brist på mat. Han berättar:

– För några år sedan hade vi den kallaste vintern på länge och temperaturen sjönk under 30 minusgrader. En skolklass som var ute och åkte gjorde ett stopp för toalettbesök. Två elever återfanns först efter mycket sökande halvt uppätna av vargar.

Ännu lyckligt ovetande om denna fasliga historia plockar vi ner tältet, som tack och lov är intakt trots nattens inkräktare, och sätter oss åter i bilen för att åka vidare mot dagens första aktivitet – hästridning. Sente har vid det här laget redan hunnit bli vår vän och vi skrattar och myser tillsammans när vi plöjer fram över de smala och grusiga vägarna i takt med den mongoliska musiken, som låter som en hord galopperande och frustande hästar genom stereon. Väl framme vid nästa anhalt står två sadlade hästar och väntar på oss tillsammans med en mongolisk stäppherre i traditionell klädsel – en lång marinblå rock med skärp i mitten. Jag, som är lite orolig över att lämna kvar alla våra värdesaker i bilen, försöker lätta upp stämningen och skojar på enkel engelska.

-We ride horse, you not take our money and go party in Ulan Bator, skämtar jag.

Både Sente och hästmannen brister ut i ett gott skratt och skämtar tillbaka.

– You horse. We car. You money go Ulan Bator. Bye Bye. Hahaha”, skrattar de så hysteriskt att tårarna börjar rinna. Skratten smittar av sig och snart viker sig också vi, kippandes efter andan.

När vi återhämtat oss från den intensiva och oväntade skrattattacken är vi redo att sitta upp och galoppera ut över de ändlösa slätterna. Vinden fladdrar i håret och rytmen från hästhovarna som stöter i marken får mig att känna mig friare än aldrig förr. Jag känner mig liksom oslagbar, ingenting känns i stundens glädjerus omöjligt eller ouppnåeligt. Efter en bra stunds galopperande måste jag dock sakta ner och låta hästen vila. Jag vill skrika ut lyckan och höra ekot från min egen röst, men låter bli.

När ridturen är över står Sente och stäppherren trogna vid bilen med alla våra värdesaker och välkomnar oss. Stäppherren försöker återuppliva skämtet om Ulan Bator en gång till men lyckas inte riktigt. Vi måste fortsätta till våra nästa aktiviteter och sitter snart åter i bilen. Vi besöker ett tempel, äter lunch hos en nomadfamilj och vandrar lite i några berg för att få en fin utsikt över dalarna. Sente fiskar upp en mongolisk enliters vodkaflaska med en etikett på Djingis Khan och häller upp varsin rejäl shot till oss och en lika stor till sig själv. Han sätter pekfingret mot munnen och säger på sin barnsliga och svårtydda ryska:

– Jag inte säger chef, ok?

– Okej, svarar vi och smuttar på vodkan.

Besök hos nomadfamilj

Sente, som har förstått att vi inte gärna i onödan omringar oss av en massa andra turister, nickar åt en folkmassa längre bort och visar diskret långfingret mot dem och säger:

– Turisti, pack you!

– Pack you, instämmer vi obekvämt, får ytterligare påfyllning och skålar fnittrande alla tre.

Bilen får vila till morgondagen och i stället promenerar vi bort till ett nomadtält – en jurta som ska bli vårt hem för natten. Det känns som rena rama lyxen att få sova i säng efter två nätter på luftmadrass. Vi installerar oss i jurtan och går sedan tillsammans med Sente bort till en mycket enkel restaurang några hundra meter därifrån och beställer in varsin öl och vad vi åtminstone tror är vitlöksbröd. Kyparen kommer snart ut med tre öl och några skivor vitt bröd utan pålägg med lite rå, gul lök bredvid.

– Bröd och vit lök, säger kyparen och pekar nöjt på fatet.

En traditionell “ger” eller “jurta” känns nästan som lyx efter några nätter i tält

Vi tackar artigt och tuggar i oss det hårdsmälta brödet och knaprar på den råa löken. Efter att vi har ätit färdigt går vi trötta hem mot de efterlängtade sängarna i jurtan, men stannar till en aning när vi åter blir varse den makalösa stjärnhimlen, som nu känns ännu närmare och som vilar likt ett enormt täcke över oss. Man förtrollas av den här himlen, och inför synen av den faller alla försök till storslagna beskrivningar platt till marken. När vi till slut når vårt hem för natten hinner vi knappt vila våra huvuden mot kuddarna innan vi än en gång faller djupt i sömn efter dagens alla intryck och aktiviteter.

