Resor som på film

Världens bästa filmskärm?

Det händer då och då när resebegäret inte vill ge efter att jag vänder mig till filmernas värld. Och vips befinner jag mig mentalt i Toscana framför filmen Under Toscanas sol, eller smyger runt på gatorna i Montemarte i Paris tillsammans med Amelie i filmen Amelie från Montemartre. Trots att filmerna är fiktion känns de ibland mindre regisserade än de resor jag själv gör, där checklistor på sevärdheter och erkända restauranger stundtals tar udden av upplevelserna. Men så uppstår ibland de där exceptionella ögonblicken när spontaniteten får visa kompassen och jag tillåter mig att ge mig hän. Ögonblicken där närvarons båge är spänd till bristningsgränsen.

Omsluten av denna närvaro upplöses tid och rum, men i efterdyningarna vaknar min inre regissör och inser livligt att jag just spelat huvudkaraktär eller biroll i en mästerlig film. Alltså, behöver jag emellanåt bara vända mig till minnet för att kalmera det påtagliga ressuget, eftersom minnena bär på resefilmer av diverse olika genren. Här följer några:

Romantisk resefilm

Romantisk utsikt från vårt vardagsrum funkar bra som film

Bussen vinglar fram på de turkiska landsvägarna på väg mot flygplatsen och Sverige. Hulkande sitter jag hopsjunken på sätet intill min vän Louise som förgäves försöker trösta mig och mitt brustna 14-åriga tonårshjärta. De soliga dagarna som förflutit under hela vår vistelse i den lilla semesterbyn Icmeler har övergått i olycksdigra moln och ösregn, som för att visa sitt medlidande och dela min sorg. Jag gråter så förtvivlat för att han inte finns med på bussen, som jag idiotiskt nog inbillat mig att han skulle. Jag vet inte ens vad han heter, jag vet bara att han har mörka vackra ögon med kolsvarta och långa ögonfransar och ett leende som nyper tag förfärligt i maggropen. Han jobbar på bussen, ja, inte på denna buss, utan på en mintfärgad buss vi färdats med under två långa dagar. Nej, han är inte chaufför, och helt ärligt har jag inte riktigt kommit underfund med vilka hans faktiska arbetsuppgifter är ombord.

Vi hade generat kikat på varandra i flera timmar tills någon av oss rodnade så kraftigt att hen blev tvungen att vända bort huvudet. Louise mamma hade skojat och undrat om jag inte fått nackspärr efter att ha suttit vänd bakåt med huvudet under ett så långt tidsspann. När den mintgröna bussen lämnade av oss vid hotellet samma kväll kastade den turkiska killen slängkyssar efter mig, och fjärilarna i magen fullkomligt fladdrade. Jag kunde knappt vänta tills dagen för hemresan då jag äntligen och kanske för sista gången skulle få återse honom. Då skulle jag ta mod till mig att ge honom en kram.

Men nu hade mina drömmar alltså gått i kras och jag bannade mig själv för att jag inte redan givit honom den där kramen som jag nu aldrig skulle få ge. Trodde jag. När bussen kört lite drygt halvvägs svängde den in på en rastplats och vi blev ombedda att ta en kort bensträckare. Någonting tände till i Louise blick, och när jag lyfte mitt rödgråtna ansikte såg jag att hon pekade på en mintgrön buss som stod parkerad alldeles intill vår.

-Är inte det där hans buss, föreslog hon försiktigt.

Snopet tittade jag igenkännande på bussen och kände en antydan till hopp glimta till, men jag vågade inte ta ut lyckan i förskott. Utanför bussen möttes vi av en kvalmig och tung luft, och jag stirrade ivrigt runt på rastplatsen efter ett bekant ansikte. Plötsligt reste sig någon upp från en stol en bit bort och började i sakta mak gå rakt i min riktning. Hjärtat slog en dubbelvolt när jag förstod vem det var, och smilbanden breddades maximalt. Långsamt och med skakande ben promenerade jag emot honom, och snart stod vi knappt en centimeter från varandra, öga mot öga. Han log varmt och pekade med tummen mot sig själv.

