Reslängtan och hemlängtan

Edinburgh ekar ännu i minnet, det var min senaste resa. De långsmala kullerstenklädda gatorna kantade av petrolgröna, ishavsblå och läppstiftsröda små butiker och pubar framträder inför mitt inre och framkallar längtansfulla suckar. Jag undrar hur han mår mitt i försommaren mittemellan hägg och syren. Eller är det kanske en hon? Nej, det känns som en han. Är det namnet Edinburgh som mån tro påminner om manliga namn så som Edvin och Emil? Eller är det de påtagligt maskulina kännetecknen som whisky och höga glas fyllda med mörk öl? Eller är det kanske kiltarna som bärs upp förvånansvärt bra av robusta män? Jag vet inte.

Jag läppjar för närvarande på ett glas hemkokt rabarbersaft som jag kokade ihop sent i går eftermiddag. Det känns så somrigt och svenskt, nästan som att klunka i sig barndomsminnen och nostalgi. Det är underligt det där, hur smaker och dofter tycks fungera som en tidsmaskin och framkalla minnen och känslor som legat dolda hur länge som helst. Det är som att leka kurragömma med minnen, helt plötsligt finns de bara där, gömda under något litet dammigt skynke i ens inre. När leken är slut återgår man till vardagen och stoppar varsamt tillbaka dem under skynket igen.

Alltid längtar jag någonstans, men mår som bäst när jag längtar som minst. Här hemma i plyschsoffan med rabarbersaften intill längtar jag lika delar till svensk högsommar med doftande nyklippt gräs och vilda upptåg i sann barnanda, som till att möta Edinburgh i påtaglig grönska och under långa sommarkvällar. Jag längtar också till platser jag ännu inte besökt, och till platser och människor jag inte besökt på flera år. Jag längtar till och med efter att spendera tid i min egen trädgård och ivrigt vänta på om de nyplanterade örterna ger skörd. Man kan säga att jag har reslängtan och hemlängtan på samma gång, och inser svårigheten i att särskilja dem båda.

Vår trädgård rymmer massvis med magi
Längtar till Gaucín i Andalusien

Alla jag känner skulle hålla med om att jag är en drömmare, och de som är drömmare förstår den där längtan, som kan vara både berikande och skavande på samma gång. Jag lyssnade på en podd en gång, jag minns varken namnet på podden eller på personen som pratade, men jag minns hans ord. Orden liksom trängde sig in i mig och de ropade “fullträff!”, och jag förstod lite bättre hur saker och ting ligger till. Kanske. Orden viskade att vår värld ibland inte känns tillräckligt magisk, eller snarare att den magi som världen tillhandahåller varje dag för den som är mottaglig inte tas omhand, utan i stället passerar förbi oss, som om vore vi sömngångare inkapslade i ogenomträngliga skal.

Mitt tämligen nya nöje är att bege mig ut på rävspaning i skymningen. Till fots eller med bil, och alltid med en tennisboll instoppad i fickan om räven skulle få för sig att vilja kasta lite boll. Jag har nämligen fått veta att rävar har en förkärlek till bollar, och att snopna golfare mist både en och två bollar till en och annan bollkär räv. För mig är den bollälskande räven magi personifierad, och spänningen över att jag en dag kanske kommer stå öga mot öga med en räv som vill leka håller magin intakt.

För mig är även resor magi. Rannsakar jag mig själv ordentligt tror jag att sökandet efter magi är det främsta skälet till att jag är som tokig i att resa. Magin är så mycket enklare att finna när man reser eftersom sinnena per automatik registrerar allting in i minsta detalj. Det kan närmast kännas berusande att lyssna till ett främmande språk eller häpnas över en särpräglad arkitektur. Allting känns så nytt och obefläckat, och som om jag givits en chans till att utveckla en sida av mig själv jag inte visste fanns. Är det så man känner sig när man känner sig levande?

Efter några dagars eller veckors flitigt intagande av exotisk mat gör sig emellertid en antydan till hemlängtan ofta sig påmind. Aldrig förefaller väl köttbullar med gräddsås och kokt potatis så makalöst god som när den är utom räckhåll? Aldrig har jag talat så drömskt om stekt fläsk med löksås som under min fjärde vecka i Colombia. I Sverige finns den tillgänglig på nästintill varenda lunchrestaurang varje tisdag, och det sker sällan att jag besöker en restaurang en tisdagsförmiddag hemmavid. I stället sitter jag sannolikt och längtar till den där färska passionsfruktsjuicen i Colombia, och som jag har försökt återskapa i vårt kök, men misslyckats med.

Vad säger det här om mig undrar jag. Är det så enkelt som det uttjatade talesättet att “gräset alltid är grönare på andra sidan”? Det är möjligt, och om svaret är så banalt skäms jag lite, för det får mig att framstå som bortskämd och oförmögen att uppskatta det som är. Men jag är övertygad om att svaret faktiskt är mer komplicerat än så. Jag tror snarare att det paradoxalt nog handlar om hänförelsen av att känna sig närvarande. Närvaron upplevs som mycket mer lättåtkomlig när man placerar sig själv i ett nytt sammanhang, vilket ju ofta en resa innebär. Det är närvaron som skapar magi, och i avsaknaden av den försöker jag genom fantasin fylla tomrummen. Närvaron som suger tag i mig när jag plötsligt ser en rödfluffig svans under min promenad och inser att det är en räv är så förbaskat kittlande. Tid och rum raderas och det enda som där och då existerar är jag och den skygga räven.

De svenska gulglimrande åkrarna som fladdrade förbi på min näthinna när jag återvänt från Ryssland förbluffade mig. “Hur tusan har jag missat det här?”, tänkte jag förbryllat samtidigt som jag såg Sverige på riktigt för första gången från bilfönstret. Som om jag precis genomfört en laseroperation och de suddiga konturerna byttes ut mot osannolikt skarpa mönster i ett virrvarr av olika färgkombinationer. Det var magi. För första gången insåg jag hur vackert Sverige är.

Hur fint är inte Sverige? Här en skärgårdsdröm hos en väns familjehus
Idre fjäll, en annan svensk skönhet
Och så Vättern, alldeles nära, och med den lyckligaste hunden jag vet

Ibland brukar jag tänka på livet och tillvaron som en Mamma Mia-film, och tänker att det är precis så där det borde vara. Vänner och främlingar om vartannat som plötsligt brister ut i sång och dans i stället för att som i vanliga fall gå förbi varandra obemärkt eller påbörja en oengagerad konversation om någonting poänglöst. Vad säger det om mig? Att jag är “ack så naiv”, som en före detta klasskamrat beskrev mig som i ett inlägg på Lunarstorm tillsammans med en massa andra märkliga och mest otrevliga beskrivningar om alla andra klasskamrater. Eller är det kanske en vädjan till att vi tillsammans ska göra vårt yttersta för att skänka magi till världen och ta emot samma magi som världen obönhörligt skänker oss varje dag? Kanske är det lite av varje.

Kanske försöker jag bara förstå det där med hemlängtan och reslängtan lite bättre och känner mig märkbart förvirrad över om jag över huvud taget vidrört begreppen i detta blogginlägg. Borde jag döpa om inlägget till “magi”, eftersom jag knappt skriver om något av fenomenen, och knappt ens om resor? Jag känner mig lite bekymrad och smått illa till mods över hur besviken en eventuell läsare kanske blir när den googlar på “hemlängtan och resor”, och ramlar in på detta inlägg, och som varken skänker läsaren några svar eller någon tröst. Och ändå kan jag inte hjälpa att tänka att begreppen inte kan tala för sig själva, att de är så förenade med magi och närvaro, och med en massa andra känslor, tankar och begrepp. Att man inte kan tala om hemlängtan och reslängtan utan att problematisera en massa andra faktorer.

I dag har jag en överhängande reslängtan. Jag längtar till ett kritvitt hus med kornblåa fönster på en grekisk ö jag inte känner vid namn. I köksträdgården doftar det av timjan och rosmarin, och från köksfönstret vilar en förtrollande utsikt över Medelhavet och mörkrosa bougainvilleaträd. Ytterdörren står på vid gavel och jag hör hur någon med förvånansvärt genuin glädje utbrister “kalimera” från gatan utanför. Den fiktiva scenen är så orimlig och så möjlig på samma gång. Att någon ropar “God dag”, är ingen sensation, och det är enkelheten i scenariot som gör det magiskt. Liknande scenarion utspelar sig varje dag överallt på jorden, så också i den lilla byn jag bor i. Jag har bara varit för blind för att se det. Kanske har jag stört mig på dialekten orden har uttalats på, eller på att miljön inte känts pittoresk nog. Men när jag väl sitter där i Grekland med en svidande hemlängtan ska jag nog uppskatta det där “god dag:et” i min by ordentligt och finna magin även i det.

Dimmagi utanför huset
Trädgårdsmagi utanför fönstret

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *