Studera ett nytt språk utomlands

Ett konstant tragglande av glosor, en mängd besvärliga kasus och ändelser, och prepositioner som styr och ställer till allt du vill säga. Att lära sig ett nytt språk är inte helt enkelt, och kan orsaka rejäl huvudvärk. Men när du väl börjar förstå språkets melodi och får en känsla för nyanserna slutar det aldrig fascinera och blir istället beroendeframkallande.

I sjätte klass kommer vi i Sverige för första gången i kontakt med ett modernt språk (bortsett från engelskan som vi får börja lära oss tidigt i grundskolan). Jag valde tyska, av det främsta skälet att min bror studerat det tidigare, vilket kan tyckas vara en ganska dålig anledning till att välja samma språk. Men jag hade redan från början ganska lätt för tyska, och såg språket som en biljett ut i världen, eftersom jag redan hunnit förälska mig i allt som hade med resor att göra.

På gymnasiet fick vi möjligheten att göra ett utbyte med en tysk skola i staden Brandenburg, där vi under en vecka skulle bo hemma hos en tysk familj. Jag hamnade hos Katja, och hennes familj i ett stiltje och familjärt villakvarter några busshållplatser från skolan. Nu sattes mina tyskkunskaper för första gången på prov, eftersom ingen i familjen besatt vidare kunskaper i engelska. Ansträngningen över att försöka förstå allt de sa i kombo med att kämpa med att uttrycka mig på tyska bäddade för övertrötthet och djupsömn veckan igenom. Speciellt med tanke på att jag blev varse om mitt bristfälliga ordförråd när jag skulle försöka berätta spökhistorier på tyska, dra skämt på tyska, eller anförtro Katja mina kärleksbekymmer i sann skvalleranda.

Jag och min tyska vän Katja

Hur säger man till exempel när man ska trösta någon på tyska? Ingenting av det som fanns att hitta i min tyska skolbok åtminstone. Under ett museibesök på ett före detta koncentrationsläger gjorde jag ett misslyckat försök att trösta mina tyska nyfunna vänner som beklagade sig över denna mörka epok av Tyskland historia.

-Aber es ist nicht dein fel, försökte jag och klappade en tjej lite tafatt på axeln.

Svensktyska och ett totalt felformulerat sätt att försöka säga att det inte var hennes fel, vilket dessutom är ett ganska idiotiskt påstående. På vilket sätt skulle det kunna vara denna tjejs fel att människor slaktats på de mest barbariska vis flera årtionden innan hon ens var tilltänkt? Min annars ganska välslipade tröstteknik på svenska blev fullständigt fiasko på tyska.

Frustrationen över att inte kunna uttrycka sig som man vill på ett främmande språk gör lätt att man börjar misströsta, för där finns en ilande och överhängande känsla av att man inte kan uppvisa sitt rätta jag, och i stället framstår som ett ufo. I retroperspektiv kan jag dock se hur mycket min tyska utvecklades och vässades under min vecka i Brandenburg. Tack vare den veckan står min tyska sig än till denna dag relativt bra. Och till skillnad från många tycker jag i dag att tyska är ett väldigt vackert språk, och njuter av att uttala de spetsiga s- och ch-ljuden, som rullar behagligt på tungan.

Under gymnasietiden läste jag även ryska parallellt med tyska, och upptäckte genom det ryska språket en helt ny och spännande värld. En värld full av poeter och guldkupoler, krämiga majonnässallader och gåtfulla konstraster. Så förtjust blev jag i Ryssland och det ryska språkets elegans att jag bestämde mig för att fortsätta mina ryskstudier i Moskva efter gymnasiet.

Under mina drygt tre månader i Moskva utvecklades min ryska markant, och självförtroendet ökade successivt och i takt med att jag kunde föra konversationer på ryska utan större besvär. Överallt jag befann mig hade jag med mig penna och anteckningsblock för att anteckna nya ord och uttryck som jag snappade upp.

När man studerar ett språk i länder där språket talas får man även med sig en ny mentalitet på köpet, vilket kan leda till att man ibland känner sig lite som en ny person. Man blir varse om att språket är bärare av inte bara ord, utan också av nya sätt att vara på som människa. När jag till exempel talar ryska är min framtoning betydligt mer rak och självsäker än vad min framtoning är på svenska. Kanske beror det delvis på att mitt ryska ordförråd är betydligt fattigare än mitt svenska, men det handlar lika mycket om att man helt enkelt uttrycker sig annorlunda på ryska än vad man gör på svenska, och att det i det ryska språket vilar andra sociala koder än i det svenska språket. Varje språk genomsyras således av en unik kultur, historia och en mängd normer som man enbart kan ta till sig när man lär sig språket.

Alla har kanske någon gång märkt att det är snudd på omöjligt att översätta vissa ord från sitt modersmål till ett annat språk. Ta till exempel det svenska ordet ”lagom”, som aldrig kan komma till sin rätt på något annat språk, av den enkla anledningen att ordet ”lagom”, är så representativt för den svenska kulturen. Ordet ”lagom” kan alltså bara förstås på just svenska, eftersom ordet är så synonymt med en specifik mentalitet och kultur.

”Ha det gött”, försökte min pojkvän för ett tag sen översätta till engelska utan större framgång. Ytterligare ett exempel på en mening som är djupt rotat i vår svenska kultur, och som möjligen härstammar från Roy och Roger och att ”det ska vara gött att leva”.

En väninna till mig berättade om en schweizisk tjej som framstod som dryg och negativ när hon pratade engelska, men som försvarades av sina landsmän med orden ”She’s actually really funny in German”. Och förmodligen var det precis så, att hennes humor inte kunde översättas till engelska, utan i stället måste förstås på tyska för att uppskattas.

Min rysklärare i Moskva, som var en alldeles charmerande om än sträng kvinna, hade svårt att förstå vitsen med att lära sig vissa fraser jag eftersökte.

-Hur säger man ”ha en bra dag”, på ryska?, undrade jag, i förhoppningen om att kunna använda just denna mening inom turistnäring i Sverige om det skulle trilla in några ryska turister i stan.

-Vi säger inte så i Ryssland, svarade hon kort. Och om en ryss mot sin vilja precis behövt betala för en parkeringsplats tror jag knappast att han blir på bättre humör för att du hälsar honom en bra dag.

Lite snopet svar för en svensk och från en kultur som genomsyras av att ”kunden alltid har rätt”, och där en massa triviala trevlighetsfraser är kutym. Min erfarenhet är nämligen att kunden sällan har rätt i Ryssland, och som kund har man inte mycket för att klaga på dålig service. Ett exempel är när jag köade i en god timme till biljettluckan i Moskva för att skaffa mig en tågbiljett och det äntligen var min tur. Knappt hade jag hunnit öppna munnen innan den bastanta och allvarliga kvinnan i biljettluckan likgiltigt mötte min blick och svarade med att hålla fram en skylt med orden ”nu går jag på lunch”. Det var bara att ställa sig i nästa led och köa ytterligare en timme.

Nyfunna ryska vänner på var i Moskva – ryskan blev biljetten till vänskap

Förutom ryska och tyska har jag även studerat spanska i både Mexiko och i Colombia. Eftersom språk onekligen verkar utgöra en viktig del av en nations identitet är man exempelvis i Mexiko ofta noga med att påpeka när man talar ”Mexican Spanish”, och lär gärna ut typiska ”mexikanska” fraser till utlänningar snarare än standardspanska. Och i Colombia förvånades jag över hur medelålders män hälsade varandra med ”mi amor”, eller ”mi corazon”, (min älskling, mitt hjärta) ute på gatorna och inne i affärerna, utan att vara bekanta med varandra.

Utsikt över Mexico City
Mexikanska Pepe och ”micheladas” – en Coronaöl med chili, lime och salt …
Colombiansk marknad
Spansklektion med Javier, som kom att bli vår vän – i Medellin, Colombia

Franska är ett språk jag skulle vilja lära mig härnäst. Jag finner det väldigt fint, men också nödvändigt att kunna för att få den bästa upplevelsen i Frankrike (som är det landet jag för tillfället dagdrömmer mest om). Ofta hör man nämligen om fransmän som snobbiga och ovilliga att ens försöka tala engelska, vilket kanske gör att man drar sig lite för att resa dit om man inte kan franska. I den fenomenala podden Join US in France travel Podcast får man dock lära sig hur man kommer runt detta problem. Nämligen genom att alltid yttra det magiska ordet ”Bonjour” när man tar kontakt med en fransos. Alltså, innan du säger ”ursäkta mig” eller någonting annat, ska det första ordet du uttalar alltid vara ”bonjour”. Vad som anses som allmänt hyfs på ett språk kan alltså framstå som rent otrevligt på ett annat.

Att studera ett nytt språk utomlands öppnar porten till en spännande och säregen värld. Genom språket har man möjlighet att lära känna såväl människorna som kulturen på ett unikt sätt, vilket skapar förståelse och har förmågan att spränga fördomar. Med hjälp av språket får man tillträde till kulturella nyanser som aldrig helt kan förstås utan språket. Kanske gör språket att du även plötsligt blir intresserad av litteratur, historia eller gastronomi och blir alltmer vetgirig och nyfiken. I mitt eget fall har språk åtminstone just den effekten, varför jag fortfarande tycker att det är bland det roligaste och mest berikande som finns att studera ett nytt språk.

Nu vill jag förstås höra om era erfarenheter när det kommer till att lära sig ett nytt språk. Känner ni igen er i min beskrivning? Har ni kanske någon liten kul anekdot eller erfarenheter ni vill berätta om? Något perspektiv jag inte lyckats fånga? Jag ser fram emot att höra era berättelser.

Ukraina och den ukrainska folksjälen

”Ukraina är mitt andra hem”

Så sa och kände jag under en ganska lång men ung tid av mitt liv och gör det kanske i viss mån fortfarande. Kärlekshistorien började 2008, när vi under en klassresa på gymnasiet besökte landet. Jag gick Samhäll/språk och det enda språk som fanns tillgängligt att lära sig i lilla Vimmerby var – hör och häpna! – ryska.

Ukraina – jag hade knappt hört talas om landet. Det var en helt vit fläck på kartan och jag hade svårt att framkalla en enda bild av landet i huvudet. Det var i mångt och mycket en slump, att vi åkte just till Ukraina. Tidigare årgångar hade åkt till Moskva (vilket vi också fick göra senare på året), men min historia skrevs i Ukraina, och helt ärligt kan jag knappt föreställa mig vem, eller var jag hade varit i dag om vi aldrig hade åkt dit.

Om inte det där brevet hade ramlat in hos min rysklärare, skrivet av rektorn från privatskolan Parostok i den Östukrainska staden Poltava, där Karl XII förlorade slaget 1709. Rektorn beskrev så målande skolans, lärarnas och elevernas kärlek till Astrid Lindgren, och hur hela skolans utbildningssystem var präglat av Astrids böcker. Rektorn, som hette Elena, kände till att Vimmerby var Astrids hemort och inspirationen för nästan alla hennes sagor. Hon skrev att skolans högsta önskan var att få besöka denna lilla stad och således ta del av Astrids värld. I och med detta brev bestämdes det att vi skulle göra ett utbyte med skolan i Poltava. Vi skulle resa till dem och de skulle sedan komma till oss.

För min egen del var det mest en fråga om att bocka av ytterligare ett land på min lista av alla obesökta länder. Jag hade ingen aning om hur upplevelsen i Poltava skulle påverka mig, hur den skulle komma att forma mig som människa och mina val i framtiden. Men så var dagen kommen när vi rullade in på den ukrainska skolans uppfart efter en lång och skumpig bussresa från Kiev. Trötta klev vi av bussen och möttes av en hjälpande hand från några ukrainska elever på skolan. Vi svenskor var inte vana vid sådant gentlemannastuk, så många av oss passerade bara lite förvirrat den utsträckta handen. Väl inne i skolbyggnaden radade alla ungdomar i ålder 6-17 år upp sig i ståtliga skoluniformer och stämde upp i sång. De hade övat in Idas sommarvisa och sjöng den stolt i olika stämmor på nästintill felfri svenska. Jag tittade runt på mina skolkamrater och såg att alla var våta i ögonen, för ingen av oss var nog beredd på att få ett sånt här välkomnande.

Nästkommande dagar skulle komma att bli ett enda stort gråtkalas som sköt i höjden den dag vi var tvungna att lämna skolan och våra nyfunna vänner. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det var med dessa människor som gjorde oss alla så känslofyllda, men jag visste att det handlade om kärlek. Deras sätt att ta hand om varandra och deras gästfrihet skakade om oss så till den grad att vi alla åkte hem som nya personer. De hade utan ord, men med gester på något vis förkroppsligat allt som ingår i ordet gemenskap – där egot blir den som hamnar på pottkanten. Vi hade tillsammans med dem skapat ett “we space”, där alla kände sig lika viktiga och uppskattade. Jagen suddades ut och smälte ihop till ett Vi. Avskedet med eleverna var som taget ur den mest dramatiska såpoperan, och det fälldes tårar som skulle räcka till att förhindra den värsta av torka. Det snyftades och gräts i över en halvtimme efter det att bussen lämnat Parostok, och det hela kändes nästan som en begravningsceremoni. Alla lämnades med en klump i magen, förmodligen undrandes över om vi någonsin skulle kunna känna så här starkt för någonting igen.

Eleverna vinkar farväl till oss

Detta var mitt första möte med Ukraina och dess människor, men inte det sista. När en av lärarna på skolan hade frågat mig om mina framtidsplaner hade jag svarat, att jag ville åka till Asien för att bli engelsklärare för ett tag. Samma lärare undrade då, varför jag inte ville komma tillbaka till Poltava istället och undervisa hennes elever i svenska. Tja… varför inte?

Och så fick det helt enkelt bli. Ett halvår senare satt jag och min trogna vän Emma på flyget mot Ukraina, för att denna gång förlänga vistelsen till två månader. Vi fick en liten slant för undervisningen, samt logi och bodde större delen av tiden hos en varm och omhändertagande ukrainsk familj, vars dotter gick på skolan och vars ekonomiska situation var svår. Månaderna i Poltava var smått överväldigande och vi trivdes som fiskar i vatten. Svenskundervisningen gick väl dock så där, vilket kanske inte var så konstigt, då våra kunskaper i ryska var minst sagt bristfälliga – liksom deras engelskkunskaper. Det blev många missförstånd men också många härliga skrattattacker. Eleverna tyckte att det var roligt att öva sin engelska och gjorde det så ofta de fick tillfälle. Frågorna flödade:


”Elionora, you like eat bananas?”

”Elionora, do you have any domestic animals?”

”Domestic animals??”

”Yes, the little dog and the pussycat?”

Svensklektion


Den bristfälliga engelskan visade sig vara allmän i Poltava. När min mamma och hennes väninna kom och hälsade på mig och Emma besökte vi ett konstmuseum och blev tilldelade en engelsktalande guide. Jag kan dock inte påstå att guidens engelskkunskaper var något att skryta med, för hon hittade liksom inte riktigt orden. Några exempel: En tavla föreställande en man som håller på att drunkna:

”He died from water”

Exempel två: En tavla föreställande en man som blivit halshuggen:

”They destroyed his head”

Allt detta sades med en väldigt grov östeuropeisk accent, som förstås ytterligare förstärkte komiken i situationen. Att museet i sig inte var en sensation gjorde ju inte heller inte saken bättre.

Men oj, så omhändertagna mamma och hennes väninna blev av skolan i Poltava, så till den milda grad att de sedan lämnade Ukraina med samma tunga bröst och rödgråtna ögon som vi hade gjort ett halvår tidigare. Efter några veckor var det vår tur att åter ta farväl av våra ukrainska vänner, som hade hunnit bli våra bästa kompisar under de två månaderna på skolan. Nu fullkomligen sprutade tårarna, när vi ihåliga av sorg lämnade våra bästisar för andra gången. Dock fanns där en liten strimma av hopp, eftersom vi nu insåg att chanserna var ännu större att hålla kontakten och en dag återigen återvända. Jag hade mina funderingar på att åka tillbaka redan några månader senare, men var rädd för att nya minnen inte skulle kunna toppa de gamla och på så sätt sudda ut det nostalgiska täcke, som vilade över mina ukrainska minnen. Därför valde jag i stället att styra kosan mot Moskva – som jag också vid denna tid hade hunnit förälska mig i – för att vässa min ryska med förhoppningen om att under tiden i Moskva kunna göra en avstickare västerut för att hälsa på mina vänner i Poltava.

Jag och min mamma i Ukraina
Våra ukrainska ”föräldrar”
Mamman och dottern i familjen

När jag efter några månaders nötande i Moskva blivit tillräckligt säker på min ryska, bokade jag ett tåg till Ukraina och snart var jag tillbaka i Poltava för tredje gången. Denna gång var jag ensam och upplevelsen blev något annorlunda än föregående visiter – om än dock bra. Nu kunde jag för första gången föra konversationer på ryska och lära känna människorna lite mer på djupet.

Men det är inte bara positivt att kunna bra ryska i Ukraina. På skolan fanns några elever vars familjer endast talade ukrainska hemma och där allt som hade med Ryssland – och det ryska språket att göra – upplevdes negativt. Jag tillbringade en kväll hos en av dessa familjer och det var inga bekymmer att prata ryska, fram till dess att farföräldrarna klampade in i huset. De ville under inga som helst omständigheter prata ryska. I stället fick jag prata tyska med dem, ett språk de knappt behärskade själva. Men eftersom ingen annan förstod tyska fick farföräldrarna översätta vår tyska till ukrainska för resterande personer runt matbordet, som i sin tur fick översätta till antingen ryska eller till engelska tillbaka till mig. Vi satt alltså kring ett bord och diskuterade på fyra olika språk, när vi alla egentligen lika gärna hade kunnat prata ryska. Kvällen avslutades med att en av sönerna i familjen blev ombedd att ställa sig upp och sjunga den ukrainska nationalsången, för att sedan uppmana mig att sjunga den svenska. När jag blivit lite kompis med farfadern kunde jag dock inte låta bli att med glimten i ögat erbjuda mig att även sjunga den ryska nationalsången. Kanske ett wildcard och potentiell stämningsförstörare, men skämtet gick lyckligtvis hem.

Hur som helst var det en något absurd upplevelse för mig och jag förstod för första gången känsligheten med språk. Det handlar ofta om små nyanser i språken, som utgör en diffus, om än dock tydlig markör för någon slags makt . Är man i Ryssland och vill säga att man varit i Ukraina, heter det att man var “Na Ukraine”. Na betyder , och anledningen till att man använder just na syftar på att Ukraina ligger på kanten av Ryssland. “Krai” (U-krai-na) betyder dessutom kant på ryska. Råkar man dock säga “Na Ukraine” när man är i Ukraina blir man ofta snabbt rättad till att säga “V Ukraine”, som betyder ”i Ukraina”, eftersom ukrainarna inte gillar idén av att bara vara ett land på kanten av Ryssland. Inte helt lätt för någon som nyss har börjat få pejl på ryskan, när man måste tänka sig för när man vill säga något så enkelt som att man har varit på en viss plats!

Man kanske kan tro att kärleken till Ukraina och människorna dalade där, men tvärtom blev Ukraina och den ukrainska folksjälen bara mer intressant. De respekterade mig och jag respekterade dem, även om vi inte alltid hade delade meningar, i synnerhet om Ryssland. Ukrainarna blev plötsligt mänskliga i mina ögon och inte längre drömlika fantasifigurer, som aldrig gjorde eller tyckte fel. Jag fick en större förståelse för det politiska spelet mellan Ukraina och Ryssland och upptäckte snart att där fanns två läger i Ukraina; Antingen sympatiserade man med Ryssland och tyckte att kommunisttiden var något bra eller så var man ofta fientligt inställd mot Ryssland och var inte intresserad av att över huvud taget tala om landet, annat än i negativ bemärkelse. Jag ville hitta någon som var neutral i frågan, men fann knappt någon.

Under min tredje visit i Poltava bodde jag mestadels hos en elevs familj i en lägenhet. Mamman där var en av de coolaste kvinnor jag någonsin har träffat. Hon var så där bedårande vacker att det nästan gör lite ont, men verkade knappt medveten eller åtminstone inte alls intresserad av sin förbluffande skönhet. Vi tillbringade kvällarna över några glas vin och heta diskussioner, och hon var en av de få människor jag mött i Ukraina som – med kloka argument – kunde argumentera för båda sidorna i den politiska debatten.

Det var en intressant vecka där jag fick lära känna nya sidor hos många av de människor som jag träffat under mina tidigare besök i staden. Det var inte med samma dramatik som jag lämnade Ukraina denna gång, men nog fällde jag en och annan tår.

”Charlie Chaplin skulle gå på disco, han var alltid före …”

Min erfarenhet av det ukrainska folket är att de aldrig lämnar mig oberörd. Om du, kära läsare, får chansen att åka till Ukraina, vill jag uppmana dig att göra en ansträngning för att lära känna människorna där. Om så bara en enda. Låt ukrainarna skaka om dig, låt dig drabbas och förändras och du kommer snart att förstå vad jag pratar om.

Vimmerby – Poltava (japp jag och Emma broderade med lite hjälp …