-Mehmet, sa han och presenterade sig.

-Ellinor, replikerade jag med en likadan gest.

-No English, fortsatte han och skrattade hjärtligt.

Mehmet omfamnade mig hårt och jag fylldes av en bråddjup lycka. Jag borrade in mig i hans skjorta och kände doften av lite för mycket parfym och rakvatten, men kunde inte bry mig mindre om den saken. Sen kysstes vi, vilket också var min första riktiga kyss, som därför upplevdes lite klumpig och trevande. Utan att jag märkt det hade vi fått en stor publik, eftersom alla andra turister, inklusive mitt eget resesällskap redan klivit på bussen. Något skamsen gjorde jag dem sällskap, och till min glädje följde även Mehmet med för att åka med till flygplatsen och vinka av mig där. När vi tog avsked av varandra lämnade han en vikt lapp i mina händer, och när jag sedan öppnade den stod det skrivet ett telefonnummer samt orden “I love you”.

Reserysare

In i dimman … riktig rysarstämning

Aljosha, min ukrainska vän och före detta elev lämnar av mig på en busstation i Kiev. Jag ska åka till min andra vän Natasha som bor på ett campus cirka en timme utanför stan. Visserligen har jag redan varit där en gång, men ber ändå för säkerhets skull busschauffören att meddela mig när vi är framme. Han nickar och lovar att underrätta mig i god tid.

Utanför fönstret passerar sömniga landsbygdsbyar, som snart nästan helt slukas av mörk barrskog och skumpiga grusvägar. Det börjar dessutom att skymma, vilket får den innan dämpade oron att växa. Otåligt skruvar jag på mig och försöker lönlöst erinra mig om hur campuset ser ut. Busschauffören ser upptagen ut, och jag vågar inte längre lita på att han ska minnas att påminna mig om när det är dags att kliva av. Det råder trängsel inne i den lilla minibussen och mot min vilja har jag hamnat nästan längst bak, så långt ifrån chauffören och tryggheten som det bara går.

Hastigt skannar jag av klientelet ombord och försöker hitta en tillförlitlig kandidat som ska agera min plan B och säkerhetslina. En ung kvinna i 25-årsåldern väcker mitt intresse, och efter lite resonerande med mig själv tar jag kontakt med henne. Jag frågar snällt om hon inte skulle kunna tänka sig att informera mig när vi är framme vid campuset utifall att busschauffören skulle glömma. Hon ska precis ta till ton och svara när hon avbryts av en man i 30-årsåldern som pratar i telefon.

-Jag ska också av vid campuset, så du kan gå av samtidigt som jag, säger han lugnt och återgår sedan till telefonsamtalet.

Jag pustar lättat ut och tänker att jag nu kan unna mig att njuta av den resterande del av bussresan. Mannen ser reko och trevlig ut, och visar inga tecken på att vara någon skum typ, vilket gör att jag kan slappna av fullständigt. Jag lutar mig behagligt tillbaka mot sätet och myser åt att vara på resande fot ensam och på väg mot en god vän. Efter kanske 20 minuter reser sig den unge mannen sig abrupt, vänder sig mot mig och utbrister:

-Vi är framme, vi ska av här. Kom!

Lite förvirrad försöker jag urskilja campuset från fönsterrutan, men det är svårt att se någonting eftersom mörkret döljer det mesta. Jag hinner dock inte tänka så mycket mer, eftersom jag utgår från att denne man vet vad han pratar om, så jag reser mig upp och börjar följa efter honom och ut mot bussdörren. Jag hoppar försträckt till av att någon bakom mig rycker tag i min arm. Förbryllad vänder jag mig om och ser att det är den unga kvinnan jag först försökte be om hjälp. Hon borrar allvarligt in blicken i mig och artikulerar vasst orden:

-Följ INTE med honom, vi är inte framme än. Det är minst 15 min kvar att åka innan vi når campus.

Först förstår jag ingenting, men när det börjar gå upp för mig att mannen ljugit för mig sköljer paniken över mig. Han står utanför bussen och viftar med händerna och visar med hela sitt kroppsspråk att jag ska följa med honom. Jag står som stelfrusen, när jag i nästa stund hör busschauffören ropa till mig och bekräftar vad den unga kvinnan just sagt.

-Tjejen, vi är inte framme än! Gå inte av.

Skakad sätter jag mig ner igen och ser hur mannen ilsket blänger på mig när dörrarna slås igen och vi lämnar honom. Skräcken rusar genom mig när jag inser att jag varit så nära på att följa med honom.

Resekomedi

Förhoppningsvis ser man ut så här när man ser/upplever en riktigt bra komedi

Klockan är 23 när jag och min pojkvän Robin bestämmer oss för att gå upp till hotellrummet för kvällen. Alldeles bredvid hotellet ligger något som verkar vara en bar, fasaden är sliten och allt annat än inbjudande. “When in Bratislava liksom” tänker vi kanske och beslutar oss trots allt för att trotsa tröttheten och ta en sista öl innan vi går och lägger oss.

Det som på utsidan tycktes vara ett ödsligt och lite dystert tillhåll visar sig på insidan vara en riktig folkfest. Människorna inne på den rökingrodda baren är nästan uteslutande slovaker, och det dröjer inte länge innan Robin och jag välkomnas att delta i umgänget. Tillsammans med ett gäng slovakiska studenter roar vi oss med hockeyspel och dart samtidigt som vi lär känna varandra. Ett par timmar senare (när vi förväntat oss att redan sova djupt), får Robin den briljanta idén att hämta gitarren vi packade med på resan. Förslaget möts av jubel från studenterna och efter att gitarren smugglats ut från hotellrummet samlas vi allihopa på det folktomma torget utanför baren.

Vi stämmer in i sång och musik och spelar lite Dylan och egenkomponerade låtar. Där mitt på det nakna och ensliga torget i Östeuropa vrålar vi ut i natten till Dylans “Don’t think twice, it’s alright”. Studenterna klappar i takt, och även några fler människor har nyfiket anslutit till vår gemenskap. Två av dem är visst poliser, eller “låtsaspoliser”, som studenterna kallar dem. Med misslyckad pondus går de emot oss och ber oss genast sluta med det vi håller på med. Vi måste vara tysta säger dem. Ja, de påstår till och med att det är förbjudet att sjunga och spela på just det här torget.

Någonting säger oss dock att de egentligen tycker att det är kul att vi är där och att de bara “vill va med”. Vad som trist skulle kunna ha slutat med att vi blev tvungna att avlägsna oss fick i stället en ny vändning, då poliserna själva börjar nynna med till musiken. Det är först när klockan passerat 04 som vi rundar av kvällen med att jag och en av konstaplarna kör en tävling i armbrytning.

Reseaction

Actionspäckat hunddrama?

Den fuktiga hettan är numera olidlig, och därför känner jag och Robin inga samvetskval för att spendera hela förmiddagen på vårt rum framför Narcos och Netflix, med full luftkonditionering. Det enda som saknas är lite kaffe, vilket är snabbt ordnat eftersom vi bor granne med kaffekedjan Juan Valdez Café, Colombias motsvarighet till Starbucks. Vi befinner oss i Santa Marta, vid Colombias karibiska kuststräcka, och har redan hunnit utforska stora delar av staden och omgivningarna. Men i dag har värmen tagit kol på upptäckarlusten.