Vi vaknar utvilade efter den välbehövliga sömnen och möts av en gassande orange sol som står högt utanför jurtan. Vi ska åka vidare till en plats några timmar härifrån med förhoppningen om att få skymta vildhästar. Vår favoritsysselsättning är numera att sitta intill Sente i bilen och susa fram över landsvägarna med den galopperande och rytmiska hästsången på ständig repeat. Sente trummar på ratten och Emma och jag utropar några glädjetjut då och då som ekar ut över stäpperna och tillbaka. När vi når vår destination står en ung kvinna och väntar på oss, utrustad med kikare för att lättare få en glimt av hästarna som ofta är för skygga för att röra sig alltför nära människorna. Medan vi väntar står vi och småpratar med kvinnan, som också visar sig vara sångerska. Hon brister ut i en smått magisk skönsång, en sång som kan liknas lite vid joddling fast som vi upplever vara ännu vackrare. Som om den vackra sången vore ett sätt att locka till sig vildhästarna hör vi plötsligt ett kluckande ljud från kraftiga hovar som intensifieras undan för undan och snart ser vi på avstånd hur en hel flock galopperar graciöst och självsäkert rakt emot oss. Kvinnan sluter ögonen och sjunger ännu högre tills hennes sång fyller hela den enorma stäppen medan hästarna majestätiskt galopperar i takt. Gåshud sprider sig längs hela ryggraden och scenariot som utspelas framför mig känns nästan overkligt

Kvinnan tystnar till slut och hästarna försvinner bort mot horisonten. Vi visslar och applåderar åt framträdandet. Kvinnan bockar och bugar och gömmer ansiktet bakom den tunna ljusröda sjalen som vinden leker med. Sedan åker gitarren ”Mr Max” fram, som vi köpte i Sibirien. Jag börjar spela och vi sjunger tillsammans i stämmor samtidigt som vi njuter av värmen från solen, som nu har gjort sig fri från alla moln.

– Det här är den bästa dagen i mitt liv, utbrister kvinnan och tackar oss för stunden som vi just delat.

Sente syns först inte till, men snart ser vi hans lilla figur några meter bort. Han har lyckats kliva upp på biltaket och pratar med någon i telefon. Mottagningen, som inte funkar så bra här ute i vildmarken, är visst bättre där uppe på biltaket. Emma och jag fnissar åt honom men tystnar snart när han kommer med tråkiga nyheter. Det var hans chef som ringde för att berätta att Sente måste komma tillbaka till Ulan Bator för ett annat jobb. I hans ställe ska chefen komma och tillbringa den sista natten med oss. Sente, som blivit en kär vän under våra dagar tillsammans och som tack vare sin älskvärda personlighet satt guldkant på resan, skulle nu plötsligt lämna oss.

– Vi vill inte att du ska åka, förstår du?, säger jag besviket.

– Förstår du?, svarar Sente med nedböjt huvud.

I skymningen ser vi på håll hur en bil kommer emot oss. Det är Sentes chef som kommer för att ta Sentes plats. Han verkar förvisso trevlig och talar utmärkt ryska, men saknaden efter Sente är redan så stor att den för stunden känns omöjlig att ersätta. Jag och Emma går och lägger oss tidigare än vanligt på kvällen, något nedstämda men ändå upprymda av de fantastiska dagar vi haft ute i Mongoliets vildmark tillsammans med Sente. Tacksamma för alla upplevelser, skrattattacker och möten med intressanta människor åker vi nästa dag tillbaka till Ulan Bator. Vi avslutar vistelsen i vårt nya favoritland med en mongolisk barbeque-buffé och pratar redan drömskt om dagarna med Sente. Vi skålar för vår fantastiska resa och börjar sakteligen förbereda oss för nästa anhalt – Beijing!

Mayaindianernas by i Guatemala

Vårterminen 2014 bodde och studerade jag i Mexiko City. Vid samma tidpunkt gör min pojkvän fältarbete i en by i Guatemala. Innan vi tillsammans reser tillbaka till Sverige spenderar vi några dagar i Guatemala och i Yalambojoch som byn heter.

-Snart tar vägen slut, så håll i dig ordentligt!

Det är min pojkvän Robins ord som ekar i bakgrunden i takt med att vi närmar oss den lilla byn Yalambojoch i nordvästra Guatemala. Mycket riktigt tar den asfalterade vägen hastigt slut och övergår abrupt till en lerig grusväg i väldigt skört skick. Luften är kylig där vi sitter bak på flaket av vår skjuts och kämpar med balansen. Chauffören kör av misstag över en orm och åker fram och tillbaka några vändor för att försäkra sig om att den verkligen är död och slipper våndas genom sina sista timmar. Landskapet är kuperat och jättegrönt. En tät dimma vilar över trädtopparna, som förskönar omgivningen och framkallar den mystik, som min pojkvän Robin har vittnat om. Ljudet av skällande hundar stegras, ju närmare vi kommer den lilla byn och rätt som det är skymtar vi de första nyfikna invånarna i detta mayaindianernas rike.

