Tunna band och resor

Några mongoler i Ulan Bator … tunna band

Blod är tjockare än vatten och sanna vänner består. Kloka klichéer som blir viktigare och riktigare ju äldre man blir. Och äldre blir jag, alldeles nyligen firade jag 30 år, och har blivit hjärtligt firad av alla dem som kvalificerar in i kategorin ovan. Men så kom plötsligt en oväntad liten filmsnutt, och fram trädde en mängd bekanta ansikten från en svunnen tid och från diverse olika nationer, och överväldigheten störtade ner i mig som stjärnfall i öknen.

Jag talar om människor som man umgåtts med under en begränsad tid och vid en given plats, människor som för ens inre kommit att bli så synonyma med platsen, nästan som om platsen och människan vore ett siamesiskt tvillingpar. Ungefär så minns jag de flesta av mina resor, oavsett reslängden. Som om Ukrainas existens vore beroende av alla människor jag omgavs av när jag var där, och som om samma människor delar navelsträng med platsen, oförmögna och ointresserade av att någonsin bege sig därifrån.

Ukraina och gamla vänner

Det var häromdagen jag för första gången hörde talas om begreppet tunna band. Det var tack vare författaren Per Hagman och hans reflektioner kring sitt uppdelade liv på den franska Rivieran och den västgötska slätten. Hur han förstod vikten av de små ögonblicken av socialiserande med något affärsbiträde eller någon granne. Konversationer och bekantskaper som ofta annars avfärdas som trivialiteter och betydelselöst kallprat. För mig tillhör just denna typ av stunder några av mina livs mest minnesvärda ögonblick.

Varje gång jag passerar fruktavdelningen inne i en matbutik poppar per automatik affärsbiträdet i Bogotá upp i huvudet. Affärsbiträdet som såg hur jag vände och vred på en för mig främmande frukt och som utbrast: ”Vill du att jag ska berätta om ett recept?”, för att sen noggrant redogöra för något recept på en fruktig salsa. Jag har ingen aning om vad hon hette, inte heller något minne av varken frukten eller receptet hon delgav. Men ögonblicket vi delade finns tatuerat djupt under huden, omöjligt att radera.

Jag behöver inte leta särskilt länge i minnet för att flera liknande exempel ska dyka upp. Knappt hinner jag tänka på Moskva förrän jag blir påmind om den där gamla mannen som kom emot mig när jag var ute på promenad en förmiddag. Jag tror inte att han presenterade sig, men de orden som följde var minst sagt märkliga och oförglömliga. ”Är du för tidigt född? Det ser jag på din näsa, du har fått för lite mjölk. Två söner kommer du få, och en dotter bara om du önskar det intensivt”.

Eller den där polska kompositören jag sprang in i på bussen mot Skavsta flygplats på väg till Warszawa, och som bjöd på några av de mest förbluffande och roande tio minuterna av mitt liv. ”Jag älskar Putin, vilken ledare som håller ihop sitt folk och sitt land. Och jag älskar bögar, vilka fantastiska människor”. Någon han inte älskade riktigt lika mycket var dock sin fotograf och ofrivilliga följeslagare Sebastian, vars nerver jag fick veta var sorgligt klena, och som ofta resulterade i alltför långdragna toalettbesök.

Tunna band, de kan endera bestå av en hastig kontakt med en slumpmässigt utvald individ, eller av en relation som tycktes slitstark och genuin, men som frånkopplad sin miljö och tid bara kommit att bli just en tillfällig vänskap och ett minne blott. Hur tajta vi än må ha varit när vi levde i det där kollektivet i utkanten av Mexiko City– ett gäng med mer än en handfull olika nationaliteter- har avstånd och tid gjort att vi inte lyckats förvalta vänskapen tillräckligt. Därför finns endast tunna band kvar, som balanserar på en ostadig lina.

Tajta vänner då, Mexiko

Men man ska akta sig för att förväxla tunna band med ytlighet, eftersom dessa två alls inte behöver stå i paritet till varandra. Kanske har jag haft några av mina absolut förtroligaste konversationer med främlingar, och där samtal med familjemedlemmar snarare kan framstå som svårare att fördjupa. På semesterorten Puerto Vallerta i Mexiko kändes det för en stund som om jag funnit en själsfrände när jag lärde känna kanadensaren Steve, en man i övre medelåldern. Aldrig har det väl förefallit så enkelt att prata öppensinnat och lättsamt som när vi trillade in på samtal om alltifrån musik till döden.

Steve i bakgrunden

Om starka band har förmågan att få oss att känna oss trygga och att vi duger som vi är, har tunna band i stället kapaciteten att påminna oss själva om att vi är intressanta människor och främja vår personliga utveckling. Kanske upptäcker man genom tunna band nya sidor av sig själv, eller så påminns man om egenskaper man har men som fallit i glömska. Tunna band kan i vissa fall självklart även övergå i starka band, och ibland går det kanske inte att definiera eller mäta vad för slags band man har till någon.

Oavsett kan man kanske se det som att de tunna banden utgör ett viktigt komplement till de starka, och att de tunna banden dessutom kan få oss att uppskatta våra starka band lite mer, och kanske stärka de ytterligare. När kanadensaren Steve beskrev mig som en nyfiken person – nyfiken i bemärkelsen att jag har ett genuint intresse för människors livsöden och ställer fängslande frågor, är jag övertygad om att upprymdheten de orden skänkte mig har fått mig att bibehålla en nyfikenhet till alla mina relationer, även dem jag ibland kanske tagit för givna.

Var skapar man bättre tunna band än på resor? Kanske är det just därför det är så beroendeframkallande att resa. Vetskapen om att man varje dag har möjligheten att stöta på en spännande människa som i sin tur påminner en själv om att man har ett sinne för humor eller en ådra för konst fungerar onekligen som en glädjehöjare. Att resa kan vara som att vandra omkring i ett ständigt stadium av nyförälskelse. För är det inte just kombinationen av att bli oemotståndligt fascinerad av en annan människa samtidigt som man erinrar sig om att man själv inte är så pjåkig, som är nykärlekens främsta dragningskraft? Jag skulle vilja påstå att resor har ungefär samma förmåga, med eller utan romantiska inslag. Att många hävdar sig ”ha hittat sig själva” efter en långresa kan inte vara en slump. Skulle man översätta vad samma personer egentligen menar är jag tämligen säker på att de genom nya bekantskaper uppdaterat och utökat sina identiteter till att innefatta mer än vad de innan trodde eller visste.

Starka band som blev ännu starkare, Granada

Man kan också vända på det och se det som smått fantastiskt att man aldrig kommer hitta sig själv, och i stället förundras över att man fortsätter hitta nya sidor av sig själv varje gång man reser. Kanske är en diabetesjämförelse på sin plats för att sätta ord på detta. Starka band är som mitt basinsulin, utan det kan jag inte fungera och det är det som håller mig stabil, harmonisk och frisk. De tunna banden står för det snabbverkande insulinet och fungerar som en påminnelse om vilka åtgärder som behövs för att jag ska bli mitt bästa jag. Alltså är de ofrånkomligen helt beroende av varandra för att jag ska må bra och hålla mig flytande och vid liv.

Resor som på film

Världens bästa filmskärm?

Det händer då och då när resebegäret inte vill ge efter att jag vänder mig till filmernas värld. Och vips befinner jag mig mentalt i Toscana framför filmen Under Toscanas sol, eller smyger runt på gatorna i Montemarte i Paris tillsammans med Amelie i filmen Amelie från Montemartre. Trots att filmerna är fiktion känns de ibland mindre regisserade än de resor jag själv gör, där checklistor på sevärdheter och erkända restauranger stundtals tar udden av upplevelserna. Men så uppstår ibland de där exceptionella ögonblicken när spontaniteten får visa kompassen och jag tillåter mig att ge mig hän. Ögonblicken där närvarons båge är spänd till bristningsgränsen.

Omsluten av denna närvaro upplöses tid och rum, men i efterdyningarna vaknar min inre regissör och inser livligt att jag just spelat huvudkaraktär eller biroll i en mästerlig film. Alltså, behöver jag emellanåt bara vända mig till minnet för att kalmera det påtagliga ressuget, eftersom minnena bär på resefilmer av diverse olika genren. Här följer några:

Romantisk resefilm

Romantisk utsikt från vårt vardagsrum funkar bra som film

Bussen vinglar fram på de turkiska landsvägarna på väg mot flygplatsen och Sverige. Hulkande sitter jag hopsjunken i sätet intill min vän Louise som förgäves försöker trösta mig och mitt brustna 14-åriga tonårshjärta. De soliga dagarna som förflutit under hela vår vistelse i den lilla semesterbyn Icmeler har övergått i olycksdigra moln och ösregn, som för att visa sitt medlidande och dela min sorg. Jag gråter så förtvivlat för att han inte finns med på bussen, som jag idiotiskt nog inbillat mig att han skulle. Jag vet inte ens vad han heter, jag vet bara att han har mörka vackra ögon med kolsvarta och långa ögonfransar och ett leende som nyper tag förfärligt i maggropen. Han jobbar på bussen, ja, inte på denna buss, utan på en mintfärgad buss vi färdats med under två långa dagar. Nej, han är inte chaufför, och helt ärligt har jag inte riktigt kommit underfund med vilka hans faktiska arbetsuppgifter är ombord.

Vi hade generat kikat på varandra i flera timmar tills någon av oss rodnade så kraftigt att hen blev tvungen att vända bort huvudet. Louise mamma hade skojat och undrat om jag inte fått nackspärr efter att ha suttit vänd bakåt med huvudet under ett så långt tidsspann. När den mintgröna bussen lämnade av oss vid hotellet samma kväll kastade den turkiska killen slängkyssar efter mig, och fjärilarna i magen fullkomligt fladdrade. Jag kunde knappt vänta tills dagen för hemresan då jag äntligen och kanske för sista gången skulle få återse honom. Då skulle jag ta mod till mig att ge honom en kram.

Men nu hade mina drömmar alltså gått i kras och jag bannade mig själv för att jag inte redan givit honom den där kramen som jag nu aldrig skulle få ge. Trodde jag. När bussen kört lite drygt halvvägs svängde den in på en rastplats och vi blev ombedda att ta en kort bensträckare. Någonting tände till i Louise blick, och när jag lyfte mitt rödgråtna ansikte såg jag att hon pekade på en mintgrön buss som stod parkerad alldeles intill vår.

-Är inte det där hans buss, föreslog hon försiktigt.

Snopet tittade jag igenkännande på bussen och kände en antydan till hopp glimta till, men jag vågade inte ta ut lyckan i förskott. Utanför bussen möttes vi av en kvalmig och tung luft, och jag stirrade ivrigt runt på rastplatsen efter ett bekant ansikte. Plötsligt reste sig någon upp från en stol en bit bort och började i sakta mak gå rakt i min riktning. Hjärtat slog en dubbelvolt när jag förstod vem det var, och smilbanden breddades maximalt. Långsamt och med skakande ben promenerade jag emot honom, och snart stod vi knappt en centimeter från varandra, öga mot öga. Han log varmt och pekade med tummen mot sig själv.

-Mehmet, sa han och presenterade sig.

-Ellinor, replikerade jag med en likadan gest.

-No English, fortsatte han och skrattade hjärtligt.

Mehmet omfamnade mig hårt och jag fylldes av en bråddjup lycka. Jag borrade in mig i hans skjorta och kände doften av lite för mycket parfym och rakvatten, men kunde inte bry mig mindre om den saken. Sen kysstes vi, vilket också var min första riktiga kyss, som därför upplevdes lite klumpig och trevande. Utan att jag märkt det hade vi fått en stor publik, eftersom alla andra turister, inklusive mitt eget resesällskap redan klivit på bussen. Något skamsen gjorde jag dem sällskap, och till min glädje följde även Mehmet med för att åka med till flygplatsen och vinka av mig där. När vi tog avsked av varandra lämnade han en vikt lapp i mina händer, och när jag sedan öppnade den stod det skrivet ett telefonnummer samt orden ”I love you”.

Reserysare

In i dimman … riktig rysarstämning

Aljosha, min ukrainska vän och före detta elev lämnar av mig på en busstation i Kiev. Jag ska åka till min andra vän Natasha som bor på ett campus cirka en timme utanför stan. Visserligen har jag redan varit där en gång, men ber ändå för säkerhets skull busschauffören att meddela mig när vi är framme. Han nickar och lovar att underrätta mig i god tid.

Utanför fönstret passerar sömniga landsbygdsbyar, som snart nästan helt slukas av mörk barrskog och skumpiga grusvägar. Det börjar dessutom att skymma, vilket får den innan dämpade oron att växa. Otåligt skruvar jag på mig och försöker lönlöst erinra mig om hur campuset ser ut. Busschauffören ser upptagen ut, och jag vågar inte längre lita på att han ska minnas att påminna mig om när det är dags att kliva av. Det råder trängsel inne i den lilla minibussen och mot min vilja har jag hamnat nästan längst bak, så långt ifrån chauffören och tryggheten som det bara går.

Hastigt skannar jag av klientelet ombord och försöker hitta en tillförlitlig kandidat som ska agera min plan B och säkerhetslina. En ung kvinna i 25-årsåldern väcker mitt intresse, och efter lite resonerande med mig själv tar jag kontakt med henne. Jag frågar snällt om hon inte skulle kunna tänka sig att informera mig när vi är framme vid campuset utifall att busschauffören skulle glömma. Hon ska precis ta till ton och svara när hon avbryts av en man i 30-årsåldern som pratar i telefon.

-Jag ska också av vid campuset, så du kan gå av samtidigt som jag, säger han lugnt och återgår sedan till telefonsamtalet.

Jag pustar lättat ut och tänker att jag nu kan unna mig att njuta av den resterande del av bussresan. Mannen ser reko och trevlig ut, och visar inga tecken på att vara någon skum typ, vilket gör att jag kan slappna av fullständigt. Jag lutar mig behagligt tillbaka mot sätet och myser åt att vara på resande fot ensam och på väg mot en god vän. Efter kanske 20 minuter reser sig den unge mannen sig abrupt, vänder sig mot mig och utbrister:

-Vi är framme, vi ska av här. Kom!

Lite förvirrad försöker jag urskilja campuset från fönsterrutan, men det är svårt att se någonting eftersom mörkret döljer det mesta. Jag hinner dock inte tänka så mycket mer, eftersom jag utgår från att denne man vet vad han pratar om, så jag reser mig upp och börjar följa efter honom och ut mot bussdörren. Jag hoppar försträckt till av att någon bakom mig rycker tag i min arm. Förbryllad vänder jag mig om och ser att det är den unga kvinnan jag först försökte be om hjälp. Hon borrar allvarligt in blicken i mig och artikulerar vasst orden:

-Följ INTE med honom, vi är inte framme än. Det är minst 15 min kvar att åka innan vi når campus.

Först förstår jag ingenting, men när det börjar gå upp för mig att mannen ljugit för mig sköljer paniken över mig. Han står utanför bussen och viftar med händerna och visar med hela sitt kroppsspråk att jag ska följa med honom. Jag står som stelfrusen, när jag i nästa stund hör busschauffören ropa till mig och bekräftar vad den unga kvinnan just sagt.

-Tjejen, vi är inte framme än! Gå inte av.

Skakad sätter jag mig ner igen och ser hur mannen ilsket blänger på mig när dörrarna slås igen och vi lämnar honom. Skräcken rusar genom mig när jag inser att jag varit så nära på att följa med honom.

Resekomedi

Förhoppningsvis ser man ut så här när man ser/upplever en riktigt bra komedi

Klockan är 23 när jag och min pojkvän Robin bestämmer oss för att gå upp till hotellrummet för kvällen. Alldeles bredvid hotellet ligger något som verkar vara en bar, fasaden är sliten och allt annat än inbjudande. ”When in Bratislava liksom” tänker vi kanske och beslutar oss trots allt för att trotsa tröttheten och ta en sista öl innan vi går och lägger oss.

Det som på utsidan tycktes vara ett ödsligt och lite dystert tillhåll visar sig på insidan vara en riktig folkfest. Människorna inne på den rökingrodda baren är nästan uteslutande slovaker, och det dröjer inte länge innan Robin och jag välkomnas att delta i umgänget. Tillsammans med ett gäng slovakiska studenter roar vi oss med hockeyspel och dart samtidigt som vi lär känna varandra. Ett par timmar senare (när vi förväntat oss att redan sova djupt), får Robin den briljanta idén att hämta gitarren vi packade med på resan. Förslaget möts av jubel från studenterna och efter att gitarren smugglats ut från hotellrummet samlas vi allihopa på det folktomma torget utanför baren.

Vi stämmer in i sång och musik och spelar lite Dylan och egenkomponerade låtar. Där mitt på det nakna och ensliga torget i Östeuropa vrålar vi ut i natten till Dylans ”Don’t think twice, it’s alright”. Studenterna klappar i takt, och även några fler människor har nyfiket anslutit till vår gemenskap. Två av dem är visst poliser, eller ”låtsaspoliser”, som studenterna kallar dem. Med misslyckad pondus går de emot oss och ber oss genast sluta med det vi håller på med. Vi måste vara tysta säger dem. Ja, de påstår till och med att det är förbjudet att sjunga och spela på just det här torget.

Någonting säger oss dock att de egentligen tycker att det är kul att vi är där och att de bara ”vill va med”. Vad som trist skulle kunna ha slutat med att vi blev tvungna att avlägsna oss fick i stället en ny vändning, då poliserna själva börjar nynna med till musiken. Det är först när klockan passerat 04 som vi rundar av kvällen med att jag och en av konstaplarna kör en tävling i armbrytning.

Reseaction

Actionspäckat hunddrama?

Den fuktiga hettan är numera olidlig, och därför känner jag och Robin inga samvetskval för att spendera hela förmiddagen på vårt rum framför Narcos och Netflix, med full luftkonditionering. Det enda som saknas är lite kaffe, vilket är snabbt ordnat eftersom vi bor granne med kaffekedjan Juan Valdez Café, Colombias motsvarighet till Starbucks. Vi befinner oss i Santa Marta, vid Colombias karibiska kuststräcka, och har redan hunnit utforska stora delar av staden och omgivningarna. Men i dag har värmen tagit kol på upptäckarlusten.

Det är strax före lunchtid när jag kilar över till caféet för att köpa en cappuccino och en americano. När beställningen är gjord och dryckerna är betalda står jag framför disken och väntar tålmodigt. Plötsligt hörs en kraftig smäll och jag upptäcker att mitt adrenalinpåslag är skyhögt. Vid mina fötter ligger tusentals bitar av glassplitter. Jag vet inte om jag är skadad, jag känner ingen smärta, jag känner ingenting. Glasskärvorna kommer från glasdörrarna till caféet och det som har orsakat smällen är en lastbil som av ännu okänd anledning kört rakt in i caféet.

När jag ser de skräckslagna ansiktsuttrycken hos personalen bakom disken inser jag allvaret. Och när de duckande springer för sina liv mot personalrummet kan jag först inte röra mig. Det är då jag ser att föraren i den kvaddade lastbilen, inte ens två meter ifrån mig, inte är ensam. I passagerarsätet sitter en maskerad person och håller en pistol mot chaufförens tinning. Omskakad skyndar jag mig efter personalen och in i personalrummet, och brister ut i hysterisk gråt. I samma stund är jag övertygad om att jag kommer dö.

De båda kvinnorna som arbetar på caféet tar genast notis om mig, och trots att även de är märkbart tilltygade lyckas de lugna mig och bedyrar att vi är utom fara. De har rätt, och efter bara några minuter fylls caféet av poliser och nyfikna åskådare. Faran är över, ingen blev dödad, inte ens chauffören ska jag få veta senare. Men eftersom jag hörde ett pistolskott avlossas var jag först livrädd för motsatsen, och när jag till slut fick lov att lämna caféet kutade jag fortfarande panikslagen hem mot Robin och skrek bölandes:

”Jag trodde jag skulle dö! De sköt honom i huvudet”.

Feel good resefilm

Kan kantareller vara något annat än feel good? Perfekta ”snackset” till feel good-filmen?

-Un café por favor, säger jag till kyparen.

Vi befinner oss på ett litet mysigt café i stadsdelen Coyoacán i Mexiko City. Kanske är stadsdelen med sin charmiga koloniala stil och lummiga grönska, som liknas mer vid en liten by än som del av en jättemetropol, mest känd för att den var hem till den världsberömda konstnären Frida Kahlo när hon levde. Coyoacán känns som en välbehövlig oas bortom buller och trafikstockning, och som en perfekt plats att spendera en dag tillsammans med Robin som äntligen är hos mig efter tre månader ifrån varandra. Det visar sig emellertid svårare än väntat att hitta någonting som liknas vid ett hotell här omkring.

Det lilla caféet rymmer inte många gäster, men de flesta av platserna som finns att tillgå är redan fyllda, vilket hintar om att det är ett populärt ställe. Kaffebönorna kommer från mikrokaffegårdar i Chiapas i södra Mexiko och visar sig skapa ett alldeles utsökt kaffe. Anledningen till att vi över huvud taget gick in hit var för att fråga någon om var någonstans det erbjuds logi i området. Kyparen funderar länge, men kommer till slut inte på ett enda ställe. Lite besviken över att inte kunna hjälpa oss ber han vänligen i stället om att få bjuda oss på kaffet.

Gästfriheten och önskan om att vara behjälplig begränsar sig inte enbart till kyparen ska det visa sig. Vår förfrågan har visst lyckats engagera varenda gäst inne på caféet som alla är i fullt sjå med att ragga sovplats åt oss. Telefonsamtal rings och meddelanden skickas, och snart säger en kvinna att hon har löst alltsammans. Vi ska bo hemma hos henne och hennes familj, och hon har precis ringt sin son som är i färd med att hämta oss och skjutsa oss till huset. Ersättning kommer inte på fråga trots att vi nästan vädjar om det, och hon meddelar också att hennes son givetvis skjutsar tillbaka oss till centrum efter det att vi installerat oss. Och självklart ingår frukost morgonen därpå också. Så fick det bli!

Fler ”filmresor” kommer i något senare blogginlägg. Har ni någon reseupplevelse som i dag känns så där ”galet filmisk”?

10 annorlunda saker att göra i Warszawa

Under hösten 2015 tog jag och min pojkvän en avstickare till Polens huvudstad, och blev stormförtjusta. Speciellt med tanke på att vi reste dit den gråaste månaden på året – nämligen november. Nedan följer en lista på mina/våra favoriter från Warszawa, vad gäller framför allt mat och aktiviteter; en lista som funkar lika bra när som helst på året!

1. Free walking tour

Avvara en förmiddag för att hänga med på någon utav de intressanta och historiefyllda gratis rundturerna i Warszawa. Själva gick vi en runda i judarnas fotspår och var väldigt imponerade över nivån på guidningen. Under just denna tur passerar man bland annat inspelningsplatser från filmen Pianisten. Ett hett tips är att se om filmen (eller för den delen se den för första gången) efter att ha medverkat på rundturen. Det blir en kuslig och starkare upplevelse. Turen tar drygt två timmar och utgår från gamla stan i Warszawa. Mer information hittar ni här.

2. Skräm livet ur dig själv på Horror House

Någon som gått på Hotell Gasten på Liseberg i förhoppningen om att bli skrämd, men i stället besviket tänkt ”vilket trams, det var inte ett dugg läskigt”? I så fall har jag goda nyheter, eftersom ett besök på Horror House inte lär göra dig besviken. Utan att det ska bli en spoiler kan jag avslöja att du för en liten peng kan få bekanta dig med några av skräckfilmsvärldens rysligaste och kändaste figurer, samtidigt som du famlar i mörker och försöker öppna låsta dörrar. En av mina bästa upplevelser någonsin eventuellt, och japp, rädd som en liten hare blev jag. En riktig håll-käften-aktivitet för den hårdhudade.

3. Gå på konsert

Vi lyckades tajma in Warszawavistelsen med en José Gonzaleskonsert under vår weekend. Jag vill därför slå ett litet extra slag för att kombinera en weekendresa med en konsert. Varför? Av flera skäl, men kanske främst på grund av att turiststämplen man liksom automatiskt iklär sig suddas ut, och i stället förenas man, turist som lokalinvånare i en gemensam passion för musiken. Plötsligt känner man sig som ”en i gänget”. Här kan man hitta aktuella spelningar i just Warszawa.

4. Ät på restaurang med kommunisttema

Jajamän, du läste rätt, i Warszawa har man den sällsynta möjligheten att inmundiga sin mat bland porträtt av kommunistiska frontfigurer som Mao och Lenin. Den senare ryktas för övrigt själv ha satt sin fot på Oberza pod Czerwonym wieprzem, som denna egendomliga restaurang heter. Menyn är indelad i rätter för borgare och proletärer, vilket också de olika prisnivåerna vittnar om. Maten är vällagad och god, och består av polsk husmanskost. Boka gärna bord någon dag i förväg, eftersom restaurangen är populär bland såväl lokalbefolkning som turister.

5. Polsk husmanskost med pianist

Har du inte hunnit tröttna på polsk husmanskost ännu så är U Kucharzy en annan liten favorit i Warszawa. Lokalen är luftig och fräsch och maten tillreds precis framför näsan på gästerna. Har du samma tur som vi hade kan du även åtnjuta levande pianomusik som soundtrack till den mustiga och smakrika polska maten. Kanske sväljer du sedan ner matbiten med en liten smutt polsk högklassig vodka efter att ha jublat åt en spektakulär äppeldessert.

6. Ät tokbillig lunch på en polsk milk bar

Har du en ovanligt sträng budget? Eller kanske vill du äta lunch som Warszawaborna själva? Då ska du bege dig till någon av stadens så kallade ”mjölkbarer”, där du kan bli mätt på en svensk 20-lapp. Bar Mleczny Familijny hette mjölkbaren vi lunchade på, som visade sig vara speciellt populär bland studenter och pensionärer. Över lunchstället vilar en lätt skolmatsalsaura, och menyn står endast utskriven på polska, vilket bara i sig är ett äventyr.

7. Öl, schnitzel och underhållning

Kanske kurrar magen efter kvällens bravader, men helst skippar du den där burgaren på Donken. Befinner du dig i hjärtat av gamla stan kan du i stället ta sikte på Podwale 25 – Piwna Kompania, en charmig restaurang och bar i ett som serverar mat långt efter det att de flesta restaurangkök stängt för kvällen. Restaurangen har ett brett och småkul ölsortiment, och maten serveras av kypare i färgglada folkdräkter. Har du tur kan du även få nöjet att lyssna till lite polsk folkmusik ackompanjerad av gladlynta spelmän.

8. Bli James Bond för en kväll

För ett något annorlunda och måhända lite snobbigt pubalternativ, besök Podwale Bar and Books. Här råder rejäl ”herrklubbsstämning” med hyllor fyllda av whiskysorter och cigarrer, och med en Bondfilm ständigt rullandes i förgrunden. Beläget mitt i gamla stan tjänar baren som ett ypperligt avslut på kvällen i en cool och lite lugnare miljö. Som namnet antyder kan även bokmalen finna puben trivsam, och som ett litet psykedeliskt inslag är väggarna smyckade med tavlor av schimpanser i diverse märkliga outfits.

9. Frossa i choklad på Batida

Är du en sann chokladfantast som jag? Har du någon gång fantiserat om att kliva rakt in i filmen Chocolat? Då är kanske caféet Batida någonting för dig. Här är det nämligen choklad som står i centrum och kommer i såväl flytande som fast form. Testa den rinnande varma dryckeschokladen och låt den smälta behagligt på tungan. Svårslaget tidsfördriv under en kylig novembereftermiddag!

10. Kliv in i kaffehimlen

Är du som jag och tycker att många tar lite för lätt på det här med kaffe? Blir du lite ledsen när du finner en osluten påse Gevalia som står och förlorar aromer i rumstemperatur? Som tur är finns det vissa platser i världen där kaffe tas på stort allvar. En sådan plats är kaffecaféet Sklep z kawą Pożegnanie z Afryką. Här hittar man inte bara en griffeltavla med kaffe lattes och cappuccinos, nej, här får man en hel meny med kaffesorter att välja bland. I menyn finns varje kaffeböna, region och land presenterad, och efter man valt böna väljer man bryggningsmetod. Mysig inredning dessutom. Ett måste för kaffeälskaren!

Vad har ni för favoritställen i Warszawa som ni kan rekommendera?

För mer läsning om Polen läs mitt blogginlägg om Wroclaw

Studera ett nytt språk utomlands

Ett konstant tragglande av glosor, en mängd besvärliga kasus och ändelser, och prepositioner som styr och ställer till allt du vill säga. Att lära sig ett nytt språk är inte helt enkelt, och kan orsaka rejäl huvudvärk. Men när du väl börjar förstå språkets melodi och får en känsla för nyanserna slutar det aldrig fascinera och blir istället beroendeframkallande.

I sjätte klass kommer vi i Sverige för första gången i kontakt med ett modernt språk (bortsett från engelskan som vi får börja lära oss tidigt i grundskolan). Jag valde tyska, av det främsta skälet att min bror studerat det tidigare, vilket kan tyckas vara en ganska dålig anledning till att välja samma språk. Men jag hade redan från början ganska lätt för tyska, och såg språket som en biljett ut i världen, eftersom jag redan hunnit förälska mig i allt som hade med resor att göra.

På gymnasiet fick vi möjligheten att göra ett utbyte med en tysk skola i staden Brandenburg, där vi under en vecka skulle bo hemma hos en tysk familj. Jag hamnade hos Katja, och hennes familj i ett stiltje och familjärt villakvarter några busshållplatser från skolan. Nu sattes mina tyskkunskaper för första gången på prov, eftersom ingen i familjen besatt vidare kunskaper i engelska. Ansträngningen över att försöka förstå allt de sa i kombo med att kämpa med att uttrycka mig på tyska bäddade för övertrötthet och djupsömn veckan igenom. Speciellt med tanke på att jag blev varse om mitt bristfälliga ordförråd när jag skulle försöka berätta spökhistorier på tyska, dra skämt på tyska, eller anförtro Katja mina kärleksbekymmer i sann skvalleranda.

Jag och min tyska vän Katja

Hur säger man till exempel när man ska trösta någon på tyska? Ingenting av det som fanns att hitta i min tyska skolbok åtminstone. Under ett museibesök på ett före detta koncentrationsläger gjorde jag ett misslyckat försök att trösta mina tyska nyfunna vänner som beklagade sig över denna mörka epok av Tyskland historia.

-Aber es ist nicht dein fel, försökte jag och klappade en tjej lite tafatt på axeln.

Svensktyska och ett totalt felformulerat sätt att försöka säga att det inte var hennes fel, vilket dessutom är ett ganska idiotiskt påstående. På vilket sätt skulle det kunna vara denna tjejs fel att människor slaktats på de mest barbariska vis flera årtionden innan hon ens var tilltänkt? Min annars ganska välslipade tröstteknik på svenska blev fullständigt fiasko på tyska.

Frustrationen över att inte kunna uttrycka sig som man vill på ett främmande språk gör lätt att man börjar misströsta, för där finns en ilande och överhängande känsla av att man inte kan uppvisa sitt rätta jag, och i stället framstår som ett ufo. I retroperspektiv kan jag dock se hur mycket min tyska utvecklades och vässades under min vecka i Brandenburg. Tack vare den veckan står min tyska sig än till denna dag relativt bra. Och till skillnad från många tycker jag i dag att tyska är ett väldigt vackert språk, och njuter av att uttala de spetsiga s- och ch-ljuden, som rullar behagligt på tungan.

Under gymnasietiden läste jag även ryska parallellt med tyska, och upptäckte genom det ryska språket en helt ny och spännande värld. En värld full av poeter och guldkupoler, krämiga majonnässallader och gåtfulla konstraster. Så förtjust blev jag i Ryssland och det ryska språkets elegans att jag bestämde mig för att fortsätta mina ryskstudier i Moskva efter gymnasiet.

Under mina drygt tre månader i Moskva utvecklades min ryska markant, och självförtroendet ökade successivt och i takt med att jag kunde föra konversationer på ryska utan större besvär. Överallt jag befann mig hade jag med mig penna och anteckningsblock för att anteckna nya ord och uttryck som jag snappade upp.

När man studerar ett språk i länder där språket talas får man även med sig en ny mentalitet på köpet, vilket kan leda till att man ibland känner sig lite som en ny person. Man blir varse om att språket är bärare av inte bara ord, utan också av nya sätt att vara på som människa. När jag till exempel talar ryska är min framtoning betydligt mer rak och självsäker än vad min framtoning är på svenska. Kanske beror det delvis på att mitt ryska ordförråd är betydligt fattigare än mitt svenska, men det handlar lika mycket om att man helt enkelt uttrycker sig annorlunda på ryska än vad man gör på svenska, och att det i det ryska språket vilar andra sociala koder än i det svenska språket. Varje språk genomsyras således av en unik kultur, historia och en mängd normer som man enbart kan ta till sig när man lär sig språket.

Alla har kanske någon gång märkt att det är snudd på omöjligt att översätta vissa ord från sitt modersmål till ett annat språk. Ta till exempel det svenska ordet ”lagom”, som aldrig kan komma till sin rätt på något annat språk, av den enkla anledningen att ordet ”lagom”, är så representativt för den svenska kulturen. Ordet ”lagom” kan alltså bara förstås på just svenska, eftersom ordet är så synonymt med en specifik mentalitet och kultur.

”Ha det gött”, försökte min pojkvän för ett tag sen översätta till engelska utan större framgång. Ytterligare ett exempel på en mening som är djupt rotat i vår svenska kultur, och som möjligen härstammar från Roy och Roger och att ”det ska vara gött att leva”.

En väninna till mig berättade om en schweizisk tjej som framstod som dryg och negativ när hon pratade engelska, men som försvarades av sina landsmän med orden ”She’s actually really funny in German”. Och förmodligen var det precis så, att hennes humor inte kunde översättas till engelska, utan i stället måste förstås på tyska för att uppskattas.

Min rysklärare i Moskva, som var en alldeles charmerande om än sträng kvinna, hade svårt att förstå vitsen med att lära sig vissa fraser jag eftersökte.

-Hur säger man ”ha en bra dag”, på ryska?, undrade jag, i förhoppningen om att kunna använda just denna mening inom turistnäring i Sverige om det skulle trilla in några ryska turister i stan.

-Vi säger inte så i Ryssland, svarade hon kort. Och om en ryss mot sin vilja precis behövt betala för en parkeringsplats tror jag knappast att han blir på bättre humör för att du hälsar honom en bra dag.

Lite snopet svar för en svensk och från en kultur som genomsyras av att ”kunden alltid har rätt”, och där en massa triviala trevlighetsfraser är kutym. Min erfarenhet är nämligen att kunden sällan har rätt i Ryssland, och som kund har man inte mycket för att klaga på dålig service. Ett exempel är när jag köade i en god timme till biljettluckan i Moskva för att skaffa mig en tågbiljett och det äntligen var min tur. Knappt hade jag hunnit öppna munnen innan den bastanta och allvarliga kvinnan i biljettluckan likgiltigt mötte min blick och svarade med att hålla fram en skylt med orden ”nu går jag på lunch”. Det var bara att ställa sig i nästa led och köa ytterligare en timme.

Nyfunna ryska vänner på var i Moskva – ryskan blev biljetten till vänskap

Förutom ryska och tyska har jag även studerat spanska i både Mexiko och i Colombia. Eftersom språk onekligen verkar utgöra en viktig del av en nations identitet är man exempelvis i Mexiko ofta noga med att påpeka när man talar ”Mexican Spanish”, och lär gärna ut typiska ”mexikanska” fraser till utlänningar snarare än standardspanska. Och i Colombia förvånades jag över hur medelålders män hälsade varandra med ”mi amor”, eller ”mi corazon”, (min älskling, mitt hjärta) ute på gatorna och inne i affärerna, utan att vara bekanta med varandra.

Utsikt över Mexico City
Mexikanska Pepe och ”micheladas” – en Coronaöl med chili, lime och salt …
Colombiansk marknad
Spansklektion med Javier, som kom att bli vår vän – i Medellin, Colombia

Franska är ett språk jag skulle vilja lära mig härnäst. Jag finner det väldigt fint, men också nödvändigt att kunna för att få den bästa upplevelsen i Frankrike (som är det landet jag för tillfället dagdrömmer mest om). Ofta hör man nämligen om fransmän som snobbiga och ovilliga att ens försöka tala engelska, vilket kanske gör att man drar sig lite för att resa dit om man inte kan franska. I den fenomenala podden Join US in France travel Podcast får man dock lära sig hur man kommer runt detta problem. Nämligen genom att alltid yttra det magiska ordet ”Bonjour” när man tar kontakt med en fransos. Alltså, innan du säger ”ursäkta mig” eller någonting annat, ska det första ordet du uttalar alltid vara ”bonjour”. Vad som anses som allmänt hyfs på ett språk kan alltså framstå som rent otrevligt på ett annat.

Att studera ett nytt språk utomlands öppnar porten till en spännande och säregen värld. Genom språket har man möjlighet att lära känna såväl människorna som kulturen på ett unikt sätt, vilket skapar förståelse och har förmågan att spränga fördomar. Med hjälp av språket får man tillträde till kulturella nyanser som aldrig helt kan förstås utan språket. Kanske gör språket att du även plötsligt blir intresserad av litteratur, historia eller gastronomi och blir alltmer vetgirig och nyfiken. I mitt eget fall har språk åtminstone just den effekten, varför jag fortfarande tycker att det är bland det roligaste och mest berikande som finns att studera ett nytt språk.

Nu vill jag förstås höra om era erfarenheter när det kommer till att lära sig ett nytt språk. Känner ni igen er i min beskrivning? Har ni kanske någon liten kul anekdot eller erfarenheter ni vill berätta om? Något perspektiv jag inte lyckats fånga? Jag ser fram emot att höra era berättelser.

Tågluffsnostalgi

Sakta vaggandes, gungandes in i en behaglig och mjuk sömn, lika sövande som vagnen som stöts fram och tillbaka över frasigt grus för slumrande barn. Inte ens spänningen över de storartade äventyren som väntar tycks stävja tröttheten som verkar ingå i biljettpriset. I gryningen väcks vi, förvånansvärt utvilade av tågets kraftiga inbromsning, och utanför kupéfönstret väntar ett nyvaket Paris i rosadimmig morgonskrud.

Det är sensommar och 2008, bara två månader sen vi rusade ut i jublande glädje och skrek studentsånger för full hals. Några månaders hårt arbete senare är tiden äntligen inne för vår efterlängtade tågluff genom Europa. Vi är ett gäng på fyra tjejer, de tajtaste av vänner med en bottenlös livs- och upptäckarlust. I en månad ska vi umgås tillsammans, knyta ännu starkare vänskapsband och utforska en mängd olika länder, städer och små byar. 20-litersryggsäcken är packad till gränsen och budgeten är stram, men humöret är så där strålande som bara ett 18-årigt sinne kan vara. Ni vet den där oslagbara kombinationen av frihetskänslan som infinner sig när man slutat gymnasiet tillsammans med den nervkittlande ”jag har hela livet framför mig”-känslan.

Under vår månad som nomader stannar vi sammanlagt i fem länder, nämligen Frankrike, Spanien, Italien, Österrike och Tyskland. Nedan följer en kärleksförklaring till platserna vi besökte under tågluffen (gamla dikter jag dammat av), som alla i dag bär på ett nostalgiskt skimmer. Vem som helst är varmt välkommen att kliva ombord och följa med.


Paris, du förtrollande stad av sann romantik. Du förgyllde vår tid, i dina kringliga gränder, på dina fluffiga fik, ditt Montmartre och din oförgängliga dragspelsmusik.

Så klyschigt men så sant, vi lämnade dig som för alltid i trans. Tack för dina skratt och allt du gav till skänk, för vyerna du bjöd på, särskilt vyerna längs Seine.

Hälsa till poeterna, till de varsamma rebellerna, hälsa alla de som kallar dig sitt hem.

Lyon, du kuperade, förtjusande plats, din delikata mat, stolta invånare och kulturella skatt.

Tack för de rafflande vyerna du bjöd från din topp, för den gemytliga familjemiddagen vi skymtade på vägen upp, och dina charmiga gamla hus av sandgråa stenblock.  

Montpellier, du bjussade på ett efterlängtat hav. Du blev en återhämtande tillflykt från jäktig storstad.

Aftonen fyllde du med diskodans och trevligt sällskap, där ett gäng utbytesstudenter förvandlade vistelsen till ett festligt kalas.

Strandade i Narbonne, du hemsökta, spöklika stad, i väntan på Barcelona med sin sol och sitt bad. Drömmar så mörka som den svartaste av tjärn, vaggade våra vilsna hjärnor den natt då vi var här.

I morgonljuset klar, fager som en ungmö, kanske det var nattens mara som sådde dina frön.

Barcelona, du sköna katalanska tavla, en labyrint av bohemer och porlande cava. Vid ditt hav, obstinata försäljare i evig trängsel. Om kvällen en festival, bjärt och uppsluppen i ett förtrollande fängsel.

I begynnelsen blott en trevande parningsdans, sakta utmynnande i evinnerlig sommarromans. Den osedvanliga mixen av jugend och gotik, är det samma mix som gör dig så unik?

Sitges, du späda välkomnande regnbågsfamn, där knappast någon förvägras att gå hand i hand. Ett sällsynt dygn befann vi oss i ditt våld, bland excentriker och tapasbarer på ditt solstänkta torg.

Kylig blev natten vid din ödsliga hamn, med himlen som täcke och med kuddar av sand.

Granada, du mytomspunna, opolerade bärnsten. Hem till stupade morer, kryddmarknader och judiska kvarter. Inkapslad i Sierra Nevadas vidsträckta fjäll, en andalusisk dröm fylld av längtan och kastell.

Tack Alhambra för dina fontäners kluckande melodi, tack romerna för er flamencos lustfyllda melankoli. Tack spanjorskorna för er gästfrihet och logi, tack Granada för att du berikade våra liv.

Pisa, jag undrar varför du lutar så dant? Du, med hisnande vyer och oslagbar mat.

Dina studenter, entusiasmerande och frikostiga så det förslår, inte ska väl du stå där och vackla då?

Nog välkomnandes vi till dina vänners trivsamma hus, med inslag av såväl tiramisu som ragu. Fnitter, flabb, garv och oavbrutna smil, blev biljetten till en resa genom Toscana med bil.

Siena, med vilka medel vårdar du din glans? Vilka hemligheter döljs bakom din sällsamma elegans?

Aldrig förgäter jag din piazza eller din kyrkklocka, inte heller dina charkuterier, din gelato, dina vinbutiker eller toner av terrakotta.

Toscana, du måste rymma varenda själs utopi, bland cypresser, solrosfält och dimbankar av nostalgi. Magnetiska landskap och byar i symbios, försätter den störste av skeptiker i ovillkorlig hypnos.

Mitt i all magi stannade vi och åt, längs rankor av druvor i hjärtat av en vingård.

Verona, anrik och fylld av historik, väktare av Garda, inspiratör till tragedi. Ömma anklar stukade av regn, var det Julias tårar som skrev din refräng?

Tyrolen, du filmiska, gröna oas, bland klämtande kossor och krispiga andetag. Mitt i alpen en utsträckt hand, till en sprakande brasa och varma familjeband.

Hemlagad Schnitzel tjänar som tröst, nu när solstrålar bleknar i väntan på höst.

Slingrande vatten vid Innsbrucks kant, ett fönster mot drömmar och extravagans. Sluttande dalar och trubbiga fjäll, tillika panorama som dolt citadell.

Brandenburg, modest och granne med Berlin, bland oförstörda vänner och nytysk musik. Brutna samtal som källa till komik, nygammal vänskap i stum harmoni.

Berlin, sist på vår långa strapats, ett virrvarr av ghetton och flådiga palats. Diverse kreatörer i ombonat kaos, en tillflykt för parader och för andningspaus.

Om natten dans i kontrasternas korg, bland dunkla krumelurer på upplysta golv.


Vid Toscanas vildvuxna stigar löpte vi, hon och jag …
Kryddmarknad i Granada
Min tyska vän Katja, i Brandenburg
Flamencodröm i Barcelona
Urbana Berlin, en mischmasch av fult och vackert
Tyrolen och tågluffargänget

Om att resa miljömedvetet

På tåg någonstans i Sibirien …

Min första utlandssemester någonsin gick till Mallorca. Jag var knappt två år fyllda. Minnena från Mallorca är därför så gott som obefintliga, förutom att jag vagt erinrar mig en pinnglass med choklad- och banansmak, som förmodligen var resans höjdpunkt. Vi flög till Mallorca, året var 1991 och de alarmerande koldioxidutsläppen som hör flygresor till var ingenting mina föräldrar på den tiden kände till. Alla tankar om att resa miljömedvetet fick fäste långt senare.

Med fyra växande barn, vars hungriga magar måste mättas och utvuxna kläder bytas ut, tillhörde utlandsresor en lyx som knappast skedde årligen. Det hann gå åtta år innan nästa flygresa, som gick till Gran Canaria. Däremot fyllde vi somrarna med bilsemestrar runt om i Sverige, och ibland hände det att vi tog en färja över till Tyskland och strosade runt i någon liten tysk stad under dagen innan det åter var dags att kliva ombord färjan hem till Sverige.

Reslusten tar fart

Redan i tidig ålder kickade äventyrslusten och resglädjen in i mig, och jag fylldes av fasansfullt vemod varje gång vi skulle åka hem. Alla intryck, främmande katter och hundar och märkliga språk på de exotiska platserna fick mig att sprudla. Och hemma i skolbänken längtade jag drömskt tillbaka och ut i världen.

Så småningom började jag gymnasiet och studerade språk. Språkstudierna blev en biljett till Tyskland, Ukraina och Ryssland, vilka triggade min inre vagabond desto mer. Jag fyllde varenda kollegieblock med listor av plaster jag ville åka till, och varje resa blev den bästa jag hittills gjort. Ännu relativt lyckligt ovetandes om flygens ödesdigra effekter på klimatet.

En helt vanlig lördag i Kiev, Ukraina

Så kom studenten, och fyra pirriga 18-åringar begav sig ut på sitt livs äventyr och tågluffade runt om i Europa i en månad. Efter denna resa fanns ingen återvändo, och jag visste att jag ville viga mitt liv åt att fortsätta upptäcka så många platser som möjligt. Det intressanta är att jag under många år, helt utan kännedom fortsatte resa till miljöns och klimatets fördel. Även de längsta resorna spenderades nästan uteslutande på tåg, och under Transsibiriska järnvägen var den enda flygresan den från Ho Chi Minh i Vietnam och tillbaka till Sverige.

Hektiskt vardagslunk i Ho Chi Minh

Det var inte förrän jag kom i kontakt med de oförskämt billiga lågprisflygen som mitt flygande ökade markant, och jag såg det lite som en match att försöka hitta så billiga flyg som möjligt. 300 kronor till Warszawa tur och retur, 250 kronor till Sofia, och så vidare. Länge var jag helt lyrisk över tanken på att kunna tredubbla mina flygresor tack vare dessa priser, och jag kände mig fånigt nöjd varje gång jag kom undan billigt.

Gamla stan, Warszawa

Det dåliga samvetets entré

Belåtenheten jag kände då har i dag omvandlads till en skottkärra av dåligt samvete. Jag lyssnar till Greta Thunbergs miljöengagemang, och hur hon bara 15 år gammal bestämt sig för att aldrig mer sätta sin fot på ett flygplan. Det finns inga ord för hur rörd jag blir av denna unga människas beslutsamhet och kämpaglöd. Och även fast jag skäms över att tala om det, skulle samma beslut för mig kännas som min livs största uppoffring. I skrivande stund förstår jag dock hur egoistiskt det låter, och inser att det är hopplöst att argumentera till min egen fördel. Samtidigt är jag fortfarande av åsikten att resor till främmande kulturer har den enastående förmågan att råda bot på livsfarliga fördomar och göra människor lite vettigare.

Jordens uppvärmning är inget blahablaha, den utgör direkt fakta. Och ändå är det inte helt enkelt för det mänskliga sinnet att på riktigt förstå vad några extra grader hit och dit faktiskt innebär för klimatet. Med handen på hjärtat känns till och med tanken på några grader varmare i Sverige rätt gött. Det var först när jag lyssnade till en mycket vis klimatentusiast som polletten trillade ner. Han förklarade att vi måste förstå temperaturökningen som om den skedde i vår egen kropp. Som om vår egen kroppstemperatur plötsligt skulle stiga med tre grader och vi alla vandrade omkring som dåsiga zombies med en evig 40-graders feber. Spontant låter för mig den liknelsen som självaste domedagen, men tack vare de orden förstår jag nu att vår jord är på väg mot ett tillstånd av ständig feber. Det får mig att vilja skicka planeten på SPA för lååång återhämtning.

Kompromissernas tid

Att resa miljömedvetet handlar givetvis inte bara om att undvika att flyga, utan det inbegriper i princip alla val man gör under sin vistelse på platsen man gästar. På Klimatsmart semester får man massvis med tips på hur man kan tänka för att resa mer klimatsmart. Att lova heligt och dyrt att jag aldrig mer kommer flyga är ett löfte som kommer göra mig till en förrädare och hycklare, eftersom jag redan nu vet att jag inte kommer kunna hålla det. Majoriteten av de resor jag gör går icke desto mindre till europeiska länder. Därför känner jag mig manad att kompromissa lite mer, genom att tuffa fram mer och oftare på tåg i stället för att välja flyget.

Jag har dessutom fantiserat om att tågluffa igen ända sen europaluffen 2008. Det är någonting visst med att skumpa fram på rälsen och se hur landskapen förändras och städernas byts ut alldeles utanför fönstret. Jag brukar tänka att det är som en musikvideo, samtidigt som jag omsorgsfullt väljer ut passande melodier till scenerna som utspelar sig framför mig. Det är en lyx man kan unna sig med med gott samvete. Förutom att komponera egna musikvideos kan tågresor även innehålla spännande möten med nya människor. Från Transsibiriska järnvägen och andra tågresor i Ryssland kommer några av mina absolut bästa minnen och unika möten någonsin. De får mig nu intensivt och nostalgiskt att längta ut till tågs. Ses vi ombord?

Musikvideo in making med utsikt över Mongoliets karga landskap
Mysig tågpratstund med mysig rysk gumma och pensionerad lärarinna
Gratis frisersalong ombord på tåget mot Novosibirsk
Halva tågstyrkan och två nyfunna svenska vänner. Tågpersonalen undrade ivrigt om det även fanns tåg i Sverige.

Psst, för mer härlig tågläsning, besök Tågbloggen, som drivs av, i mitt tycke en av Sveriges skickligaste skribenter, reseskildrare och krönikörer, Per J Andersson.

Det fridfulla Colombia – Barichara

Cirka 30 mil norr om Colombias huvudstad Bogota ligger den pittoreska och sockersöta lilla staden Barichara. Hit åker man för att koppla av, äta gott och dricka utsökt colombianskt kaffe från trakten.

Med sina drygt 7000 invånare är det kanske inte så underligt att Barichara upplevs som en oas bortom trafikbuller och storstadsstress. Narkotikahandeln har aldrig riktigt fått fäste här och mörkrets ankomst skapar ingen oro. Här vandrar man tryggt längs med de charmiga kullerstensgatorna oavsett tid på dygnet.

Det är svårt att inte förälska sig i Barichara. Känslan av att befinna sig mitt i en romantisk film är ständigt påtaglig när man promenerar längs de kuperade gränderna, prunkande parkerna och de asymmetriskt vackra kullerstensgatorna. Staden är dessutom en drömplats för filmregissörer världen över med sin charmiga koloniala stil som syns på de alla nästan identiska vita stenhusen med kopparfärgade tegeltak och petrolgröna fönsterluckor, och har använts som inspelningsplats vid flera tillfällen. Utsikten över de lummiga och intensivt gröna ängarna och kaffeplantagen försvinner aldrig ur synfältet och bergen radar upp sig i horisonten och förskönar omgivningen ytterligare och får vem som helst att börja fantisera om att slå sig ner här för gott.

Maten och alkoholen är billig och restaurangerna som trängs runt den lilla stadskärnan håller hög standard. Människorna som arbetar inne på restaurangerna upplevs nästan som kroniskt lyckliga och verkar inte ha tröttnat på att serva sina kunder.

Just idag fyller jag år. 27 blir jag visst. Det är tisdag och just denna dag visar sig vara någon sorts helgdag i stan vilket innebär att nästan alla restauranger är stängda. Typiskt! Vi strosar upp och nerför de branta backarna och letar febrilt efter en restaurang. Det ser dött ut och utanför alla fönster hänger en sorglig skylt där det står “Cerrado” (stängt). Vi är nästan på väg att ge upp och vandra hemåt när vi snubblar över en liten familjeägd restaurang, gömd på en liten bakgata. Vi går in och möts av en trevlig kvinna som välkomnar oss och eskorterar oss till ett bord. Jag kikar i menyn som är italiensk och tänker att vi äntligen ska beställa in en flaska vin som vi har pratat om hela resan men som ännu inte blivit av. Jag frågar efter vinlistan.

Kvinnan som verkar ana ivern i mina ögon ser lite generad ut och säger:

– Vi har tyvärr inget vin på flaska.

– Okej, svarar jag utan att lyckas dölja min besvikelse.

– Men, fortsätter hon, om ni vill kan ni köpa en flaska vin från kiosken intill och dricka den här. Vi har vinglas.

Så fick det bli. Det blev en fin födelsedagskväll till slut trots allt.

Nästa dag äter vi en lättare lunch på en restaurang i bohemisk stil där allt som serveras är ekologiskt och närproducerat och nästan helt vegetariskt. Vi har bokat bord på en annan restaurang några timmar senare och vill därför bara äta något litet. Jag frågar lite försiktigt om det är möjligt att dela på en portion.

– Por su puesto (självklart) svarar en av kyparna utan eftertanke och frågar sen:

– Vill ni kanske dela på en och en halv portion eftersom portionerna är ganska små?

– Gärna, svarar vi lite förvånade över servicen, och snart återvänder kyparen med vår en och en halv portion serverad på varsitt fat. På rekommendation av den serviceinriktade kyparen beställer vi även in varsin mango och mint- juice som smakar ännu godare än det låter.

Några timmar senare sitter vi åter till bords, denna gång på en fantastiskt charmig liten taverna som ägs av den trevlige spanjoren Daniel, som flytt arbetslösheten och storstadsstressen i Katalonien och slagit sig till ro i Barichara.

– Till en början bodde jag i Bogota, berättar han.

Men det räckte med ett ynka litet besök i Barichara för att Daniel skulle falla pladask, förförd av det mjuka lunket i staden och av den filmiska, bedårande omgivningen. Han blev helt enkelt tvungen att flytta hit. Kort därefter öppnade han sin spanskinspirerade restaurang som snabbt blev en av de högst rankade restaurangerna i hela Barichara. Han lagar all mat själv och byter ut menyn med jämna mellanrum för att bibehålla kreativiteten, och satsar på de råvaror som lämpar sig bäst för årstiden.

Vi äter en trerätters-middag i världsklass på El Carambolo Itaca, som restaurangen heter. Till förrätt väljer vi “Kockens val” där Daniel får fria händer att trolla fram något till mig och Robin. Det blir förstås alldeles utsökt och består av små rostade brödskivor toppade med olika röror på skinka, lax, svamp och färska örter som hade kunnat serveras på vilken trendig tapasbar som helst. Till varmrätt äter vi perfekt stekt nötkött med rostad potatis serverat med en gudomlig sås och lite gröna tillbehör. Vi beställer in en flaska rioja och blir sittandes en lång stund vid bordet. Ibland kommer Daniel och småpratar med oss och ibland får vi en skymt av Daniels katt som kräset testar alla stolarna för att till slut finna sin favoritplats. Efter en halvtimme är vi redo för desserten som är en uppfriskande sorbet gjord på mango och mojitodrink.

Mycket mätta och belåtna efter den fenomenala måltiden promenerar vi uppför kullerstensgatorna för att ta farväl av solen som redan hunnit gå i ide för dagen. Ett orangelila skimmer sprider sig över hela himlen och över de gröna dalarna som sipprar ner mot husen och kyrkorna och formar en vacker skugga mot det pampiga kyrktornet längre ner på samma gata. Med solbrända och trötta ben går vi tillbaka ner mot torget och går in på en bar och avnjuter varsin svalkande jordgubbsdaiquiri från en balkong med utsikt mot bergen och fälten. Gatuhundarna vaknar till liv ute på torget och trånar efter turisternas och invånarnas kärlek och omtanke och hoppas kanske på att få en bit mat. När vi sörplat i oss drinkarna och beundrat färdigt utsikten från balkongen över kaffeplantagen och bergen i det lilaaktiga skimret – som börjar gå mot en allt mörkare ton, känner vi oss redo att gå tillbaka till hotellet. Utanför hotellet vilar en av gatuhundarna som hunnit bli vår vän. Han reser på sig, viftar lite lätt på svansen och tittar på oss med sina stora ledsna hundögon. Jag sätter mig på huk intill och låter hunden komma nära och kramar om honom försiktigt. Han är fin och välskött och ser inte alls ut att vara hemlös. En av hotellägarna kommer ut på gatan och tittar nyfiket på oss.

– Har han ett hem?, frågar vi hoppfullt.

– Nej, svarar kvinnan lågmält och verkar även hon lite tagen av hundens tillgivenhet.

Vi säger godnatt till vår vän och går och lägger oss. Imorgon bitti väntar en buss som ska ta oss tillbaka till Bogota och någon dag senare är det dags att lämna Colombia och resa hem till Sverige.

Tidigt nästa morgon rullar vi ut våra resväskor från hotellet och ser att hunden ligger kvar på samma plats där vi lämnade honom. Han blir fullkomligt överlycklig när han ser oss och hoppar och skuttar och viftar ivrigt på svansen som igår kväll nästan var helt livlös. Även fast det är skönt att se honom glad hugger det till lite i hjärtat när vi måste lämna honom. Ett annat sällskap kommer gåendes i backen i riktning mot oss. Hunden lämnar oss utan att tveka och tar sikte mot det andra sällskapet. Robin och jag börjar gå med våra väskor i riktning mot bussen. Jag vänder mig om och tittar efter vår vän. Han tittar inte tillbaka. Jag ler och tänker att han har det bra och att där finns fler människor som kommer ge honom lika mycket omtanke som vi. Ibland är det skönt att inte vara oumbärlig i någons liv, tänker jag och kliver på bussen mot Bogotá. En sak är åtminstone säker, tänker jag sedan när jag blickar ut över det grönskande landskapet från fönsterrutan i bussen, hit vill jag åka igen.

Över stäpperna i Mongoliet

2010 reste jag och en av mina bästa vänner med Transsibiriska järnvägen. Mongoliet blev en av favoriterna!

Stäppen breder ut sig som en stenig ocean när vi skumpar fram över den karga mongoliska landsbygden. Sente, vår ännu ganska främmande kompanjon och guide, hummar med till ljudet av mongolisk strupsång från högtalaren bakom ratten. Jag ser på min vän Emma, som kisar mot solen, och anar något drömskt i hennes blick. Vi är på väg ut i vildmarken som kommer vara vårt hem de följande fyra dagarna. Vårt enda mål är för närvarande att leta rätt på en tältvänlig plats någonstans i det glesa månlandskapet, som trots sin futtiga växtlighet ändå får oss att tappa hakan av beundran.

Sente kan ingen engelska men vi lyckas på något vänster ändå kommunicera på fattig ryska, som han snappat upp under sina yngre skolår, och som jag har studerat under några år på gymnasiet och i Moskva. Han vet ingenting om grammatik eller tempusformer vilket stundtals resulterar i förvirrande språkförbistringar. När vi anländer till vårt mål för kvällen slår vi upp vårt militärgröna tvåmannatält och börjar bädda med luftmadrasser och sovsäckar.

– Ska du sova i bilen?, frågar jag och tittar på Sente. Han nickar ivrigt och svarar:

-Du ska sova i bilen.

En liten blyg invånare inne på ett café
Så kan man också göra när man tankar!
Frukost på mongoliskt vis

Sente förbereder gasolköket medan jag rotar fram två paket snabbnudlar ur ryggsäcken. Vi glufsar i oss nudlarna, som aldrig har smakat bättre, och snart tänds hela himlen upp av oändligt många stjärnor som kivas om utrymme. “Wow”, hör jag mig själv säga för att sedan lägga mig ner på rygg och beskåda den i särklass vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett. Den kyliga luften får oss att längta in till tältet och till våra varma sovsäckar. Det tar inte lång tid innan jag slumrar in i behaglig sömn, mjukt vaggandes av den totala tystnaden utanför.

Emma installerar sig i vårt tält

Plötsligt vaknar jag instinktivt till. Jag känner hur jag är på helspänn och hör hur något sakta stryker sig mot utsidan av tältet. Darrande väcker jag Emma som yrvaket undrar vad det är frågan om.

– Sschyysh!, viskar jag och pekar mot öppningen av tältet, där konturen av någonting stort syns mot tyget, någonting som skapar ett frasande ljud.

Vi kramar varandra hårt, och smått skräckslagna hoppas vi att natten snart ska vara över. Till slut segrar tröttheten över rädslan och vi faller åter in i djupsömn. I gryningen vaknar vi av att Sente, som redan är på fötter, grejar utanför tältet. Jag minns genast nattens händelse och berättar för honom vad vi upplevt. Sente ser en aning bekymrad ut men utstrålar fortfarande samma lugn som tidigare.

-Varg, mumlar han och fortsätter med att förbereda frukosten.

En annan guide berättar några dagar senare att vargarna som härjar i området oftast inte attackerar människor förutom de gånger det är brist på mat. Han berättar:

– För några år sedan hade vi den kallaste vintern på länge och temperaturen sjönk under 30 minusgrader. En skolklass som var ute och åkte gjorde ett stopp för toalettbesök. Två elever återfanns först efter mycket sökande halvt uppätna av vargar.

Ännu lyckligt ovetande om denna fasliga historia plockar vi ner tältet, som tack och lov är intakt trots nattens inkräktare, och sätter oss åter i bilen för att åka vidare mot dagens första aktivitet – hästridning. Sente har vid det här laget redan hunnit bli vår vän och vi skrattar och myser tillsammans när vi plöjer fram över de smala och grusiga vägarna i takt med den mongoliska musiken, som låter som en hord galopperande och frustande hästar genom stereon. Väl framme vid nästa anhalt står två sadlade hästar och väntar på oss tillsammans med en mongolisk stäppherre i traditionell klädsel – en lång marinblå rock med skärp i mitten. Jag, som är lite orolig över att lämna kvar alla våra värdesaker i bilen, försöker lätta upp stämningen och skojar på enkel engelska.

-We ride horse, you not take our money and go party in Ulan Bator, skämtar jag.

Både Sente och hästmannen brister ut i ett gott skratt och skämtar tillbaka.

– You horse. We car. You money go Ulan Bator. Bye Bye. Hahaha”, skrattar de så hysteriskt att tårarna börjar rinna. Skratten smittar av sig och snart viker sig också vi, kippandes efter andan.

När vi återhämtat oss från den intensiva och oväntade skrattattacken är vi redo att sitta upp och galoppera ut över de ändlösa slätterna. Vinden fladdrar i håret och rytmen från hästhovarna som stöter i marken får mig att känna mig friare än aldrig förr. Jag känner mig liksom oslagbar, ingenting känns i stundens glädjerus omöjligt eller ouppnåeligt. Efter en bra stunds galopperande måste jag dock sakta ner och låta hästen vila. Jag vill skrika ut lyckan och höra ekot från min egen röst, men låter bli.

När ridturen är över står Sente och stäppherren trogna vid bilen med alla våra värdesaker och välkomnar oss. Stäppherren försöker återuppliva skämtet om Ulan Bator en gång till men lyckas inte riktigt. Vi måste fortsätta till våra nästa aktiviteter och sitter snart åter i bilen. Vi besöker ett tempel, äter lunch hos en nomadfamilj och vandrar lite i några berg för att få en fin utsikt över dalarna. Sente fiskar upp en mongolisk enliters vodkaflaska med en etikett på Djingis Khan och häller upp varsin rejäl shot till oss och en lika stor till sig själv. Han sätter pekfingret mot munnen och säger på sin barnsliga och svårtydda ryska:

– Jag inte säger chef, ok?

– Okej, svarar vi och smuttar på vodkan.

