Guide till Edinburgh

Boende:

Macdonald Holyrood hotel. Beläget vid foten av The Royal Mile, och med gångavstånd till det mesta. Från fönstret en hiskelig utsikt över Arthur’s seat. Bekväma sängar, bäddade med rödrutigt tartantyg, till vår förtjusning. Trevlig hotellpersonal och väl blandade drinkar av skickliga bartendrar. Bra frukost där en mustig fläskkorv blev en snabb favorit. Tillgång till bastu, gym och swimmingpool. Inget snack om saken, rekommenderar varmt det här hotellet!


Natur:

Arthur’s Seat. Vår granne och del av Holyrood Park, och en gång i tiden en vulkan. Från botten till toppen en promenad på cirka tre kvart i kuperad terräng. Väl uppe väntar ett 360 graders panorama över hela Edinburgh samt en skymt av havet. Ett ypperligt förmiddagsnöje när vädret tillåter.


Arkitektur

The Royal Mile och slottet. Hela staden är UNESCO världsarvslistad, vilket ju bara i sig känns lite förtrollande. The Royal Mile, stans huvudgata tillhör gamla stadsdelen. På denna kullerstensgata ryms några av Edinburghs absoluta höjdpunkter. Stjärnan är kanske föga förvånande Edinburgh Castle, som tornar upp sig högst upp på gatan. Och var i stan man än befinner sig kan man ana slottet i bakgrunden. Spännande restauranger och stämningsfulla barer finns det också gott om på The Royal Mile. Kort och gott är ett strög här ett måste när man är i Edinburgh.

Restauranger:

Fazenda. Ett nytt grepp på ett steakhouse. Den här restaurangen erbjuder definitivt en upplevelse utöver det vanliga. Som gäst möts man av en livlig atmosfär och uppassande servicepersonal. Dofterna består av en blandning av kolgrillade köttstycken och av värmeljus som ramar in hela restaurangen och skapar en behaglig stämning. Därefter väntar ett salladsbord som knappast skulle göra någon besviken, medan kyparna närhelst du önskar fyller på din tallrik med godsaker. Rykande heta grönsaker, frasiga pommes och köttstycken i alla dess former. Det finns även vegetariska alternativ om man meddelar personal i förväg.

The Canon’s Gait. Skotsk husmanskost med paradrätter som nationalrätten Haggis på menyn. Godare än väntat om jag får säga det själv. Själv åt jag dock ”the pie of the day”, som denna kväll var en kyckling och purjolökspaj med krispigt pajskal. Vällagat och mättande. Brett ölutbud av lokala tillverkare. Livemusik förekommer även här under vissa kvällar i veckan.

Pubar:

The hanging bat. Lite av ett mecka för ölälskaren. Hantverksöl i alla dess former, fantastiska och välbalanserade smaker. Skäggiga hipsters serverar och stoltserar bakom baren. Charmig och innovativ inredning. Här trivs man!

The Waverley bar. Ett trevligt alternativ för den som lockas av skotsk folkmusik. Inklämd i en gränd och sidogata till The Royal Mile. Mysig atmosfär med relativt få platser som för tankarna till ett vardagsrum. Avslappnad publik och åtminstone när vi var där få turister. Har man turen på sin sida möts man av spelmän som turas om att spela och sjunga mellan ölpauserna. 

Marknader:

Stockbridge market. Här kan du frossa i delikatesser från världen över samtidigt som du tar dig en nypa luft. Varje söndag mellan 10-17. Passa gärna på att strosa omkring lite i Stockbridge när du ändå är där.

Grassmarket. Varje lördag mellan 10-17. Samma upplägg som ovan. Vid Grassmarket finns även trevliga caféer och barer, och alldeles intill har du slottet. 

Caféer:

Made in Italy. Italienskt café vid Grassmarket. Ägs och drivs av italienare och inredningen får dig för ett ögonblick nästan tro att du befinner dig i Rom. Beställ en värmande cappucino eller en stark espresso, och något lätt att äta. Här finns även italiensk gelato för heta sommardagar. 