Det är strax före lunchtid när jag kilar över till caféet för att köpa en cappuccino och en americano. När beställningen är gjord och dryckerna är betalda står jag framför disken och väntar tålmodigt. Plötsligt hörs en kraftig smäll och jag upptäcker att mitt adrenalinpåslag är skyhögt. Vid mina fötter ligger tusentals bitar av glassplitter. Jag vet inte om jag är skadad, jag känner ingen smärta, jag känner ingenting. Glasskärvorna kommer från glasdörrarna till caféet och det som har orsakat smällen är en lastbil som av ännu okänd anledning kört rakt in i caféet.

När jag ser de skräckslagna ansiktsuttrycken hos personalen bakom disken inser jag allvaret. Och när de duckande springer för sina liv mot personalrummet kan jag först inte röra mig. Det är då jag ser att föraren i den kvaddade lastbilen, inte ens två meter ifrån mig, inte är ensam. I passagerarsätet sitter en maskerad person och håller en pistol mot chaufförens tinning. Omskakad skyndar jag mig efter personalen och in i personalrummet, och brister ut i hysterisk gråt. I samma stund är jag övertygad om att jag kommer dö.

De båda kvinnorna som arbetar på caféet tar genast notis om mig, och trots att även de är märkbart tilltygade lyckas de lugna mig och bedyrar att vi är utom fara. De har rätt, och efter bara några minuter fylls caféet av poliser och nyfikna åskådare. Faran är över, ingen blev dödad, inte ens chauffören ska jag få veta senare. Men eftersom jag hörde ett pistolskott avlossas var jag först livrädd för motsatsen, och när jag till slut fick lov att lämna caféet kutade jag fortfarande panikslagen hem mot Robin och skrek bölandes:

“Jag trodde jag skulle dö! De sköt honom i huvudet”.

Feel good resefilm

Kan kantareller vara något annat än feel good? Perfekta “snackset” till feel good-filmen?

-Un café por favor, säger jag till kyparen.

Vi befinner oss på ett litet mysigt café i stadsdelen Coyoacán i Mexiko City. Kanske är stadsdelen med sin charmiga koloniala stil och lummiga grönska, som liknas mer vid en liten by än som del av en jättemetropol, mest känd för att den var hem till den världsberömda konstnären Frida Kahlo när hon levde. Coyoacán känns som en välbehövlig oas bortom buller och trafikstockning, och som en perfekt plats att spendera en dag tillsammans med Robin som äntligen är hos mig efter tre månader ifrån varandra. Det visar sig emellertid svårare än väntat att hitta någonting som liknas vid ett hotell här omkring.

Det lilla caféet rymmer inte många gäster, men de flesta av platserna som finns att tillgå är redan fyllda, vilket hintar om att det är ett populärt ställe. Kaffebönorna kommer från mikrokaffegårdar i Chiapas i södra Mexiko och visar sig skapa ett alldeles utsökt kaffe. Anledningen till att vi över huvud taget gick in hit var för att fråga någon om var någonstans det erbjuds logi i området. Kyparen funderar länge, men kommer till slut inte på ett enda ställe. Lite besviken över att inte kunna hjälpa oss ber han vänligen i stället om att få bjuda oss på kaffet.

Gästfriheten och önskan om att vara behjälplig begränsar sig inte enbart till kyparen ska det visa sig. Vår förfrågan har visst lyckats engagera varenda gäst inne på caféet som alla är i fullt sjå med att ragga sovplats åt oss. Telefonsamtal rings och meddelanden skickas, och snart säger en kvinna att hon har löst alltsammans. Vi ska bo hemma hos henne och hennes familj, och hon har precis ringt sin son som är i färd med att hämta oss och skjutsa oss till huset. Ersättning kommer inte på fråga trots att vi nästan vädjar om det, och hon meddelar också att hennes son givetvis skjutsar tillbaka oss till centrum efter det att vi installerat oss. Och självklart ingår frukost morgonen därpå också. Så fick det bli!

Fler “filmresor” kommer i något senare blogginlägg. Har ni någon reseupplevelse som i dag känns så där “galet filmisk”?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *