Casares – Den drömmigaste byn

Morgonluften är kylig och krispig när vi når den lilla byn. Solen sneglar morgontrött fram bakom några moln, men verkar bestämma sig för att ta sovmorgon. Det är svalare här uppe konstaterar jag för mig själv, medan vi börjar promenera ner mot torget. Vi befinner oss i den andalusiska kritvita byn Casares, ett stenkast från Costa del sol. Det är lugnt och tyst och som vi snart också märker, smått trollbindande. Bergsbyarna här i Andalusien kallas inte ”de vita byarna” för intet. De vita husfasaderna bländar oss nästan medan vi går runt och gapar över vad som kanske är den charmigaste platsen vi någonsin besökt. 

-Buenos Dias, ropar en av byns invånare för att sen återgå till sina dagliga sysslor. 

Vi fortsätter längs kuperade kullstensgator och når snart vad som verkar vara en restaurang. En man med yvig morgonfrisyr möter oss leende med en kopp kaffe i handen. Han är ägare till restaurangen och bor här sen en tid, men kommer ursprungligen från Schweiz.  Kaffearomerna tränger in i våra näsborrar och vi blir plötsligt själva våldsamt sugna på kaffe. Mannen pekar mot uteserveringen, och vi slår oss ner och beställer in varsin cappucino.  En kelsjuk hund springer snart emot oss i hopp om att få kärlek. Schweizaren skrattar.

-Det här är Frodo. Jag hittade honom i Bologna. Han levde som gatuhund där, innan jag adopterade honom.

Världsvana Frodo finner sig snart till ro och lägger huvudet på mina fötter samtidigt som han belåtet viftar på svansen. Lugnet övergår dock till ett hiskeligt oväsen, och snart förstår vi att det kommer från en katt.

-Ja, ja, ja, kom ner då, hojtar schweizaren till katten.

Han berättar att hon jamar så förtvivlat för att hon precis fött ungar som hon håller gömda på ett säkert ställe. Vi fnittrar till medan vi sörplar på den krämiga cappucinon som just anlänt. Koffeinet får oss att piggna till och det syrliga espressokaffet smakar utsökt mot tungan. Solen har dessutom vaknat ur sin dvala och bränner skönt i våra ansikten. Inga människor så långt ögat kan nå, men desto fler katter ansluter till vårt sällskap. En hoppar upp i min famn och spinner förnöjt. 

Utsikten från restaurangen är böljande vacker. Berg och dalar i symbios med siluetten av ytterligare vita hus. Och långt nere i dalen kan man ana glittrande blått hav. Schweizaren berättar att han äntligen funnit sin favoritplats på jorden. Efter ett hektiskt liv i restaurangbranschen med en resväska som bostad har han slutligen hittat lugnet här och ämnar att stanna. När vi sitter där och blickar ut över Casares gator kantade av apelsinträd har vi inte särskilt svårt att förstå varför. Hans livsnjutaraura avspeglar sig även i hans kokkonst. När jag frågar vad som är hans paradrätt svarar han enkelt:

-Råvaran jag har framför mig. Min favoritråvara är alltid den jag tillagar, och den får mitt fulla fokus.

När kaffet är uppdrucket och vi beundrat färdigt utsikten tackar vi schweizaren och fortsätter promenaden genom Casares. Färgglada keramikkrukor pryder de vita stenväggarna och skapar en behaglig konstrast mot det vita. Det doftar blommor och vårluft och alla sinnen är vässade till sin spets för att inte gå miste om någonting.

En vacker kyrkogård belägen högt på byns klippkant. Inte fy skam att vila här.

Utanför en butik står en konstnär och stjäl lite solljus. Han har en rejäl skäggväxt och är en bastant man i medelåldern. Vi välkomnas att gå in i hans ”grotta” som han själv kallar sitt krypin. Där inne trängs en massa tavlor av abstrakt konst som han stolt visar upp. Själv fastnar jag för ett rävmotiv med en smaragdgrön bakgrund, men inser besviket att mitt bagage är för litet.

-I’m a cave man, utbrister han och skrattar. I gotta eat you know, säger han och anspelar på prissättningen av tavlorna.

Vi skrattar också när han visar upp sin lunch, som i dag består av en påse fågelfrön.  I goda 20 minuter blir vi ståendes med grottmannen och samtalar om såväl konst, som spanska poeter och om Casares som hemvist. Mannen kommer själv från byn och har inga planer på att lämna den. 

Efter några timmar i Casares går vi lite motvilligt tillbaka till vår hyrbil. Tanken är att vi ska hinna med några stopp till innan skymningen faller. I huvudet rör sig många tankar, men den som överröstar alla andra är ”hit borde vi flytta”. 

Ps. Stanna gärna till och besök Gaucín när ni ändå är i trakterna. Ytterligare en liten charmig vit by. För mer läsning besök resebloggen LadiesAbroad, där jag gästbloggade för en tid sen om både Casares och Gaucín.

Foton från Gaucín nedan: