Studera ett nytt språk utomlands

Ett konstant tragglande av glosor, en mängd besvärliga kasus och ändelser, och prepositioner som styr och ställer till allt du vill säga. Att lära sig ett nytt språk är inte helt enkelt, och kan orsaka rejäl huvudvärk. Men när du väl börjar förstå språkets melodi och får en känsla för nyanserna slutar det aldrig fascinera och blir istället beroendeframkallande.

I sjätte klass kommer vi i Sverige för första gången i kontakt med ett modernt språk (bortsett från engelskan som vi får börja lära oss tidigt i grundskolan). Jag valde tyska, av det främsta skälet att min bror studerat det tidigare, vilket kan tyckas vara en ganska dålig anledning till att välja samma språk. Men jag hade redan från början ganska lätt för tyska, och såg språket som en biljett ut i världen, eftersom jag redan hunnit förälska mig i allt som hade med resor att göra.

På gymnasiet fick vi möjligheten att göra ett utbyte med en tysk skola i staden Brandenburg, där vi under en vecka skulle bo hemma hos en tysk familj. Jag hamnade hos Katja, och hennes familj i ett stiltje och familjärt villakvarter några busshållplatser från skolan. Nu sattes mina tyskkunskaper för första gången på prov, eftersom ingen i familjen besatt vidare kunskaper i engelska. Ansträngningen över att försöka förstå allt de sa i kombo med att kämpa med att uttrycka mig på tyska bäddade för övertrötthet och djupsömn veckan igenom. Speciellt med tanke på att jag blev varse om mitt bristfälliga ordförråd när jag skulle försöka berätta spökhistorier på tyska, dra skämt på tyska, eller anförtro Katja mina kärleksbekymmer i sann skvalleranda.

Jag och min tyska vän Katja

Hur säger man till exempel när man ska trösta någon på tyska? Ingenting av det som fanns att hitta i min tyska skolbok åtminstone. Under ett museibesök på ett före detta koncentrationsläger gjorde jag ett misslyckat försök att trösta mina tyska nyfunna vänner som beklagade sig över denna mörka epok av Tyskland historia.

-Aber es ist nicht dein fel, försökte jag och klappade en tjej lite tafatt på axeln.

Svensktyska och ett totalt felformulerat sätt att försöka säga att det inte var hennes fel, vilket dessutom är ett ganska idiotiskt påstående. På vilket sätt skulle det kunna vara denna tjejs fel att människor slaktats på de mest barbariska vis flera årtionden innan hon ens var tilltänkt? Min annars ganska välslipade tröstteknik på svenska blev fullständigt fiasko på tyska.

Frustrationen över att inte kunna uttrycka sig som man vill på ett främmande språk gör lätt att man börjar misströsta, för där finns en ilande och överhängande känsla av att man inte kan uppvisa sitt rätta jag, och i stället framstår som ett ufo. I retroperspektiv kan jag dock se hur mycket min tyska utvecklades och vässades under min vecka i Brandenburg. Tack vare den veckan står min tyska sig än till denna dag relativt bra. Och till skillnad från många tycker jag i dag att tyska är ett väldigt vackert språk, och njuter av att uttala de spetsiga s- och ch-ljuden, som rullar behagligt på tungan.

Under gymnasietiden läste jag även ryska parallellt med tyska, och upptäckte genom det ryska språket en helt ny och spännande värld. En värld full av poeter och guldkupoler, krämiga majonnässallader och gåtfulla konstraster. Så förtjust blev jag i Ryssland och det ryska språkets elegans att jag bestämde mig för att fortsätta mina ryskstudier i Moskva efter gymnasiet.

Under mina drygt tre månader i Moskva utvecklades min ryska markant, och självförtroendet ökade successivt och i takt med att jag kunde föra konversationer på ryska utan större besvär. Överallt jag befann mig hade jag med mig penna och anteckningsblock för att anteckna nya ord och uttryck som jag snappade upp.

När man studerar ett språk i länder där språket talas får man även med sig en ny mentalitet på köpet, vilket kan leda till att man ibland känner sig lite som en ny person. Man blir varse om att språket är bärare av inte bara ord, utan också av nya sätt att vara på som människa. När jag till exempel talar ryska är min framtoning betydligt mer rak och självsäker än vad min framtoning är på svenska. Kanske beror det delvis på att mitt ryska ordförråd är betydligt fattigare än mitt svenska, men det handlar lika mycket om att man helt enkelt uttrycker sig annorlunda på ryska än vad man gör på svenska, och att det i det ryska språket vilar andra sociala koder än i det svenska språket. Varje språk genomsyras således av en unik kultur, historia och en mängd normer som man enbart kan ta till sig när man lär sig språket.

Alla har kanske någon gång märkt att det är snudd på omöjligt att översätta vissa ord från sitt modersmål till ett annat språk. Ta till exempel det svenska ordet ”lagom”, som aldrig kan komma till sin rätt på något annat språk, av den enkla anledningen att ordet ”lagom”, är så representativt för den svenska kulturen. Ordet ”lagom” kan alltså bara förstås på just svenska, eftersom ordet är så synonymt med en specifik mentalitet och kultur.

”Ha det gött”, försökte min pojkvän för ett tag sen översätta till engelska utan större framgång. Ytterligare ett exempel på en mening som är djupt rotat i vår svenska kultur, och som möjligen härstammar från Roy och Roger och att ”det ska vara gött att leva”.

En väninna till mig berättade om en schweizisk tjej som framstod som dryg och negativ när hon pratade engelska, men som försvarades av sina landsmän med orden ”She’s actually really funny in German”. Och förmodligen var det precis så, att hennes humor inte kunde översättas till engelska, utan i stället måste förstås på tyska för att uppskattas.

Min rysklärare i Moskva, som var en alldeles charmerande om än sträng kvinna, hade svårt att förstå vitsen med att lära sig vissa fraser jag eftersökte.

-Hur säger man ”ha en bra dag”, på ryska?, undrade jag, i förhoppningen om att kunna använda just denna mening inom turistnäring i Sverige om det skulle trilla in några ryska turister i stan.

-Vi säger inte så i Ryssland, svarade hon kort. Och om en ryss mot sin vilja precis behövt betala för en parkeringsplats tror jag knappast att han blir på bättre humör för att du hälsar honom en bra dag.

Lite snopet svar för en svensk och från en kultur som genomsyras av att ”kunden alltid har rätt”, och där en massa triviala trevlighetsfraser är kutym. Min erfarenhet är nämligen att kunden sällan har rätt i Ryssland, och som kund har man inte mycket för att klaga på dålig service. Ett exempel är när jag köade i en god timme till biljettluckan i Moskva för att skaffa mig en tågbiljett och det äntligen var min tur. Knappt hade jag hunnit öppna munnen innan den bastanta och allvarliga kvinnan i biljettluckan likgiltigt mötte min blick och svarade med att hålla fram en skylt med orden ”nu går jag på lunch”. Det var bara att ställa sig i nästa led och köa ytterligare en timme.

Nyfunna ryska vänner på var i Moskva – ryskan blev biljetten till vänskap

Förutom ryska och tyska har jag även studerat spanska i både Mexiko och i Colombia. Eftersom språk onekligen verkar utgöra en viktig del av en nations identitet är man exempelvis i Mexiko ofta noga med att påpeka när man talar ”Mexican Spanish”, och lär gärna ut typiska ”mexikanska” fraser till utlänningar snarare än standardspanska. Och i Colombia förvånades jag över hur medelålders män hälsade varandra med ”mi amor”, eller ”mi corazon”, (min älskling, mitt hjärta) ute på gatorna och inne i affärerna, utan att vara bekanta med varandra.

Utsikt över Mexico City
Mexikanska Pepe och ”micheladas” – en Coronaöl med chili, lime och salt …
Colombiansk marknad
Spansklektion med Javier, som kom att bli vår vän – i Medellin, Colombia

Franska är ett språk jag skulle vilja lära mig härnäst. Jag finner det väldigt fint, men också nödvändigt att kunna för att få den bästa upplevelsen i Frankrike (som är det landet jag för tillfället dagdrömmer mest om). Ofta hör man nämligen om fransmän som snobbiga och ovilliga att ens försöka tala engelska, vilket kanske gör att man drar sig lite för att resa dit om man inte kan franska. I den fenomenala podden Join US in France travel Podcast får man dock lära sig hur man kommer runt detta problem. Nämligen genom att alltid yttra det magiska ordet ”Bonjour” när man tar kontakt med en fransos. Alltså, innan du säger ”ursäkta mig” eller någonting annat, ska det första ordet du uttalar alltid vara ”bonjour”. Vad som anses som allmänt hyfs på ett språk kan alltså framstå som rent otrevligt på ett annat.

Att studera ett nytt språk utomlands öppnar porten till en spännande och säregen värld. Genom språket har man möjlighet att lära känna såväl människorna som kulturen på ett unikt sätt, vilket skapar förståelse och har förmågan att spränga fördomar. Med hjälp av språket får man tillträde till kulturella nyanser som aldrig helt kan förstås utan språket. Kanske gör språket att du även plötsligt blir intresserad av litteratur, historia eller gastronomi och blir alltmer vetgirig och nyfiken. I mitt eget fall har språk åtminstone just den effekten, varför jag fortfarande tycker att det är bland det roligaste och mest berikande som finns att studera ett nytt språk.

Nu vill jag förstås höra om era erfarenheter när det kommer till att lära sig ett nytt språk. Känner ni igen er i min beskrivning? Har ni kanske någon liten kul anekdot eller erfarenheter ni vill berätta om? Något perspektiv jag inte lyckats fånga? Jag ser fram emot att höra era berättelser.

Det fridfulla Colombia – Barichara

Cirka 30 mil norr om Colombias huvudstad Bogota ligger den pittoreska och sockersöta lilla staden Barichara. Hit åker man för att koppla av, äta gott och dricka utsökt colombianskt kaffe från trakten.

Med sina drygt 7000 invånare är det kanske inte så underligt att Barichara upplevs som en oas bortom trafikbuller och storstadsstress. Narkotikahandeln har aldrig riktigt fått fäste här och mörkrets ankomst skapar ingen oro. Här vandrar man tryggt längs med de charmiga kullerstensgatorna oavsett tid på dygnet.

Det är svårt att inte förälska sig i Barichara. Känslan av att befinna sig mitt i en romantisk film är ständigt påtaglig när man promenerar längs de kuperade gränderna, prunkande parkerna och de asymmetriskt vackra kullerstensgatorna. Staden är dessutom en drömplats för filmregissörer världen över med sin charmiga koloniala stil som syns på de alla nästan identiska vita stenhusen med kopparfärgade tegeltak och petrolgröna fönsterluckor, och har använts som inspelningsplats vid flera tillfällen. Utsikten över de lummiga och intensivt gröna ängarna och kaffeplantagen försvinner aldrig ur synfältet och bergen radar upp sig i horisonten och förskönar omgivningen ytterligare och får vem som helst att börja fantisera om att slå sig ner här för gott.

Maten och alkoholen är billig och restaurangerna som trängs runt den lilla stadskärnan håller hög standard. Människorna som arbetar inne på restaurangerna upplevs nästan som kroniskt lyckliga och verkar inte ha tröttnat på att serva sina kunder.

Just idag fyller jag år. 27 blir jag visst. Det är tisdag och just denna dag visar sig vara någon sorts helgdag i stan vilket innebär att nästan alla restauranger är stängda. Typiskt! Vi strosar upp och nerför de branta backarna och letar febrilt efter en restaurang. Det ser dött ut och utanför alla fönster hänger en sorglig skylt där det står “Cerrado” (stängt). Vi är nästan på väg att ge upp och vandra hemåt när vi snubblar över en liten familjeägd restaurang, gömd på en liten bakgata. Vi går in och möts av en trevlig kvinna som välkomnar oss och eskorterar oss till ett bord. Jag kikar i menyn som är italiensk och tänker att vi äntligen ska beställa in en flaska vin som vi har pratat om hela resan men som ännu inte blivit av. Jag frågar efter vinlistan.

Kvinnan som verkar ana ivern i mina ögon ser lite generad ut och säger:

– Vi har tyvärr inget vin på flaska.

– Okej, svarar jag utan att lyckas dölja min besvikelse.

– Men, fortsätter hon, om ni vill kan ni köpa en flaska vin från kiosken intill och dricka den här. Vi har vinglas.

Så fick det bli. Det blev en fin födelsedagskväll till slut trots allt.

Nästa dag äter vi en lättare lunch på en restaurang i bohemisk stil där allt som serveras är ekologiskt och närproducerat och nästan helt vegetariskt. Vi har bokat bord på en annan restaurang några timmar senare och vill därför bara äta något litet. Jag frågar lite försiktigt om det är möjligt att dela på en portion.

– Por su puesto (självklart) svarar en av kyparna utan eftertanke och frågar sen:

– Vill ni kanske dela på en och en halv portion eftersom portionerna är ganska små?

– Gärna, svarar vi lite förvånade över servicen, och snart återvänder kyparen med vår en och en halv portion serverad på varsitt fat. På rekommendation av den serviceinriktade kyparen beställer vi även in varsin mango och mint- juice som smakar ännu godare än det låter.

Några timmar senare sitter vi åter till bords, denna gång på en fantastiskt charmig liten taverna som ägs av den trevlige spanjoren Daniel, som flytt arbetslösheten och storstadsstressen i Katalonien och slagit sig till ro i Barichara.

– Till en början bodde jag i Bogota, berättar han.

Men det räckte med ett ynka litet besök i Barichara för att Daniel skulle falla pladask, förförd av det mjuka lunket i staden och av den filmiska, bedårande omgivningen. Han blev helt enkelt tvungen att flytta hit. Kort därefter öppnade han sin spanskinspirerade restaurang som snabbt blev en av de högst rankade restaurangerna i hela Barichara. Han lagar all mat själv och byter ut menyn med jämna mellanrum för att bibehålla kreativiteten, och satsar på de råvaror som lämpar sig bäst för årstiden.

Vi äter en trerätters-middag i världsklass på El Carambolo Itaca, som restaurangen heter. Till förrätt väljer vi “Kockens val” där Daniel får fria händer att trolla fram något till mig och Robin. Det blir förstås alldeles utsökt och består av små rostade brödskivor toppade med olika röror på skinka, lax, svamp och färska örter som hade kunnat serveras på vilken trendig tapasbar som helst. Till varmrätt äter vi perfekt stekt nötkött med rostad potatis serverat med en gudomlig sås och lite gröna tillbehör. Vi beställer in en flaska rioja och blir sittandes en lång stund vid bordet. Ibland kommer Daniel och småpratar med oss och ibland får vi en skymt av Daniels katt som kräset testar alla stolarna för att till slut finna sin favoritplats. Efter en halvtimme är vi redo för desserten som är en uppfriskande sorbet gjord på mango och mojitodrink.

Mycket mätta och belåtna efter den fenomenala måltiden promenerar vi uppför kullerstensgatorna för att ta farväl av solen som redan hunnit gå i ide för dagen. Ett orangelila skimmer sprider sig över hela himlen och över de gröna dalarna som sipprar ner mot husen och kyrkorna och formar en vacker skugga mot det pampiga kyrktornet längre ner på samma gata. Med solbrända och trötta ben går vi tillbaka ner mot torget och går in på en bar och avnjuter varsin svalkande jordgubbsdaiquiri från en balkong med utsikt mot bergen och fälten. Gatuhundarna vaknar till liv ute på torget och trånar efter turisternas och invånarnas kärlek och omtanke och hoppas kanske på att få en bit mat. När vi sörplat i oss drinkarna och beundrat färdigt utsikten från balkongen över kaffeplantagen och bergen i det lilaaktiga skimret – som börjar gå mot en allt mörkare ton, känner vi oss redo att gå tillbaka till hotellet. Utanför hotellet vilar en av gatuhundarna som hunnit bli vår vän. Han reser på sig, viftar lite lätt på svansen och tittar på oss med sina stora ledsna hundögon. Jag sätter mig på huk intill och låter hunden komma nära och kramar om honom försiktigt. Han är fin och välskött och ser inte alls ut att vara hemlös. En av hotellägarna kommer ut på gatan och tittar nyfiket på oss.

– Har han ett hem?, frågar vi hoppfullt.

– Nej, svarar kvinnan lågmält och verkar även hon lite tagen av hundens tillgivenhet.

Vi säger godnatt till vår vän och går och lägger oss. Imorgon bitti väntar en buss som ska ta oss tillbaka till Bogota och någon dag senare är det dags att lämna Colombia och resa hem till Sverige.

Tidigt nästa morgon rullar vi ut våra resväskor från hotellet och ser att hunden ligger kvar på samma plats där vi lämnade honom. Han blir fullkomligt överlycklig när han ser oss och hoppar och skuttar och viftar ivrigt på svansen som igår kväll nästan var helt livlös. Även fast det är skönt att se honom glad hugger det till lite i hjärtat när vi måste lämna honom. Ett annat sällskap kommer gåendes i backen i riktning mot oss. Hunden lämnar oss utan att tveka och tar sikte mot det andra sällskapet. Robin och jag börjar gå med våra väskor i riktning mot bussen. Jag vänder mig om och tittar efter vår vän. Han tittar inte tillbaka. Jag ler och tänker att han har det bra och att där finns fler människor som kommer ge honom lika mycket omtanke som vi. Ibland är det skönt att inte vara oumbärlig i någons liv, tänker jag och kliver på bussen mot Bogotá. En sak är åtminstone säker, tänker jag sedan när jag blickar ut över det grönskande landskapet från fönsterrutan i bussen, hit vill jag åka igen.