I Yalambojoch bor omkring 1200 personer. De flesta förstår spanska, men deras modersmål heter chuj och är ett språk som talas av cirka 40 000 mayaindianer i Guatemala. Engelskan kommer man tyvärr inte så långt med här, även om det finns några invånare, som har tillbringat långa perioder i USA för att på så sätt kunna försörja sina familjer hemmavid de år då skörden varit gles. De flesta i byn är nämligen självförsörjande och ägnar dagarna åt jordbruk. Framför allt odlar man majs och bönor, som är basfödan för invånarna i byn.

En av dem som varit några vändor i USA heter José. Han hjälpte Robin att tolka ibland när han intervjuade byborna, och även fast hans engelska stundtals är nästintill obefintlig förbättras den avsevärt, efter det att han fått i sig en Monster energidryck, allra helst den gröna sorten. Vi tillbringar några förmiddagar hemma hos José och hans familj över lite blaskigt kaffe. Det händer inte så mycket där vi sitter, ingen tv eller andra elektroniska apparater finns att tillgå i hushållet. Så länge de basala behoven tillgodoses får man vara glad, och söker man stimulans i form av underhållning får man stå för den själv. Lite action blir det dock när vi rätt som det är får besök av en hel kycklingfamilj, som springer in och ut ur huset, en företeelse som bevisligen verkar vara vardagsmat här eftersom ingen annan än jag och Robin tycks reagera nämnvärt på den plötsliga fågelvisiten.

Mörkret kom som en ångvält om kvällarna och där fanns inga gatlyktor som dämpade det. Därför såg vi alltid till att hinna hem till vår enkla boning, innan det började skymma. Jag hittade en bok av Paulo Coelho på biblioteket i byn, som jag roade mig med om kvällarna, när vi inte tittade på något gammalt Seinfeld-avsnitt på Robins dator – de kvällar då elektriciteten inte var ur slag.

José extraknäcker också som vår guide under vår vistelse i Yalambojoch, och han tar med oss på utflykter runt om i omgivningarna. En tidig morgon får vi varsin sadlad häst, som ska ta oss till Laguna Brava – en drömlik turkos lagun som ligger en bra bit bort och där många av byns invånare har egen mark som lämpar sig bättre för odling, eftersom klimatet där är varmare. De flesta tar sig emellertid hit till fots, vilket torde vara en promenad på omkring tre timmar enkel väg. Naturscenerna runt Laguna Brava är ännu mer bildsköna än dem runt byn och hade förmodligen kvalificerat in på mångas bucketlist om fler kände till att platsen existerade.

Tillsammans med José rodde vi ut på det overkligt turkosa vattnet, och från den enkla flotten dök vi i och svalkade oss i den skimrande lagunen efter den svettiga ridturen genom de djupa dalarna. Över öppen eld grillade vi sedan saftiga majskolvar i både blåa och röda nyanser, innan det åter var dags att sätta sig i sadeln och rida hemåt.

En annan morgon vandrar vi tillsammans med José till den i dag folktomma byn San Francisco, som ligger en halvtimme till fots från Yalambojoch och som en gång var hem för omkring 600 mayaindianer. Historien är inte vacker, eftersom dessa människor avrättades av militärjuntan under en och samma eftermiddag 22 juli 1982. Hus brändes ner och människor slaktades på de mest omänskliga sätt man knappt orkar föreställa sig. Skälet till massakern var att militären misstänkte, att det fanns en eller två män i byn som tillhörde gerillan, det vill säga militärens motståndare. För att försäkra sig om att dessa män skulle försvinna lät man utplåna hela byn och däribland en hel drös med oskyldiga barn. Människorna i Yalambojoch fick på något vis nys om vad som inträffat i San Francisco, varpå nästan alla flydde byn samma dygn med sikte på Chiapas i södra Mexiko. Man återvände först 14 år senare, när freden för första gången sedan 1960 var tillbaka i Guatemala. Under tiden i exil fick majoriteten av flyktingarna hjälp av två svenska biståndssjälar, som redan i början av 1980-talet sagt upp sina jobb i Sverige för att hjälpa guatemalanska krigsflyktingar på plats i södra Mexiko. Dessa eldsjälar flyttade sedan med återvändarna till Yalambojoch efter freden 1996.

Det var en besynnerlig känsla att stå uppe på ett i dag av tjock mossa övervuxet tempel, där några av San Franciscos invånare försökte gömma sig för att slippa gå det fruktansvärda ödet till mötes 1982.

Det syns inte till en enda människa där vi står och blickar ut över den ödelagda byn. Känslor av olust och obehag skär genom tystnaden som lagt sig som ett tungt moln över oss alla tre, och det råder en tyst överenskommelse om att försöka hedra de avlidna. Djupt försjunkna i våra tankar, och med ett ilande vemod i bröstet kommer vi dock ofrånkomligt på andra tankar. För plötsligt inser vi att det gått förbi oss att vi blivit omringade av ett femtiotal nyfikna och ilskna kor och tjurar som väntar på oss nedanför templet. José, som befarar att jag lockat dit dem genom att bära röda kläder tycker jag gör bäst i att vända jackan ut och in.

-We have a problem, utbrister jag stressat.

I tron om att jag just uttalat orden ”I have 100 problems”, brister José ut i ett rejält garv och ber mig redogöra för några av mina 100 problem, antagligen road över att jag angivit en så hög och exakt siffra.

-You make me laugh, you are funny, utbrister han med sitt stora leende.

För att inte kullkasta Josés munterhet, låter jag honom tro att jag sagt det han hörde och radar upp några av mina hundra påhittade problem, som utlovat. Lite uppmuntran som skänker ett tröstande skratt är kanske precis vad vi behöver för att processa det historiska vingslag vi just upplevt, ett vingslag som snarare känns som en rejäl smocka.

När kossorna till slut tröttnar och lämnar oss ifred, promenerar vi tillbaka mot Yalambojoch – något groggiga av besöket i San Francisco – och anar att någonting i oss har förändrats. Vi lämnar Yalambojoch någon dag senare, lite omskakade och tacksamma för alla fantastiska upplevelser men också för att få komma tillbaka till en civilisation vi är lite mer vana vid, som innefattar elektricitet, varmvatten och något annat än bönor och majs på menyn.

Weekend i Sarajevo

I april för tre år sen åkte jag och ett gäng till Sarajevo. Det visade det sig vara en fullträff!

Planet rullar in på landningsbanan runt midnatt. En taxichaufför som Mirza, en i sällskapet som själv är halvbosnier, känner flyktigt väntar redan på oss. Han ska ta oss till vårt hotell i Gamla stan i Sarajevo, men det är en lång resa, närmare två timmar, så det finns gott om tid för kontemplation och samtal. Chauffören ser föga road ut och ger ingen vidare respons när Mirza försöker starta en konversation. Jag slumrar till och vaknar om vartannat och ler sömndrucket åt tanken att vi är på utländsk mark. Jag kollar ut genom bilrutan, men det är för mörkt för att se någonting. Istället börjar jag fantisera om vilda djur som kanske lurar i skogarna intill och blir plötsligt exalterad. Jag lutar mig fram mot Mirza och säger:

– Mirza kan du fråga honom (och pekar på chauffören), om han har sett en björn någon gång?

Mirza skruvar på sig, lite bekymrad över min fråga och svarar:

– Varför vill du veta det eller?

– Fråga bara, svarar jag trött.

Mirza vidarebefordrar lite motvilligt min fråga. Chauffören möter min nyfikna blick i backspegeln och ser lite förvånad ut. Han mumlar något till svar om att han inte sett någon men att de finns. Sedan fäster han åter blicken på vägen och kör vidare. Konversationen dör ut lika fort som den börjat. Älg, en annan i sällskapet (ja, han kallas så oförklarligt, på tal om vilda djur) vaknar till och ger mig sin vanliga ”är du dum i huvudet”- blick.

– För i helvete Ellinor, grymtar han, vad är det där för jävla fråga?

Jag rycker på axlarna och försöker spela oberörd men inser snart att hela bilen vaknat till liv och alla stämmer in i ett högt garv och skakar på huvudena åt min fråga.

Sarajevo var en överraskning. En sockersöt stad som liknas mer vid en ögonskön alpby än en huvudstad. Gamla stadsdelen, som är den mysigaste och mest turistiga myllrar av trånga gränder och kullerstensgator. Orientaliska färgkombinationer och mönster dominerar inredningen inne på de otaliga caféerna och restaurangerna. Folk sitter med en kopp bosniskt kaffe och kedjeröker på fransiga kuddar längs med uteserveringarna. Vattenpipor bolmar och doften av turkiskt te hänger i luften. Kyrkor, synagogor och moskéer står sida vid sida i en konstellation som känns helt naturlig. Och vart man än vänder sig omringas man av kullar och berg. Tar man sig ett litet strög till den nyare delen av stan blir kontrasterna däremot genast påtagliga. Här gör sig kommunisttiden och kriget sig påminda. Skotthål anas på husfasader och grå betongkomplex uppenbarar sig bara några meter ifrån ett toppmodernt och lyxigt köpcenter. Man längtar lätt tillbaka till det gulliga och mer småskaliga gamla stan.

Gatuhundarna är kartläsare på elitnivå och kan sin stad bättre än invånarna. De vaktar slugt sina områden och vet alltid ett sätt att hitta mat. Ganska nyligen lät man samla in alla hemlösa hundar för att vaccinera dem och öronmärka dem som ett bevis på detta. Den coolaste av dem alla var han som vilade uppe i den branta backen utanför vårt hotell. Vi kallade honom för Franz efter Franz Ferdinand, och varje gång vi skulle ut på byn letade han upp oss för att se till att vi inte irrade bort oss. Vi blev goda vänner med Franz och jag vill tro att vi tillhörde hans favoritmänniskor.

Franz, min bosniska bästis

För den som undrar hur maten är i Bosnien har jag goda nyheter. Förutom att den är billig är den också väldigt god. Bland favoriterna hittas kryddig Cevapcici med bosniskt pitabröd, och burek, som är filodeg fylld med godsaker. Husmanskosten går inte heller av för hackor, och består inte sällan av mustiga grytor och fyllda grönsaker. Vill man kombinera middag med en schyst utsikt ska man ge sig upp i bergen i Sarajevo där några kamouflerade tavernor väntar lockande. Här kan man kan skåda Sarajevo från höjden som ser ut som en enda stor stjärnhimmel när mörkret har lagt sig.

Maten är en anledning god nog för att pricka av Sarajevo från kartan, men kanske är bosnierna själva den främsta behållningen. Man får en känsla av det är en härdat folk. Splittrade sen kriget som även fast det känns långt borta, bara för två decennier sedan skördade många liv och efterlämnade överlevande med trasiga själar. De upplevs som genuina, stolta och hårdhudade, och ger inte mycket för amerikanskt ”smile and be happy” –trams. Allt är vad det är och det finns ingen anledning att bete sig som om det vore på något annat vis. En kväll på en avslagen bar i gamla stan beger sig Mirza till herrarnas rum för att slå en sjua. Han hamnar bredvid en av bartendrarna och ger sig på lite svenskt kallprat.

– Hur är läget, frågar Mirza med ett brett leende.

Bartendern svarar lugnt:

– Tjaa, det är meningslöst.

Inga konstigheter. Rakt på sak, precis som det var, utan filter. Just denna mentalitet hittar man ofta i öststaterna. Efter att ha rest mycket i Ryssland och i Ukraina har jag lärt mig att uppskatta inställningen till livet där. Enkelheten. Att man inte behöver ge sken av att allt är toppen om så inte är fallet. Man förknippar lätt vid första anblick deras förhållningssätt till livet som deppigt, och över hela Östeuropa vilar en hinna av grått som man måste tränga sig igenom för att förstå att där finns mycket värme och livsglädje.

Reser man till exempelvis Mexiko där varenda en tycks utstråla lycka och värme, får i alla fall jag ont i magen när jag smärtsamt inser att denna lycka är skenbar. Man vill ju så gärna tro att människor alltid är så där glada ändå in i märgen och ut i fingertopparna. I öst är allt omvänt. Ofta möts man av surmulna människor som verkar tycka att livet självt är ett nödvändigt ont. Men när man märker att där finns en komiker och en ”full i fan” attityd i varje liten rysk tant kittlar det i magen. Man blir överraskad och pustar ut. Det är som att ta en smärtstillande. Magonten försvinner och man får hopp om liv igen.

Samma kväll, den kvällen på den avdankade baren, bestämmer Robin och jag mig för att kasta in handduken vid tretiden och gå hem till hotellet. Vi kommer inte särskilt långt eftersom vi går rakt in i Sarajevos högersexa i handboll. Han är pratsjuk, lite för full och skiner upp när han hör att vi pratar svenska. Det visar sig att han har levt och spelat i Oslo i många år och kan därför flytande norska. Trots en bitande trötthet bestämmer vi oss för att följa med mannen som heter Eldin till ett café för lite nattmat. Med för lite sömn i kroppen kan vi omöjligt möta honom på hans energinivå, men gör så gott vi kan. Han entusiasm gör oss tröttare och vår dåsighet gör honom besviken. Efter att ha ansträngt oss en bra stund att vara sociala blir Eldin led på att bara snacka om handboll. Han spänner blicken i oss och säger med hög stämma:

– Kan dere för i helvete spöre meg om nåe annat?

Jag och Robin tittar trött på varandra. Jag är för tom för att komma på en vettig fråga som skulle kunna tillfredsställa den eldiga, passivt ilskna och storvuxna mannen framför oss. Jag anar ett svagt men lurigt leende på Robins läppar och undrar vad han har i görningen när han oförutsett tar till orda och ställer sin fråga.

– Okej, säger Robin, har du sett en björn någon gång?

Eldin stirrar stumt tillbaka på Robin och får först inte fram ett ljud. Sen ryter han tillbaka:

-Vorför i helvete spörer du meg vist jeg har sett en björn?

Stämningen blir tryckt och Eldin är uppenbarligen inte nöjd med frågan. Han är pigg och vill fortsätta aftonen på en jazzklubb och har svårt att acceptera att Robin och jag inte vill haka på. Klockan har redan passerat fem. Han får oss istället att lova att dyka upp på hans handbollsträning följande dag vid lunchtid. Vi dyker aldrig upp, och ärligt talat tror jag inte att Eldin gjorde det heller.

