Sevilla – möte med Jesus.

Skymningen har redan lagt sig som en mjuk pläd över Sevillas gator och torg. Vi virvlar runt bland trånga gränder, målmedvetna i sökandet efter en specifik bar. Efter en relativt spontan tapasrunda känns magen något uppsvälld av frityr och berusningsdryck, vilket försvårar ansatsen att påskynda ankomsten till baren. Det nalkas flamenco. Dans, gitarr och rytm i en enastående konstellation. Jag kan knappt bärga mig, för jag vet instinktivt att föreställningen kommer beröra mig djupt. Och det visar sig snart att jag kan lita på min intuition.

Dova toner av flamencogitarr sipprar emot oss när vi slår upp dörren till baren, men de överröstas snart av en livlig publik som sällskapar vid långborden intill scenen. Men när musikerna väl kör igång med sitt nummer tystnar publiken tvärt, berusade och överväldigade av sammetslen musik.

Känslan av total närvaro är svårfångad i en efterkonstruerad text. Den måste upplevas när den upplevs. Ett slarvigt försök att påkalla minnet av min upplevda närvaro denna kväll vore inte rättvist. Men den flöt runt som krispiga höstvindar i hela kroppen. Svalkade och vibrerade, stannade till en stund, och strömmade vidare likt solljus. Rytmen från trumman och dansösens klackar väckte intensiv livslust, och det omsorgsfulla gitarrspelet brände i bröstet och framkallade melankoli.

Vilka applåder och jubel i världen kan återgälda hur musiken förvandlade oss? Så tänker jag i dag när jag färdas tillbaka i minnet.

När musikerna tar paus sitter vi tysta mittemot varandra, med en molande känsla av att försök till ord kan förstöra upplevelsen. Tystnaden varar emellertid inte länge, för framför oss står snart en äldre man med en cd-skiva i handen. Han pratar läspig spanska, och vi får kämpa med att förstå vad han säger. Han heter Jesus och är en trogen gäst här på baren. Vi vet det inte än, men Jesus kommer göra kvällen än mer oförglömlig.

-Flamenco! Pasión!, upprepar han dramatiskt gång på gång och gestikulerar med stora rörelser sin entusiasm.

När det närmar sig midnatt och vi är redo att lämna baren söker Jesus åter upp oss. Vi ska visst vidare till en annan bar för att fortsätta kvällen i flamencons anda. Två har blivit tre, och vi traskar tillsammans ut i ett regnigt februariväder. Sevillaborna syns knappt till och vi vandrar på nästintill folktomma kullerstensgator utan att veta vart vi är på väg. Av allt att döma på Jesus bestämda steg och stolta hållning verkar åtminstone han ha ett hum. Kontrollbehovet får skrynklas ner till stoft och vi har inget annat val än att hänge oss åt äventyret denna krutgubbe verkar planera för oss.

-Flamenco!, utbrister han, om möjligt än mer dramatiskt denna gång, och stannar till framför en ny bar.

Vi tolkar det som att vi är framme, och följer följsamt med Jesus in på baren som två fogliga lärjungar. Livemusiken sker i en lite annorlunda tappning än vi väntat oss, nämligen ackompanjerad av Jesus själv, på en akustisk gitarr. Han brölar ut i en märklig sång och slår lite klumpigt över strängarna. Några fler ansluter till vår nyblivna trio och en ung kvinna försöker lära mig att klappa i flamencotakt. Snart fyller också jag in med sång och gitarren forslas vidare till min pojkvän. I samma stund förstår jag att Jesus får en ny genialisk idé. Och mycket riktigt tar han snart i för skog och mark och utropar:

-Karaoke, karaoke!, samtidigt som han stirrar på oss med stora ögon.

Sagt och gjort, nästa anhalt blir en karaokebar. Jesus är genast ivrig att komma iväg och vi möter återigen Sevillas regniga gator. Vid det här laget beter vi oss redan som om vi vore bästa vänner. Vi sjunger fotbollslaget Sevillas ramsa så det ekar mellan stenhusen och vi läser dikter av den store poeten Federico García Lorcas. Kvällen till ära har jag nämligen packat ner en diktsamling av denna poet i handväskan. Givetvis är det Jesus som får briljera med sin teaterkonst och läsa upp dikterna. Han bemästrar uppgiften och artikulerar noggrant varje ord på högtidlig spanska. När han märker att vi inte förstår alla ord är han behjälplig nog och översätter.

-Ojos, läspar han och pekar antydande på sina ögon. Naranja, viskar han passionerat och håller fram en apelsin.

Vi nickar artigt, och kan inte riktigt med att avslöja att det kanske inte var just de orden i dikten som vi inte förstod.

“Det grydde i apelsinlunden. Gyllne bin letade honung.
Var finns honungen?
Den finns i blåa blomman, Isabel. I den där rosmarinens blomma”.

/utdrag ur dikten Liten visa från Sevilla av Federico García Lorca

Efter en lång promenad med stopp för diktläsning och sång når vi äntligen vårt mål. Klockan är redan närmare 02 när vi äntrar karaokebaren, och vi blir strax varse om att vi är de enda människorna på detta tillsynes mediokra tillhåll. Men vad gör väl det när Jesus är en av gästerna? Jag och Jesus turas om att stå för uppträdandena på scenen, medan personalen ser måttligt road ut från baren. Ömsom ABBA, ömsom spansk musik av okända artister. Min pojkvän har fullt sjå med att filma spektaklet från sin mobiltelefon, medan Jesus och jag misslyckas med stämsång och ett fattigt försök till dansnummer.

När klockan slår 03 kastar jag och min sambo in handduken. Jesus bjuder över oss på efterfest till sin lya. Erbjudandet frestar, men vi är för trötta och slitna efter kvällens strapatser, och dessutom väntar en tidig bilresa morgonen därpå.

Jesus, den outtröttliga pensionären avslöjade lite i förbifarten strax innan vi skildes åt att han var förstemålvakt i fotbollslaget Rayo Vallecano som ung. En nyhet som golvade min fotbollsfanatiska sambo. Det får oss att undra vilka andra hemligheter denna smått legendariska herre ruvar på. Tack Jesus för en episk afton!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *