Åka tåg i Ryssland

En fönsterplats utan grannar med ett litet bord framför. Nybryggt kaffe i en take away- mugg och mobilen laddad med poddar och uppdaterade musiklistor. I med lurarna i öronen och luta er tillbaka. Let’s roll! Är det ungefär så ni tänker er en optimal tågresa? Då har ni inte åkt tåg i Ryssland.

Som svensk drabbas man lätt av ängslighet första gången man åker tåg i Ryssland. Det där outtalade men åh så viktiga ”spacet” man förväntar sig att få är som bortblåst efter bara några minuter. Man talar ett annat tågspråk här, både bokstavligt talat, men också vad gäller vett och etikettregler, där de sociala koderna ombord framstår som märkligt främmande. Man åker inte tåg för att slippa socialisera och nörda ner sig i egenhäng. Nej, man åker ju tåg för att umgås och snacka bort de långa skumpiga timmarna på rälsen. Så småningom lär man sig att behärska och omfamna detta annorlunda tågspråk och då framstår en SJ-resa i gamla Svea rike som barnsligt trist.

När jag var 19 år, det året jag skulle fylla vuxen och packa ihop tonåren i lådor på vinden, bodde jag under några månader i Moskva och studerade ryska. Under de sista veckorna av min vistelse i Ryssland bestämde jag mig för att göra något vågat. Det ultimata testet för att se om min ryska höll måttet och för att bevisa för mig själv, att jag var redo att ta klivet ut i vuxenvärlden. Jag skulle sätta mig på ett nattåg till Kiev, för att därifrån ta mig vidare till mina ukrainska vänner i Poltava i östra Ukraina. Helt på egen hand. Däri låg utmaningen.

Röda torget, Moskva

Det var med skräckblandad förtjusning jag steg på tåget och visst slog tanken mig att detta var som bäddat för den hemskaste av rysare. Ung tjej, ensam på tåg, mitt i natten i Ryssland. Jag kunde se rubrikerna i världens alla tidningar framför mig. ”Försvunnen tjej på tåg i det stora öster” och föreställde mig hur mamma satte mackan i halsen vid frukostbordet. Men Slava Bogu (Gud vare tack!) gick allt väl och de följande timmarna på tåget kom att bli en resa jag sent skulle glömma.

Jag hamnade mitt emot en äldre dam, som genast noterade att jag reste ensam och jag kände direkt att jag var i trygga händer. Denna krutgumma skulle nog skydda mig mot alla tänkbara tråkigheter om så var nödvändigt. Jag var också den enda utländska passageraren ombord vilket naturligt nog tilldelade mig en exotisk position och status. Folk mötte mig med nyfikenhet och var imponerade över det faktum att en nordeuropé kunde föra en konversation på ryska. Några platser bort satt två unga män och plinkade på en gitarr, vilket väckte min nyfikenhet. Tanten bredvid mig var inte sen att notera vad som fångat min uppmärksamhet och jag bemötte hennes undrande blick med att berätta att jag själv är väldigt musikintresserad och både spelar gitarr och sjunger. Det skulle jag inte sagt, eftersom inom loppet av någon minut hade min nyfunna tantvän och potentiella manager högljutt visslat hit killarna och snart satt jag själv med gitarren i famnen. ”Eta devusjka umjeet igrat’ i pet’” (Den här flickan kan spela och sjunga), jublade hon.

Det blev början på en magisk afton. Människor samlades i en klunga omkring oss och ville ta del av musiken och gemenskapen. Jag sjöng de få ryska visorna jag hade tränat in och snart blev det allsång i vår vagn. Gitarren langades runt till höger och vänster till alla möjliga människor som var ivriga att få känna på instrumentet. De unga männen skämde bort mig med en massa öl, och djupa diskussioner om gud, skratt och musik höll mig vaken in på småtimmarna och jag slumrade in alldeles varm inombords. Ensamhetskänslan hann knappt infinna sig då en enorm känsla av gemenskap och kärlek överöste mig kvällen och natten igenom. Till och med passkontrollerna över gränsen till Ukraina var en upplevelse då poliserna fick en smärre chock när de kollade på mitt pass och såg att jag var svenska. Passet vandrade runt från polis till polis som vred och vände på det och som avslut fick jag tummen upp.

Detta var min första upplevelse på tåg i Ryssland, men det skulle bli många fler. Något år senare åkte jag och en av mina bästa vänner transsibiriska järnvägen. Trots att jag nu visste hur en tågresa här kunde utspela sig hade jag och min vän föreställt oss att vi skulle ha tid för att lösa kluriga korsord, spela otaliga omgångar kort och lägga pussel. Verkligheten hade dock helt andra planer för oss. Redan första dagen på tåget, bara några timmar efter det att vi klivit ombord, strosade vi bort till restaurangvagnen för att tillfredsställa våra kurrande magar. Snart blev vi sittandes med två ryska piloter som under tjänst var på väg till Sibirien. De berättade att de valde att ta tåget istället för flyget av det enkla skälet att tåg i deras värld var mer avkopplande. Kvällen bjöd på lite för mycket vodka, god mat och otroligt mycket skratt. Den ena piloten kallade sig själv Mr Max, som vi senare döpte gitarren till som vi köpte i Novosibirsk i västra Sibirien.

Jag och piloten Mr Max

Dagarna på tåget avlöstes av den ena upplevelsen mer häpnadsväckande och knäppare än den andra, och människorna vi bekantade oss med slutade aldrig förvåna eller roa oss. Med en nyköpt nylonsträngad gitarr från Novosibirsk som kompanjon behövde vi dessutom aldrig känna oss ensamma. Vi blev bästisar med ett fyrtiotal unga soldater som var på väg till sin militärtjänstgöring, och med vilka vi lirade gitarr, sjöng och spelade kort. Jag flätade håret på några sällskapliga barn som reste med sina mammor, och som gladeligen stämde in i härlig barnkör till några ryska barnvisor jag snappat upp sen tidigare. En förmiddag bjöd på oväntad och spontan karaokesång med en kock och några servitriser, och en tidig morgon fann jag ett kärleksbrev skrivet på toalettpapper vid mina fötter, av en äldre herre som lämnat det innan han klivit av tåget i gryningen.

Mannen med vargtröja som lämnade kärleksbrevet

Låten som vi spelade mest och som kom att bli soldaternas favoritmelodi var Cohens ”Hallelujah”. Den blev så pass populär att jag ”tvingades” uppträda med den framför ett femtiotal okända människor på järnvägsstationen i Irkutsk, varpå alla soldater ställde sig upp och gungade fram och tillbaka med en tändare i ena handen. Musiknumret avslutades med att en av soldaterna höll ett brandtal framför vår publik, varefter han tog av sin militärkeps och vädjade till publiken att ”Hjälpa dessa unga tjejer att ta sig till Listvyanka” (en stad vid Bajkalsjön i Sibirien). Sedan gick han runt bland folket och lyckades samla in en hel del rubel, som han tillägnade oss och tackade ömmast för framträdandet och för sällskapet.

Dessa stundtals omtumlande och smått surrealistiska händelser bidrar till att Transsibiriska järnvägen än i dag tveklöst är en av mina bästa reseupplevelser någonsin. Minnet av alla möten med intressanta människor från resan får mig att lite bättre inse varför just tågresor är så oöverträffliga när det kommer till att knyta vänskapsband. Framför allt längre tågresor, där man får det sällsynta privilegiet att lära känna flera sidor av en och samma människa på en väldigt begränsad tid. Kanske inleds relationen med några öl, (och definitivt vodka om vi pratar om Ryssland), där humöret och energinivån är på strålande topp. Morgonen därpå möter man samma människor och upptäcker eventuellt ett vresigt morgonlynne, eller kanske en framträdande intellektuell vars tillsynes obildade framtoning kvällen innan endast var en konsekvens av ett dåligt spritsinne.

Den långa tågresan är skoningslös på det viset att den berövar oss vrår att gömma oss i. Den tillåter oss inte längre stunder för reflektion och återhämtning för att ”bli vårt bästa jag” igen. Istället tvingas vi lära oss att umgås med människor oavsett humör och social ork, och vi märker snart att det enda uthärdliga sättet vi kan göra detta på är att kapitulera. Kapitulera i den bemärkelsen att vi tillåter oss själva att visa oss från alla våra ljus, även de karaktärsdrag vi annars ogärna uppvisar, och som blivit en del av vårt ”hemliga jag”. Det kan kännas obehagligt och lamslående, men så småningom också uppiggande och förlösande. Filterlöst i ordets sanna betydelse.

Slutligen är en tågresa i Ryssland enligt min mening ett ypperligt sätt att komma det ryska folket in på livet. Visserligen kan det vara en fördel om man kan slänga sig med några fraser på ryska eftersom engelskkunskaperna ofta är relativt bristfälliga. Men låt inte det hindra dig. Ta kontakt, visa bilder från ditt hemland, använd de medel du kan, eller bäst av allt – ta med dig en gitarr och du blir populärast på tåget. Hallelujah!

Drömresor just nu

Resor är som nikotin, det vill säga gräsligt beroendeframkallande och orsakar våldsamma kickar och rus. De förvandlar och har en besynnerlig förmåga att få en att känna som om ”man hittar sig själv”, gång på gång. Vad nu än det betyder. Få vet. Vem är ”sig”, och vem är ”själv”? Jag lär aldrig hitta svaret, men anar att buddhisterna knäckt koden.

Varje dag drömmer jag om nya äventyr. Helst med tåg, och bil, och båt. Nedan följer ett utdrag av resor jag drömmer om just nu.

Vandra i vildaste Sverige – Sarek

I mitt senaste blogginlägg får man följa min halvt miserabla vandringsresa mellan Abisko och Nikkaluokta. Tid för revansch. Jag drömmer om att möta Sarek i juni, när midnattssolen lyser bort allt det kämpiga. Det är här jag upptäcker min inre vandringskrigare och plötsligt börjar älska att tälta. Med naturen som musik och ibland Into the Wild-soundtracket med Eddie Vedder som guide. I samernas gåtfulla land lär jag mig hur man navigerar med kompass, och håller spänt utkik efter fjällrävar och lodjur. Sverige är vackert, nedan två favoriter.

Sjön ligger stilla i Jokkmokk
Höga kustens trollbindande landskap

För mer vandringsinspiration, kolla in vandringsbloggen. En av mina absoluta favoritbloggar, som dessutom drivs av en skribent som förstår det där med skrivkonst på allvar.

Sagostund i mytomspunna Finland

Jag vill packa med familjen och hälsa på den introverta grannen, som lär bära på en och annan hemlig skatt. På Silja Line lär vi oss nya saker om varandra och tar ikapp förlorat umgänge. När färjan lägger till i Helsingfors köper vi takeaway-frukost och sätter oss på en buss mot Borgå. I Pellinge väntar sagoäventyr till skogs med Tove Jansson som ledsagare, och om kvällen njuter vi av gemenskap och bastubad vid ån. Nästa dag återvänder vi till huvudstaden, picknickar på väl utvalda klippor och flanerar längs stans coola designkvarter. Efter två nätter i Finland väntar ytterligare en natt på färjan hem till Sverige.

Inspirationen kommer från bloggarna: Jennifer Sandström och Malin Lundsten, som tillsammans gör den fantastiska podden Faraway Finland.

Turisternas Helsingfors. Jag vill upptäcka lokalbefolkningens favoriter!

Drömmen om Provence och det franska livet

Om jag inte redan är det, så är jag åtminstone på god väg att bli frankofil. Matkulturen, vinet, den innovativa filmkonsten är några av de bidragande orsakerna. Men kanske framför allt Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre, som är så fenomenalt spektakulärt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Albumet rymmer hela mitt känslospektra och jag får bara inte nog. Jag vill hyra ett charmigt stenhus på den franska landsbygden i Provence. Sällskapet är stort och i närheten lockar familjeägda vingårdar och extraordinär arkitektur. Små trolska byar med bagerier fyllda av nybakat bröd och krispiga croissanter, för långa frukostar. Marknader med lokala råvaror att inhandla till kvällens matlagning i huset. Lavendelfält som ger färgen lila en helt ny innebörd, som skänker lila en doft. Ett svalkande hav några mil bort och vilda forsar som bjuder på äventyr. Kan man önska något mer?

Paris, Paris, lavendelfabrik? Ta mig till fälten och gör mig till frankofil

Blekinge – Litauen – Vitryssland, tur och retur

Trots att jag härstammar från Småland är Blekinge ett relativt obesökt landskap för min del. Jag drömmer om att resa runt i skärgården för att finna min favoritö. Och till middag äter jag sjömansbiff (som sägs vara Blekinges landskapsrätt) i en miljö som känns så där förföriskt marin. I Karlshamn stiger jag sen ombord färjan som tar mig till Litauens Riviera, Klaipeda. Här spenderar jag dagarna med salta dopp och utforskar det kulinariska livet. När jag fått nog av D-vitamin hoppar jag på ett tåg mot huvudstaden Vilnius och går vilse i en stad jag knappt vet någonting om. Desto roligare när vilka överraskningar som helst kan poppa upp runt knuten. Tågfärden fortsätter någon dag senare mot Vitryssland och Minsk. Där tränar jag min ringrostiga ryska, besöker ortodoxa kyrkor och … vem vet? Känns spontant som att vad som helst kan inträffa i vad som ibland omnämns som ”Europas sista diktatur”. Troligen är jag konstant lite spänd på att befinna mig i en del av Europa som de flesta vet väldigt lite om.

Inspirationen till Blekinge kommer från bloggen Resfredag, en bloggerska och utomordentligt skicklig skribent med rötter i Karlskrona.

Kanske hittar jag en sån här liten gullig kyrka i Minsk? (bild från ön Olkhon i Sibirien)

Drömmen om Kaukasus

Knäsvag är ordet. Jag är brutalt knäsvag för forna Sovjetrepubliker. En kärlek som slagit rot tack vare många månaders spenderad tid i Ukraina och Ryssland. Gästfriheten, makalösa karaktärer, knasighet som saknar motstycke, och vidunderliga landskap. Så efter att ha suttit bänkad framför serien Tills fots över Kaukasus UR play i två dagar kliar det i alla fingrar och tår. Jag bara MÅSTE åka till Kaukasus. Framför allt har jag nördat ner mig i Georgien. Ett land med böljande gröna kullar, otrolig kokkonst och exotiska viner. Jag drömmer om att bli bästis med lokalbefolkningen, fåraherdar såväl som vinodlare. Upptäcka hemliga grottor och utsiktsplatser. Galoppera mig euforisk över böljande stäpper och slå följe med nyfikna hundar. Kyla ner mig i Svarta havet och äta mig proppmätt på nygräddade piroger.

För mer inspirationen från Kaukasus, kolla in bloggen Johnnybajdzjan, som drivs av en störtcool snubbe som förmodligen vet mer om den här anonyma delen av världen än de allra flesta.

Jag inbillar mig att det ser ut lite så här i Georgien. (Bild tagen i Mongoliet)
Såna här makalösa platser finns att hitta i Sibirien. Undrar vad Kaukasus har att bjuda på!
Och kanske stöter man på några såna här sköningar? (tagen i Sibirien)

Det här var alltså några av resorna jag drömmer om just nu, men ärligt talat hade listan kunnat göras hur lång som helst!