Deacon’s House café. Ett murrigt och inbjudande café alldeles intill Edinburgh Castle. Stenväggar och svag belysning som skapar en något mystisk atmosfär. Bra för värmande drycker och något sött.  


Övriga tips:

Dean Village. Promenera till det charmiga området Dean village som är  en promenad på cirka 40 minuter från The Royal Mile. Eller ”Deansville”, som jag uttalade det till en mycket förvirrad receptionist på hotellet, innan det gick upp för honom att jag försökte säga Dean village. Strax innan snubblade jag också på orden när jag skulle översätta meningen ”för det första” från svenska och fick fram ”for the first” på engelska. Inte mitt vassaste ögonblick. Hur som haver är Dean village ett mysigt och stillsamt kvarter där man kan strosa intill floden Leith och beundra den stenbeklädda arkitekturen. En liten oas mitt i storstaden.



Free ghost tour. Ett kul och lite annorlunda sätt att möta Edinburgh på. Vår guide Rory var en teatralisk och entusiastisk ung man som guidade oss runt i gamla stan och berättade rysliga historier om stadens förflutna. Kanske mer underhållande än skrämmande dock, men sammantaget en trevlig guidad tur. Höjdpunkten var nog när Rory bad oss att vänligen inte recensera honom på TripAdvisor som en tidigare turist hade gjort, nämligen med orden ”Rory ruined my holiday”. 

Läsning: Peter May – Svarthuset. Utspelar sig förvisso inte i Edinburgh, utan på Yttre Hebriderna. Känns dock väldigt skotskt och som en liten inblick i den skotska folksjälen. En mycket välskriven deckare dessutom, som har tilldelats fina utmärkelser. 

Sån är skotten

Så långt jag kan minnas har människor fascinerat mig på ett sätt jag ibland känt mig ganska ensam om att förundras över. Allting handlar om detaljerna. Hur någon pratar om någonting världsligt med en oväntad entusiasm, sinnesnärvaron i någons yrkesroll, energier, små rörelser, subtila gester.

Varje gång jag reser är således mötena med människor det som fångar min uppmärksamhet allra mest. Så även denna gång, i Edinburgh.

Spårvagnen bromsar in på en station jag inte längre minns namnet på.  Vi har ingen aning om var vi är, vilket antagligen våra ansiktsuttryck vittnar om. För det dröjer inte länge innan en polisman kommer fram och undrar vad vi söker efter. Vi förklarar att vi letar efter vårt hotell som ska ligga i närheten. Han funderar högt, hummar och pekar i luften för sig själv, mumlar ”right”, och tar till orda. Det som sedan följer är en minst sagt förvirrande blandning av vänster- och högsvängar, viadukter att korsa, torg att passera och en mängd för oss helt okända gatunamn att memorera.

Jag och min sambo biter oss i läppen för att inte börja skratta när han för tredje gången upprepar exakt samma vägbeskrivning, tillsynes mycket nöjd med sin förklaring. ”It’s very easy”, sammanfattar han det leende. När vi sen smugit runt hörnet fiskar vi snabbt fram våra mobiler och slår på Google Maps.

Följande dag får vi en betydligt bättre vägbeskrivning när vi söker efter livemusik. Inte av en polis denna gång, utan av en hemlös. Hade jag kunnat, hade jag ordnat så han fick bli guide redan nästa dag, för han verkar ha stenkoll på Edinburgh. Med en bred skotsk accent redogör han för alla möjliga saker vi bör se och göra under vår vistelse i staden. Och till sitt sällskap har han en labrador som troget sitter vid hans sida och som ivrigt hoppas på att förbipasserade ska kasta boll med honom.

Jag kan inte hjälpa att förundras över mannens frågvishet och genuina intresse för min och min pojkväns resa samtidigt som han själv sitter och fryser utan tak över huvudet i mitten av november.

Vad gäller livemusik är det en företeelse som absolut inte lyser med sin frånvaro i Edinburgh. Under vår sista kväll hamnar vi på en bar på en bakgata till The Royal Mile – stans huvudgata, för att släcka törsten med en öl. Vi kliver rakt in i vad som verkar vara någon form av uppträdande. I sofforna trängs spelmän med sina fioler, säckpipor och banjos och turas om att stå för underhållningen.

Rätt som det är bryter någon ut i skönsång helt i acapella och alla sitter knäpptyst och lyssnar till sången. En salig mix av gaeliska och engelska om vartannat. Plötsligt äntrar en herre iklädd kilt i tartantyg baren och bjuder på pampiga toner säckpipa. Kvällen fortsätter med improviserade jams ackompanjerade av gubbarna i soffan som av allt att döma verkar vara stamgäster här.

Bland publiken finns bland annat en man som sitter djupt försjunken i en roman. Och vid baren står en kvinna och stickar samtidigt som hon läppjar på ett glas apelsinjuice och gungar med till musiken. Intrycken avlöser varandra och jag sitter som i trans och njuter av spektaklet som utspelar sig framför mig.

Om jag ska ge mig på ett försök att sammanfatta det skotska folket, (vilket egentligen givetvis vore omöjligt och djupt reducerande), så blir ledorden stolthet, artighet och en rejäl skopa humor. Stolthet, eftersom jag förbryllades något över att kiltar och säckpipor lever i allra högsta grad och inte enbart tjänar som en turistmagnet. Artighet, för att det bara var så, och en okonstlad sådan dessutom. Humor, på grund av att de skottar vi stötte på verkade vara lite extra svaga för ”a good laugh”.

 Kanske är dessa iakttagelser ingenting exceptionellt, för skottarna själva tillhör dem förmodligen vardagsmat. Hur det än ligger till med den saken har jag förstått att följande gäller för mig; en nyfikenhet och ett intresse för andra människor berikar mitt eget liv. Och har man väl förälskat sig i andra människors egenheter varar den kärleken livet ut. 

Första mötet med Edinburgh

En längtan sträcker sig i månader. Mentalt befinner jag mig redan på plats och vandrar runt bland mina favoritställen i stan, trots att jag aldrig tidigare varit här. Inte än. Men som österländska filosofer vittnat om sen urminnes tider tas tankar lätt för verklighet om man inte är på sin vakt. Varenda gång faller jag offer för just detta, för väl framme är ingenting sig likt. Ungefär på samma vis som när man läst en bok och senare förargar sig över att karaktärerna inte ser ut som de ska i filmatiseringen av boken.

Så blev det även i Edinburgh. Blixtförälskelsen slog inte till. I tankevärlden går allting smidigt. Navigationsstrul, trängsel och ängsligheten för mörka gränder ryms inte där. Och när verkligheten väl gör sig påmind är det som en rejäl käftsmäll.

Men vi känner ju inte varandra ännu, jag och Edinburgh, trots att vi har hängt med varandra en tid över internet. Vi har flirtat lite och visst har jag fantiserat om att det här skulle kunna vara min stora kärlek.

Kärlek kan växa fram sägs det, och i mitt och Edinburghs fall kunde inte talesättet varit sannare. Redan andra dagen smög sig förälskelsen på, och efter fyra dagar var jag stormkär. Avskedet var hjärtskärande och två veckor senare sitter jag fortfarande och längtar tillbaka, olyckligt kär.

För även om jag inbillar mig att Edinburgh och jag har en speciell ”connection”, vilar samma känsla hos tusentals andra själar. Jag är inte saknad och Edinburgh sörjer inte min frånvaro. Denna ensidiga kärlek till en stad beskriver musikern Ewen Carruthers träffsäkert i sin Låt Paris:

Oh Paris I love you, I hate you. I cry but you do not grieve. For one of your lovers, you’ve so many others. You don’t even notice me go when I leave

Min enda tröst är att jag vet att jag kommer förälska mig igen. Precis som jag gjorde i Moskva, Warszawa, Sevilla, Bogotá, Sofia och många fler platser. Men en stund till tänker jag sörja, och tillåta mig själv att försvinna i litteratur och filmer som för tankarna tillbaka till Skottland och min nyfunna kärlek. Aye!