Att undvika klyschor i reseskildringar

Specifika substantiv har en tendens att bli vapendragare med vissa adjektiv, och tillsammans tycks de utgöra en oskriven regel, som har en tendens att förvandlas till en sliten klyscha. Några exempel är solen som ofta beskrivs som värmande och efterlängtad, medan åskan verkar vara synonym med ord som dånande, farlig och skrämmande. I dessa skildringar av solen och åskan vilar en outtalad värdering om vad man bör anse vara mer eller mindre tilltalande, fint eller positivt. Frågan är, måste man alltid para ihop dessa adjektiv och substantiv med varandra? Varför kan aldrig solen beskrivas som hotfull och åskan som vacker?

Som läsare blir åtminstone jag ofta lite uttråkad när samma ordalag återges gång på gång för att förklara någonting, som om liknelserna vore huggna i sten. För oavsett hur magisk en soluppgång på Maldiverna än kan te sig, har ett tungt sinne svårt att omfamna denna magi man får berättad för sig i en reseskildring. Ungefär som att asfaltsdoft från intorkat regn skänker somliga vällust, men försätter någon annan i vemod.

Beskriv det du faktiskt känner och ser

Hur kan man då frigöra sitt sinne från att instinktivt associera ett berg till mäktigt eller en nedlagd fabrik till deppig? Det handlar inte om att berget inte kan vara just mäktigt, eller om att fabriken inte är deppig, utan snarare om att returnera värde åt orden, som gått förlorat på grund av lite för slentrianmässig användning av dem.

Kanske kan man istället försöka förklara vad det är hos en själv som får berget att framstå som mäktigt eller fabriken som deppig, snarare än att utgå från att ordet mäktig tolkas på samma sätt av alla läsare. Kanske kan inte adjektiven alltid stå på egna ben för att förstå skribentens förnimmelser av berget eller fabriken.

Deppigt?

Så ofta jag förmår vara närvarande försöker jag anstränga mig för att vara introspektiv och söka mig bortom klichéer när jag betraktar till exempel skiftningar i naturen. Alldeles nyligen betraktade jag från min trädgård en solnedgång, där endast en liten rektangulär vrå av himlen sken upp i ett starkt guldigt skimmer. Jag tänkte oreflekterat att det såg ut som om en sänglampa tänts i ett rum på himlen och föreställde mig hur någon låg där uppe och läste en godnattsaga. När jag sedan satte mig för att återge denna betraktelse i text blev jag genast fånge under klichéer och började beskriva solnedgången på liknande sätt som en solnedgång vanligen porträtteras i text. Med ord som ”magisk, brandgul och enastående”. Led på min fantasilöshet gick det senare upp för mig att vad jag istället borde ha skrivit var det jag faktiskt tänkte när solnedgången låg framför mina ögon. Allt annat vore oärligt.

Magiskt?

Ta hjälp av sina sinnen

Autenticiteten och närvaron i en text uppnås alltså först när vi printar ner våra sensationer så som vi upplever dem, snarare än att slänga oss med utnötta och vanemässiga fraser. Ett sätt att bemästra detta och omsätta det i text är att ta hjälp av våra sinnen. Vad förnimmer du exempelvis när du trampar på töande och frasig is om vårvintern? Är de enda tankarna som dyker upp för ditt inre verkligen bara att det känns ”krispigt och frasigt”? Eller finns där en annan sensation du kan ta vara på? Kanske påminner det svaga istäcket dig om ett knäckigt Crème brûlée-skal, där dina trampdynor agerar skeden som framkallar det knakande och för dig angenäma lätet? Ja, men använd i så fall den liknelsen och sensationen i texten för att beskriva ett smältande istäcke. Ta vara på dina sinnesintryck och skänk genom dem mer liv till texten. Låt inte alltid adjektiven stå på egna ben, utan förklara ibland dina val av adjektiv.

Äkthet i reseskildringar

Att skildra upplevelser och platser på ett äkta och personligt vis är kanske lite extra viktigt i just reseberättelser. Just resmål har nämligen en tendens att framstå som lite plastiga och osannolika i till exempel reklamannonser. En vacker sandstrand har törhända potential att pigga upp, men det existerar inget absolut samband mellan lycka och sandstrand, vilket reseskildringar eller en Instragrambild kan förvilla oss att tro. Vi skulle därför alla kanske må lite bättre om sandstranden fick lov att innehålla ett bredare känslospektra.

Lika med lycka?

Kanske hade åtminstone jag mått lite bättre när jag stod och betraktade de kanske vackraste vattenfallen jag någonsin sett i Mexiko om jag inte känt mig ”tvungen” att bli alldeles förtrollad. Jag saknade ju min pojkvän, hade pissiga blodsockervärden och var totalt slut efter en sömnlös natt på en buss. Istället stod jag där och betraktade vattenfallen och kände mig som ett vrak, nästintill oförmögen att uppskatta de vidunderliga vyerna. Och klumpen i magen växte sig starkare ju mer jag försökte dölja min likgiltighet och istället hörde mig själv utropa superlativ, för att det är ju så man gör. Kanske hade vattenfallen bara blivit än mer triumferande om jag hade tillåtit mig att känna som jag kände, och låtit vattenfallen tala för sig själva? Jag kommer aldrig få veta.

Turkosare vatten får man leta efter. Inte förenat med att känna tomhet?

Eller ta till exempel vandringshistorier med rubriker som ”10 fantastiska vandringar du måste göra innan du dör”, där vandring beskrivs som friktionsfritt och spektakulärt. Och så tänker jag tillbaka på min vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som var allt annat än smärtfri, med skavsår, ett för tunt liggunderlag och ömma axlar. Varför ryms aldrig sådana erfarenheter i en vandringsskildring? Är det verkligen bara jag som inte enbart har genomgående positiva upplevelser från en vandring? Är det jag som är knäpp? Frågeställningar likt dessa dyker ofrånkomligen upp när verkligheten inte överensstämmer med det man fått berättat för sig i en text. Och vad fan går folk runt och tänker på under en hel dags vandring? Blir de inte helt utarmade av sitt eget tjatter där inne i huvudet? Hur ser den inre dialogen ut? Består den enbart av solsken och fågelkvitter, där inte en ynka liten elak tanke släpps in? Jag är genuint nyfiken, och hade så gärna tagit del av en vandrares inre monolog med en salig blandning av sött, salt och surt, stunder av överrumplande närvaro, eufori, självförakt, håglöshet, tungsinthet, vällust, fantasirikedom, mod, styrka osv, osv, osv. Allting i en och samma text utan kronologisk ordning, precis så som våra hjärnor funkar.

Vandring är helt friktionsfritt? Bilden antyder åtminstone det, väl?

Jag blir alltid så där löjligt förtjust och full i skratt när en av mina vänner delar med sig av sina känslor inför vissa miljöer. Som den gången hon kom hem från en resa i Tanzania.

-Alltså, Ellinor, jag fattar inte grejen med att alla tycker en savann är så vacker. Det är ju bara gräs?!

Eller när hon problematiserade skönheten av en regnskog efter att ha besökt Borneo.

-Jag vet att man ska tycka att en regnskog är fantastiskt vacker, men jag fattar inte, det är ju bara en massa träd?! Vad är det jag ska tycka är vackert?

Man får naturligtvis lov att tycka att såväl en regnskog som en savann är hur vacker som helst, men det finns någonting uppfriskande över att höra en människas ifrågasättande av någonting som inte får ifrågasättas. Det gör oss lite mer alerta, och kanske tvingar det mig att för första gången anstränga mig och formulera vad det faktiskt är med regnskogen som gör den just vacker. Kanske känner jag ett plötsligt behov att försvara regnskogens skönhet, och blir med ens knivskarp i mina analyser av den.

Jag vill avsluta det här inlägget med att ge ett boktips. För många av mina reflektioner från min text här väcktes till liv efter att ha läst boken, och är inspirerade av den franske författaren Marcel Proust. Hans sylvassa analyser av världen och hur den bör betraktas finns nedskriva av författaren Alain De Botton i boken Låt Proust förändra ditt liv. Läs den, och kanske är det den enda bok vi någonsin behöver läsa för att utvecklas till ännu vassare skribenter och reseskildrare. Merci beaucoup Proust!

Drömresor just nu

Resor är som nikotin, det vill säga gräsligt beroendeframkallande och orsakar våldsamma kickar och rus. De förvandlar och har en besynnerlig förmåga att få en att känna som om ”man hittar sig själv”, gång på gång. Vad nu än det betyder. Få vet. Vem är ”sig”, och vem är ”själv”? Jag lär aldrig hitta svaret, men anar att buddhisterna knäckt koden.

Varje dag drömmer jag om nya äventyr. Helst med tåg, och bil, och båt. Nedan följer ett utdrag av resor jag drömmer om just nu.

Vandra i vildaste Sverige – Sarek

I mitt senaste blogginlägg får man följa min halvt miserabla vandringsresa mellan Abisko och Nikkaluokta. Tid för revansch. Jag drömmer om att möta Sarek i juni, när midnattssolen lyser bort allt det kämpiga. Det är här jag upptäcker min inre vandringskrigare och plötsligt börjar älska att tälta. Med naturen som musik och ibland Into the Wild-soundtracket med Eddie Vedder som guide. I samernas gåtfulla land lär jag mig hur man navigerar med kompass, och håller spänt utkik efter fjällrävar och lodjur. Sverige är vackert, nedan två favoriter.

Sjön ligger stilla i Jokkmokk
Höga kustens trollbindande landskap

För mer vandringsinspiration, kolla in vandringsbloggen. En av mina absoluta favoritbloggar, som dessutom drivs av en skribent som förstår det där med skrivkonst på allvar.

Sagostund i mytomspunna Finland

Jag vill packa med familjen och hälsa på den introverta grannen, som lär bära på en och annan hemlig skatt. På Silja Line lär vi oss nya saker om varandra och tar ikapp förlorat umgänge. När färjan lägger till i Helsingfors köper vi takeaway-frukost och sätter oss på en buss mot Borgå. I Pellinge väntar sagoäventyr till skogs med Tove Jansson som ledsagare, och om kvällen njuter vi av gemenskap och bastubad vid ån. Nästa dag återvänder vi till huvudstaden, picknickar på väl utvalda klippor och flanerar längs stans coola designkvarter. Efter två nätter i Finland väntar ytterligare en natt på färjan hem till Sverige.

Inspirationen kommer från bloggarna: Jennifer Sandström och Malin Lundsten, som tillsammans gör den fantastiska podden Faraway Finland.

Turisternas Helsingfors. Jag vill upptäcka lokalbefolkningens favoriter!

Drömmen om Provence och det franska livet

Om jag inte redan är det, så är jag åtminstone på god väg att bli frankofil. Matkulturen, vinet, den innovativa filmkonsten är några av de bidragande orsakerna. Men kanske framför allt Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre, som är så fenomenalt spektakulärt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Albumet rymmer hela mitt känslospektra och jag får bara inte nog. Jag vill hyra ett charmigt stenhus på den franska landsbygden i Provence. Sällskapet är stort och i närheten lockar familjeägda vingårdar och extraordinär arkitektur. Små trolska byar med bagerier fyllda av nybakat bröd och krispiga croissanter, för långa frukostar. Marknader med lokala råvaror att inhandla till kvällens matlagning i huset. Lavendelfält som ger färgen lila en helt ny innebörd, som skänker lila en doft. Ett svalkande hav några mil bort och vilda forsar som bjuder på äventyr. Kan man önska något mer?

Paris, Paris, lavendelfabrik? Ta mig till fälten och gör mig till frankofil

Blekinge – Litauen – Vitryssland, tur och retur

Trots att jag härstammar från Småland är Blekinge ett relativt obesökt landskap för min del. Jag drömmer om att resa runt i skärgården för att finna min favoritö. Och till middag äter jag sjömansbiff (som sägs vara Blekinges landskapsrätt) i en miljö som känns så där förföriskt marin. I Karlshamn stiger jag sen ombord färjan som tar mig till Litauens Riviera, Klaipeda. Här spenderar jag dagarna med salta dopp och utforskar det kulinariska livet. När jag fått nog av D-vitamin hoppar jag på ett tåg mot huvudstaden Vilnius och går vilse i en stad jag knappt vet någonting om. Desto roligare när vilka överraskningar som helst kan poppa upp runt knuten. Tågfärden fortsätter någon dag senare mot Vitryssland och Minsk. Där tränar jag min ringrostiga ryska, besöker ortodoxa kyrkor och … vem vet? Känns spontant som att vad som helst kan inträffa i vad som ibland omnämns som ”Europas sista diktatur”. Troligen är jag konstant lite spänd på att befinna mig i en del av Europa som de flesta vet väldigt lite om.

Inspirationen till Blekinge kommer från bloggen Resfredag, en bloggerska och utomordentligt skicklig skribent med rötter i Karlskrona.

Kanske hittar jag en sån här liten gullig kyrka i Minsk? (bild från ön Olkhon i Sibirien)

Drömmen om Kaukasus

Knäsvag är ordet. Jag är brutalt knäsvag för forna Sovjetrepubliker. En kärlek som slagit rot tack vare många månaders spenderad tid i Ukraina och Ryssland. Gästfriheten, makalösa karaktärer, knasighet som saknar motstycke, och vidunderliga landskap. Så efter att ha suttit bänkad framför serien Tills fots över Kaukasus UR play i två dagar kliar det i alla fingrar och tår. Jag bara MÅSTE åka till Kaukasus. Framför allt har jag nördat ner mig i Georgien. Ett land med böljande gröna kullar, otrolig kokkonst och exotiska viner. Jag drömmer om att bli bästis med lokalbefolkningen, fåraherdar såväl som vinodlare. Upptäcka hemliga grottor och utsiktsplatser. Galoppera mig euforisk över böljande stäpper och slå följe med nyfikna hundar. Kyla ner mig i Svarta havet och äta mig proppmätt på nygräddade piroger.

För mer inspirationen från Kaukasus, kolla in bloggen Johnnybajdzjan, som drivs av en störtcool snubbe som förmodligen vet mer om den här anonyma delen av världen än de allra flesta.

Jag inbillar mig att det ser ut lite så här i Georgien. (Bild tagen i Mongoliet)
Såna här makalösa platser finns att hitta i Sibirien. Undrar vad Kaukasus har att bjuda på!
Och kanske stöter man på några såna här sköningar? (tagen i Sibirien)

Det här var alltså några av resorna jag drömmer om just nu, men ärligt talat hade listan kunnat göras hur lång som helst!

Abisko-Nikkaluokta – en vandring genom misär och tacksamhet

Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits, så glöm det! Passa på och njut istället så kan ni komma åter”.

Kloka och tröstande ord från en av stugvärdarna under min och min pojkväns första vandringsresa i fjällen. Att vandra i fjällen kan förutom storslagna berg och ett dramatiskt landskap även innebära mentala dippar, sårade fötter och intensiva känslosvall.

— Ska vi bestiga det där jävla berget? Ska vi gå upp för Kebnekaise? Vore inte det coolt?

Jag hade tänkt tanken som legat och molat i närmare ett år när jag tog mig mod och frihet att ställa min pojkvän frågan. Saken var avgjord, en månad senare hade vi fixat en större bil, ett gasolkök, ett tält och varsitt par sprillans nya vandringskängor från Naturkompaniet. Att vi faktiskt självmant några veckor senare skulle strunta i berget och istället ta en helikopter tillbaka till civilisationen visste vi ju inte då och det fanns verkligen inte på kartan.

Det vanligaste alternativet när man vill bestiga Kebnekaise är att man tar sig till samhället Nikkaluokta för att sedan vandra de två resterande milen till Kebnekaise fjällstation. Där får man räkna med att ta en natt för att sedan morgonen därpå påbörja bestigningen av toppen om vädret tillåter. Vi hade dock en annan vandringsrutt i sikte. Varför inte ”passa på” att vandra hela vägen från Abisko till Nikkaluokta i samband med Kebnekaise? En sträcka på ca 10,8 mil bortsett från de tunga kilometerna upp och ner från toppen.  Det är väl inget? Vi är noviser av rang ska sägas. Jag har aldrig stått i ett par vandringskängor eller burit en tung ryggsäck. Inte min pojkvän heller, förutom den där idiotiska gången när han och hans excentriska vän bestämde sig för att gå nio mil i sträck utan vila. En promenad som tog ett och ett halvt dygn – i slitna skor. Det var de referensramar vi hade, och inte lyssnade vi på allas råd om att verkligen ”gå in” de där nedrans kängorna. Vi hade ju inte tid.

Hur blev det då?

Vi anlände till Abisko fjällstation en tisdagseftermiddag när moln täckte himlen och regnet lurade i luften. Vi möttes av diverse vandringsmänniskor. Skolklasser, backpackers, äventyrare, äldre par och en och annan japan som hoppades på norrsken – och vackra norrskensbarn. Överallt kunde man lyssna till ivriga samtal om vandringsupplevelser och om den storslagna naturen man omgivits av. Ingenstans talades det om mindre positiva upplevelser, så som skavsår, utmattning och en barnslig längtan efter en karamellkungenpåse, två liter Pepsi Max, och filmmarathon. Sånt som jag skulle tråna efter tusenfalt under den kommande veckan.

Vår egen vandring påbörjades någon dag senare, lite för sent på dagen. Med blå himmel, behaglig temperatur och ganska pigga ben. Ryggsäckarna kändes otympliga, och de dubbla strumporna trängdes i de nya skorna. Men det kändes härligt att vara på väg, slippa vara anträffbar. De första timmarna var ljuvliga och ölkorven smakade prima. Naturen visade sig dessutom från sin bästa sida ju längre vi kom och desto närmare bergen som skymtade likt ett vykort i bakgrunden. Och alla dessa björkar som bara stod där och rodnade i alla tänkbara nyanser av rött.

Men det var faktiskt långt ifrån alla stunder som skulle komma att kännas så här härliga under vandringens gång. Några stora vattenblåsor, ömma ryggar och axlar, regnskurar och mentala dippar senare, var det ibland faktiskt på riktigt bara en fråga om att ta sig genom skiten. Inte ge upp och hosta fram sina sista sparpengar på en snordyr helikopter. Bevisa för sig själv att man klarade det.

När varje steg känns som ett knivhugg, när vädret slår om och naturen plötsligt framstår som den ondaste av fiender, när man är så slut och mörkret smyger sig på och det är milakliv fram till nästa stuga eller tältvänlig plats. När förbipasserande räknar fel på avstånd och timmar till nästa ställe att slå läger. När regnet börjar ösa ner och man tvingas fort som få slå upp ett tält på sunkig mark. När utmattningen och oviljan tar över och tårarna börjar spruta likt ett barn som skrapat upp sina knän och man vet att man trots det måste fortsätta. När alla andra tycks vara så bekymmerslösa och tycka vandringen är ”piece of cake” och man känner sig mer ensam, utelämnad och misslyckad än någonsin. Då är det inte kul. Inte det minsta.

Vad får det då att vara mödan värt? När känns det bra? En vanlig lördagskväll i soffan ångrar man kanske val av chipssort, trots att man har tre påsar framför sig. Blir sugen på cola istället för Fanta. Där valmöjligheterna finns uppstår lätt ett vakuum som fylls till bredden med meningslös besvikelse eller velighet. Sådana bekymmer förekommer sällan under en lång dags vandring. Belöningen ligger närmare nuet. En sol som tittar fram bakom tunga moln, en renflock som uppenbarar sig. En enorm tacksamhetskänsla som infinner sig när kroppen hänger med och vill. Att få komma fram till en stuga och mötas av några vänliga stugvärdar som bjuder in en att sätta sig framför en brasa och serverar dig en mugg varm jordgubbssaft så du nästan blir gråtmild av tacksamhet. Ödmjukhet och uppmuntran. Ett paket budgetnudlar för 3:90 från Ica som smakar gourmet. Saker man knappt skulle notera i vardagen möter en med oväntad magi. De stunder man fattar att man befinner sig mitt i ett Sagan om ringen-landskap och drabbas av en mäktig känsla. När man drar jämt med naturen.

Vi båda var löjligt stolta över vår prestation när vi hade tagit oss igenom de nästan nio långa milen till Kebnekaise fjällstation. Speciellt med tanke på att vi var redo att ge upp efter knappt den första. Med mörbultade kroppar och ett sargat psyke kändes det som ett fantastiskt beslut att låta toppen vänta till en annan gång. ”Att va i fjällen handlar inte om att ta sig fram så snabbt som möjligt. Det är ingen tävling. Världsrekordet har redan slagits så glöm det. Passa på och njut istället så kan ni komma åter”. Kloka ord från en av stugvärdarna i Abiskojaure. De orden tar jag med mig och ser fram emot att bekanta mig med hederliga gamle Kebnekaise en annan dag. Utan vattenblåsor. Höstfärgerna och det vilda Sverige har lagrats på min näthinna.  Och förhoppningsvis stannar tacksamheten vid min sida. Om så bara för en stund. Fast det vet man ju aldrig. Vi är barn av förgängligheten, men minnena finns med oss och blir som oftast bara vackrare.

Ps. Helikopterturen från Kebnekaise till Nikkaluokta var inte så dum från sätena intill piloten denna molnfria dag när september höll på att vända blad för att ge plats åt oktober.

För mer läsning om vandring mellan Abisko – Nikkaluokta, besök Fantasiresor, en blogg som drivs av en sann författare och poet, som liksom har en förmåga att trolla med orden på ett smått otroligt vis.