10 tips på att resa billigt

Många är vi som delar en passion för resor, men storleken på våra plånböcker kan däremot se väldigt annorlunda ut. Går det verkligen att resa billigt? Kan man resa utan att vara särskilt förmögen? Svaret är ja! Ja, men HUR undrar ni kanske då? Lugn, bara lugn, jag ska berätta om mina bästa tips alldeles strax.

Vart vill du åka?

Första steget innan man bestämmer sig för att boka en resa är kanske föga förvånande att besluta sig för vart man vill åka. Är det sol och bad man är ute efter, eller kanske längtar man efter en weekend i en storstad. Eller varför inte en kombination av dem båda? Kanske har man snöat in sig på en specifik plats, och vill till varje pris resa just dit. Kanske är man flexibel och äventyrslysten och kan tänka sig att resa i princip vartsomhelst.

Exempel 1: 2013 ville jag och min pojkvän som på den tiden var studenter med knappa medel åka på en weekend, och av någon anledning var vi fast beslutna att vi ville åka till Bratislava i Slovakien. Eftersom vi inte hade tiden på vår sida och såväl tentor som inlämningar väntandes hemmavid, var flyg det enda alternativet. Kruxet: Flygpriserna till just Bratislava överskred vår budget markant, och vi hittade inga direktflyg. Lösning: Flygbiljetter till Wien i Österrike var desto billigare, som enbart ligger en timme med buss från Bratislava. Dessutom fick vi därmed förmånen att uppleva två städer i stället för bara en.

Tips 1 – vidga perspektiven: Har du fått dille på en specifik destination men priserna dit är alldeles för saftiga, kolla priserna till närliggande orter/platser, och se om du på så vis kan komma billigare undan, och ändå åka dit du från början ville. Fördel: Du får uppleva ytterligare en plats förutom det planerade resmålet.

Exempel 2: Hösten 2018 ville jag bestämt åka till Edinburgh, och hade tänkt mig en klassisk weekend, dvs. torsdag-söndag. Problem: Flygen var tokdyra just torsdagar-söndagar. Lösning: Fredagar-måndagar var flygresorna sanslöst mycket billigare.

Tips 2 – flexibilitet med datum: Om du till exempel vill resa med Ryan Air och vill till en särskild plats, kolla på Ryan Airs hemsida vilka dagar som är billigast för avgångar. Det kan skilja hundralappar och ibland tusenlappar mellan avgångar på till exempel fredag och torsdagar. Har du möjligheten till en sådan flexibilitet kan du fynda ordentligt.

Exempel 3: Det är höst och 2016, och jag och min pojkvän vill åka på en weekend innan jul. Vart spelar mindre roll, priset är desto viktigare. Efter att ha jämfört olika städer på Ryan Airs hemsida med avgång från Skavsta hittar vi det billigaste alternativet, Sofia i Bulgarien. Det visar sig att vi ska bli stormförtjusta i Sofia, en plats vi förmodligen annars aldrig skulle tagit initiativ att åka till.

Tips 3 – välj plats efter pris: Har du en äventyrsådra eller bara ett öppet sinne och bryr dig mindre om vilken destinationen blir, jämför priser och åk till det mest prisvärda stället. Skanna av till exempel Ryan Airs hemsida de datumen du vill resa, där en resa till Warszawa exempelvis kanske visar sig kosta 1000 kronor mindre per person än till Krakow. Fördel: Du får möjligheten att upptäcka platser du kanske annars aldrig skulle ha tänkt på.

Vad vill du lägga pengar på?

De flesta av oss har någonting man är beredd att lägga lite mer pengar på, och skär hellre ner på andra kostnader. I mitt eget fall spenderar jag gärna lite extra pengar på att få äta god mat, och försöker i stället spara ner på boendekostnader och andra aktiviteter. Bestäm därför vad som är viktigast för dig, för att på bästa sätt lägga upp en budget som passar dig/er.

Att äta god mat är en av mina favoritaktiviteter när jag reser

Tips 4 – bo billigt men bra: Välj att boka in dig och ditt eventuella resesällskap på ett AirBnb i stället för ett hotell. Ofta får man mer för pengarna och kan för en mycket rimlig summa få ett fint, rymligt och centralt boende. Fördel: Du bor som lokalinvånarna själva, vilket gör att boendet känns mindre turistigt, och nästan som ditt eget provisoriska hem.

I trädgården på ett AirBnb i utkanten av Bogotá, Colombia

Tips 5 – Gå på en free walking tour: Guidade turer kan ofta sluka stora summor pengar, speciellt om de innehåller mat och dryck. Är du inte sugen på att slänga upp de pengarna, men vill ändå upptäcka resmålet med guide, följ med på en gratis rundtur. I Sofia finns till och med en gratis matrundtur, som enligt mig är alldeles förträfflig. När rundturen är över får man själv välja om och hur mycket man vill skänka guiden. Fördelar: Man upptäcker en stad tillsammans med en lokalinvånare som besitter expertis om staden. Och eftersom rundvandringen är gratis anstränger guiden ofta sig till det yttersta i förhoppningen om att få så mycket dricks som möjligt (dock är dricks som sagt frivilligt).

Tips 6 – Besök gratis museum: Många städer erbjuder ett flertal kostnadsfria museum. Och där finns även flera museer som är gratis under vissa veckodagar, ofta söndagar eller måndagar. Gör därför lite research innan du planerar in ett museibesök nästa gång du reser.

