Om att bo utomlands

En god vän sa en gång till mig att han fann det helt poänglöst att resa till storslagna sevärdheter, som till exempel Eiffeltornet eller Taj Mahal. Anledningen? Han vet redan exakt hur dessa platser ser ut efter att ofrivilligt ha exponerats för otaliga fotografier av samma sevärdheter under hela sin livstid. Min vän som heter Yegor menade i stället att syftet med att resa måste vara att uppleva en plats under en längre tid, nämligen genom att bosätta sig där.

Jag och Yegor i närheten av Gorkiparken, Moskva

Moskva 2009 mars-juni

19 år gammal och med ett icke bristande självförtroende flyttade jag ensam till Ryssland under en kort period. Syftet med flytten var att förbättra min ryska under några intensiva månader. Det var också här i Moskva som jag träffade Yegor, killen från Krim i dåvarande Ukraina, men nuvarande Ryssland som bodde i samma korridor som jag på universitetscampuset tillhörande universitetet MGU. Yegor blev så småningom en av mina bästa vänner i Moskva, och tiden i Ryssland blev övervägande positiv. Men det där skottsäkra självförtroendet bar på en oväntad akilleshäl.

Breda gator i gigantiska Moskva

-Jag vill inte umgås med några andra svenskar i Moskva.

Dessa ord upprepade jag för alla nära och kära hemma i Sverige innan jag reste. Det var ju ryssar jag ville hänga med, svenska vänner hade jag tillräckligt av i Sverige. Med denna något radikala inställning och övertygelse satte jag mig på planet mot Moskva fylld av övermod, och det var inte förrän jag eskorterades till mitt rum på campuset som verkligheten gjorde sig påmind och krossade min oanat bräckliga självsäkerhet i spillror.

När jag satt på kanten av min nya säng och överväldigades av en klaustrofobisk känsla och kollade runt på de slitna tapeterna i det trånga och charmlösa rummet. Och sen slog ensamhetskänslan till, och fick mig att känna mig minst i världen i en gigantisk metropol av enbart främlingar. Varför i hela världen hade jag rest hit? Ivrigheten och längtan inför att få komma till Moskva förbyttes på några sekunder mot en intensiv hemlängtan kryddad med en oangenäm skamsenhet över att känna som jag gjorde.

Så efter att ha ringt till mina föräldrar och beklagat mig glömde jag allt vad jag kaxigt sagt om att under inga som helst omständigheter beblanda mig med svenskar och tog istället sikte mot receptionen. Bakom disken satt en livstrött dam och sneglade intresselöst på mitt smått panikfyllda ansikte, och på knagglig ryska stammade jag fram orden:

-Finns det några andra svenskar i min korridor?

Och tänk att det fanns det. Vilken förbaskad lättnad jag kände när jag knackade på Marilyns rum bara några minuter senare, och ett yrvaket men vänligt ansikte tittade fram bakom dörrspringan. Marilyn som kom från Malmö, men som hade en rysk mor, och därför pratade flytande ryska tog mig nästan genast under sina vingar. Jag har henne att tacka mycket för att min Moskvavistelse sammantaget blev så bra som den blev. Redan samma kväll bjöd hon med mig ut för att träffa hennes vänner, som sedermera också blev mina vänner. Sakta men säkert började självförtroendet komma tillbaka, och i Moskva var jag en tvättäkta extrovert som sällan fann ro i att ha egentid.

Jag och Marilyn på hemmafest på campus i Moskva

Jag tänker på alla människor som kommer till Sverige med annat ursprung och på hur lätt det är att tänka att de borde göra en ansträngning att umgås mer med ”svenskar”. Dessutom kommer många av dessa människor till Sverige för att de måste och inte för att de vill. För att det råder krig och misär i deras länder. Och så tänker jag på 19-åriga jag som av fri vilja åkte till Ryssland med en stark övertro på att enbart vilja umgås med ryssar, men som på plats kände ett existentiellt behov av att få uppleva trygghet. Tryggheten bestod i att få höra mitt eget språk, någonting jag överrumplades av eftersom jag innan var helt ovetandes om att det behovet över huvud taget fanns.

Denna lärdom har fått mig att bli lite mer ödmjuk och mindre dömande när det kommer till debatter om integration. För jag förstår betydelsen av få känna sig lite ”mer hemma” när man är långt hemifrån. Och hemma i mitt fall var någon som talade och förstod mitt eget språk.

Jobb i Norge 2009-2010

Bergen mitt i bergen, (foto tagit av en kompis)

Hösten efter min vistelse i Moskva bestämde sig fem vänner för att som så många andra åka till Norge för att jobba och tjäna pengar. Med stora resväskor fyllda av konservburkar och nudelpaket åkte vi till västnorska Bergen för att arbeta som vikarier på olika förskolor under sammanlagt ett halvår. Nu var åtminstone inte ensamhet ett problem, eftersom jag hade några av mina absolut närmsta vänner ständigt intill mig. Snarare kickade introverten ofta in i mig där långa promenader på egen fot blev en välbehövlig tillflykt. Det sista jag ville höra när jag skulle ut på promenad med mig själv var någon som sa:

-Ska du ut och gå? Jag hänger med!

Utanför vårt hus utanför Bergen (foto tagit av kompis)

En annan för mig lite märklig erfarenhet från att bo i Norge var att jag, liksom mina vänner började förhärliga Sverige på ett onyanserat sätt. Jag som nästan (löjligt nog) fnyst lite åt Sverige och svenskar, och som tyckte allt som var exotiskt var att föredra kom på mig själv med att sitta och skryta om Sverige allt oftare. Helt plötsligt var jag en förkämpe för Ikea och Herrgårdsost och tyckte allt som hade med Sverige att göra var oöverträffligt. När en av mina vänner berättade om ett barn på en förskola som hade en svensk pappa, hörde jag mig drömskt utropa:

-Åh, är han svensk?

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det bodde en liten patriot i mig, och ännu mindre att denna skulle blomma ut när jag befann mig i vårt grannland, som i mångt och mycket dessutom påminner om Sverige.

När man inte har något bättre för sig … (japp, det är jag)
På tur i stan, (foto tagit av kompis)

Denna i efterhand lite skrattretande upplevelse får mig ändock att lite bättre förstå varför det ibland bråkas om huruvida till exempel grekisk eller turkisk yoghurt är bäst, eller var egentligen någonting kommer ifrån. Som när den venezuelanska receptionisten på vårt hotell i Edinburgh tipsade om var man kunde äta en delikatess på en marknad i Edinburgh från hennes hemland. En delikatess som jag och min pojkvän ätit mycket av i Colombia, Venezuelas grannland.

-Don’t let them fool you it’s from Colombia, it is in fact from Venezuela!

Mexiko 2014

Några från kollektivet och jag utanför vårt boende

Vårterminen 2014 var det åter dags att flytta utomlands under en period, och denna gång över Atlanten till Mexiko. Här skulle jag studera min ”fria” termin som en del av min samhällsvetarutbildning och vara borta i ett halvår. Inte heller här behövde jag känna mig speciellt ensam eftersom jag bodde i ett stort kollektiv, där dessutom ytterligare två personer också kom från Sverige. Nytt för denna flytt var att jag lämnat en pojkvän hemma i Sverige, vilket stundtals gjorde vistelsen tungrodd eftersom jag ihärdigt saknade honom. Förhållandet visade sig vara slitstarkt, eftersom det är samma pojkvän jag har i dag, och halvåret i Mexiko blev bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på.

Xochimilco, Mexiko. Ett måste att åka på dessa om du är i Mexiko City

Dock upplevde jag en brännande frustration över osäkerheten att kunna vandra fritt på gatorna. Vi bodde i en förort utanför Mexiko City som påstods vara allt annat än säker efter mörkrets intrång. Så pass otryggt att mannen i tacoståndet 100 meter från vårt hus varmt rådde oss att ta en taxi hem trots det korta gångavståndet. Fnissande pekade vi på vårt hus som tydligt syntes från ståndet, men skrattet smittade inte av sig på mannen som istället berättade:

-Det åker omkring en rånare i en röd bil här, och han har frågat efter er några gånger.

En annan gång promenerade jag i min ensamhet till en kiosk någon kilometer från vårt hus under en tidig kväll. Jag hade knappt hunnit sätta min fot innanför dörren när jag kom hem, när en av mina kollektivkompisar från Dominikanska Republiken gav mig en rejäl avhyvling. Han menade att jag varit djupt ansvarslös, och till min förargelse fick han rätt när en tidning någon dag senare rapporterade att en man skjutits till döds utanför samma kiosk jag promenerat till.

Dock vill jag inflika att det under vår tid i Mexiko City aldrig hände några fasligheter, och att jag tycker att staden har ett oförtjänt rykte om att vara så farlig. Vi bodde som sagt i en förort som var betydligt ruffigare, och jag har aldrig känt mig mer osäker i Mexiko City än i någon annan storstad. Det handlar bara om att man måste vara lite street smart och inte flanera på folktomma platser, precis som i vilken stad som helst egentligen. Mexiko City är en fantastisk stad som alla som får chansen borde besöka.

Om att bo utomlands. Kontraster, upptäckter, svårigheter, erfarenheter.
Nästan hela gänget samlat

Men just friheten av att röra mig fritt i naturen och på gator oavsett tid på dygnet är nog det jag värdesätter högst efter att ha bott i Mexiko och återvänt till Sverige. Det har fått mig att inse att det inte är en företeelse man kan ta för given, och att människor i majoriteten av världen nog brottas med en ängslighet och utsätter sig för en risk förenad med potentiell livsfara varje gång de lämnar hemmen när solen gått ner. Att kunna röra sig fritt och åtminstone känna sig trygg är en frihet man inte ska underskatta, och något som egentligen borde vara en mänsklig rättighet, men som i själva verket är ett sällsynt undantag.

Att komma hem igen

Att återvända hem till Sverige efter att ha befunnit sig utomlands under en längre tid har för mig inneburit motstridiga känslor. Å ena sidan kanske jag uppskattar svensk mat, natur och mina relationer mer, saker som jag ibland varit blind för innan jag rest härifrån. Å andra sidan har man ofta hunnit bli så acklimatiserad i det främmande landet att Sverige istället framstår som främmande och ibland stelbent och trist. Jag minns hur otrevliga och rent av dryga jag tyckte att svenskar var när jag kom tillbaka från Mexiko. En man på en buss i Malmö strax efter det att jag landat i Köpenhamn gjorde mig så förlägen när han inte ens bemödade sig att dra på mungiporna när jag lite skämtsamt ursäktade mitt stora bagage i sätet intill.

Att komma tillbaka till Sverige efter att ha bott utomlands kan också paradoxalt nog medföra att man känner sig lite ensam. Under första perioden av sin tid borta längtar man bort från ensamheten och tillbaka till sina välbekanta vänner, men när man kommer hem upplever man kanske istället ett avstånd eftersom de omöjligt kan förstå vad man har varit med om utomlands. Kanske känns de inte heller särskilt intresserade, och kanske upplever man en molande besvikelse när de inte reagerar som man önskar när man pumpar ut alla möjliga olika historier. Och samtidigt vet jag ju själv att jag aldrig uppskattar någon som säger någonting i stil med:

-Jag måste berätta en sak, du kommer dö! Du kommer skratta ihjäl dig!

Och så vidare och så vidare. Generellt borde man i min mening försöka undvika att berätta för någon hur den kommer att reagera, för det leder bara till prestationsångest och en emotionell spärr. Säger någon åt mig att jag kommer börja skratta är sannolikheten troligtvis väldigt liten att jag kommer just skratta.

Inte heller gillar jag när jag kommit hem till Sverige att höra:

-Du måste vara så glad över att bo i Sverige nu när du sett hur de har det där borta.

Hela min kropp spjärnar emot och jag vill nästan skrika när jag får en sån kommentar kastad mot mig. Efter att jag och en vän spenderat två månader i Ukraina var en sådan kommentar en ganska vanlig respons från bekanta. Likt ett barn i trotsåldern blev jag vansinnigt anti och gjorde istället allt i min makt för att försköna varenda liten del av Ukraina, vilket inte heller är helt problemfritt eller verklighetstroget. Visst är jag glad över att vara svensk medborgare med alla rättigheter och privilegier det innebär, och visst vet jag att säga något annat vore bortskämt och som ett hån mot behövande människor runt om i världen. Men samtidigt måste vi ha närvaro nog att lyfta blicken och reflektera över vad vi har mindre av, och som andra världsmedborgare kan lära oss. Som den gränslösa gästfriheten i Ukraina och respekten mot de äldre. Eller som kärleken till friluftsliv i Norge på en nivå högre än i Sverige. Eller som acceptansen av att saker och ting får lov att ta tid och inte alltid måste påskyndas som i Mexiko. Eller som att skita i påklistrade filter som i Ryssland där att vara positiv och ständigt glad inte alltid måste vara ett krav.

Att bo utomlands kan vara utmattande, svinkul, ensamt och framför allt vanvettigt lärorikt. I bästa fall tar man med sig det bästa av två världar och lär sig att uppskatta såväl den nya kulturen som Sverige lite mer. Det är åtminstone min erfarenhet.

Vad har ni för tankar och erfarenheter om att bo utomlands?

Att undvika klyschor i reseskildringar

Specifika substantiv har en tendens att bli vapendragare med vissa adjektiv, och tillsammans tycks de utgöra en oskriven regel, som har en tendens att förvandlas till en sliten klyscha. Några exempel är solen som ofta beskrivs som värmande och efterlängtad, medan åskan verkar vara synonym med ord som dånande, farlig och skrämmande. I dessa skildringar av solen och åskan vilar en outtalad värdering om vad man bör anse vara mer eller mindre tilltalande, fint eller positivt. Frågan är, måste man alltid para ihop dessa adjektiv och substantiv med varandra? Varför kan aldrig solen beskrivas som hotfull och åskan som vacker?

Som läsare blir åtminstone jag ofta lite uttråkad när samma ordalag återges gång på gång för att förklara någonting, som om liknelserna vore huggna i sten. För oavsett hur magisk en soluppgång på Maldiverna än kan te sig, har ett tungt sinne svårt att omfamna denna magi man får berättad för sig i en reseskildring. Ungefär som att asfaltsdoft från intorkat regn skänker somliga vällust, men försätter någon annan i vemod.

Beskriv det du faktiskt känner och ser

Hur kan man då frigöra sitt sinne från att instinktivt associera ett berg till mäktigt eller en nedlagd fabrik till deppig? Det handlar inte om att berget inte kan vara just mäktigt, eller om att fabriken inte är deppig, utan snarare om att returnera värde åt orden, som gått förlorat på grund av lite för slentrianmässig användning av dem.

Kanske kan man istället försöka förklara vad det är hos en själv som får berget att framstå som mäktigt eller fabriken som deppig, snarare än att utgå från att ordet mäktig tolkas på samma sätt av alla läsare. Kanske kan inte adjektiven alltid stå på egna ben för att förstå skribentens förnimmelser av berget eller fabriken.

Deppigt?

Så ofta jag förmår vara närvarande försöker jag anstränga mig för att vara introspektiv och söka mig bortom klichéer när jag betraktar till exempel skiftningar i naturen. Alldeles nyligen betraktade jag från min trädgård en solnedgång, där endast en liten rektangulär vrå av himlen sken upp i ett starkt guldigt skimmer. Jag tänkte oreflekterat att det såg ut som om en sänglampa tänts i ett rum på himlen och föreställde mig hur någon låg där uppe och läste en godnattsaga. När jag sedan satte mig för att återge denna betraktelse i text blev jag genast fånge under klichéer och började beskriva solnedgången på liknande sätt som en solnedgång vanligen porträtteras i text. Med ord som ”magisk, brandgul och enastående”. Led på min fantasilöshet gick det senare upp för mig att vad jag istället borde ha skrivit var det jag faktiskt tänkte när solnedgången låg framför mina ögon. Allt annat vore oärligt.

Magiskt?

Ta hjälp av sina sinnen

Autenticiteten och närvaron i en text uppnås alltså först när vi printar ner våra sensationer så som vi upplever dem, snarare än att slänga oss med utnötta och vanemässiga fraser. Ett sätt att bemästra detta och omsätta det i text är att ta hjälp av våra sinnen. Vad förnimmer du exempelvis när du trampar på töande och frasig is om vårvintern? Är de enda tankarna som dyker upp för ditt inre verkligen bara att det känns ”krispigt och frasigt”? Eller finns där en annan sensation du kan ta vara på? Kanske påminner det svaga istäcket dig om ett knäckigt Crème brûlée-skal, där dina trampdynor agerar skeden som framkallar det knakande och för dig angenäma lätet? Ja, men använd i så fall den liknelsen och sensationen i texten för att beskriva ett smältande istäcke. Ta vara på dina sinnesintryck och skänk genom dem mer liv till texten. Låt inte alltid adjektiven stå på egna ben, utan förklara ibland dina val av adjektiv.

Äkthet i reseskildringar

Att skildra upplevelser och platser på ett äkta och personligt vis är kanske lite extra viktigt i just reseberättelser. Just resmål har nämligen en tendens att framstå som lite plastiga och osannolika i till exempel reklamannonser. En vacker sandstrand har törhända potential att pigga upp, men det existerar inget absolut samband mellan lycka och sandstrand, vilket reseskildringar eller en Instragrambild kan förvilla oss att tro. Vi skulle därför alla kanske må lite bättre om sandstranden fick lov att innehålla ett bredare känslospektra.

Lika med lycka?

Kanske hade åtminstone jag mått lite bättre när jag stod och betraktade de kanske vackraste vattenfallen jag någonsin sett i Mexiko om jag inte känt mig ”tvungen” att bli alldeles förtrollad. Jag saknade ju min pojkvän, hade pissiga blodsockervärden och var totalt slut efter en sömnlös natt på en buss. Istället stod jag där och betraktade vattenfallen och kände mig som ett vrak, nästintill oförmögen att uppskatta de vidunderliga vyerna. Och klumpen i magen växte sig starkare ju mer jag försökte dölja min likgiltighet och istället hörde mig själv utropa superlativ, för att det är ju så man gör. Kanske hade vattenfallen bara blivit än mer triumferande om jag hade tillåtit mig att känna som jag kände, och låtit vattenfallen tala för sig själva? Jag kommer aldrig få veta.

Turkosare vatten får man leta efter. Inte förenat med att känna tomhet?

Eller ta till exempel vandringshistorier med rubriker som ”10 fantastiska vandringar du måste göra innan du dör”, där vandring beskrivs som friktionsfritt och spektakulärt. Och så tänker jag tillbaka på min vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som var allt annat än smärtfri, med skavsår, ett för tunt liggunderlag och ömma axlar. Varför ryms aldrig sådana erfarenheter i en vandringsskildring? Är det verkligen bara jag som inte enbart har genomgående positiva upplevelser från en vandring? Är det jag som är knäpp? Frågeställningar likt dessa dyker ofrånkomligen upp när verkligheten inte överensstämmer med det man fått berättat för sig i en text. Och vad fan går folk runt och tänker på under en hel dags vandring? Blir de inte helt utarmade av sitt eget tjatter där inne i huvudet? Hur ser den inre dialogen ut? Består den enbart av solsken och fågelkvitter, där inte en ynka liten elak tanke släpps in? Jag är genuint nyfiken, och hade så gärna tagit del av en vandrares inre monolog med en salig blandning av sött, salt och surt, stunder av överrumplande närvaro, eufori, självförakt, håglöshet, tungsinthet, vällust, fantasirikedom, mod, styrka osv, osv, osv. Allting i en och samma text utan kronologisk ordning, precis så som våra hjärnor funkar.

Vandring är helt friktionsfritt? Bilden antyder åtminstone det, väl?

Jag blir alltid så där löjligt förtjust och full i skratt när en av mina vänner delar med sig av sina känslor inför vissa miljöer. Som den gången hon kom hem från en resa i Tanzania.

-Alltså, Ellinor, jag fattar inte grejen med att alla tycker en savann är så vacker. Det är ju bara gräs?!

Eller när hon problematiserade skönheten av en regnskog efter att ha besökt Borneo.

-Jag vet att man ska tycka att en regnskog är fantastiskt vacker, men jag fattar inte, det är ju bara en massa träd?! Vad är det jag ska tycka är vackert?

Man får naturligtvis lov att tycka att såväl en regnskog som en savann är hur vacker som helst, men det finns någonting uppfriskande över att höra en människas ifrågasättande av någonting som inte får ifrågasättas. Det gör oss lite mer alerta, och kanske tvingar det mig att för första gången anstränga mig och formulera vad det faktiskt är med regnskogen som gör den just vacker. Kanske känner jag ett plötsligt behov att försvara regnskogens skönhet, och blir med ens knivskarp i mina analyser av den.

Jag vill avsluta det här inlägget med att ge ett boktips. För många av mina reflektioner från min text här väcktes till liv efter att ha läst boken, och är inspirerade av den franske författaren Marcel Proust. Hans sylvassa analyser av världen och hur den bör betraktas finns nedskriva av författaren Alain De Botton i boken Låt Proust förändra ditt liv. Läs den, och kanske är det den enda bok vi någonsin behöver läsa för att utvecklas till ännu vassare skribenter och reseskildrare. Merci beaucoup Proust!

10 annorlunda saker att göra i Warszawa

Under hösten 2015 tog jag och min pojkvän en avstickare till Polens huvudstad, och blev stormförtjusta. Speciellt med tanke på att vi reste dit den gråaste månaden på året – nämligen november. Nedan följer en lista på mina/våra favoriter från Warszawa, vad gäller framför allt mat och aktiviteter; en lista som funkar lika bra när som helst på året!

1. Free walking tour

Avvara en förmiddag för att hänga med på någon utav de intressanta och historiefyllda gratis rundturerna i Warszawa. Själva gick vi en runda i judarnas fotspår och var väldigt imponerade över nivån på guidningen. Under just denna tur passerar man bland annat inspelningsplatser från filmen Pianisten. Ett hett tips är att se om filmen (eller för den delen se den för första gången) efter att ha medverkat på rundturen. Det blir en kuslig och starkare upplevelse. Turen tar drygt två timmar och utgår från gamla stan i Warszawa. Mer information hittar ni här.

2. Skräm livet ur dig själv på Horror House

Någon som gått på Hotell Gasten på Liseberg i förhoppningen om att bli skrämd, men i stället besviket tänkt ”vilket trams, det var inte ett dugg läskigt”? I så fall har jag goda nyheter, eftersom ett besök på Horror House inte lär göra dig besviken. Utan att det ska bli en spoiler kan jag avslöja att du för en liten peng kan få bekanta dig med några av skräckfilmsvärldens rysligaste och kändaste figurer, samtidigt som du famlar i mörker och försöker öppna låsta dörrar. En av mina bästa upplevelser någonsin eventuellt, och japp, rädd som en liten hare blev jag. En riktig håll-käften-aktivitet för den hårdhudade.

3. Gå på konsert

Vi lyckades tajma in Warszawavistelsen med en José Gonzaleskonsert under vår weekend. Jag vill därför slå ett litet extra slag för att kombinera en weekendresa med en konsert. Varför? Av flera skäl, men kanske främst på grund av att turiststämplen man liksom automatiskt iklär sig suddas ut, och i stället förenas man, turist som lokalinvånare i en gemensam passion för musiken. Plötsligt känner man sig som ”en i gänget”. Här kan man hitta aktuella spelningar i just Warszawa.

4. Ät på restaurang med kommunisttema

Jajamän, du läste rätt, i Warszawa har man den sällsynta möjligheten att inmundiga sin mat bland porträtt av kommunistiska frontfigurer som Mao och Lenin. Den senare ryktas för övrigt själv ha satt sin fot på Oberza pod Czerwonym wieprzem, som denna egendomliga restaurang heter. Menyn är indelad i rätter för borgare och proletärer, vilket också de olika prisnivåerna vittnar om. Maten är vällagad och god, och består av polsk husmanskost. Boka gärna bord någon dag i förväg, eftersom restaurangen är populär bland såväl lokalbefolkning som turister.

5. Polsk husmanskost med pianist

Har du inte hunnit tröttna på polsk husmanskost ännu så är U Kucharzy en annan liten favorit i Warszawa. Lokalen är luftig och fräsch och maten tillreds precis framför näsan på gästerna. Har du samma tur som vi hade kan du även åtnjuta levande pianomusik som soundtrack till den mustiga och smakrika polska maten. Kanske sväljer du sedan ner matbiten med en liten smutt polsk högklassig vodka efter att ha jublat åt en spektakulär äppeldessert.

6. Ät tokbillig lunch på en polsk milk bar

Har du en ovanligt sträng budget? Eller kanske vill du äta lunch som Warszawaborna själva? Då ska du bege dig till någon av stadens så kallade ”mjölkbarer”, där du kan bli mätt på en svensk 20-lapp. Bar Mleczny Familijny hette mjölkbaren vi lunchade på, som visade sig vara speciellt populär bland studenter och pensionärer. Över lunchstället vilar en lätt skolmatsalsaura, och menyn står endast utskriven på polska, vilket bara i sig är ett äventyr.

7. Öl, schnitzel och underhållning

Kanske kurrar magen efter kvällens bravader, men helst skippar du den där burgaren på Donken. Befinner du dig i hjärtat av gamla stan kan du i stället ta sikte på Podwale 25 – Piwna Kompania, en charmig restaurang och bar i ett som serverar mat långt efter det att de flesta restaurangkök stängt för kvällen. Restaurangen har ett brett och småkul ölsortiment, och maten serveras av kypare i färgglada folkdräkter. Har du tur kan du även få nöjet att lyssna till lite polsk folkmusik ackompanjerad av gladlynta spelmän.

8. Bli James Bond för en kväll

För ett något annorlunda och måhända lite snobbigt pubalternativ, besök Podwale Bar and Books. Här råder rejäl ”herrklubbsstämning” med hyllor fyllda av whiskysorter och cigarrer, och med en Bondfilm ständigt rullandes i förgrunden. Beläget mitt i gamla stan tjänar baren som ett ypperligt avslut på kvällen i en cool och lite lugnare miljö. Som namnet antyder kan även bokmalen finna puben trivsam, och som ett litet psykedeliskt inslag är väggarna smyckade med tavlor av schimpanser i diverse märkliga outfits.

9. Frossa i choklad på Batida

Är du en sann chokladfantast som jag? Har du någon gång fantiserat om att kliva rakt in i filmen Chocolat? Då är kanske caféet Batida någonting för dig. Här är det nämligen choklad som står i centrum och kommer i såväl flytande som fast form. Testa den rinnande varma dryckeschokladen och låt den smälta behagligt på tungan. Svårslaget tidsfördriv under en kylig novembereftermiddag!

10. Kliv in i kaffehimlen

Är du som jag och tycker att många tar lite för lätt på det här med kaffe? Blir du lite ledsen när du finner en osluten påse Gevalia som står och förlorar aromer i rumstemperatur? Som tur är finns det vissa platser i världen där kaffe tas på stort allvar. En sådan plats är kaffecaféet Sklep z kawą Pożegnanie z Afryką. Här hittar man inte bara en griffeltavla med kaffe lattes och cappuccinos, nej, här får man en hel meny med kaffesorter att välja bland. I menyn finns varje kaffeböna, region och land presenterad, och efter man valt böna väljer man bryggningsmetod. Mysig inredning dessutom. Ett måste för kaffeälskaren!

Vad har ni för favoritställen i Warszawa som ni kan rekommendera?

För mer läsning om Polen läs mitt blogginlägg om Wroclaw

Studera ett nytt språk utomlands

Ett konstant tragglande av glosor, en mängd besvärliga kasus och ändelser, och prepositioner som styr och ställer till allt du vill säga. Att lära sig ett nytt språk är inte helt enkelt, och kan orsaka rejäl huvudvärk. Men när du väl börjar förstå språkets melodi och får en känsla för nyanserna slutar det aldrig fascinera och blir istället beroendeframkallande.

I sjätte klass kommer vi i Sverige för första gången i kontakt med ett modernt språk (bortsett från engelskan som vi får börja lära oss tidigt i grundskolan). Jag valde tyska, av det främsta skälet att min bror studerat det tidigare, vilket kan tyckas vara en ganska dålig anledning till att välja samma språk. Men jag hade redan från början ganska lätt för tyska, och såg språket som en biljett ut i världen, eftersom jag redan hunnit förälska mig i allt som hade med resor att göra.

På gymnasiet fick vi möjligheten att göra ett utbyte med en tysk skola i staden Brandenburg, där vi under en vecka skulle bo hemma hos en tysk familj. Jag hamnade hos Katja, och hennes familj i ett stiltje och familjärt villakvarter några busshållplatser från skolan. Nu sattes mina tyskkunskaper för första gången på prov, eftersom ingen i familjen besatt vidare kunskaper i engelska. Ansträngningen över att försöka förstå allt de sa i kombo med att kämpa med att uttrycka mig på tyska bäddade för övertrötthet och djupsömn veckan igenom. Speciellt med tanke på att jag blev varse om mitt bristfälliga ordförråd när jag skulle försöka berätta spökhistorier på tyska, dra skämt på tyska, eller anförtro Katja mina kärleksbekymmer i sann skvalleranda.

Jag och min tyska vän Katja

Hur säger man till exempel när man ska trösta någon på tyska? Ingenting av det som fanns att hitta i min tyska skolbok åtminstone. Under ett museibesök på ett före detta koncentrationsläger gjorde jag ett misslyckat försök att trösta mina tyska nyfunna vänner som beklagade sig över denna mörka epok av Tyskland historia.

-Aber es ist nicht dein fel, försökte jag och klappade en tjej lite tafatt på axeln.

Svensktyska och ett totalt felformulerat sätt att försöka säga att det inte var hennes fel, vilket dessutom är ett ganska idiotiskt påstående. På vilket sätt skulle det kunna vara denna tjejs fel att människor slaktats på de mest barbariska vis flera årtionden innan hon ens var tilltänkt? Min annars ganska välslipade tröstteknik på svenska blev fullständigt fiasko på tyska.

Frustrationen över att inte kunna uttrycka sig som man vill på ett främmande språk gör lätt att man börjar misströsta, för där finns en ilande och överhängande känsla av att man inte kan uppvisa sitt rätta jag, och i stället framstår som ett ufo. I retroperspektiv kan jag dock se hur mycket min tyska utvecklades och vässades under min vecka i Brandenburg. Tack vare den veckan står min tyska sig än till denna dag relativt bra. Och till skillnad från många tycker jag i dag att tyska är ett väldigt vackert språk, och njuter av att uttala de spetsiga s- och ch-ljuden, som rullar behagligt på tungan.

Under gymnasietiden läste jag även ryska parallellt med tyska, och upptäckte genom det ryska språket en helt ny och spännande värld. En värld full av poeter och guldkupoler, krämiga majonnässallader och gåtfulla konstraster. Så förtjust blev jag i Ryssland och det ryska språkets elegans att jag bestämde mig för att fortsätta mina ryskstudier i Moskva efter gymnasiet.

Under mina drygt tre månader i Moskva utvecklades min ryska markant, och självförtroendet ökade successivt och i takt med att jag kunde föra konversationer på ryska utan större besvär. Överallt jag befann mig hade jag med mig penna och anteckningsblock för att anteckna nya ord och uttryck som jag snappade upp.

När man studerar ett språk i länder där språket talas får man även med sig en ny mentalitet på köpet, vilket kan leda till att man ibland känner sig lite som en ny person. Man blir varse om att språket är bärare av inte bara ord, utan också av nya sätt att vara på som människa. När jag till exempel talar ryska är min framtoning betydligt mer rak och självsäker än vad min framtoning är på svenska. Kanske beror det delvis på att mitt ryska ordförråd är betydligt fattigare än mitt svenska, men det handlar lika mycket om att man helt enkelt uttrycker sig annorlunda på ryska än vad man gör på svenska, och att det i det ryska språket vilar andra sociala koder än i det svenska språket. Varje språk genomsyras således av en unik kultur, historia och en mängd normer som man enbart kan ta till sig när man lär sig språket.

Alla har kanske någon gång märkt att det är snudd på omöjligt att översätta vissa ord från sitt modersmål till ett annat språk. Ta till exempel det svenska ordet ”lagom”, som aldrig kan komma till sin rätt på något annat språk, av den enkla anledningen att ordet ”lagom”, är så representativt för den svenska kulturen. Ordet ”lagom” kan alltså bara förstås på just svenska, eftersom ordet är så synonymt med en specifik mentalitet och kultur.

”Ha det gött”, försökte min pojkvän för ett tag sen översätta till engelska utan större framgång. Ytterligare ett exempel på en mening som är djupt rotat i vår svenska kultur, och som möjligen härstammar från Roy och Roger och att ”det ska vara gött att leva”.

En väninna till mig berättade om en schweizisk tjej som framstod som dryg och negativ när hon pratade engelska, men som försvarades av sina landsmän med orden ”She’s actually really funny in German”. Och förmodligen var det precis så, att hennes humor inte kunde översättas till engelska, utan i stället måste förstås på tyska för att uppskattas.

Min rysklärare i Moskva, som var en alldeles charmerande om än sträng kvinna, hade svårt att förstå vitsen med att lära sig vissa fraser jag eftersökte.

-Hur säger man ”ha en bra dag”, på ryska?, undrade jag, i förhoppningen om att kunna använda just denna mening inom turistnäring i Sverige om det skulle trilla in några ryska turister i stan.

-Vi säger inte så i Ryssland, svarade hon kort. Och om en ryss mot sin vilja precis behövt betala för en parkeringsplats tror jag knappast att han blir på bättre humör för att du hälsar honom en bra dag.

Lite snopet svar för en svensk och från en kultur som genomsyras av att ”kunden alltid har rätt”, och där en massa triviala trevlighetsfraser är kutym. Min erfarenhet är nämligen att kunden sällan har rätt i Ryssland, och som kund har man inte mycket för att klaga på dålig service. Ett exempel är när jag köade i en god timme till biljettluckan i Moskva för att skaffa mig en tågbiljett och det äntligen var min tur. Knappt hade jag hunnit öppna munnen innan den bastanta och allvarliga kvinnan i biljettluckan likgiltigt mötte min blick och svarade med att hålla fram en skylt med orden ”nu går jag på lunch”. Det var bara att ställa sig i nästa led och köa ytterligare en timme.

Nyfunna ryska vänner på var i Moskva – ryskan blev biljetten till vänskap

Förutom ryska och tyska har jag även studerat spanska i både Mexiko och i Colombia. Eftersom språk onekligen verkar utgöra en viktig del av en nations identitet är man exempelvis i Mexiko ofta noga med att påpeka när man talar ”Mexican Spanish”, och lär gärna ut typiska ”mexikanska” fraser till utlänningar snarare än standardspanska. Och i Colombia förvånades jag över hur medelålders män hälsade varandra med ”mi amor”, eller ”mi corazon”, (min älskling, mitt hjärta) ute på gatorna och inne i affärerna, utan att vara bekanta med varandra.

Utsikt över Mexico City
Mexikanska Pepe och ”micheladas” – en Coronaöl med chili, lime och salt …
Colombiansk marknad
Spansklektion med Javier, som kom att bli vår vän – i Medellin, Colombia

Franska är ett språk jag skulle vilja lära mig härnäst. Jag finner det väldigt fint, men också nödvändigt att kunna för att få den bästa upplevelsen i Frankrike (som är det landet jag för tillfället dagdrömmer mest om). Ofta hör man nämligen om fransmän som snobbiga och ovilliga att ens försöka tala engelska, vilket kanske gör att man drar sig lite för att resa dit om man inte kan franska. I den fenomenala podden Join US in France travel Podcast får man dock lära sig hur man kommer runt detta problem. Nämligen genom att alltid yttra det magiska ordet ”Bonjour” när man tar kontakt med en fransos. Alltså, innan du säger ”ursäkta mig” eller någonting annat, ska det första ordet du uttalar alltid vara ”bonjour”. Vad som anses som allmänt hyfs på ett språk kan alltså framstå som rent otrevligt på ett annat.

Att studera ett nytt språk utomlands öppnar porten till en spännande och säregen värld. Genom språket har man möjlighet att lära känna såväl människorna som kulturen på ett unikt sätt, vilket skapar förståelse och har förmågan att spränga fördomar. Med hjälp av språket får man tillträde till kulturella nyanser som aldrig helt kan förstås utan språket. Kanske gör språket att du även plötsligt blir intresserad av litteratur, historia eller gastronomi och blir alltmer vetgirig och nyfiken. I mitt eget fall har språk åtminstone just den effekten, varför jag fortfarande tycker att det är bland det roligaste och mest berikande som finns att studera ett nytt språk.

Nu vill jag förstås höra om era erfarenheter när det kommer till att lära sig ett nytt språk. Känner ni igen er i min beskrivning? Har ni kanske någon liten kul anekdot eller erfarenheter ni vill berätta om? Något perspektiv jag inte lyckats fånga? Jag ser fram emot att höra era berättelser.

Ukraina och den ukrainska folksjälen

”Ukraina är mitt andra hem”

Så sa och kände jag under en ganska lång men ung tid av mitt liv och gör det kanske i viss mån fortfarande. Kärlekshistorien började 2008, när vi under en klassresa på gymnasiet besökte landet. Jag gick Samhäll/språk och det enda språk som fanns tillgängligt att lära sig i lilla Vimmerby var – hör och häpna! – ryska.

Ukraina – jag hade knappt hört talas om landet. Det var en helt vit fläck på kartan och jag hade svårt att framkalla en enda bild av landet i huvudet. Det var i mångt och mycket en slump, att vi åkte just till Ukraina. Tidigare årgångar hade åkt till Moskva (vilket vi också fick göra senare på året), men min historia skrevs i Ukraina, och helt ärligt kan jag knappt föreställa mig vem, eller var jag hade varit i dag om vi aldrig hade åkt dit.

Om inte det där brevet hade ramlat in hos min rysklärare, skrivet av rektorn från privatskolan Parostok i den Östukrainska staden Poltava, där Karl XII förlorade slaget 1709. Rektorn beskrev så målande skolans, lärarnas och elevernas kärlek till Astrid Lindgren, och hur hela skolans utbildningssystem var präglat av Astrids böcker. Rektorn, som hette Elena, kände till att Vimmerby var Astrids hemort och inspirationen för nästan alla hennes sagor. Hon skrev att skolans högsta önskan var att få besöka denna lilla stad och således ta del av Astrids värld. I och med detta brev bestämdes det att vi skulle göra ett utbyte med skolan i Poltava. Vi skulle resa till dem och de skulle sedan komma till oss.

För min egen del var det mest en fråga om att bocka av ytterligare ett land på min lista av alla obesökta länder. Jag hade ingen aning om hur upplevelsen i Poltava skulle påverka mig, hur den skulle komma att forma mig som människa och mina val i framtiden. Men så var dagen kommen när vi rullade in på den ukrainska skolans uppfart efter en lång och skumpig bussresa från Kiev. Trötta klev vi av bussen och möttes av en hjälpande hand från några ukrainska elever på skolan. Vi svenskor var inte vana vid sådant gentlemannastuk, så många av oss passerade bara lite förvirrat den utsträckta handen. Väl inne i skolbyggnaden radade alla ungdomar i ålder 6-17 år upp sig i ståtliga skoluniformer och stämde upp i sång. De hade övat in Idas sommarvisa och sjöng den stolt i olika stämmor på nästintill felfri svenska. Jag tittade runt på mina skolkamrater och såg att alla var våta i ögonen, för ingen av oss var nog beredd på att få ett sånt här välkomnande.

Nästkommande dagar skulle komma att bli ett enda stort gråtkalas som sköt i höjden den dag vi var tvungna att lämna skolan och våra nyfunna vänner. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det var med dessa människor som gjorde oss alla så känslofyllda, men jag visste att det handlade om kärlek. Deras sätt att ta hand om varandra och deras gästfrihet skakade om oss så till den grad att vi alla åkte hem som nya personer. De hade utan ord, men med gester på något vis förkroppsligat allt som ingår i ordet gemenskap – där egot blir den som hamnar på pottkanten. Vi hade tillsammans med dem skapat ett “we space”, där alla kände sig lika viktiga och uppskattade. Jagen suddades ut och smälte ihop till ett Vi. Avskedet med eleverna var som taget ur den mest dramatiska såpoperan, och det fälldes tårar som skulle räcka till att förhindra den värsta av torka. Det snyftades och gräts i över en halvtimme efter det att bussen lämnat Parostok, och det hela kändes nästan som en begravningsceremoni. Alla lämnades med en klump i magen, förmodligen undrandes över om vi någonsin skulle kunna känna så här starkt för någonting igen.

Eleverna vinkar farväl till oss

Detta var mitt första möte med Ukraina och dess människor, men inte det sista. När en av lärarna på skolan hade frågat mig om mina framtidsplaner hade jag svarat, att jag ville åka till Asien för att bli engelsklärare för ett tag. Samma lärare undrade då, varför jag inte ville komma tillbaka till Poltava istället och undervisa hennes elever i svenska. Tja… varför inte?

Och så fick det helt enkelt bli. Ett halvår senare satt jag och min trogna vän Emma på flyget mot Ukraina, för att denna gång förlänga vistelsen till två månader. Vi fick en liten slant för undervisningen, samt logi och bodde större delen av tiden hos en varm och omhändertagande ukrainsk familj, vars dotter gick på skolan och vars ekonomiska situation var svår. Månaderna i Poltava var smått överväldigande och vi trivdes som fiskar i vatten. Svenskundervisningen gick väl dock så där, vilket kanske inte var så konstigt, då våra kunskaper i ryska var minst sagt bristfälliga – liksom deras engelskkunskaper. Det blev många missförstånd men också många härliga skrattattacker. Eleverna tyckte att det var roligt att öva sin engelska och gjorde det så ofta de fick tillfälle. Frågorna flödade:


”Elionora, you like eat bananas?”

”Elionora, do you have any domestic animals?”

”Domestic animals??”

”Yes, the little dog and the pussycat?”

Svensklektion


Den bristfälliga engelskan visade sig vara allmän i Poltava. När min mamma och hennes väninna kom och hälsade på mig och Emma besökte vi ett konstmuseum och blev tilldelade en engelsktalande guide. Jag kan dock inte påstå att guidens engelskkunskaper var något att skryta med, för hon hittade liksom inte riktigt orden. Några exempel: En tavla föreställande en man som håller på att drunkna:

”He died from water”

Exempel två: En tavla föreställande en man som blivit halshuggen:

”They destroyed his head”

Allt detta sades med en väldigt grov östeuropeisk accent, som förstås ytterligare förstärkte komiken i situationen. Att museet i sig inte var en sensation gjorde ju inte heller inte saken bättre.

Men oj, så omhändertagna mamma och hennes väninna blev av skolan i Poltava, så till den milda grad att de sedan lämnade Ukraina med samma tunga bröst och rödgråtna ögon som vi hade gjort ett halvår tidigare. Efter några veckor var det vår tur att åter ta farväl av våra ukrainska vänner, som hade hunnit bli våra bästa kompisar under de två månaderna på skolan. Nu fullkomligen sprutade tårarna, när vi ihåliga av sorg lämnade våra bästisar för andra gången. Dock fanns där en liten strimma av hopp, eftersom vi nu insåg att chanserna var ännu större att hålla kontakten och en dag återigen återvända. Jag hade mina funderingar på att åka tillbaka redan några månader senare, men var rädd för att nya minnen inte skulle kunna toppa de gamla och på så sätt sudda ut det nostalgiska täcke, som vilade över mina ukrainska minnen. Därför valde jag i stället att styra kosan mot Moskva – som jag också vid denna tid hade hunnit förälska mig i – för att vässa min ryska med förhoppningen om att under tiden i Moskva kunna göra en avstickare västerut för att hälsa på mina vänner i Poltava.

Jag och min mamma i Ukraina
Våra ukrainska ”föräldrar”
Mamman och dottern i familjen

När jag efter några månaders nötande i Moskva blivit tillräckligt säker på min ryska, bokade jag ett tåg till Ukraina och snart var jag tillbaka i Poltava för tredje gången. Denna gång var jag ensam och upplevelsen blev något annorlunda än föregående visiter – om än dock bra. Nu kunde jag för första gången föra konversationer på ryska och lära känna människorna lite mer på djupet.

Men det är inte bara positivt att kunna bra ryska i Ukraina. På skolan fanns några elever vars familjer endast talade ukrainska hemma och där allt som hade med Ryssland – och det ryska språket att göra – upplevdes negativt. Jag tillbringade en kväll hos en av dessa familjer och det var inga bekymmer att prata ryska, fram till dess att farföräldrarna klampade in i huset. De ville under inga som helst omständigheter prata ryska. I stället fick jag prata tyska med dem, ett språk de knappt behärskade själva. Men eftersom ingen annan förstod tyska fick farföräldrarna översätta vår tyska till ukrainska för resterande personer runt matbordet, som i sin tur fick översätta till antingen ryska eller till engelska tillbaka till mig. Vi satt alltså kring ett bord och diskuterade på fyra olika språk, när vi alla egentligen lika gärna hade kunnat prata ryska. Kvällen avslutades med att en av sönerna i familjen blev ombedd att ställa sig upp och sjunga den ukrainska nationalsången, för att sedan uppmana mig att sjunga den svenska. När jag blivit lite kompis med farfadern kunde jag dock inte låta bli att med glimten i ögat erbjuda mig att även sjunga den ryska nationalsången. Kanske ett wildcard och potentiell stämningsförstörare, men skämtet gick lyckligtvis hem.

Hur som helst var det en något absurd upplevelse för mig och jag förstod för första gången känsligheten med språk. Det handlar ofta om små nyanser i språken, som utgör en diffus, om än dock tydlig markör för någon slags makt . Är man i Ryssland och vill säga att man varit i Ukraina, heter det att man var “Na Ukraine”. Na betyder , och anledningen till att man använder just na syftar på att Ukraina ligger på kanten av Ryssland. “Krai” (U-krai-na) betyder dessutom kant på ryska. Råkar man dock säga “Na Ukraine” när man är i Ukraina blir man ofta snabbt rättad till att säga “V Ukraine”, som betyder ”i Ukraina”, eftersom ukrainarna inte gillar idén av att bara vara ett land på kanten av Ryssland. Inte helt lätt för någon som nyss har börjat få pejl på ryskan, när man måste tänka sig för när man vill säga något så enkelt som att man har varit på en viss plats!

Man kanske kan tro att kärleken till Ukraina och människorna dalade där, men tvärtom blev Ukraina och den ukrainska folksjälen bara mer intressant. De respekterade mig och jag respekterade dem, även om vi inte alltid hade delade meningar, i synnerhet om Ryssland. Ukrainarna blev plötsligt mänskliga i mina ögon och inte längre drömlika fantasifigurer, som aldrig gjorde eller tyckte fel. Jag fick en större förståelse för det politiska spelet mellan Ukraina och Ryssland och upptäckte snart att där fanns två läger i Ukraina; Antingen sympatiserade man med Ryssland och tyckte att kommunisttiden var något bra eller så var man ofta fientligt inställd mot Ryssland och var inte intresserad av att över huvud taget tala om landet, annat än i negativ bemärkelse. Jag ville hitta någon som var neutral i frågan, men fann knappt någon.

Under min tredje visit i Poltava bodde jag mestadels hos en elevs familj i en lägenhet. Mamman där var en av de coolaste kvinnor jag någonsin har träffat. Hon var så där bedårande vacker att det nästan gör lite ont, men verkade knappt medveten eller åtminstone inte alls intresserad av sin förbluffande skönhet. Vi tillbringade kvällarna över några glas vin och heta diskussioner, och hon var en av de få människor jag mött i Ukraina som – med kloka argument – kunde argumentera för båda sidorna i den politiska debatten.

Det var en intressant vecka där jag fick lära känna nya sidor hos många av de människor som jag träffat under mina tidigare besök i staden. Det var inte med samma dramatik som jag lämnade Ukraina denna gång, men nog fällde jag en och annan tår.

”Charlie Chaplin skulle gå på disco, han var alltid före …”

Min erfarenhet av det ukrainska folket är att de aldrig lämnar mig oberörd. Om du, kära läsare, får chansen att åka till Ukraina, vill jag uppmana dig att göra en ansträngning för att lära känna människorna där. Om så bara en enda. Låt ukrainarna skaka om dig, låt dig drabbas och förändras och du kommer snart att förstå vad jag pratar om.

Vimmerby – Poltava (japp jag och Emma broderade med lite hjälp …

Åka tåg i Ryssland

En fönsterplats utan grannar med ett litet bord framför. Nybryggt kaffe i en take away- mugg och mobilen laddad med poddar och uppdaterade musiklistor. I med lurarna i öronen och luta er tillbaka. Let’s roll! Är det ungefär så ni tänker er en optimal tågresa? Då har ni inte åkt tåg i Ryssland.

Som svensk drabbas man lätt av ängslighet första gången man åker tåg i Ryssland. Det där outtalade men åh så viktiga ”spacet” man förväntar sig att få är som bortblåst efter bara några minuter. Man talar ett annat tågspråk här, både bokstavligt talat, men också vad gäller vett och etikettregler, där de sociala koderna ombord framstår som märkligt främmande. Man åker inte tåg för att slippa socialisera och nörda ner sig i egenhäng. Nej, man åker ju tåg för att umgås och snacka bort de långa skumpiga timmarna på rälsen. Så småningom lär man sig att behärska och omfamna detta annorlunda tågspråk och då framstår en SJ-resa i gamla Svea rike som barnsligt trist.

När jag var 19 år, det året jag skulle fylla vuxen och packa ihop tonåren i lådor på vinden, bodde jag under några månader i Moskva och studerade ryska. Under de sista veckorna av min vistelse i Ryssland bestämde jag mig för att göra något vågat. Det ultimata testet för att se om min ryska höll måttet och för att bevisa för mig själv, att jag var redo att ta klivet ut i vuxenvärlden. Jag skulle sätta mig på ett nattåg till Kiev, för att därifrån ta mig vidare till mina ukrainska vänner i Poltava i östra Ukraina. Helt på egen hand. Däri låg utmaningen.

Röda torget, Moskva

Det var med skräckblandad förtjusning jag steg på tåget och visst slog tanken mig att detta var som bäddat för den hemskaste av rysare. Ung tjej, ensam på tåg, mitt i natten i Ryssland. Jag kunde se rubrikerna i världens alla tidningar framför mig. ”Försvunnen tjej på tåg i det stora öster” och föreställde mig hur mamma satte mackan i halsen vid frukostbordet. Men Slava Bogu (Gud vare tack!) gick allt väl och de följande timmarna på tåget kom att bli en resa jag sent skulle glömma.

Jag hamnade mitt emot en äldre dam, som genast noterade att jag reste ensam och jag kände direkt att jag var i trygga händer. Denna krutgumma skulle nog skydda mig mot alla tänkbara tråkigheter om så var nödvändigt. Jag var också den enda utländska passageraren ombord vilket naturligt nog tilldelade mig en exotisk position och status. Folk mötte mig med nyfikenhet och var imponerade över det faktum att en nordeuropé kunde föra en konversation på ryska. Några platser bort satt två unga män och plinkade på en gitarr, vilket väckte min nyfikenhet. Tanten bredvid mig var inte sen att notera vad som fångat min uppmärksamhet och jag bemötte hennes undrande blick med att berätta att jag själv är väldigt musikintresserad och både spelar gitarr och sjunger. Det skulle jag inte sagt, eftersom inom loppet av någon minut hade min nyfunna tantvän och potentiella manager högljutt visslat hit killarna och snart satt jag själv med gitarren i famnen. ”Eta devusjka umjeet igrat’ i pet’” (Den här flickan kan spela och sjunga), jublade hon.

Det blev början på en magisk afton. Människor samlades i en klunga omkring oss och ville ta del av musiken och gemenskapen. Jag sjöng de få ryska visorna jag hade tränat in och snart blev det allsång i vår vagn. Gitarren langades runt till höger och vänster till alla möjliga människor som var ivriga att få känna på instrumentet. De unga männen skämde bort mig med en massa öl, och djupa diskussioner om gud, skratt och musik höll mig vaken in på småtimmarna och jag slumrade in alldeles varm inombords. Ensamhetskänslan hann knappt infinna sig då en enorm känsla av gemenskap och kärlek överöste mig kvällen och natten igenom. Till och med passkontrollerna över gränsen till Ukraina var en upplevelse då poliserna fick en smärre chock när de kollade på mitt pass och såg att jag var svenska. Passet vandrade runt från polis till polis som vred och vände på det och som avslut fick jag tummen upp.

Detta var min första upplevelse på tåg i Ryssland, men det skulle bli många fler. Något år senare åkte jag och en av mina bästa vänner transsibiriska järnvägen. Trots att jag nu visste hur en tågresa här kunde utspela sig hade jag och min vän föreställt oss att vi skulle ha tid för att lösa kluriga korsord, spela otaliga omgångar kort och lägga pussel. Verkligheten hade dock helt andra planer för oss. Redan första dagen på tåget, bara några timmar efter det att vi klivit ombord, strosade vi bort till restaurangvagnen för att tillfredsställa våra kurrande magar. Snart blev vi sittandes med två ryska piloter som under tjänst var på väg till Sibirien. De berättade att de valde att ta tåget istället för flyget av det enkla skälet att tåg i deras värld var mer avkopplande. Kvällen bjöd på lite för mycket vodka, god mat och otroligt mycket skratt. Den ena piloten kallade sig själv Mr Max, som vi senare döpte gitarren till som vi köpte i Novosibirsk i västra Sibirien.

Jag och piloten Mr Max

Dagarna på tåget avlöstes av den ena upplevelsen mer häpnadsväckande och knäppare än den andra, och människorna vi bekantade oss med slutade aldrig förvåna eller roa oss. Med en nyköpt nylonsträngad gitarr från Novosibirsk som kompanjon behövde vi dessutom aldrig känna oss ensamma. Vi blev bästisar med ett fyrtiotal unga soldater som var på väg till sin militärtjänstgöring, och med vilka vi lirade gitarr, sjöng och spelade kort. Jag flätade håret på några sällskapliga barn som reste med sina mammor, och som gladeligen stämde in i härlig barnkör till några ryska barnvisor jag snappat upp sen tidigare. En förmiddag bjöd på oväntad och spontan karaokesång med en kock och några servitriser, och en tidig morgon fann jag ett kärleksbrev skrivet på toalettpapper vid mina fötter, av en äldre herre som lämnat det innan han klivit av tåget i gryningen.

Mannen med vargtröja som lämnade kärleksbrevet

Låten som vi spelade mest och som kom att bli soldaternas favoritmelodi var Cohens ”Hallelujah”. Den blev så pass populär att jag ”tvingades” uppträda med den framför ett femtiotal okända människor på järnvägsstationen i Irkutsk, varpå alla soldater ställde sig upp och gungade fram och tillbaka med en tändare i ena handen. Musiknumret avslutades med att en av soldaterna höll ett brandtal framför vår publik, varefter han tog av sin militärkeps och vädjade till publiken att ”Hjälpa dessa unga tjejer att ta sig till Listvyanka” (en stad vid Bajkalsjön i Sibirien). Sedan gick han runt bland folket och lyckades samla in en hel del rubel, som han tillägnade oss och tackade ömmast för framträdandet och för sällskapet.

Dessa stundtals omtumlande och smått surrealistiska händelser bidrar till att Transsibiriska järnvägen än i dag tveklöst är en av mina bästa reseupplevelser någonsin. Minnet av alla möten med intressanta människor från resan får mig att lite bättre inse varför just tågresor är så oöverträffliga när det kommer till att knyta vänskapsband. Framför allt längre tågresor, där man får det sällsynta privilegiet att lära känna flera sidor av en och samma människa på en väldigt begränsad tid. Kanske inleds relationen med några öl, (och definitivt vodka om vi pratar om Ryssland), där humöret och energinivån är på strålande topp. Morgonen därpå möter man samma människor och upptäcker eventuellt ett vresigt morgonlynne, eller kanske en framträdande intellektuell vars tillsynes obildade framtoning kvällen innan endast var en konsekvens av ett dåligt spritsinne.

Den långa tågresan är skoningslös på det viset att den berövar oss vrår att gömma oss i. Den tillåter oss inte längre stunder för reflektion och återhämtning för att ”bli vårt bästa jag” igen. Istället tvingas vi lära oss att umgås med människor oavsett humör och social ork, och vi märker snart att det enda uthärdliga sättet vi kan göra detta på är att kapitulera. Kapitulera i den bemärkelsen att vi tillåter oss själva att visa oss från alla våra ljus, även de karaktärsdrag vi annars ogärna uppvisar, och som blivit en del av vårt ”hemliga jag”. Det kan kännas obehagligt och lamslående, men så småningom också uppiggande och förlösande. Filterlöst i ordets sanna betydelse.

Slutligen är en tågresa i Ryssland enligt min mening ett ypperligt sätt att komma det ryska folket in på livet. Visserligen kan det vara en fördel om man kan slänga sig med några fraser på ryska eftersom engelskkunskaperna ofta är relativt bristfälliga. Men låt inte det hindra dig. Ta kontakt, visa bilder från ditt hemland, använd de medel du kan, eller bäst av allt – ta med dig en gitarr och du blir populärast på tåget. Hallelujah!

Tågluffsnostalgi

Sakta vaggandes, gungandes in i en behaglig och mjuk sömn, lika sövande som vagnen som stöts fram och tillbaka över frasigt grus för slumrande barn. Inte ens spänningen över de storartade äventyren som väntar tycks stävja tröttheten som verkar ingå i biljettpriset. I gryningen väcks vi, förvånansvärt utvilade av tågets kraftiga inbromsning, och utanför kupéfönstret väntar ett nyvaket Paris i rosadimmig morgonskrud.

Det är sensommar och 2008, bara två månader sen vi rusade ut i jublande glädje och skrek studentsånger för full hals. Några månaders hårt arbete senare är tiden äntligen inne för vår efterlängtade tågluff genom Europa. Vi är ett gäng på fyra tjejer, de tajtaste av vänner med en bottenlös livs- och upptäckarlust. I en månad ska vi umgås tillsammans, knyta ännu starkare vänskapsband och utforska en mängd olika länder, städer och små byar. 20-litersryggsäcken är packad till gränsen och budgeten är stram, men humöret är så där strålande som bara ett 18-årigt sinne kan vara. Ni vet den där oslagbara kombinationen av frihetskänslan som infinner sig när man slutat gymnasiet tillsammans med den nervkittlande ”jag har hela livet framför mig”-känslan.

Under vår månad som nomader stannar vi sammanlagt i fem länder, nämligen Frankrike, Spanien, Italien, Österrike och Tyskland. Nedan följer en kärleksförklaring till platserna vi besökte under tågluffen (gamla dikter jag dammat av), som alla i dag bär på ett nostalgiskt skimmer. Vem som helst är varmt välkommen att kliva ombord och följa med.


Paris, du förtrollande stad av sann romantik. Du förgyllde vår tid, i dina kringliga gränder, på dina fluffiga fik, ditt Montmartre och din oförgängliga dragspelsmusik.

Så klyschigt men så sant, vi lämnade dig som för alltid i trans. Tack för dina skratt och allt du gav till skänk, för vyerna du bjöd på, särskilt vyerna längs Seine.

Hälsa till poeterna, till de varsamma rebellerna, hälsa alla de som kallar dig sitt hem.

Lyon, du kuperade, förtjusande plats, din delikata mat, stolta invånare och kulturella skatt.

Tack för de rafflande vyerna du bjöd från din topp, för den gemytliga familjemiddagen vi skymtade på vägen upp, och dina charmiga gamla hus av sandgråa stenblock.  

Montpellier, du bjussade på ett efterlängtat hav. Du blev en återhämtande tillflykt från jäktig storstad.

Aftonen fyllde du med diskodans och trevligt sällskap, där ett gäng utbytesstudenter förvandlade vistelsen till ett festligt kalas.

Strandade i Narbonne, du hemsökta, spöklika stad, i väntan på Barcelona med sin sol och sitt bad. Drömmar så mörka som den svartaste av tjärn, vaggade våra vilsna hjärnor den natt då vi var här.

I morgonljuset klar, fager som en ungmö, kanske det var nattens mara som sådde dina frön.

Barcelona, du sköna katalanska tavla, en labyrint av bohemer och porlande cava. Vid ditt hav, obstinata försäljare i evig trängsel. Om kvällen en festival, bjärt och uppsluppen i ett förtrollande fängsel.

I begynnelsen blott en trevande parningsdans, sakta utmynnande i evinnerlig sommarromans. Den osedvanliga mixen av jugend och gotik, är det samma mix som gör dig så unik?

Sitges, du späda välkomnande regnbågsfamn, där knappast någon förvägras att gå hand i hand. Ett sällsynt dygn befann vi oss i ditt våld, bland excentriker och tapasbarer på ditt solstänkta torg.

Kylig blev natten vid din ödsliga hamn, med himlen som täcke och med kuddar av sand.

Granada, du mytomspunna, opolerade bärnsten. Hem till stupade morer, kryddmarknader och judiska kvarter. Inkapslad i Sierra Nevadas vidsträckta fjäll, en andalusisk dröm fylld av längtan och kastell.

Tack Alhambra för dina fontäners kluckande melodi, tack romerna för er flamencos lustfyllda melankoli. Tack spanjorskorna för er gästfrihet och logi, tack Granada för att du berikade våra liv.

Pisa, jag undrar varför du lutar så dant? Du, med hisnande vyer och oslagbar mat.

Dina studenter, entusiasmerande och frikostiga så det förslår, inte ska väl du stå där och vackla då?

Nog välkomnandes vi till dina vänners trivsamma hus, med inslag av såväl tiramisu som ragu. Fnitter, flabb, garv och oavbrutna smil, blev biljetten till en resa genom Toscana med bil.

Siena, med vilka medel vårdar du din glans? Vilka hemligheter döljs bakom din sällsamma elegans?

Aldrig förgäter jag din piazza eller din kyrkklocka, inte heller dina charkuterier, din gelato, dina vinbutiker eller toner av terrakotta.

Toscana, du måste rymma varenda själs utopi, bland cypresser, solrosfält och dimbankar av nostalgi. Magnetiska landskap och byar i symbios, försätter den störste av skeptiker i ovillkorlig hypnos.

Mitt i all magi stannade vi och åt, längs rankor av druvor i hjärtat av en vingård.

Verona, anrik och fylld av historik, väktare av Garda, inspiratör till tragedi. Ömma anklar stukade av regn, var det Julias tårar som skrev din refräng?

Tyrolen, du filmiska, gröna oas, bland klämtande kossor och krispiga andetag. Mitt i alpen en utsträckt hand, till en sprakande brasa och varma familjeband.

Hemlagad Schnitzel tjänar som tröst, nu när solstrålar bleknar i väntan på höst.

Slingrande vatten vid Innsbrucks kant, ett fönster mot drömmar och extravagans. Sluttande dalar och trubbiga fjäll, tillika panorama som dolt citadell.

Brandenburg, modest och granne med Berlin, bland oförstörda vänner och nytysk musik. Brutna samtal som källa till komik, nygammal vänskap i stum harmoni.

Berlin, sist på vår långa strapats, ett virrvarr av ghetton och flådiga palats. Diverse kreatörer i ombonat kaos, en tillflykt för parader och för andningspaus.

Om natten dans i kontrasternas korg, bland dunkla krumelurer på upplysta golv.


Vid Toscanas vildvuxna stigar löpte vi, hon och jag …
Kryddmarknad i Granada
Min tyska vän Katja, i Brandenburg
Flamencodröm i Barcelona
Urbana Berlin, en mischmasch av fult och vackert
Tyrolen och tågluffargänget

Om att resa miljömedvetet

På tåg någonstans i Sibirien …

Min första utlandssemester någonsin gick till Mallorca. Jag var knappt två år fyllda. Minnena från Mallorca är därför så gott som obefintliga, förutom att jag vagt erinrar mig en pinnglass med choklad- och banansmak, som förmodligen var resans höjdpunkt. Vi flög till Mallorca, året var 1991 och de alarmerande koldioxidutsläppen som hör flygresor till var ingenting mina föräldrar på den tiden kände till. Alla tankar om att resa miljömedvetet fick fäste långt senare.

Med fyra växande barn, vars hungriga magar måste mättas och utvuxna kläder bytas ut, tillhörde utlandsresor en lyx som knappast skedde årligen. Det hann gå åtta år innan nästa flygresa, som gick till Gran Canaria. Däremot fyllde vi somrarna med bilsemestrar runt om i Sverige, och ibland hände det att vi tog en färja över till Tyskland och strosade runt i någon liten tysk stad under dagen innan det åter var dags att kliva ombord färjan hem till Sverige.

Reslusten tar fart

Redan i tidig ålder kickade äventyrslusten och resglädjen in i mig, och jag fylldes av fasansfullt vemod varje gång vi skulle åka hem. Alla intryck, främmande katter och hundar och märkliga språk på de exotiska platserna fick mig att sprudla. Och hemma i skolbänken längtade jag drömskt tillbaka och ut i världen.

Så småningom började jag gymnasiet och studerade språk. Språkstudierna blev en biljett till Tyskland, Ukraina och Ryssland, vilka triggade min inre vagabond desto mer. Jag fyllde varenda kollegieblock med listor av plaster jag ville åka till, och varje resa blev den bästa jag hittills gjort. Ännu relativt lyckligt ovetandes om flygens ödesdigra effekter på klimatet.

En helt vanlig lördag i Kiev, Ukraina

Så kom studenten, och fyra pirriga 18-åringar begav sig ut på sitt livs äventyr och tågluffade runt om i Europa i en månad. Efter denna resa fanns ingen återvändo, och jag visste att jag ville viga mitt liv åt att fortsätta upptäcka så många platser som möjligt. Det intressanta är att jag under många år, helt utan kännedom fortsatte resa till miljöns och klimatets fördel. Även de längsta resorna spenderades nästan uteslutande på tåg, och under Transsibiriska järnvägen var den enda flygresan den från Ho Chi Minh i Vietnam och tillbaka till Sverige.

Hektiskt vardagslunk i Ho Chi Minh

Det var inte förrän jag kom i kontakt med de oförskämt billiga lågprisflygen som mitt flygande ökade markant, och jag såg det lite som en match att försöka hitta så billiga flyg som möjligt. 300 kronor till Warszawa tur och retur, 250 kronor till Sofia, och så vidare. Länge var jag helt lyrisk över tanken på att kunna tredubbla mina flygresor tack vare dessa priser, och jag kände mig fånigt nöjd varje gång jag kom undan billigt.

Gamla stan, Warszawa

Det dåliga samvetets entré

Belåtenheten jag kände då har i dag omvandlads till en skottkärra av dåligt samvete. Jag lyssnar till Greta Thunbergs miljöengagemang, och hur hon bara 15 år gammal bestämt sig för att aldrig mer sätta sin fot på ett flygplan. Det finns inga ord för hur rörd jag blir av denna unga människas beslutsamhet och kämpaglöd. Och även fast jag skäms över att tala om det, skulle samma beslut för mig kännas som min livs största uppoffring. I skrivande stund förstår jag dock hur egoistiskt det låter, och inser att det är hopplöst att argumentera till min egen fördel. Samtidigt är jag fortfarande av åsikten att resor till främmande kulturer har den enastående förmågan att råda bot på livsfarliga fördomar och göra människor lite vettigare.

Jordens uppvärmning är inget blahablaha, den utgör direkt fakta. Och ändå är det inte helt enkelt för det mänskliga sinnet att på riktigt förstå vad några extra grader hit och dit faktiskt innebär för klimatet. Med handen på hjärtat känns till och med tanken på några grader varmare i Sverige rätt gött. Det var först när jag lyssnade till en mycket vis klimatentusiast som polletten trillade ner. Han förklarade att vi måste förstå temperaturökningen som om den skedde i vår egen kropp. Som om vår egen kroppstemperatur plötsligt skulle stiga med tre grader och vi alla vandrade omkring som dåsiga zombies med en evig 40-graders feber. Spontant låter för mig den liknelsen som självaste domedagen, men tack vare de orden förstår jag nu att vår jord är på väg mot ett tillstånd av ständig feber. Det får mig att vilja skicka planeten på SPA för lååång återhämtning.

Kompromissernas tid

Att resa miljömedvetet handlar givetvis inte bara om att undvika att flyga, utan det inbegriper i princip alla val man gör under sin vistelse på platsen man gästar. På Klimatsmart semester får man massvis med tips på hur man kan tänka för att resa mer klimatsmart. Att lova heligt och dyrt att jag aldrig mer kommer flyga är ett löfte som kommer göra mig till en förrädare och hycklare, eftersom jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla det. Majoriteten av de resor jag gör går icke desto mindre till europeiska länder. Därför känner jag mig manad att kompromissa lite mer, genom att tuffa fram mer och oftare på tåg i stället för att välja flyget.

Jag har dessutom fantiserat om att tågluffa igen ända sen europaluffen 2008. Det är någonting visst med att skumpa fram på rälsen och se hur landskapen förändras och städernas byts ut alldeles utanför fönstret. Jag brukar tänka att det är som en musikvideo, samtidigt som jag omsorgsfullt väljer ut passande melodier till scenerna som utspelar sig framför mig. Det är en lyx man kan unna sig med med gott samvete. Förutom att komponera egna musikvideos kan tågresor även innehålla spännande möten med nya människor. Från Transsibiriska järnvägen och andra tågresor i Ryssland kommer några av mina absolut bästa minnen och unika möten någonsin. De får mig nu intensivt och nostalgiskt att längta ut till tågs. Ses vi ombord?

Musikvideo in making med utsikt över Mongoliets karga landskap
Mysig tågpratstund med mysig rysk gumma och pensionerad lärarinna
Gratis frisersalong ombord på tåget mot Novosibirsk
Halva tågstyrkan och två nyfunna svenska vänner. Tågpersonalen undrade ivrigt om det även fanns tåg i Sverige.

Psst, för mer härlig tågläsning, besök Tågbloggen, som drivs av, i mitt tycke en av Sveriges skickligaste skribenter, reseskildrare och krönikörer, Per J Andersson.

Att resa med diabetes

2010 var året, oktober var månaden, och jag var 21 år gammal. Jag var precis hemkommen från Irland, som jag spenderat nästan en månad på bland vrålgröna ängar, regnstänkta gator och rödlätta invånare. Törsten brände som en lavasprutande vulkan långt ner i halsen, och hur många liter vatten jag än slukade tycktes den aldrig dämpas. Aptiten saknades mig helt trots att mamma min hemkomst till ära lagat en av mina favoritmåltider, Provencal.

Irland – Den gröna ön

Den tickande varningsklockan måste någonstans ha slagit larm, eftersom jag bara någon timme efter det jag anlänt till mitt barndomshem bad min pappa låna mig sin blodsockermätare, min pappa som varit typ 1-diabetiker sen han var 17. Ett ynka litet stick i långfingret, en futtig droppe blod på mätstickan, och några fasansfulla sekunder av ihålig tystnad senare pep mätaren till och fram trädde hotfullt svaret, som jag djupt inom mig redan visste, 22,7 – 100% diabetes.

En cyklon av chock omkullkastade mig och det enda jag halvt panikslaget kunde tänka var lite märkligt nog ”tänk om jag aldrig mer kommer kunna resa på samma sätt”. Av alla ting man kan frukta var det avsaknaden av resor och frihetskänslan som hör därtill den värsta tänkbara.

2019 och nio år senare ställer jag mig nu en aning frågandes till samma tanke, eftersom jag sen dess bott ett halvår i Mexiko, drivit runt som en nomad i Colombia och har ytterligare en lång radda äventyr och besökta länder i mitt bagage. Idag kan jag därför stadigt intyga att det visst går att fortsätta resa spontant och vilt som diabetiker, det är bara lite krångligare ibland. Precis som kollektivtrafiken i Guatemala kan vara lite besvärlig eftersom man aldrig kan lita på tidtabellerna, eller som frustrationen över språkförbistringarna inne på ett hål-i-väggen-hak i Beijing kan föranleda.

Beijings hutonger

Att tänka på som diabetiker på resa.

Diabetiker begår också misstag, tydligen, och förhoppningsvis inte utan lärdom. Här följer några av de lärdomar jag dragit, som kanske kan hjälpa framtida diabetiker på resa.

Lärdom ett: packa alltid med en extra manuell blodsockermätare.

Numera har jag nämligen en sensor som sitter på undersidan av min övre arm, med vilken jag med hjälp av en mätare läser av mitt blodsocker med. Som man kan läsa i ett av mina blogginlägg från Edinburgh pajade denna mätare i säkerhetskontrollen på Landvetter. Olyckan var framme och dum som jag var hade jag alltså inte packat med en manuell blodsockermätare. Vill man veta mer om hur det gick, kan man läsa det här. PS. Packa alltid med extra sensorer också, då de har tendensen att lossna!

Edinburgh och slottet

Lärdom två: Kolla upp vaccin innan du reser långväga

I Colombia försökte jag framgångslöst ta vaccin mot gula febern, som rekommenderades om man skulle resa till vissa regioner av landet, regioner som vi planerat resa till. På grund av min diabetes nekades jag vaccinet, och fick på onödiga omvägar krångla till mig vaccinet. Vill man veta hur det löste sig, kan man läsa om det längst ner i det här blogginlägget.

Colombia och bergen i Bogotá

Lärdom tre: Vid väskkontroller, se till att medta certifikat på din diabetes

Mexiko City, sen kväll och en lång kö in till nattklubben. Den dinglande handväskan vid midjan skulle självfallet genomsökas, och inuti hittas av kontrollanten två suspekta sprutor. Att hävda att det var insulin var meningslöst, då jag inte på papper kunde intyga att så var fallet, och sprutorna omhändertogs därför tills dess att vi lämnade klubben. Det blev en ängslig afton för min del, som även fick min annars helt okej dansstil att blekna i självförtroende. Som väl var hade jag blodsockermätaren tillgänglig, och jag hade turen på min sida att ligga bra i blodsocker och även möjligheten att söka upp kontrollanten som ruvade på mina sprutor om jag behövde injicera några enheter (vilket ju i sig är lite skumt om samma person trodde sprutorna innehöll otillåtna substanser). Oavsett fyllde situationen mig av obehag och maktlöshet.

Mexiko city

Människors okunskap om diabetes

Utöver lärdomar från synnerligen allvarliga misstag kan det ibland vara lite tröttsamt när man stöter på främlingar som tror de har pejl på diabetes, men i själva verket framstår som gröngölingar på ämnet. En sådan okunskap, eller snarare fördom är att det finns ett likhetstecken mellan grav övervikt och diabetes. Kanske kan man tala om att ett sådant samband existerar, men absolut inget likhetstecken.

Oh my god, YOU?, som en amerikan utbrast, totalt golvad på en hotellbar i Gran Canaria när han fick nys om att jag hade diabetes, samtidigt som han synade min kroppshydda från topp till tå, som enligt honom antagligen inte var förenlig med en ”diabeteskropp”.

Gran Canaria

En annan lite avigare vana många lägger sig till med när de får reda på att jag är diabetiker är att de kommer att tänka på någon riktigt ryslig diabetesanekdot som de är snabba med att dela med sig av.

My uncle died from that, muttrade vår colombianske lärare och tittade på mig med hundögon.

Jag känner en med diabetes som idag är som en grönsak efter för lång tid med höga sockervärlden. Det är så jävla tragiskt, som en annan delgav.

Jahopp, tänker man, fan vad härligt med rena rama solskenshistorierna så där på blanka dan, när sockret dessutom samtidigt råkar ligga lite för högt.

Nuförtiden tänker jag dock att jag får se det lite som en chans till utbildning, för jag vet ju att alla dessa plumpa och kanske ibland lite underliga uttalanden är av välmening. Vi diabetiker fyller därför det viktiga syftet att skänka kunskap till vilsna individer runt om i världen som aldrig fått lära sig någonting om hur det här med diabetes faktiskt funkar. Och på vilket sätt görs inte det bättre än genom just resor? Alla härliga diabetiker, ut och missionera och hjälp mig fylla i kunskapsluckorna hos dessa välmenande men ovetande människor. Är ni med mig?

Finns det några andra diabetiker och läsare som kan fylla på med lärdomar och erfarenhet av diabetes kombinerat med resor?

Jag vill även ödmjukast tillägga att diabetes fortfarande är ett sjukdom som i många delar av världen är lika med en ofrånkomlig död då många människor i fattigare delar av världen inte har tillgång till insulin, och det är en orättvisa som gör alldeles för ont att ens försöka förstå. Utan tvivel är även det en bidragande orsak till okunskapen kring diabetes världen över.

Guide till Colombia

Sen barnsben är det särskilt en världsdel som jag spenderat många timmars drömmande åt, nämligen Sydamerika. Kanske fantiserade jag främst om färgsprakande karnevaler i Brasilien, eldig tangodans i Argentina och mäktiga ruiner i Peru. Att det faktiskt skulle bli Colombia som skulle bli mitt första och hittills enda resmål på denna kontinent är lite av en skräll. Men ack så rätt det känns så här i efterhand. Häng med till Sydamerikas nordligaste hörn!

Bogotá

Colombias hjärta och huvudstad blev oväntat en snabb favorit. Kanske främst med tanke på att många resenärer rått oss att ”skippa huvudstaden”. Mitt råd till alla er som ämnar besöka Colombia lyder därför istället ”missa för bövelen inte Bogotá!”

Var bor man bäst?

Bor gör man (enligt min mening) bäst på något Air Bnb, och där kryllar av riktigt bra och prisvärda sådana i Bogotá. Totalt bodde vi på tre olika ställen, för att få den ultimata mixen av storstadspuls i stadsdelen Chapinero, hisnande naturupplevelser uppe i bergen och ett avslappnat lunk i den hipstervänliga stadsdelen Usaquen. Eftersom vårt mål med resan även var att bättra på vår haltande spanska valde vi att hyra in oss hemma hos familjer, vilken jag starkt kan rekommendera för det ändamålet. Får man en lite för stor social baksmälla av att ständigt socialisera kan det vara klokt att välja ”eget boende” på Air Bnb några nätter, alternativt unna sig ett lite lyxigare hotell.

Utsikt från vår lägenhet i stadsdelen Chapinero, Bogotá.
En ganska så trevlig inneboende på vårt boende i Chapinero
Hisnande utsikt från bergen på boendet Monteluna, också det bokat via Air Bnb.
Sämre frukostställen kan man hitta.
Vårt boende uppe i bergen
… och vad gäller karaktärerna, lyser inte heller de med sin frånvaro. Ovan Carlos och ”puman” som han kallade katten som egentligen hette något helt annat

Vad finns att göra i Bogotá?

Upptäck Bogotá från cykel: Hoppa på en hoj och häng med på Bogota Bike tours för att på absolut bästa sätt upptäcka Bogotá. Turen guidas av stolta, engagerade och kunniga lokalinvånare i Bogotá, och bland stoppen finns bland annat inspelningsplatser från serien Narcos, väggar med makalös graffitikonst, ett kafferosteri med kaffe från paradiset, och en fruktmarknad som skjuter ens fruktvyer till nya höjder.

Spanskkurs: Varför inte kombinera nytta med nöje och ta några spansklektioner när du ändå befinner dig i ett spansktalande land? Vi valde att plugga några dagar i Bogotá och en vecka i Medellin på skolan Nueva Lengua, och var väldigt nöjda med skolan och innehållet. Skolan finns stationerad i tre colombianska städer, nämligen Bogotá, Medellin och Cartagena.

Besök guldmuseet i stadsdelen La Candelaria: Museo del Oro – Guldmuséet är ett av Colombias och Sydamerikas kändaste museer och har en imponerande kollektion av guldföremål som härstammar från förcolombianska kulturer. För att få den bästa upplevelsen inne på guldmuseet rekommenderas varmt att ha en guide vid sin sida, som på ett intresseväckande sätt kan berätta om guldets historia i landet.

Bästa restaurangerna i Bogotá

Att hitta bra matställen i Bogotá är ingen större svårighet, och colombianerna själva ser lunchen som den viktigaste måltiden. Det absolut bästa lunchtipset är att ta rygg på lokalbefolkningen och gå in på närmsta restaurang och äta – Menu del dia – dagens lunch, som ofta består av någon liten soppa till förrätt och en rejäl huvudrätt, samt en färsk fruktjuice. En sådan lunch är för övrigt väldigt prisvärd – i bästa fall kostar den inte mer än en svensk 20-lapp, och du får mycket mat för pengarna.