Mötena med det bosniska folket är hjärtliga och stundtals omtumlande. Dagarna flyter förbi lite för snabbt och snart är det dags att åka hem med samma chaufför som skjutsade oss till hotellet. I dagsljus denna gång. Bilrutan förvandlas till tv-skärm, med en blandning av action och komedi på tablån. Favoritscenen består av en äldre man som kommer gåendes på en enslig landsväg med en rejäl yxa över axeln. Alldeles intill står ett flertal polisbilar parkerade för en rökpaus. Konstaplarna hejar glatt på mannen som lunkar förbi med yxan och försvinner bort i fjärran. Naturen är vacker och aprilträden redan utblommade. Men någon björn ser vi inte.

För mer läsning om Sarajevo och Bosnien, kolla in Jennifer Sandströms matnyttiga och inspirerande blogginlägg om Bosniska pärlor.

Drömresor just nu

Resor är som nikotin, det vill säga gräsligt beroendeframkallande och orsakar våldsamma kickar och rus. De förvandlar och har en besynnerlig förmåga att få en att känna som om “man hittar sig själv”, gång på gång. Vad nu än det betyder. Få vet. Vem är “sig”, och vem är “själv”? Jag lär aldrig hitta svaret, men anar att buddhisterna knäckt koden.

Varje dag drömmer jag om nya äventyr. Helst med tåg, och bil, och båt. Nedan följer ett utdrag av resor jag drömmer om just nu.

Vandra i vildaste Sverige – Sarek

I mitt senaste blogginlägg får man följa min halvt miserabla vandringsresa mellan Abisko och Nikkaluokta. Tid för revansch. Jag drömmer om att möta Sarek i juni, när midnattssolen lyser bort allt det kämpiga. Det är här jag upptäcker min inre vandringskrigare och plötsligt börjar älska att tälta. Med naturen som musik och ibland Into the Wild-soundtracket med Eddie Vedder som guide. I samernas gåtfulla land lär jag mig hur man navigerar med kompass, och håller spänt utkik efter fjällrävar och lodjur. Sverige är vackert, nedan två favoriter.

Sjön ligger stilla i Jokkmokk
Höga kustens trollbindande landskap

För mer vandringsinspiration, kolla in vandringsbloggen. En av mina absoluta favoritbloggar, som dessutom drivs av en skribent som förstår det där med skrivkonst på allvar.

Sagostund i mytomspunna Finland

Jag vill packa med familjen och hälsa på den introverta grannen, som lär bära på en och annan hemlig skatt. På Silja Line lär vi oss nya saker om varandra och tar ikapp förlorat umgänge. När färjan lägger till i Helsingfors köper vi takeaway-frukost och sätter oss på en buss mot Borgå. I Pellinge väntar sagoäventyr till skogs med Tove Jansson som ledsagare, och om kvällen njuter vi av gemenskap och bastubad vid ån. Nästa dag återvänder vi till huvudstaden, picknickar på väl utvalda klippor och flanerar längs stans coola designkvarter. Efter två nätter i Finland väntar ytterligare en natt på färjan hem till Sverige.

Inspirationen kommer från bloggarna: Jennifer Sandström och Malin Lundsten, som tillsammans gör den fantastiska podden Faraway Finland.

Turisternas Helsingfors. Jag vill upptäcka lokalbefolkningens favoriter!

Drömmen om Provence och det franska livet

Om jag inte redan är det, så är jag åtminstone på god väg att bli frankofil. Matkulturen, vinet, den innovativa filmkonsten är några av de bidragande orsakerna. Men kanske framför allt Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre, som är så fenomenalt spektakulärt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Albumet rymmer hela mitt känslospektra och jag får bara inte nog. Jag vill hyra ett charmigt stenhus på den franska landsbygden i Provence. Sällskapet är stort och i närheten lockar familjeägda vingårdar och extraordinär arkitektur. Små trolska byar med bagerier fyllda av nybakat bröd och krispiga croissanter, för långa frukostar. Marknader med lokala råvaror att inhandla till kvällens matlagning i huset. Lavendelfält som ger färgen lila en helt ny innebörd, som skänker lila en doft. Ett svalkande hav några mil bort och vilda forsar som bjuder på äventyr. Kan man önska något mer?