Tips 7 – Kör en picknicklunch: Även om jag förespråkar att äta god och lokal mat när man är utomlands vet jag att det kan kosta på ordentligt om man ska äta alla sina måltider på en restaurang. Skippa därför till exempel lunchmenyn och bege dig till närmsta mataffär eller saluhall och köp med de delikatesser du vill ha. Leta upp någon trevlig park, strand eller torg och njut av din picknick. Fördel: Har man kanske barn med sig eller om man är en rastlös typ är en picknick perfekt, eftersom man kan kombinera lunchen med lite frisbeekastning, bad och lekar samtidigt som man får frisk luft. Det är också tidseffektivt om man inte vill avbryta exempelvis strandhäng med ett restaurangbesök.

Mataffärer kan bjuda på härlig inspiration till picknick

Att ta sig runt

Vare sig man befinner sig i en storstad, kustnära eller på landsbygden är man ofta beroende av någon typ av transportmedel för att ta sig runt. I många länder är taxi dyrt, och kanske har man inte lust att spendera sin semester bakom ratten som egenchaufför. En tumregel är att ta reda på hur lokalinvånarna själva rör sig och ta rygg på dem. Inte sällan utgör tunnelbana och spårvagn ett vanligt transportmedel i större städer, vilket ofta är ett bra alternativ även för turister.

Personligen tycker jag dock att fötterna är det absolut bästa transportmedlet. Det kostar ingenting, och tills fots har man möjlighet att stanna till precis var man vill och betrakta omgivningarna med alla sina sinnen. Dessutom smakar maten aldrig bättre än när man låtit benmusklerna jobba ordentligt. I vissa fall krävs dock ett annat transportmedel, och ibland kan det kännas lite övermäktigt att ta reda på hur man bäst tar sig från punkt A till punkt B.

Tips 8 – hyr en cykel: Ett både billigt, roligt och miljövänligt sätt att upptäcka såväl en storstad som landsbygden på är genom att cykla. Är du i en turistort på solsemester brukar man hitta cykeluthyrning lite här och var. För 50 kronor/dag hyrde jag en cykel på Kos i Grekland och kunde med hjälp av den cykla runt till närliggande byar. Jag har även hyrt cykel i storstäder som Bogotá, Barcelona och Beijing, och tycker det är något alldeles speciellt med att iaktta en plats från en hoj. Fråga på ditt boende eller gör en sökning på webben för att leta upp cykeluthyrning i staden du ämnar besöka.

Cykeltur i Barcelona

Tips 9 – Uber: Om taxi ofta är dyrt och medför risken att bli blåst på pengar är Uber desto bättre. Speciellt om du befinner dig utanför Europa och kanske i en stad som upplevs som lite mindre trygg. När jag reste i Bogotá i Colombia använde jag och min pojkvän oss uteslutande av Uber, vilket var både smidigt och prisvärt, och tryggare än att åka med lokalbussar och tunnelbana. Resorna och beställningarna betalas och bokas via appen utan krångel.

Tips 10 – BlaBlaCar: Denna tjänst upptäckte jag och min sambo när vi reste i Andalusien för ungefär ett år sen. BlaBlaCar går ut på att man samåker i en bil till den ort chauffören ändå var på väg till. Vi bodde utanför Estepona vid Costa del Sol och ville komma till Sevilla, men upptäckte att det knappt fanns några förbindelser dit med lokaltrafik. Därför blev denna tjänst vår räddning.

Man behöver bara gå in och skapa ett konto (gratis), trycka in vart man vill åka och datum, och vips kommer det upp förslag på chaufförer och pris. Man kan också klicka in sig på varje chaufförs profil för att läsa tidigare passagerarrecensioner. Fördel: Förutom att det är prisvärt är det miljövänligt på det sättet att flera personer färdas i en och samma bil i stället för att åka i varsin. Dessutom får man ett sällsynt tillfälle att kommunicera och lära känna chauffören och eventuella andra medresenärer, som ofta är lokalbefolkning. BlaBlaCar finns inte i alla länder, så kolla upp om tjänsten erbjuds i landet du ska resa till.

Det här var några utav mina bästa tips för att kunna resa utan för stor ekonomisk ångest. Flera listor av denna sort dyker upp i blogginlägg längre fram. Vilka är era bästa tips?

10 annorlunda saker att göra i Warszawa

Under hösten 2015 tog jag och min pojkvän en avstickare till Polens huvudstad, och blev stormförtjusta. Speciellt med tanke på att vi reste dit den gråaste månaden på året – nämligen november. Nedan följer en lista på mina/våra favoriter från Warszawa, vad gäller framför allt mat och aktiviteter; en lista som funkar lika bra när som helst på året!

1. Free walking tour

Avvara en förmiddag för att hänga med på någon utav de intressanta och historiefyllda gratis rundturerna i Warszawa. Själva gick vi en runda i judarnas fotspår och var väldigt imponerade över nivån på guidningen. Under just denna tur passerar man bland annat inspelningsplatser från filmen Pianisten. Ett hett tips är att se om filmen (eller för den delen se den för första gången) efter att ha medverkat på rundturen. Det blir en kuslig och starkare upplevelse. Turen tar drygt två timmar och utgår från gamla stan i Warszawa. Mer information hittar ni här.

2. Skräm livet ur dig själv på Horror House

Någon som gått på Hotell Gasten på Liseberg i förhoppningen om att bli skrämd, men i stället besviket tänkt ”vilket trams, det var inte ett dugg läskigt”? I så fall har jag goda nyheter, eftersom ett besök på Horror House inte lär göra dig besviken. Utan att det ska bli en spoiler kan jag avslöja att du för en liten peng kan få bekanta dig med några av skräckfilmsvärldens rysligaste och kändaste figurer, samtidigt som du famlar i mörker och försöker öppna låsta dörrar. En av mina bästa upplevelser någonsin eventuellt, och japp, rädd som en liten hare blev jag. En riktig håll-käften-aktivitet för den hårdhudade.

3. Gå på konsert

Vi lyckades tajma in Warszawavistelsen med en José Gonzaleskonsert under vår weekend. Jag vill därför slå ett litet extra slag för att kombinera en weekendresa med en konsert. Varför? Av flera skäl, men kanske främst på grund av att turiststämplen man liksom automatiskt iklär sig suddas ut, och i stället förenas man, turist som lokalinvånare i en gemensam passion för musiken. Plötsligt känner man sig som ”en i gänget”. Här kan man hitta aktuella spelningar i just Warszawa.

4. Ät på restaurang med kommunisttema

Jajamän, du läste rätt, i Warszawa har man den sällsynta möjligheten att inmundiga sin mat bland porträtt av kommunistiska frontfigurer som Mao och Lenin. Den senare ryktas för övrigt själv ha satt sin fot på Oberza pod Czerwonym wieprzem, som denna egendomliga restaurang heter. Menyn är indelad i rätter för borgare och proletärer, vilket också de olika prisnivåerna vittnar om. Maten är vällagad och god, och består av polsk husmanskost. Boka gärna bord någon dag i förväg, eftersom restaurangen är populär bland såväl lokalbefolkning som turister.

5. Polsk husmanskost med pianist

Har du inte hunnit tröttna på polsk husmanskost ännu så är U Kucharzy en annan liten favorit i Warszawa. Lokalen är luftig och fräsch och maten tillreds precis framför näsan på gästerna. Har du samma tur som vi hade kan du även åtnjuta levande pianomusik som soundtrack till den mustiga och smakrika polska maten. Kanske sväljer du sedan ner matbiten med en liten smutt polsk högklassig vodka efter att ha jublat åt en spektakulär äppeldessert.

6. Ät tokbillig lunch på en polsk milk bar

Har du en ovanligt sträng budget? Eller kanske vill du äta lunch som Warszawaborna själva? Då ska du bege dig till någon av stadens så kallade ”mjölkbarer”, där du kan bli mätt på en svensk 20-lapp. Bar Mleczny Familijny hette mjölkbaren vi lunchade på, som visade sig vara speciellt populär bland studenter och pensionärer. Över lunchstället vilar en lätt skolmatsalsaura, och menyn står endast utskriven på polska, vilket bara i sig är ett äventyr.

7. Öl, schnitzel och underhållning

Kanske kurrar magen efter kvällens bravader, men helst skippar du den där burgaren på Donken. Befinner du dig i hjärtat av gamla stan kan du i stället ta sikte på Podwale 25 – Piwna Kompania, en charmig restaurang och bar i ett som serverar mat långt efter det att de flesta restaurangkök stängt för kvällen. Restaurangen har ett brett och småkul ölsortiment, och maten serveras av kypare i färgglada folkdräkter. Har du tur kan du även få nöjet att lyssna till lite polsk folkmusik ackompanjerad av gladlynta spelmän.

8. Bli James Bond för en kväll

För ett något annorlunda och måhända lite snobbigt pubalternativ, besök Podwale Bar and Books. Här råder rejäl ”herrklubbsstämning” med hyllor fyllda av whiskysorter och cigarrer, och med en Bondfilm ständigt rullandes i förgrunden. Beläget mitt i gamla stan tjänar baren som ett ypperligt avslut på kvällen i en cool och lite lugnare miljö. Som namnet antyder kan även bokmalen finna puben trivsam, och som ett litet psykedeliskt inslag är väggarna smyckade med tavlor av schimpanser i diverse märkliga outfits.

9. Frossa i choklad på Batida

Är du en sann chokladfantast som jag? Har du någon gång fantiserat om att kliva rakt in i filmen Chocolat? Då är kanske caféet Batida någonting för dig. Här är det nämligen choklad som står i centrum och kommer i såväl flytande som fast form. Testa den rinnande varma dryckeschokladen och låt den smälta behagligt på tungan. Svårslaget tidsfördriv under en kylig novembereftermiddag!

10. Kliv in i kaffehimlen

Är du som jag och tycker att många tar lite för lätt på det här med kaffe? Blir du lite ledsen när du finner en osluten påse Gevalia som står och förlorar aromer i rumstemperatur? Som tur är finns det vissa platser i världen där kaffe tas på stort allvar. En sådan plats är kaffecaféet Sklep z kawą Pożegnanie z Afryką. Här hittar man inte bara en griffeltavla med kaffe lattes och cappuccinos, nej, här får man en hel meny med kaffesorter att välja bland. I menyn finns varje kaffeböna, region och land presenterad, och efter man valt böna väljer man bryggningsmetod. Mysig inredning dessutom. Ett måste för kaffeälskaren!

Vad har ni för favoritställen i Warszawa som ni kan rekommendera?

För mer läsning om Polen läs mitt blogginlägg om Wroclaw

Weekend i Sarajevo

I april för tre år sen åkte jag och ett gäng till Sarajevo. Det visade det sig vara en fullträff!

Planet rullar in på landningsbanan runt midnatt. En taxichaufför som Mirza, en i sällskapet som själv är halvbosnier, känner flyktigt väntar redan på oss. Han ska ta oss till vårt hotell i Gamla stan i Sarajevo, men det är en lång resa, närmare två timmar, så det finns gott om tid för kontemplation och samtal. Chauffören ser föga road ut och ger ingen vidare respons när Mirza försöker starta en konversation. Jag slumrar till och vaknar om vartannat och ler sömndrucket åt tanken att vi är på utländsk mark. Jag kollar ut genom bilrutan, men det är för mörkt för att se någonting. Istället börjar jag fantisera om vilda djur som kanske lurar i skogarna intill och blir plötsligt exalterad. Jag lutar mig fram mot Mirza och säger:

– Mirza kan du fråga honom (och pekar på chauffören), om han har sett en björn någon gång?

Mirza skruvar på sig, lite bekymrad över min fråga och svarar:

– Varför vill du veta det eller?

– Fråga bara, svarar jag trött.

Mirza vidarebefordrar lite motvilligt min fråga. Chauffören möter min nyfikna blick i backspegeln och ser lite förvånad ut. Han mumlar något till svar om att han inte sett någon men att de finns. Sedan fäster han åter blicken på vägen och kör vidare. Konversationen dör ut lika fort som den börjat. Älg, en annan i sällskapet (ja, han kallas så oförklarligt, på tal om vilda djur) vaknar till och ger mig sin vanliga ”är du dum i huvudet”- blick.

– För i helvete Ellinor, grymtar han, vad är det där för jävla fråga?

Jag rycker på axlarna och försöker spela oberörd men inser snart att hela bilen vaknat till liv och alla stämmer in i ett högt garv och skakar på huvudena åt min fråga.

Sarajevo var en överraskning. En sockersöt stad som liknas mer vid en ögonskön alpby än en huvudstad. Gamla stadsdelen, som är den mysigaste och mest turistiga myllrar av trånga gränder och kullerstensgator. Orientaliska färgkombinationer och mönster dominerar inredningen inne på de otaliga caféerna och restaurangerna. Folk sitter med en kopp bosniskt kaffe och kedjeröker på fransiga kuddar längs med uteserveringarna. Vattenpipor bolmar och doften av turkiskt te hänger i luften. Kyrkor, synagogor och moskéer står sida vid sida i en konstellation som känns helt naturlig. Och vart man än vänder sig omringas man av kullar och berg. Tar man sig ett litet strög till den nyare delen av stan blir kontrasterna däremot genast påtagliga. Här gör sig kommunisttiden och kriget sig påminda. Skotthål anas på husfasader och grå betongkomplex uppenbarar sig bara några meter ifrån ett toppmodernt och lyxigt köpcenter. Man längtar lätt tillbaka till det gulliga och mer småskaliga gamla stan.

Gatuhundarna är kartläsare på elitnivå och kan sin stad bättre än invånarna. De vaktar slugt sina områden och vet alltid ett sätt att hitta mat. Ganska nyligen lät man samla in alla hemlösa hundar för att vaccinera dem och öronmärka dem som ett bevis på detta. Den coolaste av dem alla var han som vilade uppe i den branta backen utanför vårt hotell. Vi kallade honom för Franz efter Franz Ferdinand, och varje gång vi skulle ut på byn letade han upp oss för att se till att vi inte irrade bort oss. Vi blev goda vänner med Franz och jag vill tro att vi tillhörde hans favoritmänniskor.

Franz, min bosniska bästis

För den som undrar hur maten är i Bosnien har jag goda nyheter. Förutom att den är billig är den också väldigt god. Bland favoriterna hittas kryddig Cevapcici med bosniskt pitabröd, och burek, som är filodeg fylld med godsaker. Husmanskosten går inte heller av för hackor, och består inte sällan av mustiga grytor och fyllda grönsaker. Vill man kombinera middag med en schyst utsikt ska man ge sig upp i bergen i Sarajevo där några kamouflerade tavernor väntar lockande. Här kan man kan skåda Sarajevo från höjden som ser ut som en enda stor stjärnhimmel när mörkret har lagt sig.

Maten är en anledning god nog för att pricka av Sarajevo från kartan, men kanske är bosnierna själva den främsta behållningen. Man får en känsla av det är en härdat folk. Splittrade sen kriget som även fast det känns långt borta, bara för två decennier sedan skördade många liv och efterlämnade överlevande med trasiga själar. De upplevs som genuina, stolta och hårdhudade, och ger inte mycket för amerikanskt ”smile and be happy” –trams. Allt är vad det är och det finns ingen anledning att bete sig som om det vore på något annat vis. En kväll på en avslagen bar i gamla stan beger sig Mirza till herrarnas rum för att slå en sjua. Han hamnar bredvid en av bartendrarna och ger sig på lite svenskt kallprat.

– Hur är läget, frågar Mirza med ett brett leende.

Bartendern svarar lugnt:

– Tjaa, det är meningslöst.

Inga konstigheter. Rakt på sak, precis som det var, utan filter. Just denna mentalitet hittar man ofta i öststaterna. Efter att ha rest mycket i Ryssland och i Ukraina har jag lärt mig att uppskatta inställningen till livet där. Enkelheten. Att man inte behöver ge sken av att allt är toppen om så inte är fallet. Man förknippar lätt vid första anblick deras förhållningssätt till livet som deppigt, och över hela Östeuropa vilar en hinna av grått som man måste tränga sig igenom för att förstå att där finns mycket värme och livsglädje.

Reser man till exempelvis Mexiko där varenda en tycks utstråla lycka och värme, får i alla fall jag ont i magen när jag smärtsamt inser att denna lycka är skenbar. Man vill ju så gärna tro att människor alltid är så där glada ändå in i märgen och ut i fingertopparna. I öst är allt omvänt. Ofta möts man av surmulna människor som verkar tycka att livet självt är ett nödvändigt ont. Men när man märker att där finns en komiker och en ”full i fan” attityd i varje liten rysk tant kittlar det i magen. Man blir överraskad och pustar ut. Det är som att ta en smärtstillande. Magonten försvinner och man får hopp om liv igen.

Samma kväll, den kvällen på den avdankade baren, bestämmer Robin och jag mig för att kasta in handduken vid tretiden och gå hem till hotellet. Vi kommer inte särskilt långt eftersom vi går rakt in i Sarajevos högersexa i handboll. Han är pratsjuk, lite för full och skiner upp när han hör att vi pratar svenska. Det visar sig att han har levt och spelat i Oslo i många år och kan därför flytande norska. Trots en bitande trötthet bestämmer vi oss för att följa med mannen som heter Eldin till ett café för lite nattmat. Med för lite sömn i kroppen kan vi omöjligt möta honom på hans energinivå, men gör så gott vi kan. Han entusiasm gör oss tröttare och vår dåsighet gör honom besviken. Efter att ha ansträngt oss en bra stund att vara sociala blir Eldin led på att bara snacka om handboll. Han spänner blicken i oss och säger med hög stämma:

– Kan dere för i helvete spöre meg om nåe annat?

Jag och Robin tittar trött på varandra. Jag är för tom för att komma på en vettig fråga som skulle kunna tillfredsställa den eldiga, passivt ilskna och storvuxna mannen framför oss. Jag anar ett svagt men lurigt leende på Robins läppar och undrar vad han har i görningen när han oförutsett tar till orda och ställer sin fråga.

– Okej, säger Robin, har du sett en björn någon gång?

Eldin stirrar stumt tillbaka på Robin och får först inte fram ett ljud. Sen ryter han tillbaka:

-Vorför i helvete spörer du meg vist jeg har sett en björn?

Stämningen blir tryckt och Eldin är uppenbarligen inte nöjd med frågan. Han är pigg och vill fortsätta aftonen på en jazzklubb och har svårt att acceptera att Robin och jag inte vill haka på. Klockan har redan passerat fem. Han får oss istället att lova att dyka upp på hans handbollsträning följande dag vid lunchtid. Vi dyker aldrig upp, och ärligt talat tror jag inte att Eldin gjorde det heller.

Mötena med det bosniska folket är hjärtliga och stundtals omtumlande. Dagarna flyter förbi lite för snabbt och snart är det dags att åka hem med samma chaufför som skjutsade oss till hotellet. I dagsljus denna gång. Bilrutan förvandlas till tv-skärm, med en blandning av action och komedi på tablån. Favoritscenen består av en äldre man som kommer gåendes på en enslig landsväg med en rejäl yxa över axeln. Alldeles intill står ett flertal polisbilar parkerade för en rökpaus. Konstaplarna hejar glatt på mannen som lunkar förbi med yxan och försvinner bort i fjärran. Naturen är vacker och aprilträden redan utblommade. Men någon björn ser vi inte.

För mer läsning om Sarajevo och Bosnien, kolla in Jennifer Sandströms matnyttiga och inspirerande blogginlägg om Bosniska pärlor.

Weekend i Wroclaw och födelsedagskalas

”Plastsvärfar” fyller 60 och firandet ska som sig bör äga rum på någon festlig plats. Ingen sandstrand denna gång, långt bort från paraplydrinkar och all inclusive-buffé. Destinationen stavas Polen och mer specifikt hennes fjärde största, Wroclaw. En lillasyster som bland annat kan skryta med att ha blivit utsedd till Europas kulturhuvudstad 2016. Utöver denna utmärkelse bjuder denna primadonna och färgklick till stad på i princip allt en kalastörstande skara kan tänkas önska. Det vill säga mat och dryck som smakar svindyrt, men som kostar en spottstyver.

Efter en flygtur på knappa två timmar och en taxiresa på drygt en kvart stormar vi in, ett gäng på totalt 14 personer, på hotell Mercure. Klockan är läggdags, men det kan inte hjälpas när magar vrålar. Då är det behändigt att bo granne med Max, en snubbe som sällan sviker. Den ljumma aprilkvällsluften och exotismen över att vara på utländsk mark förvandlar den annars medelmåttiga cheeseburgaren till den godaste jag ätit. Kvällen avslutas i den påtagligt hippa hotellbaren med en öl, som tjänar lika mycket välkomstdrink som sängfösare.

Det är något visst med att inleda en semester med en öl i baren. Nästan så att företeelsen kvalificerar in på min top-10-lista av favoritsaker att göra. Känslan av att äntligen vara framme kombinerat med att fortfarande ha hela resan framför sig är svårslagen.

Wroclaw är inte bara hem för sina nästan 650 000 invånare. Här bor också omkring 300 ”dvärgar”. Dessa små stenvarelser finns utplacerade runtom i hela staden, vissa bättre kamouflerade än andra. 2001 flyttade den första in, och sen dess har de fortsatt invadera staden och kan påträffas där man minst anar dem, den ena tokigare än den andra. Förutom att de tillhör turisters favoritfotoobjekt, bär de även på en lite brokigare historia. De är nämligen ett minne från tiden då Polen styrdes under kommunismregi. Kreativa och kavata konstnärssjälar från oppositionen fyllde väggar och murar med porträtt av små dvärgar. Dvärgarna blev sedermera en symbol för oppositionen.

Det är emellertid inte bara dvärgarna i stan som erbjuder historielektion i polskt kommunistvälde. Som ofta när det gäller Polen finns det få gränser när det kommer till att kombinera olika nöjen. Så nästa gång du får en lite halvkoko idé, i stil med ”tänk va coolt om det fanns så här en bar där man typ kunde hugga ved, lyssna på Disneymusik och äta pannkakor samtidigt” – testa Polen, inte omöjligt att du hittar vad du söker. Kommunistisk kuriosa och ljuvlig husmanskost blev en slående duo för vårt gäng inne på restaurangen Konspira.

Kyparen ledsagar oss genom restaurangens valv och rum med
tegelprydda väggar, stannar till framför en garderobsdörr, öppnar tyst och välkomnar oss in. Och vips befinner vi oss i något slags märkligt vardagsrum med ett uppdukat långbord för 14 personer. Väggarna är täckta av sovjetiska dagstidningar från 80-talet, och skröpliga gamla skrivmaskiner och tv-apparater utgör bland annat rekvisitan. Menyn presenteras i tidningsform, och består lika mycket av historisk kuriosa, som av maträtter.

Konspira levererar grandiosa och omsorgsfullt tillagade portioner för en struntsumma. Vodkaflaskan kostar mindre än en femkrona per person och smakar godare än alla svenska sorter jag testat. Tillsammans med stämningen, interiören och en laid back, mysig personal känns upplevelsen nästan lite overklig, för bra för att vara sann. Faktiskt smått otrolig när jag tänker efter.

Helgen i Wroclaw blir sammantaget en riktig hit. Solen är på långbesök och bränner förhoppningsvis inte ut sig till sommaren. Torget kryllar av vacker arkitektur, det ena huset färggrannare än det andra. Maten gör ingen besviken och hotellet är riktigt bra. De i gänget som reste hit som Polenskeptiker lämnar samma land som Polenfantaster. Kul med kalas i Wroclaw!

För mer Poleninspiration (där kryllar av polska guldkorn som väntar på att upptäckas), läs Jennifer Sandströms guide till Krakow, och Fantasiresors inlägg om Warszawa.

Med farsan i Sofia

Han skämtar med vakterna i säkerhetskontrollen, som verkar aningen stressade. Jag och min pojkvän Robin tittar på klockan och tänker att gaten snart stänger. Pappa ser desto mer avslappnad ut. Hans väska åker iväg på rullbandet, bandet stannar och det börjar pipa. Pappa uppfattar inte det. ”Mister”, säger en av kontrollanterna och vinkar dit honom. ”Mr Bean!”, svarar pappa och brister ut i ett gott skratt. Han missade visst att plocka ur nagelsaxen och den halvfulla vattenflaskan ur handbagaget.

Det är en ynnest att ha med pappa på en resa. Han upptäcker grejer, som jag själv aldrig skulle ha noterat. Hur coola mönstren är på väggarna inne på tunnelbanestationen, exakt hur högt det är till taket inne i en kyrka eller vilka häftiga färger det är på husfasaderna. Han har en förkärlek för att skoja till det allra mesta och tar varje chans han får. Pappa är speciellt svag för käcka tjejer – de som skojar tillbaka och har “glimten i ögat”.

Strax innan jul 2016 var det Bulgariens huvudstad, Sofia, som hade äran att få finbesök av pappa.

Vårt boende låg centralt i stan, bara en tunnelbanestation bort från Vitosja-gatan, Sofias huvudgata, som erbjuder ett stort restaurang- och shoppingutbud och en mäktig utsikt mot Vitosjaberget en molnfri dag. Pappa var mycket nöjd med hotellet, framför allt eftersom majoriteten av personalen var trevliga och tillmötesgående. Varje eftermiddag redogjorde han, på knagglig engelska, i detalj för någon av hotellpersonalen, hur vi hade tillbringat vår dag. Det fanns dock en tjej i personalstyrkan som inte visade någon som helst entusiasm, när pappa berättade om ett litet tidsfördriv i en av stadens parker. ”This is boring”, kontrade farsan med att säga, och gick bestämt vidare och upp mot rummet.

Som väl var lös inte de käcka tjejerna med sin frånvaro ute i stadens myller. En förmiddag i oväntat stark decembersol hakade vi på rundturen ”Balkan bites”, vars koncept visade sig vara smått genialiskt. ”Balkan bites!” är en gratis rundtur, då man promenerar runt i Sofia och upptäcker historisk kuriosa berättad på exemplarisk engelska. Turen, som varar i omkring två timmar, innefattar dessutom flera trevliga pitstops på olika restauranger, där man får smaka på traditionell bulgarisk mat och lära sig någonting om landets kulinariska liv. Bland annat fick vi lära oss, att i en viss bulgarisk yoghurt finns en bakterie som lär vara en källa till långt liv. En bulgarisk forskare lyckades på 70-talet nämligen förklara att orsaken till att bulgarerna på den tiden hade Europas högsta medellivslängd helt enkelt var ett kontinuerligt intag av denna Lactobacillus bulgaricus.

Under ”Balkan bites”-turen fick vi även veta att Bulgarien har varit en enorm tomatexportör, som under kommunismens år skickade tomater till Sverige i utbyte mot ABBA-skivor.
ABBA var nämligen ett av få internationella band, vars musik inte ansågs vara stötande för den kommunistiska regimen. Vår guide, som utan att själv vara något större ABBA-fan, men som ändå kunde de flesta ABBA-låtarna utantill, var en alldeles sprudlande tjej vars entusiasm för Bulgarien i allmänhet – och den bulgariska maten i synnerhet – enkelt fångade vår uppmärksamhet turen igenom. Pappa gillade speciellt det faktum att hon kallade sig själv för ”Rally” och återkom till att det var “en go tjej, den där Rally” vid flera tillfällen under resten av resan.  

Förutom att skoja med främmande människor gillar pappa även diverse utmaningar och äventyr. Därför passade upplevelsen inne på ett Escape room i stan utmärkt för honom. Konceptet med Escape Room är precis som det låter – att man ska försöka ta sig ut ur ett rum på begränsad tid genom att lösa en mängd kluriga och till synes ibland omöjliga gåtor, som rummet består av (kanske inte är precis som det låter inser jag nu i efterhand). Vi hade en timme på oss men misslyckades tyvärr, dessutom med ganska god marginal. Pappa svor som väntat en hel del på sin gamla småländska där inne i rummet och tålamodet tröt ganska snart. Han fick dock briljera genom att lösa en så kallad morsekod, som Robin och jag förmodligen inte hade klarat på egen hand. Däremot var det kanske mindre lyckat att pappa “glömde berätta” att han fångade upp en stor skiftnyckel som han bar runt på i goda 20 minuter, en skiftnyckel som förstås visade sig vara helt avgörande för att ta sig ut ur rummet. I efterhand enades vi dock alla tre om att ingen av oss var i vårt vassaste slag, men att det trots allt var en riktigt rolig grej, som vi måste göra om i någon annan stad framöver.

Vi åt fantastiska middagar i Sofia på de mysigast tänkbara restauranger. Det mesta var alldeles utsökt och servitörerna och servitriserna hade nästan alltid nära till skratt, vilket förgyllde måltiderna ytterligare. Dessa härliga middagar tycktes väcka en stor berättarlust hos pappa, som underhöll oss med smått heroiska historier om hur han, tack vare många och väl investerade timmar på gymmet i yngre dagar, på ett effektivt sätt har handskats med diverse ”busar” på eller kring diverse dansgolv genom åren. Med tiden har han i stället lagt sig till med den något förvirrande vanan att anspela på det faktum, att han trots allt ”arbetar för kommunen!” – i syfte att avstyra diverse prekära situationer. Nu, när han har pensionerat sig, får han kanske fundera ut en helt ny strategi. Lyckligtvis uppstod det aldrig några prekära situationer i Sofia.

Däremot fick vi uppleva en hel del oväntade trevligheter, som till exempel en smått ”hemlig” bar som utan adress eller lokal guidning aldrig skulle gå att finna. Vi hade fått nys om detta ställe och letade febrilt och framgångslöst efter siffran 22 på en mörk och folktom gata. Mellan siffran 24 och 20 gick dock en smal gränd, som ledde oss till en stor träport.

Vi knackade på, men inget hände. Först när vi hade vänt oss om för att gå vidare öppnades plötsligt porten och vi blev ledsagade ner i en källare, som var svagt upplyst av hundratals stearinljus. Skenet från ljusen och de steniga väggarna skapade en kuslig men sällsamt inbjudande stämning. Vi gick till baren och beställde varsin Vodka shot. Pappa grimaserade när han svepte den starka drycken och avslutade, konsekvent som han är, med ett ”Fy fan!”.

De drygt fyra dagarna i Sofia var händelserika, fulla av skratt och gemytliga. Vi hann – förutom att för en symbolisk summa roa oss i det mycket välgjorda Escape-rummet, avnjuta en gratis matrundtur och ta en shot på en hemlig, medeltida bar – också med att gå på en festlig julmarknad helt i tysk stil, besöka den pampiga ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen samt tillbringa en halv dag uppe i det vackra Vitosja-berget, där vi åt en helt fantastisk måltid på en av de trevligaste restauranger vi någonsin har besökt. Vintertid är Vitosja-berget dessutom ett populärt ställe för skidfantaster.

Sofia verkar tyvärr vara en något bortglömd stad och inget självklart weekendresmål. Det hoppas jag det kommer bli ändring på.

För det är Sofia värd – det tycker pappa också!

Guide till Edinburgh

Boende:

Macdonald Holyrood hotel. Beläget vid foten av The Royal Mile, och med gångavstånd till det mesta. Från fönstret en hiskelig utsikt över Arthur’s seat. Bekväma sängar, bäddade med rödrutigt tartantyg, till vår förtjusning. Trevlig hotellpersonal och väl blandade drinkar av skickliga bartendrar. Bra frukost där en mustig fläskkorv blev en snabb favorit. Tillgång till bastu, gym och swimmingpool. Inget snack om saken, rekommenderar varmt det här hotellet!


Natur:

Arthur’s Seat. Vår granne och del av Holyrood Park, och en gång i tiden en vulkan. Från botten till toppen en promenad på cirka tre kvart i kuperad terräng. Väl uppe väntar ett 360 graders panorama över hela Edinburgh samt en skymt av havet. Ett ypperligt förmiddagsnöje när vädret tillåter.


Arkitektur

The Royal Mile och slottet. Hela staden är UNESCO världsarvslistad, vilket ju bara i sig känns lite förtrollande. The Royal Mile, stans huvudgata tillhör gamla stadsdelen. På denna kullerstensgata ryms några av Edinburghs absoluta höjdpunkter. Stjärnan är kanske föga förvånande Edinburgh Castle, som tornar upp sig högst upp på gatan. Och var i stan man än befinner sig kan man ana slottet i bakgrunden. Spännande restauranger och stämningsfulla barer finns det också gott om på The Royal Mile. Kort och gott är ett strög här ett måste när man är i Edinburgh.