Vi åt nästan uteslutande våra middagar i stadsdelarna Chapinero och Usaquen. Nedan följer våra favoritställen från respektive stadsdel:

Chapinero

Mini-mal

Friterade räkor i passionsfruktmarinad inne på Mini-Mal

Vår favoritrestaurang i Bogotá och en av favoriterna i hela Colombia. Inbjudande atmosfär och innovativa anrättningar bestående av bland annat räkor marinerade i passionsfrukt. Dryckeslistan är minst lika spännande och erbjuder diverse olika fruktdrycker med eller utan alkohol.

El dia que me quieras

Ett argentinskt steakhouse med charmig interiör som serverar fantastiskt grillad kött, kryddiga och syrliga såser, så som klassikern chimichurri och passande tillbehör. Vinfantaster bör även ta en närmare kik på den välfyllda vinlistan med exotiska argentinska viner.

Usaquen

Denna stadsdel blev en riktig favorit för oss och känns lite som en oas i konstrast till Bogotás övriga storstadsdjungel. Stämningen är härligt hipstrig och på torget pågår en ständig marknad där kreatörer säljer textilier och annat hantverk från tidig morgon till sen kväll. Spenderar man några dagar i Bogotá borde man verkligen hänga åtminstone en dag i Usaquen.

Abasto

Frukost, brunch, lunch, middag, kvällsmat? På Abasto hittar du det mesta. Själva avnjöt vi en omsorgsfullt tillagad frukost med nybakat bröd, nygräddade pannkakor, arepas (ett majsbaserat inhemskt bröd), utsökt colombianskt kaffe och färskpressad juice. På den charmiga restaurangen trängs hyllor fyllda med lokala läckerheter, och det mesta är ekologiskt och lokalproducerat. Inredningen är mysig och känns som en mix av sydamerikanskt och europeiskt.

WOK

En asiatisk matkedja som man hittar på fler ställen i Bogotá. Kreativ inredning och en meny presenterad i tidningsformat med maträtter från flera asiatiska länder. Allting vällagat och jättegott, och dessertlistan gör även den få besvikna, och där en chokladfondant med rinnande mörk choklad på en hallonspegel blev pricken över i:et för oss.

Bogotá beer company

Även detta hak är en kedja i Bogotá som förutom ett flertal ölsorter även erbjuder pubvänliga och klassiska maträtter, däribland hamburgare, frasiga pommes frites, matiga sallader med mera. Är man sportintresserad finns det även stor chans att någon stor fotbollsmatch visas från tv-skärmarna inne på restaurangen och mikrobryggeriet.

Gå på bio i Usaquen

En annan trevlig aktivitet i Usaquen är att besöka biografen Cinema Paraiso och se en odubbad film. Biosalongen är en upplevelse i sig med bekväma och stora fåtöljer till skillnad från de annars lite halvobekväma biostolar man är vad vid. Man kan dessutom beställa in mat och dryck till filmen som man får äta framför bioduken. Jag och min pojkvän beställde in varsin whisky och lite snacks, vilket kändes både lite förbjudet och lyxigt.

Ett annat tips om man bor på ett Air Bnb och har tillgång till ett kök är att besöka närmsta marknad eller mataffär och lasta vagnen full med färska grönsaker och frukter och laga mat hemma på boendet. Vi gjorde denna några gånger och var smått lyriska över det exotiska utbudet som fanns att tillgå och som fick frukt- och grönsaksavdelningen i Sverige att kännas vansinnigt trist.

Barichara

240 kilometer norr om Bogotá ligger Barichara, troligtvis en av Colombias charmigaste och vackraste städer. Hit åker man för att vila från allt vad storstadspuls heter och spenderar istället dagarna med att beundra arkitekturen, den omgivande och böljande naturen och äter utsökt mat. För att få veta mer om Barichara, läs mitt senaste blogginlägg om just Barichara här.

Boende

I Baricharas stadskärna finns ett antal enklare och mer flådiga hotell, och själva bodde vi på en enklare variant som jag dessvärre idag inte minns namnet på. Hade jag åkt hit idag hade jag dock valt att bo åtminstone någon natt lite i utkanten av Barichara, eftersom det trots allt är de vidunderliga naturomgivningar som gör platsen så unik. Nedan följer några sådana boenden jag skulle boka om jag reste dit idag.

Casa Mahanaim Barichara

Beläget i utkanten av Barichara med ögonsvidande vackra omgivningar i ett hus med alldeles bedårande arkitektur. Går att boka både genom Booking, Hotels.com och Air Bnb, och frukost ingår i priset.

Hotel Terra Barichara

Också detta hotell ligger lite i utkanten av själva byn, och är ett boutique hotel, där det även finns tillgång till spa. Som utsikt från hotellrummen väntar sceniska vyer som nästan gör det svårt att andas.

Serrania del Viento

Gillar du vildmark och tanken på att campa men är ändå lite bekväm av dig? Då lär det här boendet uppfylla dina önskemål. Här är det glamping som gäller, där tälten förvandlats till lyxiga boenden med bastanta sängar, och där du kliver rakt ut i en sagovärld när du stiger upp på morgonen för att få en glimt av solen.

Casa Barichara Boutique

Ett mer centralt alternativ för den som vill bo mitt i smeten. För varma dagar finns en svalkande pool på innergården, och interiören på boendet går i samma toner som arkitekturen i själva byn. Efter ett strög längs Baricharas kullerstensgator kan man unna sig en siesta i någon utav hängmattorna på hotellet med en bok, allra helst av den colombianska nobelpristagaren Gabriel García Márquez.

Restauranger

Carambolo

Typ världens mysigaste restaurang som jag berättar om i mitt tidigare blogginlägg om Barichara. Menyn är liten och varieras efter kockens och ägarens humör och efter rådande säsong. Skulle kunna klassas som fine dining men till ett rimligt pris.

Shanti

Shanti är en liten restaurang med färgglad inredning och med nyttiga och vitaminrika sallader och juicer som är ett ypperligt lunchalternativ för soliga dagar. Glöm inte att beställa in en Jugo naturales – en färsk fruktjuice, som för övrigt kan vara en av Colombias absoluta höjdpunkter. Min absoluta favorit blev Maracuja, en passionsfruktsjuice.

Färsk”pressad” passionsfruktjuice, say no more …

Medellin

Medellin är Colombias näst största stad, och verkar tillhöra många resenärers favoritstad i landet. Kanske har det främst att göra med klimatet som beskrivs som en evig vår. Mycket mildare och varmare än i Bogotá, men inte så där klibbigt varmt som det kan bli längs karibiska kusten i till exempel Cartagena. Hela staden omringas av grönskande kullar och berg och inte långt härifrån hittar man Colombias kaffedistrikt, där det kanske godaste kaffet i världen tillverkas. Under många och svåra år vågade knappt några turister sätta sin fot här, på grund av att staden var ett narkotikafäste och styrdes med järnhand av den ökände Pablo Escobar. Idag blomstrar åter Medellin och är för rundresenärer i Colombia ett självklart resmål.

Boende i Medellin

Eftersom vi under vår vecka i Medellin varje dag studerade spanska, valde vi att hyra in oss i ett rum på skolan Nueva Lengua, här kan man hitta boenden som anordnas via skolan. Vi var väldigt nöjda med boendet, och man kunde enkelt promenera ner till centrum efter en lång dags innötande av spanskundervisning. Skolan ligger i området El Poblado, som är det säkraste och mest turistvänliga området i Medellin. Det är också här som man hittar de flesta restaurangerna och det bästa nattlivet.

Luke – en före detta gatuhund från Bogotá som numera bor på skolan i Medellin. Fick sitt namn för att det ”typ betyder” lucky.

Restauranger i El Poblado, Medellin

Mitt bästa tips är att ta ett strög i El Poblados kompakta stadskärna för att kika på menyerna på de olika restaurangerna och se vad man är sugen på. Här kan man välja och vraka mellan bland annat italienska och inhemska restauranger, och det finns definitivt någonting för alla. Vegetariska tavernor, steakhouse, fisk och skaldjur och så vidare. Några favoriter hittar du på The Culture Trips lista av bra restauranger i Medellin och El Poblado.

Att göra i Medellin

Åk metrocable i Medellin

Är man i Medellin är en åktur med metrocable eller linbanan ett måste. Inifrån vagnen har man möjlighet att beundra såväl den dundersköna utsikten över bergen och dalarna, det urbana stadslivet med skyskrapor och favelas, samt få en glimt av Medellinbornas vardagsliv där man sitter. Högst upp på toppen hittar man Parque Arví, där man kan kliva av och strosa omkring i parken, kanske unna sig en svalkande öl eller fruktjuice och äta en bit mat. Ett tips är att ha med sig en lite varmare tröja eftersom luften här uppe är betydligt svalare. Parque Arví är en park som fokuserar på ekoturism och miljömedvetenhet.

Kaffepaus i Park Arví

Pueblito Paisa

Gör en dagsutflykt till det mysiga lilla området Pueblito Paisa, som tillhör en utav stadens största turistattraktioner. Här kan man strosa runt och beundra de charmiga små husen, kika in i en liten katolsk kyrka, titta ut på det mäktiga landskapet samt avnjuta en kopp colombianskt kaffe och kanske en avkylande glass.

Guidad graffititur i Comuna 13

Den här guidade turen är någonting jag rekommenderar varmt när man befinner sig i Medellin. Främst av den anledningen att man som turist får en inblick i hur de mindre priviligierade invånarna lever och verkar i staden. Det gör att man blir lite mer ödmjuk, och nästan lite arg över den lyx endast ett fåtal av Medellins invånare får ta del av som residenter i den moderna stadsdelen El Poblado. Eftersom området inte anses vara särskilt säkert att vandra runt i som turist gör man bäst i att gå med en guide. Dessutom var vår guide en fantastisk eldsjäl som på ett fängslande och entusiastiskt sätt berättade om Comuna 13 och dess invånare och konstnärer. Graffitikonsten i sig är en anledning nog att åka hit, där annars tråkiga stenväggar fyllts med bländande och färgsprakande målningar. Rundturen avslutas med ett besök i områdets kreativa lokal, som är hem för diverse kreatörer, så väl bildkonstnärer som musiker.

Pablo Escobar tour

Denna guidade tur är definitivt mycket mer kontroversiell än den ovan, och kanske gör man som turist egentligen bäst i att undvika den för att inte stötta Pablo Escobar-turismen som efter Netflixsuccén Narcos numera florerar i staden. Själva var vi dock lite för nyfikna för att inte ta del av den, och i efterhand är jag ändå glad över att jag gjorde den. Turen går ut på att man åker runt till platser som på ett eller annat sätt är förknippade med Pablo. Däribland Pablos gravsten, några av Pablos tidigare egendomar som idag gapar tomma då ingen är intresserad av att köpa dem av vidskepliga och moraliska skäl. Lite komiskt har dock en av dessa egendomar idag gjorts om till en polisstation. Rundturen avslutades i vårt fall med ett besök i ett utav Pablos hus, där hans bror Roberto Escobar väntade på oss, vilket jag inte ska sticka under stol med kändes smått olustigt. Särskilt med tanke på att denna man själv gjort sig skyldig till mindre trevliga brott, avtjänat många år bakom galler och fortfarande anser sin bror vara en hjälte och legend. Inte nog med det visade sig också vår chaufför ha varit Pablos kusin, Gustavos livvakt under många år. Här kan man läsa mer om Pablo Escobar Tour.

Roberto Escobar till höger

Guatapé och El Peñol

Tyvärr hade vi själva inte tid att åka till Guatapé, men det ligger högt upp på min lista för framtida återbesök i Colombia. Från Medellin anordnas guidade bussturer, som man kan läsa mer om här. Väl framme väntar förutom en hel drös byggnader och hus i alla möjliga olika färger, en konstgjord sjö, märkliga trappsteg upp till en enorm sten, och mäktiga vyer över landskapet. Guatapé ligger cirka två timmar med buss från Medellin.

Santa Rosa de Cabal

Santa Rosa de Cabal är en colombiansk stad i miniatyr. Kanske åker man inte hit främst för staden i sig, utan mer för att värma sig i varma naturliga källor, häpnas över trolska vattenfall och besöka kaffeplantagen som väntar i utkanten av staden.

Varma källor

Termales Santa Rosa de Cabal är platsen man ska ta sig till om man vill se vattenfall och bada i varma källor. Enklast tar man sig hit med buss från Santa Rosa de Cabal, och eftersom staden är relativt liten är det inte särskilt svårt att hitta busshållplatsen på torget. Man kan också be om hjälp på sitt hotell eller hostel att ta sig hit.

Boende i Santa Rosa de Cabal

Coffee Town Hostel

Vi spenderade två till tre nätter på Coffee Town Hostel, som är ett prisvärt och enkelt boende. Hade jag rest hit igen hade jag dock valt att bo på någon gård uppe vid kaffeplantagen, då man ganska snabbt tröttnat på den något sömniga byn.

Hur var det nu, katt och rå… ödla?

Finca del Cafe tour

Befinner man sig i den här delen av Colombia bör man knappast gå miste om ett besök på en kaffefarm och en guidad tur. Vi spenderade en förmiddag på en sådan kaffefarm där vi fick vara med och plocka kaffebönor, rosta och mala kaffebönorna samt provsmaka kaffet genom olika bryggningsmetoder. Helt klart höjdpunkten för oss i Santa Rosa de Cabal. Man kan alltså även övernatta på en så kallad Finca, vilket jag varmt skulle rekommendera då en halvdag kändes alldeles för kort tid. Till exempel på det här boendet. Har man mycket tid över när man ändå befinner sig i den här delen av Colombia kan man åka vidare till koloniala små städer som till exempel Salento som lär vara en riktig pärla. Om jag någon gång åker till Salento vill jag bo här.