Paris, Paris, lavendelfabrik? Ta mig till fälten och gör mig till frankofil

Blekinge – Litauen – Vitryssland, tur och retur

Trots att jag härstammar från Småland är Blekinge ett relativt obesökt landskap för min del. Jag drömmer om att resa runt i skärgården för att finna min favoritö. Och till middag äter jag sjömansbiff (som sägs vara Blekinges landskapsrätt) i en miljö som känns så där förföriskt marin. I Karlshamn stiger jag sen ombord färjan som tar mig till Litauens Riviera, Klaipeda. Här spenderar jag dagarna med salta dopp och utforskar det kulinariska livet. När jag fått nog av D-vitamin hoppar jag på ett tåg mot huvudstaden Vilnius och går vilse i en stad jag knappt vet någonting om. Desto roligare när vilka överraskningar som helst kan poppa upp runt knuten. Tågfärden fortsätter någon dag senare mot Vitryssland och Minsk. Där tränar jag min ringrostiga ryska, besöker ortodoxa kyrkor och … vem vet? Känns spontant som att vad som helst kan inträffa i vad som ibland omnämns som “Europas sista diktatur”. Troligen är jag konstant lite spänd på att befinna mig i en del av Europa som de flesta vet väldigt lite om.

Inspirationen till Blekinge kommer från bloggen Resfredag, en bloggerska och utomordentligt skicklig skribent med rötter i Karlskrona.

Kanske hittar jag en sån här liten gullig kyrka i Minsk? (bild från ön Olkhon i Sibirien)

Drömmen om Kaukasus

Knäsvag är ordet. Jag är brutalt knäsvag för forna Sovjetrepubliker. En kärlek som slagit rot tack vare många månaders spenderad tid i Ukraina och Ryssland. Gästfriheten, makalösa karaktärer, knasighet som saknar motstycke, och vidunderliga landskap. Så efter att ha suttit bänkad framför serien Tills fots över Kaukasus UR play i två dagar kliar det i alla fingrar och tår. Jag bara MÅSTE åka till Kaukasus. Framför allt har jag nördat ner mig i Georgien. Ett land med böljande gröna kullar, otrolig kokkonst och exotiska viner. Jag drömmer om att bli bästis med lokalbefolkningen, fåraherdar såväl som vinodlare. Upptäcka hemliga grottor och utsiktsplatser. Galoppera mig euforisk över böljande stäpper och slå följe med nyfikna hundar. Kyla ner mig i Svarta havet och äta mig proppmätt på nygräddade piroger.

För mer inspirationen från Kaukasus, kolla in bloggen Johnnybajdzjan, som drivs av en störtcool snubbe som förmodligen vet mer om den här anonyma delen av världen än de allra flesta.

Jag inbillar mig att det ser ut lite så här i Georgien. (Bild tagen i Mongoliet)
Såna här makalösa platser finns att hitta i Sibirien. Undrar vad Kaukasus har att bjuda på!
Och kanske stöter man på några såna här sköningar? (tagen i Sibirien)

Det här var alltså några av resorna jag drömmer om just nu, men ärligt talat hade listan kunnat göras hur lång som helst!

Abisko-Nikkaluokta – en vandring genom misär och tacksamhet

Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits, så glöm det! Passa på och njut istället så kan ni komma åter”.

Kloka och tröstande ord från en av stugvärdarna under min och min pojkväns första vandringsresa i fjällen. Att vandra i fjällen kan förutom storslagna berg och ett dramatiskt landskap även innebära mentala dippar, sårade fötter och intensiva känslosvall.

— Ska vi bestiga det där jävla berget? Ska vi gå upp för Kebnekaise? Vore inte det coolt?

Jag hade tänkt tanken som legat och molat i närmare ett år när jag tog mig mod och frihet att ställa min pojkvän frågan. Saken var avgjord, en månad senare hade vi fixat en större bil, ett gasolkök, ett tält och varsitt par sprillans nya vandringskängor från Naturkompaniet. Att vi faktiskt självmant några veckor senare skulle strunta i berget och istället ta en helikopter tillbaka till civilisationen visste vi ju inte då och det fanns verkligen inte på kartan.

Det vanligaste alternativet när man vill bestiga Kebnekaise är att man tar sig till samhället Nikkaluokta för att sedan vandra de två resterande milen till Kebnekaise fjällstation. Där får man räkna med att ta en natt för att sedan morgonen därpå påbörja bestigningen av toppen om vädret tillåter. Vi hade dock en annan vandringsrutt i sikte. Varför inte ”passa på” att vandra hela vägen från Abisko till Nikkaluokta i samband med Kebnekaise? En sträcka på ca 10,8 mil bortsett från de tunga kilometerna upp och ner från toppen.  Det är väl inget? Vi är noviser av rang ska sägas. Jag har aldrig stått i ett par vandringskängor eller burit en tung ryggsäck. Inte min pojkvän heller, förutom den där idiotiska gången när han och hans excentriska vän bestämde sig för att gå nio mil i sträck utan vila. En promenad som tog ett och ett halvt dygn – i slitna skor. Det var de referensramar vi hade, och inte lyssnade vi på allas råd om att verkligen ”gå in” de där nedrans kängorna. Vi hade ju inte tid.

Hur blev det då?

Vi anlände till Abisko fjällstation en tisdagseftermiddag när moln täckte himlen och regnet lurade i luften. Vi möttes av diverse vandringsmänniskor. Skolklasser, backpackers, äventyrare, äldre par och en och annan japan som hoppades på norrsken – och vackra norrskensbarn. Överallt kunde man lyssna till ivriga samtal om vandringsupplevelser och om den storslagna naturen man omgivits av. Ingenstans talades det om mindre positiva upplevelser, så som skavsår, utmattning och en barnslig längtan efter en karamellkungenpåse, två liter Pepsi Max, och filmmarathon. Sånt som jag skulle tråna efter tusenfalt under den kommande veckan.

Vår egen vandring påbörjades någon dag senare, lite för sent på dagen. Med blå himmel, behaglig temperatur och ganska pigga ben. Ryggsäckarna kändes otympliga, och de dubbla strumporna trängdes i de nya skorna. Men det kändes härligt att vara på väg, slippa vara anträffbar. De första timmarna var ljuvliga och ölkorven smakade prima. Naturen visade sig dessutom från sin bästa sida ju längre vi kom och desto närmare bergen som skymtade likt ett vykort i bakgrunden. Och alla dessa björkar som bara stod där och rodnade i alla tänkbara nyanser av rött.

Men det var faktiskt långt ifrån alla stunder som skulle komma att kännas så här härliga under vandringens gång. Några stora vattenblåsor, ömma ryggar och axlar, regnskurar och mentala dippar senare, var det ibland faktiskt på riktigt bara en fråga om att ta sig genom skiten. Inte ge upp och hosta fram sina sista sparpengar på en snordyr helikopter. Bevisa för sig själv att man klarade det.

När varje steg känns som ett knivhugg, när vädret slår om och naturen plötsligt framstår som den ondaste av fiender, när man är så slut och mörkret smyger sig på och det är milakliv fram till nästa stuga eller tältvänlig plats. När förbipasserande räknar fel på avstånd och timmar till nästa ställe att slå läger. När regnet börjar ösa ner och man tvingas fort som få slå upp ett tält på sunkig mark. När utmattningen och oviljan tar över och tårarna börjar spruta likt ett barn som skrapat upp sina knän och man vet att man trots det måste fortsätta. När alla andra tycks vara så bekymmerslösa och tycka vandringen är ”piece of cake” och man känner sig mer ensam, utelämnad och misslyckad än någonsin. Då är det inte kul. Inte det minsta.

Vad får det då att vara mödan värt? När känns det bra? En vanlig lördagskväll i soffan ångrar man kanske val av chipssort, trots att man har tre påsar framför sig. Blir sugen på cola istället för Fanta. Där valmöjligheterna finns uppstår lätt ett vakuum som fylls till bredden med meningslös besvikelse eller velighet. Sådana bekymmer förekommer sällan under en lång dags vandring. Belöningen ligger närmare nuet. En sol som tittar fram bakom tunga moln, en renflock som uppenbarar sig. En enorm tacksamhetskänsla som infinner sig när kroppen hänger med och vill. Att få komma fram till en stuga och mötas av några vänliga stugvärdar som bjuder in en att sätta sig framför en brasa och serverar dig en mugg varm jordgubbssaft så du nästan blir gråtmild av tacksamhet. Ödmjukhet och uppmuntran. Ett paket budgetnudlar för 3:90 från Ica som smakar gourmet. Saker man knappt skulle notera i vardagen möter en med oväntad magi. De stunder man fattar att man befinner sig mitt i ett Sagan om ringen-landskap och drabbas av en mäktig känsla. När man drar jämt med naturen.

Vi båda var löjligt stolta över vår prestation när vi hade tagit oss igenom de nästan nio långa milen till Kebnekaise fjällstation. Speciellt med tanke på att vi var redo att ge upp efter knappt den första. Med mörbultade kroppar och ett sargat psyke kändes det som ett fantastiskt beslut att låta toppen vänta till en annan gång. ”Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits så glöm det. Passa på och njut istället så kan ni komma åter”. Kloka ord från en av stugvärdarna i Abiskojaure. De orden tar jag med mig och ser fram emot att bekanta mig med hederliga gamle Kebnekaise en annan dag. Utan vattenblåsor. Höstfärgerna och det vilda Sverige har lagrats på min näthinna.  Och förhoppningsvis stannar tacksamheten vid min sida. Om så bara för en stund. Fast det vet man ju aldrig. Vi är barn av förgängligheten, men minnena finns med oss och blir som oftast bara vackrare.

Ps. Helikopterturen från Kebnekaise till Nikkaluokta var inte så dum från sätena intill piloten denna molnfria dag när september höll på att vända blad för att ge plats åt oktober.

För mer läsning om vandring mellan Abisko – Nikkaluokta, besök Fantasiresor, en blogg som drivs av en sann författare och poet, som liksom har en förmåga att trolla med orden på ett smått otroligt vis.