Det fridfulla Colombia – Barichara

Cirka 30 mil norr om Colombias huvudstad Bogota ligger den pittoreska och sockersöta lilla staden Barichara. Hit åker man för att koppla av, äta gott och dricka utsökt colombianskt kaffe från trakten.

Med sina drygt 7000 invånare är det kanske inte så underligt att Barichara upplevs som en oas bortom trafikbuller och storstadsstress. Narkotikahandeln har aldrig riktigt fått fäste här och mörkrets ankomst skapar ingen oro. Här vandrar man tryggt längs med de charmiga kullerstensgatorna oavsett tid på dygnet.

Det är svårt att inte förälska sig i Barichara. Känslan av att befinna sig mitt i en romantisk film är ständigt påtaglig när man promenerar längs de kuperade gränderna, prunkande parkerna och de asymmetriskt vackra kullerstensgatorna. Staden är dessutom en drömplats för filmregissörer världen över med sin charmiga koloniala stil som syns på de alla nästan identiska vita stenhusen med kopparfärgade tegeltak och petrolgröna fönsterluckor, och har använts som inspelningsplats vid flera tillfällen. Utsikten över de lummiga och intensivt gröna ängarna och kaffeplantagen försvinner aldrig ur synfältet och bergen radar upp sig i horisonten och förskönar omgivningen ytterligare och får vem som helst att börja fantisera om att slå sig ner här för gott.

Maten och alkoholen är billig och restaurangerna som trängs runt den lilla stadskärnan håller hög standard. Människorna som arbetar inne på restaurangerna upplevs nästan som kroniskt lyckliga och verkar inte ha tröttnat på att serva sina kunder.

Just idag fyller jag år. 27 blir jag visst. Det är tisdag och just denna dag visar sig vara någon sorts helgdag i stan vilket innebär att nästan alla restauranger är stängda. Typiskt! Vi strosar upp och nerför de branta backarna och letar febrilt efter en restaurang. Det ser dött ut och utanför alla fönster hänger en sorglig skylt där det står “Cerrado” (stängt). Vi är nästan på väg att ge upp och vandra hemåt när vi snubblar över en liten familjeägd restaurang, gömd på en liten bakgata. Vi går in och möts av en trevlig kvinna som välkomnar oss och eskorterar oss till ett bord. Jag kikar i menyn som är italiensk och tänker att vi äntligen ska beställa in en flaska vin som vi har pratat om hela resan men som ännu inte blivit av. Jag frågar efter vinlistan.

Kvinnan som verkar ana ivern i mina ögon ser lite generad ut och säger:

– Vi har tyvärr inget vin på flaska.

– Okej, svarar jag utan att lyckas dölja min besvikelse.

– Men, fortsätter hon, om ni vill kan ni köpa en flaska vin från kiosken intill och dricka den här. Vi har vinglas.

Så fick det bli. Det blev en fin födelsedagskväll till slut trots allt.

Nästa dag äter vi en lättare lunch på en restaurang i bohemisk stil där allt som serveras är ekologiskt och närproducerat och nästan helt vegetariskt. Vi har bokat bord på en annan restaurang några timmar senare och vill därför bara äta något litet. Jag frågar lite försiktigt om det är möjligt att dela på en portion.

– Por su puesto (självklart) svarar en av kyparna utan eftertanke och frågar sen:

– Vill ni kanske dela på en och en halv portion eftersom portionerna är ganska små?

– Gärna, svarar vi lite förvånade över servicen, och snart återvänder kyparen med vår en och en halv portion serverad på varsitt fat. På rekommendation av den serviceinriktade kyparen beställer vi även in varsin mango och mint- juice som smakar ännu godare än det låter.

Några timmar senare sitter vi åter till bords, denna gång på en fantastiskt charmig liten taverna som ägs av den trevlige spanjoren Daniel, som flytt arbetslösheten och storstadsstressen i Katalonien och slagit sig till ro i Barichara.

– Till en början bodde jag i Bogota, berättar han.

Men det räckte med ett ynka litet besök i Barichara för att Daniel skulle falla pladask, förförd av det mjuka lunket i staden och av den filmiska, bedårande omgivningen. Han blev helt enkelt tvungen att flytta hit. Kort därefter öppnade han sin spanskinspirerade restaurang som snabbt blev en av de högst rankade restaurangerna i hela Barichara. Han lagar all mat själv och byter ut menyn med jämna mellanrum för att bibehålla kreativiteten, och satsar på de råvaror som lämpar sig bäst för årstiden.

Vi äter en trerätters-middag i världsklass på El Carambolo Itaca, som restaurangen heter. Till förrätt väljer vi “Kockens val” där Daniel får fria händer att trolla fram något till mig och Robin. Det blir förstås alldeles utsökt och består av små rostade brödskivor toppade med olika röror på skinka, lax, svamp och färska örter som hade kunnat serveras på vilken trendig tapasbar som helst. Till varmrätt äter vi perfekt stekt nötkött med rostad potatis serverat med en gudomlig sås och lite gröna tillbehör. Vi beställer in en flaska rioja och blir sittandes en lång stund vid bordet. Ibland kommer Daniel och småpratar med oss och ibland får vi en skymt av Daniels katt som kräset testar alla stolarna för att till slut finna sin favoritplats. Efter en halvtimme är vi redo för desserten som är en uppfriskande sorbet gjord på mango och mojitodrink.

Mycket mätta och belåtna efter den fenomenala måltiden promenerar vi uppför kullerstensgatorna för att ta farväl av solen som redan hunnit gå i ide för dagen. Ett orangelila skimmer sprider sig över hela himlen och över de gröna dalarna som sipprar ner mot husen och kyrkorna och formar en vacker skugga mot det pampiga kyrktornet längre ner på samma gata. Med solbrända och trötta ben går vi tillbaka ner mot torget och går in på en bar och avnjuter varsin svalkande jordgubbsdaiquiri från en balkong med utsikt mot bergen och fälten. Gatuhundarna vaknar till liv ute på torget och trånar efter turisternas och invånarnas kärlek och omtanke och hoppas kanske på att få en bit mat. När vi sörplat i oss drinkarna och beundrat färdigt utsikten från balkongen över kaffeplantagen och bergen i det lilaaktiga skimret – som börjar gå mot en allt mörkare ton, känner vi oss redo att gå tillbaka till hotellet. Utanför hotellet vilar en av gatuhundarna som hunnit bli vår vän. Han reser på sig, viftar lite lätt på svansen och tittar på oss med sina stora ledsna hundögon. Jag sätter mig på huk intill och låter hunden komma nära och kramar om honom försiktigt. Han är fin och välskött och ser inte alls ut att vara hemlös. En av hotellägarna kommer ut på gatan och tittar nyfiket på oss.

– Har han ett hem?, frågar vi hoppfullt.

– Nej, svarar kvinnan lågmält och verkar även hon lite tagen av hundens tillgivenhet.

Vi säger godnatt till vår vän och går och lägger oss. Imorgon bitti väntar en buss som ska ta oss tillbaka till Bogota och någon dag senare är det dags att lämna Colombia och resa hem till Sverige.

Tidigt nästa morgon rullar vi ut våra resväskor från hotellet och ser att hunden ligger kvar på samma plats där vi lämnade honom. Han blir fullkomligt överlycklig när han ser oss och hoppar och skuttar och viftar ivrigt på svansen som igår kväll nästan var helt livlös. Även fast det är skönt att se honom glad hugger det till lite i hjärtat när vi måste lämna honom. Ett annat sällskap kommer gåendes i backen i riktning mot oss. Hunden lämnar oss utan att tveka och tar sikte mot det andra sällskapet. Robin och jag börjar gå med våra väskor i riktning mot bussen. Jag vänder mig om och tittar efter vår vän. Han tittar inte tillbaka. Jag ler och tänker att han har det bra och att där finns fler människor som kommer ge honom lika mycket omtanke som vi. Ibland är det skönt att inte vara oumbärlig i någons liv, tänker jag och kliver på bussen mot Bogotá. En sak är åtminstone säker, tänker jag sedan när jag blickar ut över det grönskande landskapet från fönsterrutan i bussen, hit vill jag åka igen.

Över stäpperna i Mongoliet

2010 reste jag och en av mina bästa vänner med Transsibiriska järnvägen. Mongoliet blev en av favoriterna!

Stäppen breder ut sig som en stenig ocean när vi skumpar fram över den karga mongoliska landsbygden. Sente, vår ännu ganska främmande kompanjon och guide, hummar med till ljudet av mongolisk strupsång från högtalaren bakom ratten. Jag ser på min vän Emma, som kisar mot solen, och anar något drömskt i hennes blick. Vi är på väg ut i vildmarken som kommer vara vårt hem de följande fyra dagarna. Vårt enda mål är för närvarande att leta rätt på en tältvänlig plats någonstans i det glesa månlandskapet, som trots sin futtiga växtlighet ändå får oss att tappa hakan av beundran.

Sente kan ingen engelska men vi lyckas på något vänster ändå kommunicera på fattig ryska, som han snappat upp under sina yngre skolår, och som jag har studerat under några år på gymnasiet och i Moskva. Han vet ingenting om grammatik eller tempusformer vilket stundtals resulterar i förvirrande språkförbistringar. När vi anländer till vårt mål för kvällen slår vi upp vårt militärgröna tvåmannatält och börjar bädda med luftmadrasser och sovsäckar.

– Ska du sova i bilen?, frågar jag och tittar på Sente. Han nickar ivrigt och svarar:

-Du ska sova i bilen.

En liten blyg invånare inne på ett café
Så kan man också göra när man tankar!
Frukost på mongoliskt vis

Sente förbereder gasolköket medan jag rotar fram två paket snabbnudlar ur ryggsäcken. Vi glufsar i oss nudlarna, som aldrig har smakat bättre, och snart tänds hela himlen upp av oändligt många stjärnor som kivas om utrymme. “Wow”, hör jag mig själv säga för att sedan lägga mig ner på rygg och beskåda den i särklass vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Den kyliga luften får oss att längta in till tältet och till våra varma sovsäckar. Det tar inte lång tid innan jag slumrar in i behaglig sömn, mjukt vaggandes av den totala tystnaden utanför.

Emma installerar sig i vårt tält

Plötsligt vaknar jag instinktivt till. Jag känner hur jag är på helspänn och hör hur något sakta stryker sig mot utsidan av tältet. Darrande väcker jag Emma som yrvaket undrar vad det är frågan om.

– Sschyysh!, viskar jag och pekar mot öppningen av tältet, där konturen av någonting stort syns mot tyget, någonting som skapar ett frasande ljud.

Vi kramar varandra hårt, och smått skräckslagna hoppas vi att natten snart ska vara över. Till slut segrar tröttheten över rädslan och vi faller åter in i djupsömn. I gryningen vaknar vi av att Sente, som redan är på fötter, grejar utanför tältet. Jag minns genast nattens händelse och berättar för honom vad vi upplevt. Sente ser en aning bekymrad ut men utstrålar fortfarande samma lugn som tidigare.

-Varg, mumlar han och fortsätter med att förbereda frukosten.

En annan guide berättar några dagar senare att vargarna som härjar i området oftast inte attackerar människor förutom de gånger det är brist på mat. Han berättar:

– För några år sedan hade vi den kallaste vintern på länge och temperaturen sjönk under 30 minusgrader. En skolklass som var ute och åkte gjorde ett stopp för toalettbesök. Två elever återfanns först efter mycket sökande halvt uppätna av vargar.

Ännu lyckligt ovetande om denna fasliga historia plockar vi ner tältet, som tack och lov är intakt trots nattens inkräktare, och sätter oss åter i bilen för att åka vidare mot dagens första aktivitet – hästridning. Sente har vid det här laget redan hunnit bli vår vän och vi skrattar och myser tillsammans när vi plöjer fram över de smala och grusiga vägarna i takt med den mongoliska musiken, som låter som en hord galopperande och frustande hästar genom stereon. Väl framme vid nästa anhalt står två sadlade hästar och väntar på oss tillsammans med en mongolisk stäppherre i traditionell klädsel – en lång marinblå rock med skärp i mitten. Jag, som är lite orolig över att lämna kvar alla våra värdesaker i bilen, försöker lätta upp stämningen och skojar på enkel engelska.

-We ride horse, you not take our money and go party in Ulan Bator, skämtar jag.

Både Sente och hästmannen brister ut i ett gott skratt och skämtar tillbaka.

– You horse. We car. You money go Ulan Bator. Bye Bye. Hahaha”, skrattar de så hysteriskt att tårarna börjar rinna. Skratten smittar av sig och snart viker sig också vi, kippandes efter andan.

När vi återhämtat oss från den intensiva och oväntade skrattattacken är vi redo att sitta upp och galoppera ut över de ändlösa slätterna. Vinden fladdrar i håret och rytmen från hästhovarna som stöter i marken får mig att känna mig friare än aldrig förr. Jag känner mig liksom oslagbar, ingenting känns i stundens glädjerus omöjligt eller ouppnåeligt. Efter en bra stunds galopperande måste jag dock sakta ner och låta hästen vila. Jag vill skrika ut lyckan och höra ekot från min egen röst, men låter bli.

När ridturen är över står Sente och stäppherren trogna vid bilen med alla våra värdesaker och välkomnar oss. Stäppherren försöker återuppliva skämtet om Ulan Bator en gång till men lyckas inte riktigt. Vi måste fortsätta till våra nästa aktiviteter och sitter snart åter i bilen. Vi besöker ett tempel, äter lunch hos en nomadfamilj och vandrar lite i några berg för att få en fin utsikt över dalarna. Sente fiskar upp en mongolisk enliters vodkaflaska med en etikett på Djingis Khan och häller upp varsin rejäl shot till oss och en lika stor till sig själv. Han sätter pekfingret mot munnen och säger på sin barnsliga och svårtydda ryska:

– Jag inte säger chef, ok?

– Okej, svarar vi och smuttar på vodkan.

Besök hos nomadfamilj

Sente, som har förstått att vi inte gärna i onödan omringar oss av en massa andra turister, nickar åt en folkmassa längre bort och visar diskret långfingret mot dem och säger:

– Turisti, pack you!

– Pack you, instämmer vi obekvämt, får ytterligare påfyllning och skålar fnittrande alla tre.

Bilen får vila till morgondagen och i stället promenerar vi bort till ett nomadtält – en jurta som ska bli vårt hem för natten. Det känns som rena rama lyxen att få sova i säng efter två nätter på luftmadrass. Vi installerar oss i jurtan och går sedan tillsammans med Sente bort till en mycket enkel restaurang några hundra meter därifrån och beställer in varsin öl och vad vi åtminstone tror är vitlöksbröd. Kyparen kommer snart ut med tre öl och några skivor vitt bröd utan pålägg med lite rå, gul lök bredvid.

– Bröd och vit lök, säger kyparen och pekar nöjt på fatet.

En traditionell ”ger” eller ”jurta” känns nästan som lyx efter några nätter i tält

Vi tackar artigt och tuggar i oss det hårdsmälta brödet och knaprar på den råa löken. Efter att vi har ätit färdigt går vi trötta hem mot de efterlängtade sängarna i jurtan, men stannar till en aning när vi åter blir varse den makalösa stjärnhimlen, som nu känns ännu närmare och som vilar likt ett enormt täcke över oss. Man förtrollas av den här himlen, och inför synen av den faller alla försök till storslagna beskrivningar platt till marken. När vi till slut når vårt hem för natten hinner vi knappt vila våra huvuden mot kuddarna innan vi än en gång faller djupt i sömn efter dagens alla intryck och aktiviteter.

Vi vaknar utvilade efter den välbehövliga sömnen och möts av en gassande orange sol som står högt utanför jurtan. Vi ska åka vidare till en plats några timmar härifrån med förhoppningen om att få skymta vildhästar. Vår favoritsysselsättning är numera att sitta intill Sente i bilen och susa fram över landsvägarna med den galopperande och rytmiska hästsången på ständig repeat. Sente trummar på ratten och Emma och jag utropar några glädjetjut då och då som ekar ut över stäpperna och tillbaka. När vi når vår destination står en ung kvinna och väntar på oss, utrustad med kikare för att lättare få en glimt av hästarna som ofta är för skygga för att röra sig alltför nära människorna. Medan vi väntar står vi och småpratar med kvinnan, som också visar sig vara sångerska. Hon brister ut i en smått magisk skönsång, en sång som kan liknas lite vid joddling fast som vi upplever vara ännu vackrare. Som om den vackra sången vore ett sätt att locka till sig vildhästarna hör vi plötsligt ett kluckande ljud från kraftiga hovar som intensifieras undan för undan och snart ser vi på avstånd hur en hel flock galopperar graciöst och självsäkert rakt emot oss. Kvinnan sluter ögonen och sjunger ännu högre tills hennes sång fyller hela den enorma stäppen medan hästarna majestätiskt galopperar i takt. Gåshud sprider sig längs hela ryggraden och scenariot som utspelas framför mig känns nästan overkligt

Kvinnan tystnar till slut och hästarna försvinner bort mot horisonten. Vi visslar och applåderar åt framträdandet. Kvinnan bockar och bugar och gömmer ansiktet bakom den tunna ljusröda sjalen som vinden leker med. Sedan åker gitarren ”Mr Max” fram, som vi köpte i Sibirien. Jag börjar spela och vi sjunger tillsammans i stämmor samtidigt som vi njuter av värmen från solen, som nu har gjort sig fri från alla moln.

– Det här är den bästa dagen i mitt liv, utbrister kvinnan och tackar oss för stunden som vi just delat.

Sente syns först inte till, men snart ser vi hans lilla figur några meter bort. Han har lyckats kliva upp på biltaket och pratar med någon i telefon. Mottagningen, som inte funkar så bra här ute i vildmarken, är visst bättre där uppe på biltaket. Emma och jag fnissar åt honom men tystnar snart när han kommer med tråkiga nyheter. Det var hans chef som ringde för att berätta att Sente måste komma tillbaka till Ulan Bator för ett annat jobb. I hans ställe ska chefen komma och tillbringa den sista natten med oss. Sente, som blivit en kär vän under våra dagar tillsammans och som tack vare sin älskvärda personlighet satt guldkant på resan, skulle nu plötsligt lämna oss.

– Vi vill inte att du ska åka, förstår du?, säger jag besviket.

– Förstår du?, svarar Sente med nedböjt huvud.

I skymningen ser vi på håll hur en bil kommer emot oss. Det är Sentes chef som kommer för att ta Sentes plats. Han verkar förvisso trevlig och talar utmärkt ryska, men saknaden efter Sente är redan så stor att den för stunden känns omöjlig att ersätta. Jag och Emma går och lägger oss tidigare än vanligt på kvällen, något nedstämda men ändå upprymda av de fantastiska dagar vi haft ute i Mongoliets vildmark tillsammans med Sente. Tacksamma för alla upplevelser, skrattattacker och möten med intressanta människor åker vi nästa dag tillbaka till Ulan Bator. Vi avslutar vistelsen i vårt nya favoritland med en mongolisk barbeque-buffé och pratar redan drömskt om dagarna med Sente. Vi skålar för vår fantastiska resa och börjar sakteligen förbereda oss för nästa anhalt – Beijing!

Mayaindianernas by i Guatemala

Vårterminen 2014 bodde och studerade jag i Mexiko City. Vid samma tidpunkt gör min pojkvän fältarbete i en by i Guatemala. Innan vi tillsammans reser tillbaka till Sverige spenderar vi några dagar i Guatemala och i Yalambojoch som byn heter.

-Snart tar vägen slut, så håll i dig ordentligt!

Det är min pojkvän Robins ord som ekar i bakgrunden i takt med att vi närmar oss den lilla byn Yalambojoch i nordvästra Guatemala. Mycket riktigt tar den asfalterade vägen hastigt slut och övergår abrupt till en lerig grusväg i väldigt skört skick. Luften är kylig där vi sitter bak på flaket av vår skjuts och kämpar med balansen. Chauffören kör av misstag över en orm och åker fram och tillbaka några vändor för att försäkra sig om att den verkligen är död och slipper våndas genom sina sista timmar. Landskapet är kuperat och jättegrönt. En tät dimma vilar över trädtopparna, som förskönar omgivningen och framkallar den mystik, som min pojkvän Robin har vittnat om. Ljudet av skällande hundar stegras, ju närmare vi kommer den lilla byn och rätt som det är skymtar vi de första nyfikna invånarna i detta mayaindianernas rike.

I Yalambojoch bor omkring 1200 personer. De flesta förstår spanska, men deras modersmål heter chuj och är ett språk som talas av cirka 40 000 mayaindianer i Guatemala. Engelskan kommer man tyvärr inte så långt med här, även om det finns några invånare, som har tillbringat långa perioder i USA för att på så sätt kunna försörja sina familjer hemmavid de år då skörden varit gles. De flesta i byn är nämligen självförsörjande och ägnar dagarna åt jordbruk. Framför allt odlar man majs och bönor, som är basfödan för invånarna i byn.

En av dem som varit några vändor i USA heter José. Han hjälpte Robin att tolka ibland när han intervjuade byborna, och även fast hans engelska stundtals är nästintill obefintlig förbättras den avsevärt, efter det att han fått i sig en Monster energidryck, allra helst den gröna sorten. Vi tillbringar några förmiddagar hemma hos José och hans familj över lite blaskigt kaffe. Det händer inte så mycket där vi sitter, ingen tv eller andra elektroniska apparater finns att tillgå i hushållet. Så länge de basala behoven tillgodoses får man vara glad, och söker man stimulans i form av underhållning får man stå för den själv. Lite action blir det dock när vi rätt som det är får besök av en hel kycklingfamilj, som springer in och ut ur huset, en företeelse som bevisligen verkar vara vardagsmat här eftersom ingen annan än jag och Robin tycks reagera nämnvärt på den plötsliga fågelvisiten.

Mörkret kom som en ångvält om kvällarna och där fanns inga gatlyktor som dämpade det. Därför såg vi alltid till att hinna hem till vår enkla boning, innan det började skymma. Jag hittade en bok av Paulo Coelho på biblioteket i byn, som jag roade mig med om kvällarna, när vi inte tittade på något gammalt Seinfeld-avsnitt på Robins dator – de kvällar då elektriciteten inte var ur slag.

José extraknäcker också som vår guide under vår vistelse i Yalambojoch, och han tar med oss på utflykter runt om i omgivningarna. En tidig morgon får vi varsin sadlad häst, som ska ta oss till Laguna Brava – en drömlik turkos lagun som ligger en bra bit bort och där många av byns invånare har egen mark som lämpar sig bättre för odling, eftersom klimatet där är varmare. De flesta tar sig emellertid hit till fots, vilket torde vara en promenad på omkring tre timmar enkel väg. Naturscenerna runt Laguna Brava är ännu mer bildsköna än dem runt byn och hade förmodligen kvalificerat in på mångas bucketlist om fler kände till att platsen existerade.

Tillsammans med José rodde vi ut på det overkligt turkosa vattnet, och från den enkla flotten dök vi i och svalkade oss i den skimrande lagunen efter den svettiga ridturen genom de djupa dalarna. Över öppen eld grillade vi sedan saftiga majskolvar i både blåa och röda nyanser, innan det åter var dags att sätta sig i sadeln och rida hemåt.

En annan morgon vandrar vi tillsammans med José till den i dag folktomma byn San Francisco, som ligger en halvtimme till fots från Yalambojoch och som en gång var hem för omkring 600 mayaindianer. Historien är inte vacker, eftersom dessa människor avrättades av militärjuntan under en och samma eftermiddag 22 juli 1982. Hus brändes ner och människor slaktades på de mest omänskliga sätt man knappt orkar föreställa sig. Skälet till massakern var att militären misstänkte, att det fanns en eller två män i byn som tillhörde gerillan, det vill säga militärens motståndare. För att försäkra sig om att dessa män skulle försvinna lät man utplåna hela byn och däribland en hel drös med oskyldiga barn. Människorna i Yalambojoch fick på något vis nys om vad som inträffat i San Francisco, varpå nästan alla flydde byn samma dygn med sikte på Chiapas i södra Mexiko. Man återvände först 14 år senare, när freden för första gången sedan 1960 var tillbaka i Guatemala. Under tiden i exil fick majoriteten av flyktingarna hjälp av två svenska biståndssjälar, som redan i början av 1980-talet sagt upp sina jobb i Sverige för att hjälpa guatemalanska krigsflyktingar på plats i södra Mexiko. Dessa eldsjälar flyttade sedan med återvändarna till Yalambojoch efter freden 1996.

Det var en besynnerlig känsla att stå uppe på ett i dag av tjock mossa övervuxet tempel, där några av San Franciscos invånare försökte gömma sig för att slippa gå det fruktansvärda ödet till mötes 1982.

Det syns inte till en enda människa där vi står och blickar ut över den ödelagda byn. Känslor av olust och obehag skär genom tystnaden som lagt sig som ett tungt moln över oss alla tre, och det råder en tyst överenskommelse om att försöka hedra de avlidna. Djupt försjunkna i våra tankar, och med ett ilande vemod i bröstet kommer vi dock ofrånkomligt på andra tankar. För plötsligt inser vi att det gått förbi oss att vi blivit omringade av ett femtiotal nyfikna och ilskna kor och tjurar som väntar på oss nedanför templet. José, som befarar att jag lockat dit dem genom att bära röda kläder tycker jag gör bäst i att vända jackan ut och in.

-We have a problem, utbrister jag stressat.

I tron om att jag just uttalat orden ”I have 100 problems”, brister José ut i ett rejält garv och ber mig redogöra för några av mina 100 problem, antagligen road över att jag angivit en så hög och exakt siffra.

-You make me laugh, you are funny, utbrister han med sitt stora leende.

För att inte kullkasta Josés munterhet, låter jag honom tro att jag sagt det han hörde och radar upp några av mina hundra påhittade problem, som utlovat. Lite uppmuntran som skänker ett tröstande skratt är kanske precis vad vi behöver för att processa det historiska vingslag vi just upplevt, ett vingslag som snarare känns som en rejäl smocka.

När kossorna till slut tröttnar och lämnar oss ifred, promenerar vi tillbaka mot Yalambojoch – något groggiga av besöket i San Francisco – och anar att någonting i oss har förändrats. Vi lämnar Yalambojoch någon dag senare, lite omskakade och tacksamma för alla fantastiska upplevelser men också för att få komma tillbaka till en civilisation vi är lite mer vana vid, som innefattar elektricitet, varmvatten och något annat än bönor och majs på menyn.

Weekend i Sarajevo

I april för tre år sen åkte jag och ett gäng till Sarajevo. Det visade det sig vara en fullträff!

Planet rullar in på landningsbanan runt midnatt. En taxichaufför som Mirza, en i sällskapet som själv är halvbosnier, känner flyktigt väntar redan på oss. Han ska ta oss till vårt hotell i Gamla stan i Sarajevo, men det är en lång resa, närmare två timmar, så det finns gott om tid för kontemplation och samtal. Chauffören ser föga road ut och ger ingen vidare respons när Mirza försöker starta en konversation. Jag slumrar till och vaknar om vartannat och ler sömndrucket åt tanken att vi är på utländsk mark. Jag kollar ut genom bilrutan, men det är för mörkt för att se någonting. Istället börjar jag fantisera om vilda djur som kanske lurar i skogarna intill och blir plötsligt exalterad. Jag lutar mig fram mot Mirza och säger:

– Mirza kan du fråga honom (och pekar på chauffören), om han har sett en björn någon gång?

Mirza skruvar på sig, lite bekymrad över min fråga och svarar:

– Varför vill du veta det eller?

– Fråga bara, svarar jag trött.

Mirza vidarebefordrar lite motvilligt min fråga. Chauffören möter min nyfikna blick i backspegeln och ser lite förvånad ut. Han mumlar något till svar om att han inte sett någon men att de finns. Sedan fäster han åter blicken på vägen och kör vidare. Konversationen dör ut lika fort som den börjat. Älg, en annan i sällskapet (ja, han kallas så oförklarligt, på tal om vilda djur) vaknar till och ger mig sin vanliga ”är du dum i huvudet”- blick.

– För i helvete Ellinor, grymtar han, vad är det där för jävla fråga?

Jag rycker på axlarna och försöker spela oberörd men inser snart att hela bilen vaknat till liv och alla stämmer in i ett högt garv och skakar på huvudena åt min fråga.

Sarajevo var en överraskning. En sockersöt stad som liknas mer vid en ögonskön alpby än en huvudstad. Gamla stadsdelen, som är den mysigaste och mest turistiga myllrar av trånga gränder och kullerstensgator. Orientaliska färgkombinationer och mönster dominerar inredningen inne på de otaliga caféerna och restaurangerna. Folk sitter med en kopp bosniskt kaffe och kedjeröker på fransiga kuddar längs med uteserveringarna. Vattenpipor bolmar och doften av turkiskt te hänger i luften. Kyrkor, synagogor och moskéer står sida vid sida i en konstellation som känns helt naturlig. Och vart man än vänder sig omringas man av kullar och berg. Tar man sig ett litet strög till den nyare delen av stan blir kontrasterna däremot genast påtagliga. Här gör sig kommunisttiden och kriget sig påminda. Skotthål anas på husfasader och grå betongkomplex uppenbarar sig bara några meter ifrån ett toppmodernt och lyxigt köpcenter. Man längtar lätt tillbaka till det gulliga och mer småskaliga gamla stan.

Gatuhundarna är kartläsare på elitnivå och kan sin stad bättre än invånarna. De vaktar slugt sina områden och vet alltid ett sätt att hitta mat. Ganska nyligen lät man samla in alla hemlösa hundar för att vaccinera dem och öronmärka dem som ett bevis på detta. Den coolaste av dem alla var han som vilade uppe i den branta backen utanför vårt hotell. Vi kallade honom för Franz efter Franz Ferdinand, och varje gång vi skulle ut på byn letade han upp oss för att se till att vi inte irrade bort oss. Vi blev goda vänner med Franz och jag vill tro att vi tillhörde hans favoritmänniskor.

Franz, min bosniska bästis

För den som undrar hur maten är i Bosnien har jag goda nyheter. Förutom att den är billig är den också väldigt god. Bland favoriterna hittas kryddig Cevapcici med bosniskt pitabröd, och burek, som är filodeg fylld med godsaker. Husmanskosten går inte heller av för hackor, och består inte sällan av mustiga grytor och fyllda grönsaker. Vill man kombinera middag med en schyst utsikt ska man ge sig upp i bergen i Sarajevo där några kamouflerade tavernor väntar lockande. Här kan man kan skåda Sarajevo från höjden som ser ut som en enda stor stjärnhimmel när mörkret har lagt sig.

Maten är en anledning god nog för att pricka av Sarajevo från kartan, men kanske är bosnierna själva den främsta behållningen. Man får en känsla av det är en härdat folk. Splittrade sen kriget som även fast det känns långt borta, bara för två decennier sedan skördade många liv och efterlämnade överlevande med trasiga själar. De upplevs som genuina, stolta och hårdhudade, och ger inte mycket för amerikanskt ”smile and be happy” –trams. Allt är vad det är och det finns ingen anledning att bete sig som om det vore på något annat vis. En kväll på en avslagen bar i gamla stan beger sig Mirza till herrarnas rum för att slå en sjua. Han hamnar bredvid en av bartendrarna och ger sig på lite svenskt kallprat.

– Hur är läget, frågar Mirza med ett brett leende.

Bartendern svarar lugnt:

– Tjaa, det är meningslöst.

Inga konstigheter. Rakt på sak, precis som det var, utan filter. Just denna mentalitet hittar man ofta i öststaterna. Efter att ha rest mycket i Ryssland och i Ukraina har jag lärt mig att uppskatta inställningen till livet där. Enkelheten. Att man inte behöver ge sken av att allt är toppen om så inte är fallet. Man förknippar lätt vid första anblick deras förhållningssätt till livet som deppigt, och över hela Östeuropa vilar en hinna av grått som man måste tränga sig igenom för att förstå att där finns mycket värme och livsglädje.

Reser man till exempelvis Mexiko där varenda en tycks utstråla lycka och värme, får i alla fall jag ont i magen när jag smärtsamt inser att denna lycka är skenbar. Man vill ju så gärna tro att människor alltid är så där glada ändå in i märgen och ut i fingertopparna. I öst är allt omvänt. Ofta möts man av surmulna människor som verkar tycka att livet självt är ett nödvändigt ont. Men när man märker att där finns en komiker och en ”full i fan” attityd i varje liten rysk tant kittlar det i magen. Man blir överraskad och pustar ut. Det är som att ta en smärtstillande. Magonten försvinner och man får hopp om liv igen.

Samma kväll, den kvällen på den avdankade baren, bestämmer Robin och jag mig för att kasta in handduken vid tretiden och gå hem till hotellet. Vi kommer inte särskilt långt eftersom vi går rakt in i Sarajevos högersexa i handboll. Han är pratsjuk, lite för full och skiner upp när han hör att vi pratar svenska. Det visar sig att han har levt och spelat i Oslo i många år och kan därför flytande norska. Trots en bitande trötthet bestämmer vi oss för att följa med mannen som heter Eldin till ett café för lite nattmat. Med för lite sömn i kroppen kan vi omöjligt möta honom på hans energinivå, men gör så gott vi kan. Han entusiasm gör oss tröttare och vår dåsighet gör honom besviken. Efter att ha ansträngt oss en bra stund att vara sociala blir Eldin led på att bara snacka om handboll. Han spänner blicken i oss och säger med hög stämma:

– Kan dere för i helvete spöre meg om nåe annat?

Jag och Robin tittar trött på varandra. Jag är för tom för att komma på en vettig fråga som skulle kunna tillfredsställa den eldiga, passivt ilskna och storvuxna mannen framför oss. Jag anar ett svagt men lurigt leende på Robins läppar och undrar vad han har i görningen när han oförutsett tar till orda och ställer sin fråga.

– Okej, säger Robin, har du sett en björn någon gång?

Eldin stirrar stumt tillbaka på Robin och får först inte fram ett ljud. Sen ryter han tillbaka:

-Vorför i helvete spörer du meg vist jeg har sett en björn?

Stämningen blir tryckt och Eldin är uppenbarligen inte nöjd med frågan. Han är pigg och vill fortsätta aftonen på en jazzklubb och har svårt att acceptera att Robin och jag inte vill haka på. Klockan har redan passerat fem. Han får oss istället att lova att dyka upp på hans handbollsträning följande dag vid lunchtid. Vi dyker aldrig upp, och ärligt talat tror jag inte att Eldin gjorde det heller.

Mötena med det bosniska folket är hjärtliga och stundtals omtumlande. Dagarna flyter förbi lite för snabbt och snart är det dags att åka hem med samma chaufför som skjutsade oss till hotellet. I dagsljus denna gång. Bilrutan förvandlas till tv-skärm, med en blandning av action och komedi på tablån. Favoritscenen består av en äldre man som kommer gåendes på en enslig landsväg med en rejäl yxa över axeln. Alldeles intill står ett flertal polisbilar parkerade för en rökpaus. Konstaplarna hejar glatt på mannen som lunkar förbi med yxan och försvinner bort i fjärran. Naturen är vacker och aprilträden redan utblommade. Men någon björn ser vi inte.

För mer läsning om Sarajevo och Bosnien, kolla in Jennifer Sandströms matnyttiga och inspirerande blogginlägg om Bosniska pärlor.

Drömresor just nu

Resor är som nikotin, det vill säga gräsligt beroendeframkallande och orsakar våldsamma kickar och rus. De förvandlar och har en besynnerlig förmåga att få en att känna som om ”man hittar sig själv”, gång på gång. Vad nu än det betyder. Få vet. Vem är ”sig”, och vem är ”själv”? Jag lär aldrig hitta svaret, men anar att buddhisterna knäckt koden.

Varje dag drömmer jag om nya äventyr. Helst med tåg, och bil, och båt. Nedan följer ett utdrag av resor jag drömmer om just nu.

Vandra i vildaste Sverige – Sarek

I mitt senaste blogginlägg får man följa min halvt miserabla vandringsresa mellan Abisko och Nikkaluokta. Tid för revansch. Jag drömmer om att möta Sarek i juni, när midnattssolen lyser bort allt det kämpiga. Det är här jag upptäcker min inre vandringskrigare och plötsligt börjar älska att tälta. Med naturen som musik och ibland Into the Wild-soundtracket med Eddie Vedder som guide. I samernas gåtfulla land lär jag mig hur man navigerar med kompass, och håller spänt utkik efter fjällrävar och lodjur. Sverige är vackert, nedan två favoriter.

Sjön ligger stilla i Jokkmokk
Höga kustens trollbindande landskap

För mer vandringsinspiration, kolla in vandringsbloggen. En av mina absoluta favoritbloggar, som dessutom drivs av en skribent som förstår det där med skrivkonst på allvar.

Sagostund i mytomspunna Finland

Jag vill packa med familjen och hälsa på den introverta grannen, som lär bära på en och annan hemlig skatt. På Silja Line lär vi oss nya saker om varandra och tar ikapp förlorat umgänge. När färjan lägger till i Helsingfors köper vi takeaway-frukost och sätter oss på en buss mot Borgå. I Pellinge väntar sagoäventyr till skogs med Tove Jansson som ledsagare, och om kvällen njuter vi av gemenskap och bastubad vid ån. Nästa dag återvänder vi till huvudstaden, picknickar på väl utvalda klippor och flanerar längs stans coola designkvarter. Efter två nätter i Finland väntar ytterligare en natt på färjan hem till Sverige.

Inspirationen kommer från bloggarna: Jennifer Sandström och Malin Lundsten, som tillsammans gör den fantastiska podden Faraway Finland.

Turisternas Helsingfors. Jag vill upptäcka lokalbefolkningens favoriter!

Drömmen om Provence och det franska livet

Om jag inte redan är det, så är jag åtminstone på god väg att bli frankofil. Matkulturen, vinet, den innovativa filmkonsten är några av de bidragande orsakerna. Men kanske framför allt Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre, som är så fenomenalt spektakulärt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Albumet rymmer hela mitt känslospektra och jag får bara inte nog. Jag vill hyra ett charmigt stenhus på den franska landsbygden i Provence. Sällskapet är stort och i närheten lockar familjeägda vingårdar och extraordinär arkitektur. Små trolska byar med bagerier fyllda av nybakat bröd och krispiga croissanter, för långa frukostar. Marknader med lokala råvaror att inhandla till kvällens matlagning i huset. Lavendelfält som ger färgen lila en helt ny innebörd, som skänker lila en doft. Ett svalkande hav några mil bort och vilda forsar som bjuder på äventyr. Kan man önska något mer?

Paris, Paris, lavendelfabrik? Ta mig till fälten och gör mig till frankofil

Blekinge – Litauen – Vitryssland, tur och retur

Trots att jag härstammar från Småland är Blekinge ett relativt obesökt landskap för min del. Jag drömmer om att resa runt i skärgården för att finna min favoritö. Och till middag äter jag sjömansbiff (som sägs vara Blekinges landskapsrätt) i en miljö som känns så där förföriskt marin. I Karlshamn stiger jag sen ombord färjan som tar mig till Litauens Riviera, Klaipeda. Här spenderar jag dagarna med salta dopp och utforskar det kulinariska livet. När jag fått nog av D-vitamin hoppar jag på ett tåg mot huvudstaden Vilnius och går vilse i en stad jag knappt vet någonting om. Desto roligare när vilka överraskningar som helst kan poppa upp runt knuten. Tågfärden fortsätter någon dag senare mot Vitryssland och Minsk. Där tränar jag min ringrostiga ryska, besöker ortodoxa kyrkor och … vem vet? Känns spontant som att vad som helst kan inträffa i vad som ibland omnämns som ”Europas sista diktatur”. Troligen är jag konstant lite spänd på att befinna mig i en del av Europa som de flesta vet väldigt lite om.

Inspirationen till Blekinge kommer från bloggen Resfredag, en bloggerska och utomordentligt skicklig skribent med rötter i Karlskrona.

Kanske hittar jag en sån här liten gullig kyrka i Minsk? (bild från ön Olkhon i Sibirien)

Drömmen om Kaukasus

Knäsvag är ordet. Jag är brutalt knäsvag för forna Sovjetrepubliker. En kärlek som slagit rot tack vare många månaders spenderad tid i Ukraina och Ryssland. Gästfriheten, makalösa karaktärer, knasighet som saknar motstycke, och vidunderliga landskap. Så efter att ha suttit bänkad framför serien Tills fots över Kaukasus UR play i två dagar kliar det i alla fingrar och tår. Jag bara MÅSTE åka till Kaukasus. Framför allt har jag nördat ner mig i Georgien. Ett land med böljande gröna kullar, otrolig kokkonst och exotiska viner. Jag drömmer om att bli bästis med lokalbefolkningen, fåraherdar såväl som vinodlare. Upptäcka hemliga grottor och utsiktsplatser. Galoppera mig euforisk över böljande stäpper och slå följe med nyfikna hundar. Kyla ner mig i Svarta havet och äta mig proppmätt på nygräddade piroger.

För mer inspirationen från Kaukasus, kolla in bloggen Johnnybajdzjan, som drivs av en störtcool snubbe som förmodligen vet mer om den här anonyma delen av världen än de allra flesta.

Jag inbillar mig att det ser ut lite så här i Georgien. (Bild tagen i Mongoliet)
Såna här makalösa platser finns att hitta i Sibirien. Undrar vad Kaukasus har att bjuda på!
Och kanske stöter man på några såna här sköningar? (tagen i Sibirien)

Det här var alltså några av resorna jag drömmer om just nu, men ärligt talat hade listan kunnat göras hur lång som helst!

Abisko-Nikkaluokta – en vandring genom misär och tacksamhet

Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits, så glöm det! Passa på och njut istället så kan ni komma åter”.

Kloka och tröstande ord från en av stugvärdarna under min och min pojkväns första vandringsresa i fjällen. Att vandra i fjällen kan förutom storslagna berg och ett dramatiskt landskap även innebära mentala dippar, sårade fötter och intensiva känslosvall.

— Ska vi bestiga det där jävla berget? Ska vi gå upp för Kebnekaise? Vore inte det coolt?

Jag hade tänkt tanken som legat och molat i närmare ett år när jag tog mig mod och frihet att ställa min pojkvän frågan. Saken var avgjord, en månad senare hade vi fixat en större bil, ett gasolkök, ett tält och varsitt par sprillans nya vandringskängor från Naturkompaniet. Att vi faktiskt självmant några veckor senare skulle strunta i berget och istället ta en helikopter tillbaka till civilisationen visste vi ju inte då och det fanns verkligen inte på kartan.

Det vanligaste alternativet när man vill bestiga Kebnekaise är att man tar sig till samhället Nikkaluokta för att sedan vandra de två resterande milen till Kebnekaise fjällstation. Där får man räkna med att ta en natt för att sedan morgonen därpå påbörja bestigningen av toppen om vädret tillåter. Vi hade dock en annan vandringsrutt i sikte. Varför inte ”passa på” att vandra hela vägen från Abisko till Nikkaluokta i samband med Kebnekaise? En sträcka på ca 10,8 mil bortsett från de tunga kilometerna upp och ner från toppen.  Det är väl inget? Vi är noviser av rang ska sägas. Jag har aldrig stått i ett par vandringskängor eller burit en tung ryggsäck. Inte min pojkvän heller, förutom den där idiotiska gången när han och hans excentriska vän bestämde sig för att gå nio mil i sträck utan vila. En promenad som tog ett och ett halvt dygn – i slitna skor. Det var de referensramar vi hade, och inte lyssnade vi på allas råd om att verkligen ”gå in” de där nedrans kängorna. Vi hade ju inte tid.

Hur blev det då?

Vi anlände till Abisko fjällstation en tisdagseftermiddag när moln täckte himlen och regnet lurade i luften. Vi möttes av diverse vandringsmänniskor. Skolklasser, backpackers, äventyrare, äldre par och en och annan japan som hoppades på norrsken – och vackra norrskensbarn. Överallt kunde man lyssna till ivriga samtal om vandringsupplevelser och om den storslagna naturen man omgivits av. Ingenstans talades det om mindre positiva upplevelser, så som skavsår, utmattning och en barnslig längtan efter en karamellkungenpåse, två liter Pepsi Max, och filmmarathon. Sånt som jag skulle tråna efter tusenfalt under den kommande veckan.

Vår egen vandring påbörjades någon dag senare, lite för sent på dagen. Med blå himmel, behaglig temperatur och ganska pigga ben. Ryggsäckarna kändes otympliga, och de dubbla strumporna trängdes i de nya skorna. Men det kändes härligt att vara på väg, slippa vara anträffbar. De första timmarna var ljuvliga och ölkorven smakade prima. Naturen visade sig dessutom från sin bästa sida ju längre vi kom och desto närmare bergen som skymtade likt ett vykort i bakgrunden. Och alla dessa björkar som bara stod där och rodnade i alla tänkbara nyanser av rött.

Men det var faktiskt långt ifrån alla stunder som skulle komma att kännas så här härliga under vandringens gång. Några stora vattenblåsor, ömma ryggar och axlar, regnskurar och mentala dippar senare, var det ibland faktiskt på riktigt bara en fråga om att ta sig genom skiten. Inte ge upp och hosta fram sina sista sparpengar på en snordyr helikopter. Bevisa för sig själv att man klarade det.

När varje steg känns som ett knivhugg, när vädret slår om och naturen plötsligt framstår som den ondaste av fiender, när man är så slut och mörkret smyger sig på och det är milakliv fram till nästa stuga eller tältvänlig plats. När förbipasserande räknar fel på avstånd och timmar till nästa ställe att slå läger. När regnet börjar ösa ner och man tvingas fort som få slå upp ett tält på sunkig mark. När utmattningen och oviljan tar över och tårarna börjar spruta likt ett barn som skrapat upp sina knän och man vet att man trots det måste fortsätta. När alla andra tycks vara så bekymmerslösa och tycka vandringen är ”piece of cake” och man känner sig mer ensam, utelämnad och misslyckad än någonsin. Då är det inte kul. Inte det minsta.

Vad får det då att vara mödan värt? När känns det bra? En vanlig lördagskväll i soffan ångrar man kanske val av chipssort, trots att man har tre påsar framför sig. Blir sugen på cola istället för Fanta. Där valmöjligheterna finns uppstår lätt ett vakuum som fylls till bredden med meningslös besvikelse eller velighet. Sådana bekymmer förekommer sällan under en lång dags vandring. Belöningen ligger närmare nuet. En sol som tittar fram bakom tunga moln, en renflock som uppenbarar sig. En enorm tacksamhetskänsla som infinner sig när kroppen hänger med och vill. Att få komma fram till en stuga och mötas av några vänliga stugvärdar som bjuder in en att sätta sig framför en brasa och serverar dig en mugg varm jordgubbssaft så du nästan blir gråtmild av tacksamhet. Ödmjukhet och uppmuntran. Ett paket budgetnudlar för 3:90 från Ica som smakar gourmet. Saker man knappt skulle notera i vardagen möter en med oväntad magi. De stunder man fattar att man befinner sig mitt i ett Sagan om ringen-landskap och drabbas av en mäktig känsla. När man drar jämt med naturen.

Vi båda var löjligt stolta över vår prestation när vi hade tagit oss igenom de nästan nio långa milen till Kebnekaise fjällstation. Speciellt med tanke på att vi var redo att ge upp efter knappt den första. Med mörbultade kroppar och ett sargat psyke kändes det som ett fantastiskt beslut att låta toppen vänta till en annan gång. ”Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits så glöm det. Passa på och njut istället så kan ni komma åter”. Kloka ord från en av stugvärdarna i Abiskojaure. De orden tar jag med mig och ser fram emot att bekanta mig med hederliga gamle Kebnekaise en annan dag. Utan vattenblåsor. Höstfärgerna och det vilda Sverige har lagrats på min näthinna.  Och förhoppningsvis stannar tacksamheten vid min sida. Om så bara för en stund. Fast det vet man ju aldrig. Vi är barn av förgängligheten, men minnena finns med oss och blir som oftast bara vackrare.

Ps. Helikopterturen från Kebnekaise till Nikkaluokta var inte så dum från sätena intill piloten denna molnfria dag när september höll på att vända blad för att ge plats åt oktober.

För mer läsning om vandring mellan Abisko – Nikkaluokta, besök Fantasiresor, en blogg som drivs av en sann författare och poet, som liksom har en förmåga att trolla med orden på ett smått otroligt vis.

Weekend i Wroclaw och födelsedagskalas

”Plastsvärfar” fyller 60 och firandet ska som sig bör äga rum på någon festlig plats. Ingen sandstrand denna gång, långt bort från paraplydrinkar och all inclusive-buffé. Destinationen stavas Polen och mer specifikt hennes fjärde största, Wroclaw. En lillasyster som bland annat kan skryta med att ha blivit utsedd till Europas kulturhuvudstad 2016. Utöver denna utmärkelse bjuder denna primadonna och färgklick till stad på i princip allt en kalastörstande skara kan tänkas önska. Det vill säga mat och dryck som smakar svindyrt, men som kostar en spottstyver.

Efter en flygtur på knappa två timmar och en taxiresa på drygt en kvart stormar vi in, ett gäng på totalt 14 personer, på hotell Mercure. Klockan är läggdags, men det kan inte hjälpas när magar vrålar. Då är det behändigt att bo granne med Max, en snubbe som sällan sviker. Den ljumma aprilkvällsluften och exotismen över att vara på utländsk mark förvandlar den annars medelmåttiga cheeseburgaren till den godaste jag ätit. Kvällen avslutas i den påtagligt hippa hotellbaren med en öl, som tjänar lika mycket välkomstdrink som sängfösare.

Det är något visst med att inleda en semester med en öl i baren. Nästan så att företeelsen kvalificerar in på min top-10-lista av favoritsaker att göra. Känslan av att äntligen vara framme kombinerat med att fortfarande ha hela resan framför sig är svårslagen.

Wroclaw är inte bara hem för sina nästan 650 000 invånare. Här bor också omkring 300 ”dvärgar”. Dessa små stenvarelser finns utplacerade runtom i hela staden, vissa bättre kamouflerade än andra. 2001 flyttade den första in, och sen dess har de fortsatt invadera staden och kan påträffas där man minst anar dem, den ena tokigare än den andra. Förutom att de tillhör turisters favoritfotoobjekt, bär de även på en lite brokigare historia. De är nämligen ett minne från tiden då Polen styrdes under kommunismregi. Kreativa och kavata konstnärssjälar från oppositionen fyllde väggar och murar med porträtt av små dvärgar. Dvärgarna blev sedermera en symbol för oppositionen.

Det är emellertid inte bara dvärgarna i stan som erbjuder historielektion i polskt kommunistvälde. Som ofta när det gäller Polen finns det få gränser när det kommer till att kombinera olika nöjen. Så nästa gång du får en lite halvkoko idé, i stil med ”tänk va coolt om det fanns så här en bar där man typ kunde hugga ved, lyssna på Disneymusik och äta pannkakor samtidigt” – testa Polen, inte omöjligt att du hittar vad du söker. Kommunistisk kuriosa och ljuvlig husmanskost blev en slående duo för vårt gäng inne på restaurangen Konspira.

Kyparen ledsagar oss genom restaurangens valv och rum med
tegelprydda väggar, stannar till framför en garderobsdörr, öppnar tyst och välkomnar oss in. Och vips befinner vi oss i något slags märkligt vardagsrum med ett uppdukat långbord för 14 personer. Väggarna är täckta av sovjetiska dagstidningar från 80-talet, och skröpliga gamla skrivmaskiner och tv-apparater utgör bland annat rekvisitan. Menyn presenteras i tidningsform, och består lika mycket av historisk kuriosa, som av maträtter.

Konspira levererar grandiosa och omsorgsfullt tillagade portioner för en struntsumma. Vodkaflaskan kostar mindre än en femkrona per person och smakar godare än alla svenska sorter jag testat. Tillsammans med stämningen, interiören och en laid back, mysig personal känns upplevelsen nästan lite overklig, för bra för att vara sann. Faktiskt smått otrolig när jag tänker efter.

Helgen i Wroclaw blir sammantaget en riktig hit. Solen är på långbesök och bränner förhoppningsvis inte ut sig till sommaren. Torget kryllar av vacker arkitektur, det ena huset färggrannare än det andra. Maten gör ingen besviken och hotellet är riktigt bra. De i gänget som reste hit som Polenskeptiker lämnar samma land som Polenfantaster. Kul med kalas i Wroclaw!

För mer Poleninspiration (där kryllar av polska guldkorn som väntar på att upptäckas), läs Jennifer Sandströms guide till Krakow, och Fantasiresors inlägg om Warszawa.

Med farsan i Sofia

Han skämtar med vakterna i säkerhetskontrollen, som verkar aningen stressade. Jag och min pojkvän Robin tittar på klockan och tänker att gaten snart stänger. Pappa ser desto mer avslappnad ut. Hans väska åker iväg på rullbandet, bandet stannar och det börjar pipa. Pappa uppfattar inte det. ”Mister”, säger en av kontrollanterna och vinkar dit honom. ”Mr Bean!”, svarar pappa och brister ut i ett gott skratt. Han missade visst att plocka ur nagelsaxen och den halvfulla vattenflaskan ur handbagaget.

Det är en ynnest att ha med pappa på en resa. Han upptäcker grejer, som jag själv aldrig skulle ha noterat. Hur coola mönstren är på väggarna inne på tunnelbanestationen, exakt hur högt det är till taket inne i en kyrka eller vilka häftiga färger det är på husfasaderna. Han har en förkärlek för att skoja till det allra mesta och tar varje chans han får. Pappa är speciellt svag för käcka tjejer – de som skojar tillbaka och har “glimten i ögat”.

Strax innan jul 2016 var det Bulgariens huvudstad, Sofia, som hade äran att få finbesök av pappa.

Vårt boende låg centralt i stan, bara en tunnelbanestation bort från Vitosja-gatan, Sofias huvudgata, som erbjuder ett stort restaurang- och shoppingutbud och en mäktig utsikt mot Vitosjaberget en molnfri dag. Pappa var mycket nöjd med hotellet, framför allt eftersom majoriteten av personalen var trevliga och tillmötesgående. Varje eftermiddag redogjorde han, på knagglig engelska, i detalj för någon av hotellpersonalen, hur vi hade tillbringat vår dag. Det fanns dock en tjej i personalstyrkan som inte visade någon som helst entusiasm, när pappa berättade om ett litet tidsfördriv i en av stadens parker. ”This is boring”, kontrade farsan med att säga, och gick bestämt vidare och upp mot rummet.

Som väl var lös inte de käcka tjejerna med sin frånvaro ute i stadens myller. En förmiddag i oväntat stark decembersol hakade vi på rundturen ”Balkan bites”, vars koncept visade sig vara smått genialiskt. ”Balkan bites!” är en gratis rundtur, då man promenerar runt i Sofia och upptäcker historisk kuriosa berättad på exemplarisk engelska. Turen, som varar i omkring två timmar, innefattar dessutom flera trevliga pitstops på olika restauranger, där man får smaka på traditionell bulgarisk mat och lära sig någonting om landets kulinariska liv. Bland annat fick vi lära oss, att i en viss bulgarisk yoghurt finns en bakterie som lär vara en källa till långt liv. En bulgarisk forskare lyckades på 70-talet nämligen förklara att orsaken till att bulgarerna på den tiden hade Europas högsta medellivslängd helt enkelt var ett kontinuerligt intag av denna Lactobacillus bulgaricus.

Under ”Balkan bites”-turen fick vi även veta att Bulgarien har varit en enorm tomatexportör, som under kommunismens år skickade tomater till Sverige i utbyte mot ABBA-skivor.
ABBA var nämligen ett av få internationella band, vars musik inte ansågs vara stötande för den kommunistiska regimen. Vår guide, som utan att själv vara något större ABBA-fan, men som ändå kunde de flesta ABBA-låtarna utantill, var en alldeles sprudlande tjej vars entusiasm för Bulgarien i allmänhet – och den bulgariska maten i synnerhet – enkelt fångade vår uppmärksamhet turen igenom. Pappa gillade speciellt det faktum att hon kallade sig själv för ”Rally” och återkom till att det var “en go tjej, den där Rally” vid flera tillfällen under resten av resan.  

Förutom att skoja med främmande människor gillar pappa även diverse utmaningar och äventyr. Därför passade upplevelsen inne på ett Escape room i stan utmärkt för honom. Konceptet med Escape Room är precis som det låter – att man ska försöka ta sig ut ur ett rum på begränsad tid genom att lösa en mängd kluriga och till synes ibland omöjliga gåtor, som rummet består av (kanske inte är precis som det låter inser jag nu i efterhand). Vi hade en timme på oss men misslyckades tyvärr, dessutom med ganska god marginal. Pappa svor som väntat en hel del på sin gamla småländska där inne i rummet och tålamodet tröt ganska snart. Han fick dock briljera genom att lösa en så kallad morsekod, som Robin och jag förmodligen inte hade klarat på egen hand. Däremot var det kanske mindre lyckat att pappa “glömde berätta” att han fångade upp en stor skiftnyckel som han bar runt på i goda 20 minuter, en skiftnyckel som förstås visade sig vara helt avgörande för att ta sig ut ur rummet. I efterhand enades vi dock alla tre om att ingen av oss var i vårt vassaste slag, men att det trots allt var en riktigt rolig grej, som vi måste göra om i någon annan stad framöver.

Vi åt fantastiska middagar i Sofia på de mysigast tänkbara restauranger. Det mesta var alldeles utsökt och servitörerna och servitriserna hade nästan alltid nära till skratt, vilket förgyllde måltiderna ytterligare. Dessa härliga middagar tycktes väcka en stor berättarlust hos pappa, som underhöll oss med smått heroiska historier om hur han, tack vare många och väl investerade timmar på gymmet i yngre dagar, på ett effektivt sätt har handskats med diverse ”busar” på eller kring diverse dansgolv genom åren. Med tiden har han i stället lagt sig till med den något förvirrande vanan att anspela på det faktum, att han trots allt ”arbetar för kommunen!” – i syfte att avstyra diverse prekära situationer. Nu, när han har pensionerat sig, får han kanske fundera ut en helt ny strategi. Lyckligtvis uppstod det aldrig några prekära situationer i Sofia.

Däremot fick vi uppleva en hel del oväntade trevligheter, som till exempel en smått ”hemlig” bar som utan adress eller lokal guidning aldrig skulle gå att finna. Vi hade fått nys om detta ställe och letade febrilt och framgångslöst efter siffran 22 på en mörk och folktom gata. Mellan siffran 24 och 20 gick dock en smal gränd, som ledde oss till en stor träport.

Vi knackade på, men inget hände. Först när vi hade vänt oss om för att gå vidare öppnades plötsligt porten och vi blev ledsagade ner i en källare, som var svagt upplyst av hundratals stearinljus. Skenet från ljusen och de steniga väggarna skapade en kuslig men sällsamt inbjudande stämning. Vi gick till baren och beställde varsin Vodka shot. Pappa grimaserade när han svepte den starka drycken och avslutade, konsekvent som han är, med ett ”Fy fan!”.

De drygt fyra dagarna i Sofia var händelserika, fulla av skratt och gemytliga. Vi hann – förutom att för en symbolisk summa roa oss i det mycket välgjorda Escape-rummet, avnjuta en gratis matrundtur och ta en shot på en hemlig, medeltida bar – också med att gå på en festlig julmarknad helt i tysk stil, besöka den pampiga ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen samt tillbringa en halv dag uppe i det vackra Vitosja-berget, där vi åt en helt fantastisk måltid på en av de trevligaste restauranger vi någonsin har besökt. Vintertid är Vitosja-berget dessutom ett populärt ställe för skidfantaster.

Sofia verkar tyvärr vara en något bortglömd stad och inget självklart weekendresmål. Det hoppas jag det kommer bli ändring på.

För det är Sofia värd – det tycker pappa också!

Sevilla – möte med Jesus.

Skymningen har redan lagt sig som en mjuk pläd över Sevillas gator och torg. Vi virvlar runt bland trånga gränder, målmedvetna i sökandet efter en specifik bar. Efter en relativt spontan tapasrunda känns magen något uppsvälld av frityr och berusningsdryck, vilket försvårar ansatsen att påskynda ankomsten till baren. Det nalkas flamenco. Dans, gitarr och rytm i en enastående konstellation. Jag kan knappt bärga mig, för jag vet instinktivt att föreställningen kommer beröra mig djupt. Och det visar sig snart att jag kan lita på min intuition.

Dova toner av flamencogitarr sipprar emot oss när vi slår upp dörren till baren, men de överröstas snart av en livlig publik som sällskapar vid långborden intill scenen. Men när musikerna väl kör igång med sitt nummer tystnar publiken tvärt, berusade och överväldigade av sammetslen musik.

Känslan av total närvaro är svårfångad i en efterkonstruerad text. Den måste upplevas när den upplevs. Ett slarvigt försök att påkalla minnet av min upplevda närvaro denna kväll vore inte rättvist. Men den flöt runt som krispiga höstvindar i hela kroppen. Svalkade och vibrerade, stannade till en stund, och strömmade vidare likt solljus. Rytmen från trumman och dansösens klackar väckte intensiv livslust, och det omsorgsfulla gitarrspelet brände i bröstet och framkallade melankoli.

Vilka applåder och jubel i världen kan återgälda hur musiken förvandlade oss? Så tänker jag i dag när jag färdas tillbaka i minnet.

När musikerna tar paus sitter vi tysta mittemot varandra, med en molande känsla av att försök till ord kan förstöra upplevelsen. Tystnaden varar emellertid inte länge, för framför oss står snart en äldre man med en cd-skiva i handen. Han pratar läspig spanska, och vi får kämpa med att förstå vad han säger. Han heter Jesus och är en trogen gäst här på baren. Vi vet det inte än, men Jesus kommer göra kvällen än mer oförglömlig.

-Flamenco! Pasión!, upprepar han dramatiskt gång på gång och gestikulerar med stora rörelser sin entusiasm.

När det närmar sig midnatt och vi är redo att lämna baren söker Jesus åter upp oss. Vi ska visst vidare till en annan bar för att fortsätta kvällen i flamencons anda. Två har blivit tre, och vi traskar tillsammans ut i ett regnigt februariväder. Sevillaborna syns knappt till och vi vandrar på nästintill folktomma kullerstensgator utan att veta vart vi är på väg. Av allt att döma på Jesus bestämda steg och stolta hållning verkar åtminstone han ha ett hum. Kontrollbehovet får skrynklas ner till stoft och vi har inget annat val än att hänge oss åt äventyret denna krutgubbe verkar planera för oss.

-Flamenco!, utbrister han, om möjligt än mer dramatiskt denna gång, och stannar till framför en ny bar.

Vi tolkar det som att vi är framme, och följer följsamt med Jesus in på baren som två fogliga lärjungar. Livemusiken sker i en lite annorlunda tappning än vi väntat oss, nämligen ackompanjerad av Jesus själv, på en akustisk gitarr. Han brölar ut i en märklig sång och slår lite klumpigt över strängarna. Några fler ansluter till vår nyblivna trio och en ung kvinna försöker lära mig att klappa i flamencotakt. Snart fyller också jag in med sång och gitarren forslas vidare till min pojkvän. I samma stund förstår jag att Jesus får en ny genialisk idé. Och mycket riktigt tar han snart i för skog och mark och utropar:

-Karaoke, karaoke!, samtidigt som han stirrar på oss med stora ögon.

Sagt och gjort, nästa anhalt blir en karaokebar. Jesus är genast ivrig att komma iväg och vi möter återigen Sevillas regniga gator. Vid det här laget beter vi oss redan som om vi vore bästa vänner. Vi sjunger fotbollslaget Sevillas ramsa så det ekar mellan stenhusen och vi läser dikter av den store poeten Federico García Lorcas. Kvällen till ära har jag nämligen packat ner en diktsamling av denna poet i handväskan. Givetvis är det Jesus som får briljera med sin teaterkonst och läsa upp dikterna. Han bemästrar uppgiften och artikulerar noggrant varje ord på högtidlig spanska. När han märker att vi inte förstår alla ord är han behjälplig nog och översätter.

-Ojos, läspar han och pekar antydande på sina ögon. Naranja, viskar han passionerat och håller fram en apelsin.

Vi nickar artigt, och kan inte riktigt med att avslöja att det kanske inte var just de orden i dikten som vi inte förstod.

”Det grydde i apelsinlunden. Gyllne bin letade honung.
Var finns honungen?
Den finns i blåa blomman, Isabel. I den där rosmarinens blomma”.

/utdrag ur dikten Liten visa från Sevilla av Federico García Lorca

Efter en lång promenad med stopp för diktläsning och sång når vi äntligen vårt mål. Klockan är redan närmare 02 när vi äntrar karaokebaren, och vi blir strax varse om att vi är de enda människorna på detta tillsynes mediokra tillhåll. Men vad gör väl det när Jesus är en av gästerna? Jag och Jesus turas om att stå för uppträdandena på scenen, medan personalen ser måttligt road ut från baren. Ömsom ABBA, ömsom spansk musik av okända artister. Min pojkvän har fullt sjå med att filma spektaklet från sin mobiltelefon, medan Jesus och jag misslyckas med stämsång och ett fattigt försök till dansnummer.

När klockan slår 03 kastar jag och min sambo in handduken. Jesus bjuder över oss på efterfest till sin lya. Erbjudandet frestar, men vi är för trötta och slitna efter kvällens strapatser, och dessutom väntar en tidig bilresa morgonen därpå.

Jesus, den outtröttliga pensionären avslöjade lite i förbifarten strax innan vi skildes åt att han var förstemålvakt i fotbollslaget Rayo Vallecano som ung. En nyhet som golvade min fotbollsfanatiska sambo. Det får oss att undra vilka andra hemligheter denna smått legendariska herre ruvar på. Tack Jesus för en episk afton!

Guide till Edinburgh

Boende:

Macdonald Holyrood hotel. Beläget vid foten av The Royal Mile, och med gångavstånd till det mesta. Från fönstret en hiskelig utsikt över Arthur’s seat. Bekväma sängar, bäddade med rödrutigt tartantyg, till vår förtjusning. Trevlig hotellpersonal och väl blandade drinkar av skickliga bartendrar. Bra frukost där en mustig fläskkorv blev en snabb favorit. Tillgång till bastu, gym och swimmingpool. Inget snack om saken, rekommenderar varmt det här hotellet!


Natur:

Arthur’s Seat. Vår granne och del av Holyrood Park, och en gång i tiden en vulkan. Från botten till toppen en promenad på cirka tre kvart i kuperad terräng. Väl uppe väntar ett 360 graders panorama över hela Edinburgh samt en skymt av havet. Ett ypperligt förmiddagsnöje när vädret tillåter.


Arkitektur

The Royal Mile och slottet. Hela staden är UNESCO världsarvslistad, vilket ju bara i sig känns lite förtrollande. The Royal Mile, stans huvudgata tillhör gamla stadsdelen. På denna kullerstensgata ryms några av Edinburghs absoluta höjdpunkter. Stjärnan är kanske föga förvånande Edinburgh Castle, som tornar upp sig högst upp på gatan. Och var i stan man än befinner sig kan man ana slottet i bakgrunden. Spännande restauranger och stämningsfulla barer finns det också gott om på The Royal Mile. Kort och gott är ett strög här ett måste när man är i Edinburgh.

Restauranger:

Fazenda. Ett nytt grepp på ett steakhouse. Den här restaurangen erbjuder definitivt en upplevelse utöver det vanliga. Som gäst möts man av en livlig atmosfär och uppassande servicepersonal. Dofterna består av en blandning av kolgrillade köttstycken och av värmeljus som ramar in hela restaurangen och skapar en behaglig stämning. Därefter väntar ett salladsbord som knappast skulle göra någon besviken, medan kyparna närhelst du önskar fyller på din tallrik med godsaker. Rykande heta grönsaker, frasiga pommes och köttstycken i alla dess former. Det finns även vegetariska alternativ om man meddelar personal i förväg.

The Canon’s Gait. Skotsk husmanskost med paradrätter som nationalrätten Haggis på menyn. Godare än väntat om jag får säga det själv. Själv åt jag dock ”the pie of the day”, som denna kväll var en kyckling och purjolökspaj med krispigt pajskal. Vällagat och mättande. Brett ölutbud av lokala tillverkare. Livemusik förekommer även här under vissa kvällar i veckan.

Pubar:

The hanging bat. Lite av ett mecka för ölälskaren. Hantverksöl i alla dess former, fantastiska och välbalanserade smaker. Skäggiga hipsters serverar och stoltserar bakom baren. Charmig och innovativ inredning. Här trivs man!

The Waverley bar. Ett trevligt alternativ för den som lockas av skotsk folkmusik. Inklämd i en gränd och sidogata till The Royal Mile. Mysig atmosfär med relativt få platser som för tankarna till ett vardagsrum. Avslappnad publik och åtminstone när vi var där få turister. Har man turen på sin sida möts man av spelmän som turas om att spela och sjunga mellan ölpauserna. 

Marknader:

Stockbridge market. Här kan du frossa i delikatesser från världen över samtidigt som du tar dig en nypa luft. Varje söndag mellan 10-17. Passa gärna på att strosa omkring lite i Stockbridge när du ändå är där.

Grassmarket. Varje lördag mellan 10-17. Samma upplägg som ovan. Vid Grassmarket finns även trevliga caféer och barer, och alldeles intill har du slottet. 

Caféer:

Made in Italy. Italienskt café vid Grassmarket. Ägs och drivs av italienare och inredningen får dig för ett ögonblick nästan tro att du befinner dig i Rom. Beställ en värmande cappucino eller en stark espresso, och något lätt att äta. Här finns även italiensk gelato för heta sommardagar. 

Deacon’s House café. Ett murrigt och inbjudande café alldeles intill Edinburgh Castle. Stenväggar och svag belysning som skapar en något mystisk atmosfär. Bra för värmande drycker och något sött.  


Övriga tips:

Dean Village. Promenera till det charmiga området Dean village som är  en promenad på cirka 40 minuter från The Royal Mile. Eller ”Deansville”, som jag uttalade det till en mycket förvirrad receptionist på hotellet, innan det gick upp för honom att jag försökte säga Dean village. Strax innan snubblade jag också på orden när jag skulle översätta meningen ”för det första” från svenska och fick fram ”for the first” på engelska. Inte mitt vassaste ögonblick. Hur som haver är Dean village ett mysigt och stillsamt kvarter där man kan strosa intill floden Leith och beundra den stenbeklädda arkitekturen. En liten oas mitt i storstaden.



Free ghost tour. Ett kul och lite annorlunda sätt att möta Edinburgh på. Vår guide Rory var en teatralisk och entusiastisk ung man som guidade oss runt i gamla stan och berättade rysliga historier om stadens förflutna. Kanske mer underhållande än skrämmande dock, men sammantaget en trevlig guidad tur. Höjdpunkten var nog när Rory bad oss att vänligen inte recensera honom på TripAdvisor som en tidigare turist hade gjort, nämligen med orden ”Rory ruined my holiday”. 

Läsning: Peter May – Svarthuset. Utspelar sig förvisso inte i Edinburgh, utan på Yttre Hebriderna. Känns dock väldigt skotskt och som en liten inblick i den skotska folksjälen. En mycket välskriven deckare dessutom, som har tilldelats fina utmärkelser.