Weekend i Wroclaw och födelsedagskalas

“Plastsvärfar” fyller 60 och firandet ska som sig bör äga rum på någon festlig plats. Ingen sandstrand denna gång, långt bort från paraplydrinkar och all inclusive-buffé. Destinationen stavas Polen och mer specifikt hennes fjärde största, Wroclaw. En lillasyster som bland annat kan skryta med att ha blivit utsedd till Europas kulturhuvudstad 2016. Utöver denna utmärkelse bjuder denna primadonna och färgklick till stad på i princip allt en kalastörstande skara kan tänkas önska. Det vill säga mat och dryck som smakar svindyrt, men som kostar en spottstyver.

Efter en flygtur på knappa två timmar och en taxiresa på drygt en kvart stormar vi in, ett gäng på totalt 14 personer, på hotell Mercure. Klockan är läggdags, men det kan inte hjälpas när magar vrålar. Då är det behändigt att bo granne med Max, en snubbe som sällan sviker. Den ljumma aprilkvällsluften och exotismen över att vara på utländsk mark förvandlar den annars medelmåttiga cheeseburgaren till den godaste jag ätit. Kvällen avslutas i den påtagligt hippa hotellbaren med en öl, som tjänar lika mycket välkomstdrink som sängfösare.

Det är något visst med att inleda en semester med en öl i baren. Nästan så att företeelsen kvalificerar in på min top-10-lista av favoritsaker att göra. Känslan av att äntligen vara framme kombinerat med att fortfarande ha hela resan framför sig är svårslagen.

Wroclaw är inte bara hem för sina nästan 650 000 invånare. Här bor också omkring 300 “dvärgar”. Dessa små stenvarelser finns utplacerade runtom i hela staden, vissa bättre kamouflerade än andra. 2001 flyttade den första in, och sen dess har de fortsatt invadera staden och kan påträffas där man minst anar dem, den ena tokigare än den andra. Förutom att de tillhör turisters favoritfotoobjekt, bär de även på en lite brokigare historia. De är nämligen ett minne från tiden då Polen styrdes under kommunismregi. Kreativa och kavata konstnärssjälar från oppositionen fyllde väggar och murar med porträtt av små dvärgar. Dvärgarna blev sedermera en symbol för oppositionen.

Det är emellertid inte bara dvärgarna i stan som erbjuder historielektion i polskt kommunistvälde. Som ofta när det gäller Polen finns det få gränser när det kommer till att kombinera olika nöjen. Så nästa gång du får en lite halvkoko idé, i stil med “tänk va coolt om det fanns så här en bar där man typ kunde hugga ved, lyssna på Disneymusik och äta pannkakor samtidigt” – testa Polen, inte omöjligt att du hittar vad du söker. Kommunistisk kuriosa och ljuvlig husmanskost blev en slående duo för vårt gäng inne på restaurangen Konspira.

Kyparen ledsagar oss genom restaurangens valv och rum med
tegelprydda väggar, stannar till framför en garderobsdörr, öppnar tyst och välkomnar oss in. Och vips befinner vi oss i något slags märkligt vardagsrum med ett uppdukat långbord för 14 personer. Väggarna är täckta av sovjetiska dagstidningar från 80-talet, och skröpliga gamla skrivmaskiner och tv-apparater utgör bland annat rekvisitan. Menyn presenteras i tidningsform, och består lika mycket av historisk kuriosa, som av maträtter.

Konspira levererar grandiosa och omsorgsfullt tillagade portioner för en struntsumma. Vodkaflaskan kostar mindre än en femkrona per person och smakar godare än alla svenska sorter jag testat. Tillsammans med stämningen, interiören och en laid back, mysig personal känns upplevelsen nästan lite overklig, för bra för att vara sann. Faktiskt smått otrolig när jag tänker efter.

Helgen i Wroclaw blir sammantaget en riktig hit. Solen är på långbesök och bränner förhoppningsvis inte ut sig till sommaren. Torget kryllar av vacker arkitektur, det ena huset färggrannare än det andra. Maten gör ingen besviken och hotellet är riktigt bra. De i gänget som reste hit som Polenskeptiker lämnar samma land som Polenfantaster. Kul med kalas i Wroclaw!

För mer Poleninspiration (där kryllar av polska guldkorn som väntar på att upptäckas), läs Jennifer Sandströms guide till Krakow, och Fantasiresors inlägg om Warszawa.

Med farsan i Sofia

Han skämtar med vakterna i säkerhetskontrollen, som verkar aningen stressade. Jag och min pojkvän Robin tittar på klockan och tänker att gaten snart stänger. Pappa ser desto mer avslappnad ut. Hans väska åker iväg på rullbandet, bandet stannar och det börjar pipa. Pappa uppfattar inte det. ”Mister”, säger en av kontrollanterna och vinkar dit honom. ”Mr Bean!”, svarar pappa och brister ut i ett gott skratt. Han missade visst att plocka ur nagelsaxen och den halvfulla vattenflaskan ur handbagaget.

Det är en ynnest att ha med pappa på en resa. Han upptäcker grejer, som jag själv aldrig skulle ha noterat. Hur coola mönstren är på väggarna inne på tunnelbanestationen, exakt hur högt det är till taket inne i en kyrka eller vilka häftiga färger det är på husfasaderna. Han har en förkärlek för att skoja till det allra mesta och tar varje chans han får. Pappa är speciellt svag för käcka tjejer – de som skojar tillbaka och har “glimten i ögat”.

Strax innan jul 2016 var det Bulgariens huvudstad, Sofia, som hade äran att få finbesök av pappa.

Vårt boende låg centralt i stan, bara en tunnelbanestation bort från Vitosja-gatan, Sofias huvudgata, som erbjuder ett stort restaurang- och shoppingutbud och en mäktig utsikt mot Vitosjaberget en molnfri dag. Pappa var mycket nöjd med hotellet, framför allt eftersom majoriteten av personalen var trevliga och tillmötesgående. Varje eftermiddag redogjorde han, på knagglig engelska, i detalj för någon av hotellpersonalen, hur vi hade tillbringat vår dag. Det fanns dock en tjej i personalstyrkan som inte visade någon som helst entusiasm, när pappa berättade om ett litet tidsfördriv i en av stadens parker. ”This is boring”, kontrade farsan med att säga, och gick bestämt vidare och upp mot rummet.

Som väl var lös inte de käcka tjejerna med sin frånvaro ute i stadens myller. En förmiddag i oväntat stark decembersol hakade vi på rundturen ”Balkan bites”, vars koncept visade sig vara smått genialiskt. ”Balkan bites!” är en gratis rundtur, då man promenerar runt i Sofia och upptäcker historisk kuriosa berättad på exemplarisk engelska. Turen, som varar i omkring två timmar, innefattar dessutom flera trevliga pitstops på olika restauranger, där man får smaka på traditionell bulgarisk mat och lära sig någonting om landets kulinariska liv. Bland annat fick vi lära oss, att i en viss bulgarisk yoghurt finns en bakterie som lär vara en källa till långt liv. En bulgarisk forskare lyckades på 70-talet nämligen förklara att orsaken till att bulgarerna på den tiden hade Europas högsta medellivslängd helt enkelt var ett kontinuerligt intag av denna Lactobacillus bulgaricus.

Under ”Balkan bites”-turen fick vi även veta att Bulgarien har varit en enorm tomatexportör, som under kommunismens år skickade tomater till Sverige i utbyte mot ABBA-skivor.
ABBA var nämligen ett av få internationella band, vars musik inte ansågs vara stötande för den kommunistiska regimen. Vår guide, som utan att själv vara något större ABBA-fan, men som ändå kunde de flesta ABBA-låtarna utantill, var en alldeles sprudlande tjej vars entusiasm för Bulgarien i allmänhet – och den bulgariska maten i synnerhet – enkelt fångade vår uppmärksamhet turen igenom. Pappa gillade speciellt det faktum att hon kallade sig själv för ”Rally” och återkom till att det var “en go tjej, den där Rally” vid flera tillfällen under resten av resan.  

Förutom att skoja med främmande människor gillar pappa även diverse utmaningar och äventyr. Därför passade upplevelsen inne på ett Escape room i stan utmärkt för honom. Konceptet med Escape Room är precis som det låter – att man ska försöka ta sig ut ur ett rum på begränsad tid genom att lösa en mängd kluriga och till synes ibland omöjliga gåtor, som rummet består av (kanske inte är precis som det låter inser jag nu i efterhand). Vi hade en timme på oss men misslyckades tyvärr, dessutom med ganska god marginal. Pappa svor som väntat en hel del på sin gamla småländska där inne i rummet och tålamodet tröt ganska snart. Han fick dock briljera genom att lösa en så kallad morsekod, som Robin och jag förmodligen inte hade klarat på egen hand. Däremot var det kanske mindre lyckat att pappa “glömde berätta” att han fångade upp en stor skiftnyckel som han bar runt på i goda 20 minuter, en skiftnyckel som förstås visade sig vara helt avgörande för att ta sig ut ur rummet. I efterhand enades vi dock alla tre om att ingen av oss var i vårt vassaste slag, men att det trots allt var en riktigt rolig grej, som vi måste göra om i någon annan stad framöver.

Vi åt fantastiska middagar i Sofia på de mysigast tänkbara restauranger. Det mesta var alldeles utsökt och servitörerna och servitriserna hade nästan alltid nära till skratt, vilket förgyllde måltiderna ytterligare. Dessa härliga middagar tycktes väcka en stor berättarlust hos pappa, som underhöll oss med smått heroiska historier om hur han, tack vare många och väl investerade timmar på gymmet i yngre dagar, på ett effektivt sätt har handskats med diverse ”busar” på eller kring diverse dansgolv genom åren. Med tiden har han i stället lagt sig till med den något förvirrande vanan att anspela på det faktum, att han trots allt ”arbetar för kommunen!” – i syfte att avstyra diverse prekära situationer. Nu, när han har pensionerat sig, får han kanske fundera ut en helt ny strategi. Lyckligtvis uppstod det aldrig några prekära situationer i Sofia.

Däremot fick vi uppleva en hel del oväntade trevligheter, som till exempel en smått ”hemlig” bar som utan adress eller lokal guidning aldrig skulle gå att finna. Vi hade fått nys om detta ställe och letade febrilt och framgångslöst efter siffran 22 på en mörk och folktom gata. Mellan siffran 24 och 20 gick dock en smal gränd, som ledde oss till en stor träport.

Vi knackade på, men inget hände. Först när vi hade vänt oss om för att gå vidare öppnades plötsligt porten och vi blev ledsagade ner i en källare, som var svagt upplyst av hundratals stearinljus. Skenet från ljusen och de steniga väggarna skapade en kuslig men sällsamt inbjudande stämning. Vi gick till baren och beställde varsin Vodka shot. Pappa grimaserade när han svepte den starka drycken och avslutade, konsekvent som han är, med ett ”Fy fan!”.

De drygt fyra dagarna i Sofia var händelserika, fulla av skratt och gemytliga. Vi hann – förutom att för en symbolisk summa roa oss i det mycket välgjorda Escape-rummet, avnjuta en gratis matrundtur och ta en shot på en hemlig, medeltida bar – också med att gå på en festlig julmarknad helt i tysk stil, besöka den pampiga ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen samt tillbringa en halv dag uppe i det vackra Vitosja-berget, där vi åt en helt fantastisk måltid på en av de trevligaste restauranger vi någonsin har besökt. Vintertid är Vitosja-berget dessutom ett populärt ställe för skidfantaster.

Sofia verkar tyvärr vara en något bortglömd stad och inget självklart weekendresmål. Det hoppas jag det kommer bli ändring på.

För det är Sofia värd – det tycker pappa också!

Sevilla – möte med Jesus.

Skymningen har redan lagt sig som en mjuk pläd över Sevillas gator och torg. Vi virvlar runt bland trånga gränder, målmedvetna i sökandet efter en specifik bar. Efter en relativt spontan tapasrunda känns magen något uppsvälld av frityr och berusningsdryck, vilket försvårar ansatsen att påskynda ankomsten till baren. Det nalkas flamenco. Dans, gitarr och rytm i en enastående konstellation. Jag kan knappt bärga mig, för jag vet instinktivt att föreställningen kommer beröra mig djupt. Och det visar sig snart att jag kan lita på min intuition.

Dova toner av flamencogitarr sipprar emot oss när vi slår upp dörren till baren, men de överröstas snart av en livlig publik som sällskapar vid långborden intill scenen. Men när musikerna väl kör igång med sitt nummer tystnar publiken tvärt, berusade och överväldigade av sammetslen musik.

Känslan av total närvaro är svårfångad i en efterkonstruerad text. Den måste upplevas när den upplevs. Ett slarvigt försök att påkalla minnet av min upplevda närvaro denna kväll vore inte rättvist. Men den flöt runt som krispiga höstvindar i hela kroppen. Svalkade och vibrerade, stannade till en stund, och strömmade vidare likt solljus. Rytmen från trumman och dansösens klackar väckte intensiv livslust, och det omsorgsfulla gitarrspelet brände i bröstet och framkallade melankoli.

Vilka applåder och jubel i världen kan återgälda hur musiken förvandlade oss? Så tänker jag i dag när jag färdas tillbaka i minnet.

När musikerna tar paus sitter vi tysta mittemot varandra, med en molande känsla av att försök till ord kan förstöra upplevelsen. Tystnaden varar emellertid inte länge, för framför oss står snart en äldre man med en cd-skiva i handen. Han pratar läspig spanska, och vi får kämpa med att förstå vad han säger. Han heter Jesus och är en trogen gäst här på baren. Vi vet det inte än, men Jesus kommer göra kvällen än mer oförglömlig.

-Flamenco! Pasión!, upprepar han dramatiskt gång på gång och gestikulerar med stora rörelser sin entusiasm.

När det närmar sig midnatt och vi är redo att lämna baren söker Jesus åter upp oss. Vi ska visst vidare till en annan bar för att fortsätta kvällen i flamencons anda. Två har blivit tre, och vi traskar tillsammans ut i ett regnigt februariväder. Sevillaborna syns knappt till och vi vandrar på nästintill folktomma kullerstensgator utan att veta vart vi är på väg. Av allt att döma på Jesus bestämda steg och stolta hållning verkar åtminstone han ha ett hum. Kontrollbehovet får skrynklas ner till stoft och vi har inget annat val än att hänge oss åt äventyret denna krutgubbe verkar planera för oss.

-Flamenco!, utbrister han, om möjligt än mer dramatiskt denna gång, och stannar till framför en ny bar.

Vi tolkar det som att vi är framme, och följer följsamt med Jesus in på baren som två fogliga lärjungar. Livemusiken sker i en lite annorlunda tappning än vi väntat oss, nämligen ackompanjerad av Jesus själv, på en akustisk gitarr. Han brölar ut i en märklig sång och slår lite klumpigt över strängarna. Några fler ansluter till vår nyblivna trio och en ung kvinna försöker lära mig att klappa i flamencotakt. Snart fyller också jag in med sång och gitarren forslas vidare till min pojkvän. I samma stund förstår jag att Jesus får en ny genialisk idé. Och mycket riktigt tar han snart i för skog och mark och utropar:

-Karaoke, karaoke!, samtidigt som han stirrar på oss med stora ögon.

Sagt och gjort, nästa anhalt blir en karaokebar. Jesus är genast ivrig att komma iväg och vi möter återigen Sevillas regniga gator. Vid det här laget beter vi oss redan som om vi vore bästa vänner. Vi sjunger fotbollslaget Sevillas ramsa så det ekar mellan stenhusen och vi läser dikter av den store poeten Federico García Lorcas. Kvällen till ära har jag nämligen packat ner en diktsamling av denna poet i handväskan. Givetvis är det Jesus som får briljera med sin teaterkonst och läsa upp dikterna. Han bemästrar uppgiften och artikulerar noggrant varje ord på högtidlig spanska. När han märker att vi inte förstår alla ord är han behjälplig nog och översätter.

-Ojos, läspar han och pekar antydande på sina ögon. Naranja, viskar han passionerat och håller fram en apelsin.

Vi nickar artigt, och kan inte riktigt med att avslöja att det kanske inte var just de orden i dikten som vi inte förstod.

“Det grydde i apelsinlunden. Gyllne bin letade honung.
Var finns honungen?
Den finns i blåa blomman, Isabel. I den där rosmarinens blomma”.

/utdrag ur dikten Liten visa från Sevilla av Federico García Lorca

Efter en lång promenad med stopp för diktläsning och sång når vi äntligen vårt mål. Klockan är redan närmare 02 när vi äntrar karaokebaren, och vi blir strax varse om att vi är de enda människorna på detta tillsynes mediokra tillhåll. Men vad gör väl det när Jesus är en av gästerna? Jag och Jesus turas om att stå för uppträdandena på scenen, medan personalen ser måttligt road ut från baren. Ömsom ABBA, ömsom spansk musik av okända artister. Min pojkvän har fullt sjå med att filma spektaklet från sin mobiltelefon, medan Jesus och jag misslyckas med stämsång och ett fattigt försök till dansnummer.

När klockan slår 03 kastar jag och min sambo in handduken. Jesus bjuder över oss på efterfest till sin lya. Erbjudandet frestar, men vi är för trötta och slitna efter kvällens strapatser, och dessutom väntar en tidig bilresa morgonen därpå.

Jesus, den outtröttliga pensionären avslöjade lite i förbifarten strax innan vi skildes åt att han var förstemålvakt i fotbollslaget Rayo Vallecano som ung. En nyhet som golvade min fotbollsfanatiska sambo. Det får oss att undra vilka andra hemligheter denna smått legendariska herre ruvar på. Tack Jesus för en episk afton!

Guide till Edinburgh

Boende:

Macdonald Holyrood hotel. Beläget vid foten av The Royal Mile, och med gångavstånd till det mesta. Från fönstret en hiskelig utsikt över Arthur’s seat. Bekväma sängar, bäddade med rödrutigt tartantyg, till vår förtjusning. Trevlig hotellpersonal och väl blandade drinkar av skickliga bartendrar. Bra frukost där en mustig fläskkorv blev en snabb favorit. Tillgång till bastu, gym och swimmingpool. Inget snack om saken, rekommenderar varmt det här hotellet!


Natur:

Arthur’s Seat. Vår granne och del av Holyrood Park, och en gång i tiden en vulkan. Från botten till toppen en promenad på cirka tre kvart i kuperad terräng. Väl uppe väntar ett 360 graders panorama över hela Edinburgh samt en skymt av havet. Ett ypperligt förmiddagsnöje när vädret tillåter.


Arkitektur

The Royal Mile och slottet. Hela staden är UNESCO världsarvslistad, vilket ju bara i sig känns lite förtrollande. The Royal Mile, stans huvudgata tillhör gamla stadsdelen. På denna kullerstensgata ryms några av Edinburghs absoluta höjdpunkter. Stjärnan är kanske föga förvånande Edinburgh Castle, som tornar upp sig högst upp på gatan. Och var i stan man än befinner sig kan man ana slottet i bakgrunden. Spännande restauranger och stämningsfulla barer finns det också gott om på The Royal Mile. Kort och gott är ett strög här ett måste när man är i Edinburgh.

Restauranger:

Fazenda. Ett nytt grepp på ett steakhouse. Den här restaurangen erbjuder definitivt en upplevelse utöver det vanliga. Som gäst möts man av en livlig atmosfär och uppassande servicepersonal. Dofterna består av en blandning av kolgrillade köttstycken och av värmeljus som ramar in hela restaurangen och skapar en behaglig stämning. Därefter väntar ett salladsbord som knappast skulle göra någon besviken, medan kyparna närhelst du önskar fyller på din tallrik med godsaker. Rykande heta grönsaker, frasiga pommes och köttstycken i alla dess former. Det finns även vegetariska alternativ om man meddelar personal i förväg.

The Canon’s Gait. Skotsk husmanskost med paradrätter som nationalrätten Haggis på menyn. Godare än väntat om jag får säga det själv. Själv åt jag dock “the pie of the day”, som denna kväll var en kyckling och purjolökspaj med krispigt pajskal. Vällagat och mättande. Brett ölutbud av lokala tillverkare. Livemusik förekommer även här under vissa kvällar i veckan.

Pubar:

The hanging bat. Lite av ett mecka för ölälskaren. Hantverksöl i alla dess former, fantastiska och välbalanserade smaker. Skäggiga hipsters serverar och stoltserar bakom baren. Charmig och innovativ inredning. Här trivs man!

The Waverley bar. Ett trevligt alternativ för den som lockas av skotsk folkmusik. Inklämd i en gränd och sidogata till The Royal Mile. Mysig atmosfär med relativt få platser som för tankarna till ett vardagsrum. Avslappnad publik och åtminstone när vi var där få turister. Har man turen på sin sida möts man av spelmän som turas om att spela och sjunga mellan ölpauserna. 

Marknader:

Stockbridge market. Här kan du frossa i delikatesser från världen över samtidigt som du tar dig en nypa luft. Varje söndag mellan 10-17. Passa gärna på att strosa omkring lite i Stockbridge när du ändå är där.

Grassmarket. Varje lördag mellan 10-17. Samma upplägg som ovan. Vid Grassmarket finns även trevliga caféer och barer, och alldeles intill har du slottet. 

Caféer:

Made in Italy. Italienskt café vid Grassmarket. Ägs och drivs av italienare och inredningen får dig för ett ögonblick nästan tro att du befinner dig i Rom. Beställ en värmande cappucino eller en stark espresso, och något lätt att äta. Här finns även italiensk gelato för heta sommardagar. 

Deacon’s House café. Ett murrigt och inbjudande café alldeles intill Edinburgh Castle. Stenväggar och svag belysning som skapar en något mystisk atmosfär. Bra för värmande drycker och något sött.  


Övriga tips:

Dean Village. Promenera till det charmiga området Dean village som är  en promenad på cirka 40 minuter från The Royal Mile. Eller “Deansville”, som jag uttalade det till en mycket förvirrad receptionist på hotellet, innan det gick upp för honom att jag försökte säga Dean village. Strax innan snubblade jag också på orden när jag skulle översätta meningen “för det första” från svenska och fick fram “for the first” på engelska. Inte mitt vassaste ögonblick. Hur som haver är Dean village ett mysigt och stillsamt kvarter där man kan strosa intill floden Leith och beundra den stenbeklädda arkitekturen. En liten oas mitt i storstaden.



Free ghost tour. Ett kul och lite annorlunda sätt att möta Edinburgh på. Vår guide Rory var en teatralisk och entusiastisk ung man som guidade oss runt i gamla stan och berättade rysliga historier om stadens förflutna. Kanske mer underhållande än skrämmande dock, men sammantaget en trevlig guidad tur. Höjdpunkten var nog när Rory bad oss att vänligen inte recensera honom på TripAdvisor som en tidigare turist hade gjort, nämligen med orden “Rory ruined my holiday”. 

Läsning: Peter May – Svarthuset. Utspelar sig förvisso inte i Edinburgh, utan på Yttre Hebriderna. Känns dock väldigt skotskt och som en liten inblick i den skotska folksjälen. En mycket välskriven deckare dessutom, som har tilldelats fina utmärkelser. 

Casares – Den drömmigaste byn

Morgonluften är kylig och krispig när vi når den lilla byn. Solen sneglar morgontrött fram bakom några moln, men verkar bestämma sig för att ta sovmorgon. Det är svalare här uppe konstaterar jag för mig själv, medan vi börjar promenera ner mot torget. Vi befinner oss i den andalusiska kritvita byn Casares, ett stenkast från Costa del sol. Det är lugnt och tyst och som vi snart också märker, smått trollbindande. Bergsbyarna här i Andalusien kallas inte “de vita byarna” för intet. De vita husfasaderna bländar oss nästan medan vi går runt och gapar över vad som kanske är den charmigaste platsen vi någonsin besökt. 

-Buenos Dias, ropar en av byns invånare för att sen återgå till sina dagliga sysslor. 

Vi fortsätter längs kuperade kullstensgator och når snart vad som verkar vara en restaurang. En man med yvig morgonfrisyr möter oss leende med en kopp kaffe i handen. Han är ägare till restaurangen och bor här sen en tid, men kommer ursprungligen från Schweiz.  Kaffearomerna tränger in i våra näsborrar och vi blir plötsligt själva våldsamt sugna på kaffe. Mannen pekar mot uteserveringen, och vi slår oss ner och beställer in varsin cappucino.  En kelsjuk hund springer snart emot oss i hopp om att få kärlek. Schweizaren skrattar.

-Det här är Frodo. Jag hittade honom i Bologna. Han levde som gatuhund där, innan jag adopterade honom.

Världsvana Frodo finner sig snart till ro och lägger huvudet på mina fötter samtidigt som han belåtet viftar på svansen. Lugnet övergår dock till ett hiskeligt oväsen, och snart förstår vi att det kommer från en katt.

-Ja, ja, ja, kom ner då, hojtar schweizaren till katten.

Han berättar att hon jamar så förtvivlat för att hon precis fött ungar som hon håller gömda på ett säkert ställe. Vi fnittrar till medan vi sörplar på den krämiga cappucinon som just anlänt. Koffeinet får oss att piggna till och det syrliga espressokaffet smakar utsökt mot tungan. Solen har dessutom vaknat ur sin dvala och bränner skönt i våra ansikten. Inga människor så långt ögat kan nå, men desto fler katter ansluter till vårt sällskap. En hoppar upp i min famn och spinner förnöjt. 

Utsikten från restaurangen är böljande vacker. Berg och dalar i symbios med siluetten av ytterligare vita hus. Och långt nere i dalen kan man ana glittrande blått hav. Schweizaren berättar att han äntligen funnit sin favoritplats på jorden. Efter ett hektiskt liv i restaurangbranschen med en resväska som bostad har han slutligen hittat lugnet här och ämnar att stanna. När vi sitter där och blickar ut över Casares gator kantade av apelsinträd har vi inte särskilt svårt att förstå varför. Hans livsnjutaraura avspeglar sig även i hans kokkonst. När jag frågar vad som är hans paradrätt svarar han enkelt:

-Råvaran jag har framför mig. Min favoritråvara är alltid den jag tillagar, och den får mitt fulla fokus.

När kaffet är uppdrucket och vi beundrat färdigt utsikten tackar vi schweizaren och fortsätter promenaden genom Casares. Färgglada keramikkrukor pryder de vita stenväggarna och skapar en behaglig konstrast mot det vita. Det doftar blommor och vårluft och alla sinnen är vässade till sin spets för att inte gå miste om någonting.

En vacker kyrkogård belägen högt på byns klippkant. Inte fy skam att vila här.

Utanför en butik står en konstnär och stjäl lite solljus. Han har en rejäl skäggväxt och är en bastant man i medelåldern. Vi välkomnas att gå in i hans “grotta” som han själv kallar sitt krypin. Där inne trängs en massa tavlor av abstrakt konst som han stolt visar upp. Själv fastnar jag för ett rävmotiv med en smaragdgrön bakgrund, men inser besviket att mitt bagage är för litet.

-I’m a cave man, utbrister han och skrattar. I gotta eat you know, säger han och anspelar på prissättningen av tavlorna.

Vi skrattar också när han visar upp sin lunch, som i dag består av en påse fågelfrön.  I goda 20 minuter blir vi ståendes med grottmannen och samtalar om såväl konst, som spanska poeter och om Casares som hemvist. Mannen kommer själv från byn och har inga planer på att lämna den. 

Efter några timmar i Casares går vi lite motvilligt tillbaka till vår hyrbil. Tanken är att vi ska hinna med några stopp till innan skymningen faller. I huvudet rör sig många tankar, men den som överröstar alla andra är “hit borde vi flytta”. 

Ps. Stanna gärna till och besök Gaucín när ni ändå är i trakterna. Ytterligare en liten charmig vit by. För mer läsning besök resebloggen LadiesAbroad, där jag gästbloggade för en tid sen om både Casares och Gaucín.

Foton från Gaucín nedan:

Sån är skotten

Så långt jag kan minnas har människor fascinerat mig på ett sätt jag ibland känt mig ganska ensam om att förundras över. Allting handlar om detaljerna. Hur någon pratar om någonting världsligt med en oväntad entusiasm, sinnesnärvaron i någons yrkesroll, energier, små rörelser, subtila gester.

Varje gång jag reser är således mötena med människor det som fångar min uppmärksamhet allra mest. Så även denna gång, i Edinburgh.

Spårvagnen bromsar in på en station jag inte längre minns namnet på.  Vi har ingen aning om var vi är, vilket antagligen våra ansiktsuttryck vittnar om. För det dröjer inte länge innan en polisman kommer fram och undrar vad vi söker efter. Vi förklarar att vi letar efter vårt hotell som ska ligga i närheten. Han funderar högt, hummar och pekar i luften för sig själv, mumlar “right”, och tar till orda. Det som sedan följer är en minst sagt förvirrande blandning av vänster- och högsvängar, viadukter att korsa, torg att passera och en mängd för oss helt okända gatunamn att memorera.

Jag och min sambo biter oss i läppen för att inte börja skratta när han för tredje gången upprepar exakt samma vägbeskrivning, tillsynes mycket nöjd med sin förklaring. “It’s very easy”, sammanfattar han det leende. När vi sen smugit runt hörnet fiskar vi snabbt fram våra mobiler och slår på Google Maps.

Följande dag får vi en betydligt bättre vägbeskrivning när vi söker efter livemusik. Inte av en polis denna gång, utan av en hemlös. Hade jag kunnat, hade jag ordnat så han fick bli guide redan nästa dag, för han verkar ha stenkoll på Edinburgh. Med en bred skotsk accent redogör han för alla möjliga saker vi bör se och göra under vår vistelse i staden. Och till sitt sällskap har han en labrador som troget sitter vid hans sida och som ivrigt hoppas på att förbipasserade ska kasta boll med honom.

Jag kan inte hjälpa att förundras över mannens frågvishet och genuina intresse för min och min pojkväns resa samtidigt som han själv sitter och fryser utan tak över huvudet i mitten av november.

Vad gäller livemusik är det en företeelse som absolut inte lyser med sin frånvaro i Edinburgh. Under vår sista kväll hamnar vi på en bar på en bakgata till The Royal Mile – stans huvudgata, för att släcka törsten med en öl. Vi kliver rakt in i vad som verkar vara någon form av uppträdande. I sofforna trängs spelmän med sina fioler, säckpipor och banjos och turas om att stå för underhållningen.

Rätt som det är bryter någon ut i skönsång helt i acapella och alla sitter knäpptyst och lyssnar till sången. En salig mix av gaeliska och engelska om vartannat. Plötsligt äntrar en herre iklädd kilt i tartantyg baren och bjuder på pampiga toner säckpipa. Kvällen fortsätter med improviserade jams ackompanjerade av gubbarna i soffan som av allt att döma verkar vara stamgäster här.

Bland publiken finns bland annat en man som sitter djupt försjunken i en roman. Och vid baren står en kvinna och stickar samtidigt som hon läppjar på ett glas apelsinjuice och gungar med till musiken. Intrycken avlöser varandra och jag sitter som i trans och njuter av spektaklet som utspelar sig framför mig.

Om jag ska ge mig på ett försök att sammanfatta det skotska folket, (vilket egentligen givetvis vore omöjligt och djupt reducerande), så blir ledorden stolthet, artighet och en rejäl skopa humor. Stolthet, eftersom jag förbryllades något över att kiltar och säckpipor lever i allra högsta grad och inte enbart tjänar som en turistmagnet. Artighet, för att det bara var så, och en okonstlad sådan dessutom. Humor, på grund av att de skottar vi stötte på verkade vara lite extra svaga för “a good laugh”.

 Kanske är dessa iakttagelser ingenting exceptionellt, för skottarna själva tillhör dem förmodligen vardagsmat. Hur det än ligger till med den saken har jag förstått att följande gäller för mig; en nyfikenhet och ett intresse för andra människor berikar mitt eget liv. Och har man väl förälskat sig i andra människors egenheter varar den kärleken livet ut. 

Första mötet med Edinburgh

En längtan sträcker sig i månader. Mentalt befinner jag mig redan på plats och vandrar runt bland mina favoritställen i stan, trots att jag aldrig tidigare varit här. Inte än. Men som österländska filosofer vittnat om sen urminnes tider tas tankar lätt för verklighet om man inte är på sin vakt. Varenda gång faller jag offer för just detta, för väl framme är ingenting sig likt. Ungefär på samma vis som när man läst en bok och senare förargar sig över att karaktärerna inte ser ut som de ska i filmatiseringen av boken.

Så blev det även i Edinburgh. Blixtförälskelsen slog inte till. I tankevärlden går allting smidigt. Navigationsstrul, trängsel och ängsligheten för mörka gränder ryms inte där. Och när verkligheten väl gör sig påmind är det som en rejäl käftsmäll.

Men vi känner ju inte varandra ännu, jag och Edinburgh, trots att vi har hängt med varandra en tid över internet. Vi har flirtat lite och visst har jag fantiserat om att det här skulle kunna vara min stora kärlek.

Kärlek kan växa fram sägs det, och i mitt och Edinburghs fall kunde inte talesättet varit sannare. Redan andra dagen smög sig förälskelsen på, och efter fyra dagar var jag stormkär. Avskedet var hjärtskärande och två veckor senare sitter jag fortfarande och längtar tillbaka, olyckligt kär.

För även om jag inbillar mig att Edinburgh och jag har en speciell “connection”, vilar samma känsla hos tusentals andra själar. Jag är inte saknad och Edinburgh sörjer inte min frånvaro. Denna ensidiga kärlek till en stad beskriver musikern Ewen Carruthers träffsäkert i sin Låt Paris:

Oh Paris I love you, I hate you. I cry but you do not grieve. For one of your lovers, you’ve so many others. You don’t even notice me go when I leave

Min enda tröst är att jag vet att jag kommer förälska mig igen. Precis som jag gjorde i Moskva, Warszawa, Sevilla, Bogotá, Sofia och många fler platser. Men en stund till tänker jag sörja, och tillåta mig själv att försvinna i litteratur och filmer som för tankarna tillbaka till Skottland och min nyfunna kärlek. Aye!


I really don’t know time at all

Flyget mot Skottlands huvudstad ämnar att lämna landningsbanan från Landvetter 16.10. För att vaggas in i ett omedelbart semestermode bokar vi in ett tidigt tåg från Skövde resecentrum. Allt är så där minutiöst planerat, i ett tappert försök att kompensera för min tidsoptimism som på senare år nästan övergått till en tidsfobi. Utsatta klockslag stressar mig kopiöst och jag har svårt att hantera vakuumet som tycks uppstå tills dess att jag ska infinna mig på en specifik plats vid en given tidpunkt. Nästan så att jag vill ersätta Joni Mitchells poesi och sjunga “I really don’t know time at all”.

Smålandsrullar ligger klumpigt inpackade i foliepaket och tjänar som tågpicknick, medan rastlösheten sakta kryper sig på. Det tar bara en timme att nå Göteborgs centralstation och på den tiden vill jag hinna läsa, lyssna på musik och njuta av Espresso House-kaffet innan det kallnar, vilket jag så klart misslyckas med.

Allt går emellertid enligt plan, och vi är framme vid Landvetter och har passerat säkerhetskontrollen med god marginal. En deckarfavorit av den skotska författaren Peter May inhandlas på Pocket Shop, där affärsbiträdet till råga på allt visade sig ha en partner från Glasgow och var lite av en Skottlandsfantast.

Men man ska aldrig ta ut lyckan i förskott sägs det, och tidsfobin kan slå till när man minst anar det. En halvtimme innan vi ska gå ombord på planet plockar jag fram min blodsockermätare och placerar den mot min sensor på armen. Den är stendöd. Jag känner en antydan till panik och inser efter ytterligare några försök att det är ett faktum. Vad gör jag nu? Adrenalinet kokar när jag kutar mot säkerhetskontrollen och möts av vänliga själar som låter mig passera för att komma till apoteket som ligger innan säkerhetskontrollen.

-Du måste hjälpa mig, hör jag mig själv krysta fram till den unga apotekaren.

En kvart senare och 450 kronor fattigare passerar jag säkerhetskontrollen på nytt tillsammans med en ny manuell blodsockermätare. Personalen är fantastisk, tillmötesgående och ödmjuk och jag är snudd på gråtmild av tacksamhet.

En orolig pojkvän väntar vid gaten, men pustar ut när han förstår att situationen är löst. Vi boardar och kliver på Ryanair-planet ett tjugotal säten ifrån varandra, insparade pengar som nyligen gått upp i rök och gångrats med tio. Jag sjunker ner i min stol och konstaterar trött åter för mig själv “I really don’t know time at all”.

WordPress Resources at SiteGround

WordPress is an award-winning web software, used by millions of webmasters worldwide for building their website or blog. SiteGround is proud to host this particular WordPress installation and provide users with multiple resources to facilitate the management of their WP websites:

Expert WordPress Hosting

SiteGround provides superior WordPress hosting focused on speed, security and customer service. We take care of WordPress sites security with unique server-level customizations, WP auto-updates, and daily backups. We make them faster by regularly upgrading our hardware, offering free CDN with Railgun and developing our SuperCacher that speeds sites up to 100 times! And last but not least, we provide real WordPress help 24/7! Learn more about SiteGround WordPress hosting

WordPress tutorial and knowledgebase articles

WordPress is considered an easy to work with software. Yet, if you are a beginner you might need some help, or you might be looking for tweaks that do not come naturally even to more advanced users. SiteGround WordPress tutorial includes installation and theme change instructions, management of WordPress plugins, manual upgrade and backup creation, and more. If you are looking for a more rare setup or modification, you may visit SiteGround Knowledgebase.

Free WordPress themes

SiteGround experts not only develop various solutions for WordPress sites, but also create unique designs that you could download for free. SiteGround WordPress themes are easy to customize for the particular use of the webmaster.