Besök hos nomadfamilj

Sente, som har förstått att vi inte gärna i onödan omringar oss av en massa andra turister, nickar åt en folkmassa längre bort och visar diskret långfingret mot dem och säger:

– Turisti, pack you!

– Pack you, instämmer vi obekvämt, får ytterligare påfyllning och skålar fnittrande alla tre.

Bilen får vila till morgondagen och i stället promenerar vi bort till ett nomadtält – en jurta som ska bli vårt hem för natten. Det känns som rena rama lyxen att få sova i säng efter två nätter på luftmadrass. Vi installerar oss i jurtan och går sedan tillsammans med Sente bort till en mycket enkel restaurang några hundra meter därifrån och beställer in varsin öl och vad vi åtminstone tror är vitlöksbröd. Kyparen kommer snart ut med tre öl och några skivor vitt bröd utan pålägg med lite rå, gul lök bredvid.

– Bröd och vit lök, säger kyparen och pekar nöjt på fatet.

En traditionell ”ger” eller ”jurta” känns nästan som lyx efter några nätter i tält

Vi tackar artigt och tuggar i oss det hårdsmälta brödet och knaprar på den råa löken. Efter att vi har ätit färdigt går vi trötta hem mot de efterlängtade sängarna i jurtan, men stannar till en aning när vi åter blir varse den makalösa stjärnhimlen, som nu känns ännu närmare och som vilar likt ett enormt täcke över oss. Man förtrollas av den här himlen, och inför synen av den faller alla försök till storslagna beskrivningar platt till marken. När vi till slut når vårt hem för natten hinner vi knappt vila våra huvuden mot kuddarna innan vi än en gång faller djupt i sömn efter dagens alla intryck och aktiviteter.

Vi vaknar utvilade efter den välbehövliga sömnen och möts av en gassande orange sol som står högt utanför jurtan. Vi ska åka vidare till en plats några timmar härifrån med förhoppningen om att få skymta vildhästar. Vår favoritsysselsättning är numera att sitta intill Sente i bilen och susa fram över landsvägarna med den galopperande och rytmiska hästsången på ständig repeat. Sente trummar på ratten och Emma och jag utropar några glädjetjut då och då som ekar ut över stäpperna och tillbaka. När vi når vår destination står en ung kvinna och väntar på oss, utrustad med kikare för att lättare få en glimt av hästarna som ofta är för skygga för att röra sig alltför nära människorna. Medan vi väntar står vi och småpratar med kvinnan, som också visar sig vara sångerska. Hon brister ut i en smått magisk skönsång, en sång som kan liknas lite vid joddling fast som vi upplever vara ännu vackrare. Som om den vackra sången vore ett sätt att locka till sig vildhästarna hör vi plötsligt ett kluckande ljud från kraftiga hovar som intensifieras undan för undan och snart ser vi på avstånd hur en hel flock galopperar graciöst och självsäkert rakt emot oss. Kvinnan sluter ögonen och sjunger ännu högre tills hennes sång fyller hela den enorma stäppen medan hästarna majestätiskt galopperar i takt. Gåshud sprider sig längs hela ryggraden och scenariot som utspelas framför mig känns nästan overkligt

Kvinnan tystnar till slut och hästarna försvinner bort mot horisonten. Vi visslar och applåderar åt framträdandet. Kvinnan bockar och bugar och gömmer ansiktet bakom den tunna ljusröda sjalen som vinden leker med. Sedan åker gitarren ”Mr Max” fram, som vi köpte i Sibirien. Jag börjar spela och vi sjunger tillsammans i stämmor samtidigt som vi njuter av värmen från solen, som nu har gjort sig fri från alla moln.

– Det här är den bästa dagen i mitt liv, utbrister kvinnan och tackar oss för stunden som vi just delat.

Sente syns först inte till, men snart ser vi hans lilla figur några meter bort. Han har lyckats kliva upp på biltaket och pratar med någon i telefon. Mottagningen, som inte funkar så bra här ute i vildmarken, är visst bättre där uppe på biltaket. Emma och jag fnissar åt honom men tystnar snart när han kommer med tråkiga nyheter. Det var hans chef som ringde för att berätta att Sente måste komma tillbaka till Ulan Bator för ett annat jobb. I hans ställe ska chefen komma och tillbringa den sista natten med oss. Sente, som blivit en kär vän under våra dagar tillsammans och som tack vare sin älskvärda personlighet satt guldkant på resan, skulle nu plötsligt lämna oss.

– Vi vill inte att du ska åka, förstår du?, säger jag besviket.

– Förstår du?, svarar Sente med nedböjt huvud.

I skymningen ser vi på håll hur en bil kommer emot oss. Det är Sentes chef som kommer för att ta Sentes plats. Han verkar förvisso trevlig och talar utmärkt ryska, men saknaden efter Sente är redan så stor att den för stunden känns omöjlig att ersätta. Jag och Emma går och lägger oss tidigare än vanligt på kvällen, något nedstämda men ändå upprymda av de fantastiska dagar vi haft ute i Mongoliets vildmark tillsammans med Sente. Tacksamma för alla upplevelser, skrattattacker och möten med intressanta människor åker vi nästa dag tillbaka till Ulan Bator. Vi avslutar vistelsen i vårt nya favoritland med en mongolisk barbeque-buffé och pratar redan drömskt om dagarna med Sente. Vi skålar för vår fantastiska resa och börjar sakteligen förbereda oss för nästa anhalt – Beijing!

Mayaindianernas by i Guatemala

Vårterminen 2014 bodde och studerade jag i Mexiko City. Vid samma tidpunkt gör min pojkvän fältarbete i en by i Guatemala. Innan vi tillsammans reser tillbaka till Sverige spenderar vi några dagar i Guatemala och i Yalambojoch som byn heter.

-Snart tar vägen slut, så håll i dig ordentligt!

Det är min pojkvän Robins ord som ekar i bakgrunden i takt med att vi närmar oss den lilla byn Yalambojoch i nordvästra Guatemala. Mycket riktigt tar den asfalterade vägen hastigt slut och övergår abrupt till en lerig grusväg i väldigt skört skick. Luften är kylig där vi sitter bak på flaket av vår skjuts och kämpar med balansen. Chauffören kör av misstag över en orm och åker fram och tillbaka några vändor för att försäkra sig om att den verkligen är död och slipper våndas genom sina sista timmar. Landskapet är kuperat och jättegrönt. En tät dimma vilar över trädtopparna, som förskönar omgivningen och framkallar den mystik, som min pojkvän Robin har vittnat om. Ljudet av skällande hundar stegras, ju närmare vi kommer den lilla byn och rätt som det är skymtar vi de första nyfikna invånarna i detta mayaindianernas rike.

I Yalambojoch bor omkring 1200 personer. De flesta förstår spanska, men deras modersmål heter chuj och är ett språk som talas av cirka 40 000 mayaindianer i Guatemala. Engelskan kommer man tyvärr inte så långt med här, även om det finns några invånare, som har tillbringat långa perioder i USA för att på så sätt kunna försörja sina familjer hemmavid de år då skörden varit gles. De flesta i byn är nämligen självförsörjande och ägnar dagarna åt jordbruk. Framför allt odlar man majs och bönor, som är basfödan för invånarna i byn.

En av dem som varit några vändor i USA heter José. Han hjälpte Robin att tolka ibland när han intervjuade byborna, och även fast hans engelska stundtals är nästintill obefintlig förbättras den avsevärt, efter det att han fått i sig en Monster energidryck, allra helst den gröna sorten. Vi tillbringar några förmiddagar hemma hos José och hans familj över lite blaskigt kaffe. Det händer inte så mycket där vi sitter, ingen tv eller andra elektroniska apparater finns att tillgå i hushållet. Så länge de basala behoven tillgodoses får man vara glad, och söker man stimulans i form av underhållning får man stå för den själv. Lite action blir det dock när vi rätt som det är får besök av en hel kycklingfamilj, som springer in och ut ur huset, en företeelse som bevisligen verkar vara vardagsmat här eftersom ingen annan än jag och Robin tycks reagera nämnvärt på den plötsliga fågelvisiten.

Mörkret kom som en ångvält om kvällarna och där fanns inga gatlyktor som dämpade det. Därför såg vi alltid till att hinna hem till vår enkla boning, innan det började skymma. Jag hittade en bok av Paulo Coelho på biblioteket i byn, som jag roade mig med om kvällarna, när vi inte tittade på något gammalt Seinfeld-avsnitt på Robins dator – de kvällar då elektriciteten inte var ur slag.

José extraknäcker också som vår guide under vår vistelse i Yalambojoch, och han tar med oss på utflykter runt om i omgivningarna. En tidig morgon får vi varsin sadlad häst, som ska ta oss till Laguna Brava – en drömlik turkos lagun som ligger en bra bit bort och där många av byns invånare har egen mark som lämpar sig bättre för odling, eftersom klimatet där är varmare. De flesta tar sig emellertid hit till fots, vilket torde vara en promenad på omkring tre timmar enkel väg. Naturscenerna runt Laguna Brava är ännu mer bildsköna än dem runt byn och hade förmodligen kvalificerat in på mångas bucketlist om fler kände till att platsen existerade.

Tillsammans med José rodde vi ut på det overkligt turkosa vattnet, och från den enkla flotten dök vi i och svalkade oss i den skimrande lagunen efter den svettiga ridturen genom de djupa dalarna. Över öppen eld grillade vi sedan saftiga majskolvar i både blåa och röda nyanser, innan det åter var dags att sätta sig i sadeln och rida hemåt.

En annan morgon vandrar vi tillsammans med José till den i dag folktomma byn San Francisco, som ligger en halvtimme till fots från Yalambojoch och som en gång var hem för omkring 600 mayaindianer. Historien är inte vacker, eftersom dessa människor avrättades av militärjuntan under en och samma eftermiddag 22 juli 1982. Hus brändes ner och människor slaktades på de mest omänskliga sätt man knappt orkar föreställa sig. Skälet till massakern var att militären misstänkte, att det fanns en eller två män i byn som tillhörde gerillan, det vill säga militärens motståndare. För att försäkra sig om att dessa män skulle försvinna lät man utplåna hela byn och däribland en hel drös med oskyldiga barn. Människorna i Yalambojoch fick på något vis nys om vad som inträffat i San Francisco, varpå nästan alla flydde byn samma dygn med sikte på Chiapas i södra Mexiko. Man återvände först 14 år senare, när freden för första gången sedan 1960 var tillbaka i Guatemala. Under tiden i exil fick majoriteten av flyktingarna hjälp av två svenska biståndssjälar, som redan i början av 1980-talet sagt upp sina jobb i Sverige för att hjälpa guatemalanska krigsflyktingar på plats i södra Mexiko. Dessa eldsjälar flyttade sedan med återvändarna till Yalambojoch efter freden 1996.

Det var en besynnerlig känsla att stå uppe på ett i dag av tjock mossa övervuxet tempel, där några av San Franciscos invånare försökte gömma sig för att slippa gå det fruktansvärda ödet till mötes 1982.

Det syns inte till en enda människa där vi står och blickar ut över den ödelagda byn. Känslor av olust och obehag skär genom tystnaden som lagt sig som ett tungt moln över oss alla tre, och det råder en tyst överenskommelse om att försöka hedra de avlidna. Djupt försjunkna i våra tankar, och med ett ilande vemod i bröstet kommer vi dock ofrånkomligt på andra tankar. För plötsligt inser vi att det gått förbi oss att vi blivit omringade av ett femtiotal nyfikna och ilskna kor och tjurar som väntar på oss nedanför templet. José, som befarar att jag lockat dit dem genom att bära röda kläder tycker jag gör bäst i att vända jackan ut och in.

-We have a problem, utbrister jag stressat.

I tron om att jag just uttalat orden ”I have 100 problems”, brister José ut i ett rejält garv och ber mig redogöra för några av mina 100 problem, antagligen road över att jag angivit en så hög och exakt siffra.

-You make me laugh, you are funny, utbrister han med sitt stora leende.

För att inte kullkasta Josés munterhet, låter jag honom tro att jag sagt det han hörde och radar upp några av mina hundra påhittade problem, som utlovat. Lite uppmuntran som skänker ett tröstande skratt är kanske precis vad vi behöver för att processa det historiska vingslag vi just upplevt, ett vingslag som snarare känns som en rejäl smocka.

När kossorna till slut tröttnar och lämnar oss ifred, promenerar vi tillbaka mot Yalambojoch – något groggiga av besöket i San Francisco – och anar att någonting i oss har förändrats. Vi lämnar Yalambojoch någon dag senare, lite omskakade och tacksamma för alla fantastiska upplevelser men också för att få komma tillbaka till en civilisation vi är lite mer vana vid, som innefattar elektricitet, varmvatten och något annat än bönor och majs på menyn.

Weekend i Sarajevo

I april för tre år sen åkte jag och ett gäng till Sarajevo. Det visade det sig vara en fullträff!

Planet rullar in på landningsbanan runt midnatt. En taxichaufför som Mirza, en i sällskapet som själv är halvbosnier, känner flyktigt väntar redan på oss. Han ska ta oss till vårt hotell i Gamla stan i Sarajevo, men det är en lång resa, närmare två timmar, så det finns gott om tid för kontemplation och samtal. Chauffören ser föga road ut och ger ingen vidare respons när Mirza försöker starta en konversation. Jag slumrar till och vaknar om vartannat och ler sömndrucket åt tanken att vi är på utländsk mark. Jag kollar ut genom bilrutan, men det är för mörkt för att se någonting. Istället börjar jag fantisera om vilda djur som kanske lurar i skogarna intill och blir plötsligt exalterad. Jag lutar mig fram mot Mirza och säger:

– Mirza kan du fråga honom (och pekar på chauffören), om han har sett en björn någon gång?

Mirza skruvar på sig, lite bekymrad över min fråga och svarar:

– Varför vill du veta det eller?

– Fråga bara, svarar jag trött.

Mirza vidarebefordrar lite motvilligt min fråga. Chauffören möter min nyfikna blick i backspegeln och ser lite förvånad ut. Han mumlar något till svar om att han inte sett någon men att de finns. Sedan fäster han åter blicken på vägen och kör vidare. Konversationen dör ut lika fort som den börjat. Älg, en annan i sällskapet (ja, han kallas så oförklarligt, på tal om vilda djur) vaknar till och ger mig sin vanliga ”är du dum i huvudet”- blick.

– För i helvete Ellinor, grymtar han, vad är det där för jävla fråga?

Jag rycker på axlarna och försöker spela oberörd men inser snart att hela bilen vaknat till liv och alla stämmer in i ett högt garv och skakar på huvudena åt min fråga.

Sarajevo var en överraskning. En sockersöt stad som liknas mer vid en ögonskön alpby än en huvudstad. Gamla stadsdelen, som är den mysigaste och mest turistiga myllrar av trånga gränder och kullerstensgator. Orientaliska färgkombinationer och mönster dominerar inredningen inne på de otaliga caféerna och restaurangerna. Folk sitter med en kopp bosniskt kaffe och kedjeröker på fransiga kuddar längs med uteserveringarna. Vattenpipor bolmar och doften av turkiskt te hänger i luften. Kyrkor, synagogor och moskéer står sida vid sida i en konstellation som känns helt naturlig. Och vart man än vänder sig omringas man av kullar och berg. Tar man sig ett litet strög till den nyare delen av stan blir kontrasterna däremot genast påtagliga. Här gör sig kommunisttiden och kriget sig påminda. Skotthål anas på husfasader och grå betongkomplex uppenbarar sig bara några meter ifrån ett toppmodernt och lyxigt köpcenter. Man längtar lätt tillbaka till det gulliga och mer småskaliga gamla stan.

Gatuhundarna är kartläsare på elitnivå och kan sin stad bättre än invånarna. De vaktar slugt sina områden och vet alltid ett sätt att hitta mat. Ganska nyligen lät man samla in alla hemlösa hundar för att vaccinera dem och öronmärka dem som ett bevis på detta. Den coolaste av dem alla var han som vilade uppe i den branta backen utanför vårt hotell. Vi kallade honom för Franz efter Franz Ferdinand, och varje gång vi skulle ut på byn letade han upp oss för att se till att vi inte irrade bort oss. Vi blev goda vänner med Franz och jag vill tro att vi tillhörde hans favoritmänniskor.

Franz, min bosniska bästis

För den som undrar hur maten är i Bosnien har jag goda nyheter. Förutom att den är billig är den också väldigt god. Bland favoriterna hittas kryddig Cevapcici med bosniskt pitabröd, och burek, som är filodeg fylld med godsaker. Husmanskosten går inte heller av för hackor, och består inte sällan av mustiga grytor och fyllda grönsaker. Vill man kombinera middag med en schyst utsikt ska man ge sig upp i bergen i Sarajevo där några kamouflerade tavernor väntar lockande. Här kan man kan skåda Sarajevo från höjden som ser ut som en enda stor stjärnhimmel när mörkret har lagt sig.

Maten är en anledning god nog för att pricka av Sarajevo från kartan, men kanske är bosnierna själva den främsta behållningen. Man får en känsla av det är en härdat folk. Splittrade sen kriget som även fast det känns långt borta, bara för två decennier sedan skördade många liv och efterlämnade överlevande med trasiga själar. De upplevs som genuina, stolta och hårdhudade, och ger inte mycket för amerikanskt ”smile and be happy” –trams. Allt är vad det är och det finns ingen anledning att bete sig som om det vore på något annat vis. En kväll på en avslagen bar i gamla stan beger sig Mirza till herrarnas rum för att slå en sjua. Han hamnar bredvid en av bartendrarna och ger sig på lite svenskt kallprat.

– Hur är läget, frågar Mirza med ett brett leende.

Bartendern svarar lugnt:

– Tjaa, det är meningslöst.

Inga konstigheter. Rakt på sak, precis som det var, utan filter. Just denna mentalitet hittar man ofta i öststaterna. Efter att ha rest mycket i Ryssland och i Ukraina har jag lärt mig att uppskatta inställningen till livet där. Enkelheten. Att man inte behöver ge sken av att allt är toppen om så inte är fallet. Man förknippar lätt vid första anblick deras förhållningssätt till livet som deppigt, och över hela Östeuropa vilar en hinna av grått som man måste tränga sig igenom för att förstå att där finns mycket värme och livsglädje.

Reser man till exempelvis Mexiko där varenda en tycks utstråla lycka och värme, får i alla fall jag ont i magen när jag smärtsamt inser att denna lycka är skenbar. Man vill ju så gärna tro att människor alltid är så där glada ändå in i märgen och ut i fingertopparna. I öst är allt omvänt. Ofta möts man av surmulna människor som verkar tycka att livet självt är ett nödvändigt ont. Men när man märker att där finns en komiker och en ”full i fan” attityd i varje liten rysk tant kittlar det i magen. Man blir överraskad och pustar ut. Det är som att ta en smärtstillande. Magonten försvinner och man får hopp om liv igen.

Samma kväll, den kvällen på den avdankade baren, bestämmer Robin och jag mig för att kasta in handduken vid tretiden och gå hem till hotellet. Vi kommer inte särskilt långt eftersom vi går rakt in i Sarajevos högersexa i handboll. Han är pratsjuk, lite för full och skiner upp när han hör att vi pratar svenska. Det visar sig att han har levt och spelat i Oslo i många år och kan därför flytande norska. Trots en bitande trötthet bestämmer vi oss för att följa med mannen som heter Eldin till ett café för lite nattmat. Med för lite sömn i kroppen kan vi omöjligt möta honom på hans energinivå, men gör så gott vi kan. Han entusiasm gör oss tröttare och vår dåsighet gör honom besviken. Efter att ha ansträngt oss en bra stund att vara sociala blir Eldin led på att bara snacka om handboll. Han spänner blicken i oss och säger med hög stämma:

– Kan dere för i helvete spöre meg om nåe annat?

Jag och Robin tittar trött på varandra. Jag är för tom för att komma på en vettig fråga som skulle kunna tillfredsställa den eldiga, passivt ilskna och storvuxna mannen framför oss. Jag anar ett svagt men lurigt leende på Robins läppar och undrar vad han har i görningen när han oförutsett tar till orda och ställer sin fråga.

– Okej, säger Robin, har du sett en björn någon gång?

Eldin stirrar stumt tillbaka på Robin och får först inte fram ett ljud. Sen ryter han tillbaka:

-Vorför i helvete spörer du meg vist jeg har sett en björn?

Stämningen blir tryckt och Eldin är uppenbarligen inte nöjd med frågan. Han är pigg och vill fortsätta aftonen på en jazzklubb och har svårt att acceptera att Robin och jag inte vill haka på. Klockan har redan passerat fem. Han får oss istället att lova att dyka upp på hans handbollsträning följande dag vid lunchtid. Vi dyker aldrig upp, och ärligt talat tror jag inte att Eldin gjorde det heller.

Mötena med det bosniska folket är hjärtliga och stundtals omtumlande. Dagarna flyter förbi lite för snabbt och snart är det dags att åka hem med samma chaufför som skjutsade oss till hotellet. I dagsljus denna gång. Bilrutan förvandlas till tv-skärm, med en blandning av action och komedi på tablån. Favoritscenen består av en äldre man som kommer gåendes på en enslig landsväg med en rejäl yxa över axeln. Alldeles intill står ett flertal polisbilar parkerade för en rökpaus. Konstaplarna hejar glatt på mannen som lunkar förbi med yxan och försvinner bort i fjärran. Naturen är vacker och aprilträden redan utblommade. Men någon björn ser vi inte.

För mer läsning om Sarajevo och Bosnien, kolla in Jennifer Sandströms matnyttiga och inspirerande blogginlägg om Bosniska pärlor.