Cartagena

Med sin förföriska koloniala arkitektur med smickrande färggranna hus och förtjusande kyrkor är det inte så underligt att Cartagena är ett av Colombias populäraste resmål. Och då har jag inte ens nämnt närheten till kusten, turkost hav och snövita stränder, och fantastiska fisk- och skaldjursrätter. Den afrocolombianska kulturen som ständigt gör sig påmind här bjuder på höftsvängande karibiska rytmer, och i Cartagena hittar du flera exotiska frukter än du någonsin kunnat drömma om. Utan att ha satt min fot på Kuba inbillar jag mig att Cartagena är lite som en miniatyr av Havanna.

Boende

I Cartagena bodde vi på ett AirBnb hemma hos en liten mysig familj bestående av en äldre dam, hennes två vuxna söner och mer än dubbelt så många djur. Katter, hundar och papegojor, som denna djurvän till dam tagit under sina vingar och räddat livet på. Strax utanför boendet fanns ett svalkande hav och i trädgården växte vilda mangoträd som kvinnan gjorde ljuvlig mangojuice av och serverade till oss varje morgon. Det kanske lite mindre positiva var att boendet inte låg inom gångavstånd till Cartagenas stadskärna, vilket idag skulle göra att jag förmodligen skulle välja ett annat boende, åtminstone under majoriteten av min vistelse i Cartagena. Kanske skulle jag spenderat ett dygn eller två på detta hotell, eller kanske ännu hellre det här eller det här eller det här. Jösses vad många ställen jag skulle vilja bo på i Cartagena.

”Mamman” på vårt boende i Cartagena visar upp en tavla hon målat (efter det att hon fått en vision)

För när man befinner sig i Cartagena har man liksom lite svårt att slita sig från den charmiga innerstan, och därför gör man i min mening bäst i att bo centralt några dagar utav sin vistelse här. OBS! Se till att rummet du bor på har luftkonditionering, annars blir vistelsen en mardröm hur fint du än bor.

Stränder i Cartagena

Kolla in The Culture Trips lista över de finaste stränderna i Cartagena här. Eftersom vi endast spenderade två nätter i staden (vilket var alldeles för lite tid)hann vi dessvärre inte med att åka till någon av de vackraste stränderna, utan nöjde oss med att bada utanför vårt boende, vilket absolut inte var fy skam och fyllde syftet att svalka oss från den stekheta solen. Men det ska nämnas att stränderna intill stadskärnan inte kan klassas som några paradisstränder, vilket kan vara bra att ha i åtanke när man reser hit.

Framför allt hörde vi mycket gott om Rosario Islands, som ligger cirka en timme bort från Cartagena, och som varenda lokalinvånare rekommenderade. Någon som varit där och kan instämma? Här kan man läsa mer om stränderna på Rosario Islands.

Caféer i Cartagena

Abaco libros y Cafe

Ett charmigt café som känns klippt och skuret för bokmalen. Fly undan förmiddagssolen och grotta ner dig i en bok här samtidigt som du avnjuter en kopp kaffe och något sött. En av sönerna i familjen introducerade oss för stället, och det blev tyvärr inte så mycket läsning för vår del, utan snarare en intensiv lektion i spanska som tjänade som en rejäl sängfösare. Obotligt trötta både mentalt och fysiskt blev det ändå en senare kväll än vi hoppats på eftersom mamman i huset ville berätta om alla sina visioner hon fått genom åren och som hon omvandlat till imponerande broderikonst. På smått omöjlig spanska för våra otränade öron dessutom som fick tröttheten att stiga markant.

Café Havana

Salsakvällar och livemusik och uppfriskande mojitos är några av höjdpunkterna på detta café. Gillar man som jag kubanska rytmer och musik är detta ställe jättebra, men det finns säkert ännu bättre tillhåll för livemusik och dans i stan.

Restaurang- och cafélivet i Cartagena är stort, och själva spenderade vi alldeles för lite tid för att hitta de bästa (Även om bokcaféet ovan rekommenderas starkt). Därför är mitt bästa tips att räkna med åtminstone tre hela dagar i Cartagena och hitta sina favoritställen. Har någon tips att fylla på med vad gäller aktiviteter, matställen och så vidare i Cartagena är det mer än välkommet.

Santa Marta

Ytterligare en karibisk pärla, kanske lite mer okänd än Cartagena, och en stark favorit hos colombianerna själva. Kanske är det snarare närheten till natursköna omgivningar och äventyr som lockar folk till Santa Marta än själva staden som sådan, även om den också har sin alldeles egna charm. Santa Marta är porten till många av Colombias kändaste och vackraste platser. Vi bodde på ett AirBnb i ett relativt stiltje område. Mötena med familjen i huset hade jag i vanlig ordning inte velat gå miste om, men läget var kanske inte optimalt, och vi fick ta oss runt med taxi. Det är en smaksak det där. Är syftet med tiden i Santa Marta främst att ta sig runt i omgivningarna funkar det mer än bra att bo som vi gjorde. Men är det själva staden Santa Marta som är huvudskälet till att man åker hit är det kanske bättre att välja ett mer centralt boende.

Tayrona Nationalpark

I djungelns djupa vrår gömmer sig några av världens vackraste stränder med det blåaste av vatten. Men belöningen kommer inte utan ansträngning, då en två timmars enkel promenad genom snårig regnskog är biljetten dit. Väl framme är det utan tvivel mödan värt, och har man tur bjuder djungeläventyret på vägen dit på en skymt av vilda och ofta skygga djur. Själva valde vi att göra det till en dagsutflykt, men jag rekommenderar ändå varmt att stanna en natt vid stranden för att låta benen vila och till fullo ha möjlighet att njuta av bad och strandliv.

Ciudad Perdida

Även kallad ”the lost city”. Vi tog oss dessvärre inte hit, men fick höra av andra resenärer att vi gått miste om något spektakulärt. Därför väljer jag att ha med det här, för att eventuella läsare inte ska begå samma misstag som oss. Under en vad jag förstår ganska ansträngande vandring med guide följer man förfädernas spår och når fram till ”den försvunna staden” lagom till soluppgången. Funderar man på att ge sig på detta äventyr bör man antagligen läsa på lite innan, då vandringen inte är helt okomplicerad. För mer läsning om Perdida och andra äventyr i närheten av Santa Marta kan man kika in här.

Bästa restaurangen i Santa Marta

Ouzo

Säkert finns det otaliga guldkorn vad gäller restauranger i Santa Marta (som ni gärna får fylla på med), men vi blev så förtjusta i denna restaurang att vi valde att äta här flera gånger. Vedugnseldade pizzor som får smaklökarna att valsa i symbios med trevliga kypare och en inbjudande stämning gjorde restaurangen oemotståndlig för oss. Kanske berodde det delvis på att vi länge suktat efter medelhavsmat när nyfikenheten på den inhemska maten dämpats lite grann.

Cabo de la Vela

Om Santa Marta och framför allt Tayrona handlar om möte mellan djungel och sandstrand, handlar Cabo de la Vela istället om en dramatisk förening mellan sandstrand och öken, med glimrande hav i azurblåa toner. Fruktparadiset är långt borta, här är det bara kaktusar som överlever. Analogt resande gäller här, där mobiltelefoner snabbt får bytas ut mot böcker. Området är hem för Colombias ursprungsbefolkning som kallas wayuu, och som även lever på andra sidan gränsen, i Venezuela. Dessa invånare tillhör de fattigaste och mest utsatta i hela Colombia, och varje år sägs det att flera av dem avlider på grund av vattenbrist.

Vi passar på och köper lite mango på vägen mot den frukttomma öknen. De flesta försvinner dock till lokalbefolkningen när vi väl kommer dit , som till slut står och ropar ”mango, mango”, medan jag kastar runt frukten åt alla möjliga håll och kanter.

Det är lite knepigt att ta sig till Cabo de la Vela, som ligger längst upp på den nordligaste spetsen i Colombia. Men har man lite tid över så tycker jag verkligen att man ska försöka ta sig hit, eftersom det inte påminner om någonting annat i Colombia. Först måste man ta sig till kuststaden Riohacha, räkna med att spendera en natt där, för att sedan påbörja den lite skumpiga och kanske inte så bekväma resan dit på en fyrhjuling. Här kan man hitta mer information om hur man kommer till Cabo de la Vela, samt vad som finns att se och göra där.

Det bästa är att sköta allting via ett resebolag och med en guidad tur, där det ingår transport dit och tillbaka samt boende. Vi bokade turen via vårt hostel i Riohacha, men man kan även gå in och boka online till exempel här. Väl framme har man möjlighet att styra dagarna lite som man vill, och man tar sig bäst runt på motorcykeltaxi som kan anordnas via boendet du bor på i Cabo de la Vela.

Till middag äter man bäst gratinerad hummer fångat från det intilliggande havet, och restaurangalternativen är få, så dem hittar du även dem bäst väl framme. Vad gäller sovplats övernattade jag och min sambo i varsin hängmatta, vilket var ganska behagligt eftersom utomhusluften fläktade skönt i den annars böljande värmen.

Playa del Pilon

Vår enda dag i Cabo de la Vela valde vi att spendera på den nästintill folktomma och sanslöst vackra stranden Playa del Pilon, vilken jag starkt råder alla besökare att åka till. Det blev en alldeles fantastisk dag som vi spenderade tillsammans med ett colombianskt nykärt par från Bogotá och deras nyfunna vän som förlorat sina båda ben när han stred i kriget. Hans högsta önskan var att en dag få komma till havet, som han aldrig tidigare fått uppleva, och detta par som egentligen tänkt resa iväg på en kärleksresa bestämde sig för att uppfylla mannens önskan.

Tillsammans med våra tre nyfunna vänner och deras sällskapliga schäferhund ägnade vi dagen åt svettigt fotbollslirande i sanden i sällskap av ett gäng nyfikna wayuu-barn, läskade oss med öl från Venezuela och svalkade oss i det salta och uppfriskande vattnet.

När solnedgången spelat upp ett riktigt skrytnummer och himlens ridåer föll ner som ett par mörkläggningsgardiner åkte vi tillsammans tillbaka till vårt boende, och fick äran att även delta under Alex, som ena halvan av kärleksparet hette, födelsedagsfirande. Födelsedagen firades förutom med utsökt hummer, även med sång, dans, livliga diskussioner på spanska och hjärtliga skratt. ”This will be a night to remember”, som Bilbo i Sagan om Ringen skulle uttryckt sig.

Missa gärna

Åker man till Cabo de la Vela kan man även välja att spendera ett dygn i Punta Gallina, som är Colombias nordligaste punkt. Vi valde att göra denna avstickare, men jag skulle inte rekommendera den till någon annan. Anledningen? Resan är ganska dyr och enligt min mening inte värd pengarna. Landskapet är inte mer spektakulärt än det i Cabo de la Vela, servicen på boendet man kommer till var åtminstone när vi var där nästintill obefintlig, och eftermiddagen och kvällen återstår inget annat än dötid. Misären som rådde för wayuu-folket som uteslutande lever här kändes smärtsamt påtaglig, och man fick en känsla av att de inte kände sig bekväma med att serva oss turister. För att stötta wayuu-folket är ett annat bra tips att istället köpa de fantastiska så kallade mochilaväskorna de tillverkar för hand. Jag köpte två stycken och är superförälskad i båda två.

Att tänka på innan man reser till Colombia

Vaccin mot gula febern

Detta var någonting vi helt hade missat innan vi åkte till Colombia, och det är inte heller ett krav. MEN har du planer på att resa vidare efter Colombia till närliggande länder, eller om du har mellanlandning i något annat land finns en risk att du inte släpps in i vissa länder om du inte kan uppvisa ett vaccinationskort mot gula febern. Dessutom finns det områden i Colombia som du strängt avråds att resa till om du inte tagit vaccinet.

När du kommer till flygplatsen i Bogotá, samt på Bogotás busstation har man möjlighet att helt gratis få vaccin mot gula febern. För min friska pojkvän var detta ett fantastiskt alternativ, MEN för mig som typ 1-diabetiker nekades jag ta vaccinet på grund av min diabetes. Jag fick därför lösa detta på omvägar genom att kontakta min diabetessköterska i Sverige, försäkra mig om att vaccinet var ofarligt för mig, och sedan ljuga om sjukdomen på en privatklinik i Medellin, där vaccinet inte längre var gratis. Så är du som jag diabetiker, fixa vaccinet i Sverige innan du reser in i Colombia.

Taxi

Vi använde oss nästan uteslutande av Uber när vi reste i Colombia. Jag råder alla att göra detsamma, eftersom det emellanåt förekommer rån mot turister i vanliga taxibilar. Uber är därför det absolut säkraste och även smidigaste sättet att ta sig runt på, framför allt i storstäder som Bogotá och Medellin.

Buss

Man kan välja att ta sig runt med flyg i Colombia som visserligen förkortar restiden avsevärt. Men vill man vara lite schystare mot miljön, och dessutom få chansen att beundra naturen från fönstret är buss det absolut bästa sättet att ta sig runt på. Även här bör man tänka på säkerhetsaspekten och välja ett säkert bussbolag. Här kan man läsa om de bussföretagen man bör lägga på minnet när man reser i Colombia. Vi åkte främst med de första två bolagen du hittar på hemsidan. Ta gärna med en filt, alternativt klä dig varmt, då AC:n inne på bussen blåser på ordentligt och snabbt kyler ner en.

Detta var min Colombiaguide, som jag hoppas är till hjälp för den som funderar på att resa dit. Har ni några ytterligare frågor får ni gärna höra av er. Och för den som redan varit i Colombia och tycker jag har missat någonting, fyll gärna på i kommentarsfältet med ännu fler tips. Vilka är era favoriter i detta fantastiska och mångfacetterade land?