Restauranger:

Fazenda. Ett nytt grepp på ett steakhouse. Den här restaurangen erbjuder definitivt en upplevelse utöver det vanliga. Som gäst möts man av en livlig atmosfär och uppassande servicepersonal. Dofterna består av en blandning av kolgrillade köttstycken och av värmeljus som ramar in hela restaurangen och skapar en behaglig stämning. Därefter väntar ett salladsbord som knappast skulle göra någon besviken, medan kyparna närhelst du önskar fyller på din tallrik med godsaker. Rykande heta grönsaker, frasiga pommes och köttstycken i alla dess former. Det finns även vegetariska alternativ om man meddelar personal i förväg.

The Canon’s Gait. Skotsk husmanskost med paradrätter som nationalrätten Haggis på menyn. Godare än väntat om jag får säga det själv. Själv åt jag dock ”the pie of the day”, som denna kväll var en kyckling och purjolökspaj med krispigt pajskal. Vällagat och mättande. Brett ölutbud av lokala tillverkare. Livemusik förekommer även här under vissa kvällar i veckan.

Pubar:

The hanging bat. Lite av ett mecka för ölälskaren. Hantverksöl i alla dess former, fantastiska och välbalanserade smaker. Skäggiga hipsters serverar och stoltserar bakom baren. Charmig och innovativ inredning. Här trivs man!

The Waverley bar. Ett trevligt alternativ för den som lockas av skotsk folkmusik. Inklämd i en gränd och sidogata till The Royal Mile. Mysig atmosfär med relativt få platser som för tankarna till ett vardagsrum. Avslappnad publik och åtminstone när vi var där få turister. Har man turen på sin sida möts man av spelmän som turas om att spela och sjunga mellan ölpauserna. 

Marknader:

Stockbridge market. Här kan du frossa i delikatesser från världen över samtidigt som du tar dig en nypa luft. Varje söndag mellan 10-17. Passa gärna på att strosa omkring lite i Stockbridge när du ändå är där.

Grassmarket. Varje lördag mellan 10-17. Samma upplägg som ovan. Vid Grassmarket finns även trevliga caféer och barer, och alldeles intill har du slottet. 

Caféer:

Made in Italy. Italienskt café vid Grassmarket. Ägs och drivs av italienare och inredningen får dig för ett ögonblick nästan tro att du befinner dig i Rom. Beställ en värmande cappucino eller en stark espresso, och något lätt att äta. Här finns även italiensk gelato för heta sommardagar. 

Deacon’s House café. Ett murrigt och inbjudande café alldeles intill Edinburgh Castle. Stenväggar och svag belysning som skapar en något mystisk atmosfär. Bra för värmande drycker och något sött.  


Övriga tips:

Dean Village. Promenera till det charmiga området Dean village som är  en promenad på cirka 40 minuter från The Royal Mile. Eller ”Deansville”, som jag uttalade det till en mycket förvirrad receptionist på hotellet, innan det gick upp för honom att jag försökte säga Dean village. Strax innan snubblade jag också på orden när jag skulle översätta meningen ”för det första” från svenska och fick fram ”for the first” på engelska. Inte mitt vassaste ögonblick. Hur som haver är Dean village ett mysigt och stillsamt kvarter där man kan strosa intill floden Leith och beundra den stenbeklädda arkitekturen. En liten oas mitt i storstaden.



Free ghost tour. Ett kul och lite annorlunda sätt att möta Edinburgh på. Vår guide Rory var en teatralisk och entusiastisk ung man som guidade oss runt i gamla stan och berättade rysliga historier om stadens förflutna. Kanske mer underhållande än skrämmande dock, men sammantaget en trevlig guidad tur. Höjdpunkten var nog när Rory bad oss att vänligen inte recensera honom på TripAdvisor som en tidigare turist hade gjort, nämligen med orden ”Rory ruined my holiday”. 

Läsning: Peter May – Svarthuset. Utspelar sig förvisso inte i Edinburgh, utan på Yttre Hebriderna. Känns dock väldigt skotskt och som en liten inblick i den skotska folksjälen. En mycket välskriven deckare dessutom, som har tilldelats fina utmärkelser. 

Sån är skotten

Så långt jag kan minnas har människor fascinerat mig på ett sätt jag ibland känt mig ganska ensam om att förundras över. Allting handlar om detaljerna. Hur någon pratar om någonting världsligt med en oväntad entusiasm, sinnesnärvaron i någons yrkesroll, energier, små rörelser, subtila gester.

Varje gång jag reser är således mötena med människor det som fångar min uppmärksamhet allra mest. Så även denna gång, i Edinburgh.

Spårvagnen bromsar in på en station jag inte längre minns namnet på.  Vi har ingen aning om var vi är, vilket antagligen våra ansiktsuttryck vittnar om. För det dröjer inte länge innan en polisman kommer fram och undrar vad vi söker efter. Vi förklarar att vi letar efter vårt hotell som ska ligga i närheten. Han funderar högt, hummar och pekar i luften för sig själv, mumlar ”right”, och tar till orda. Det som sedan följer är en minst sagt förvirrande blandning av vänster- och högsvängar, viadukter att korsa, torg att passera och en mängd för oss helt okända gatunamn att memorera.

Jag och min sambo biter oss i läppen för att inte börja skratta när han för tredje gången upprepar exakt samma vägbeskrivning, tillsynes mycket nöjd med sin förklaring. ”It’s very easy”, sammanfattar han det leende. När vi sen smugit runt hörnet fiskar vi snabbt fram våra mobiler och slår på Google Maps.

Följande dag får vi en betydligt bättre vägbeskrivning när vi söker efter livemusik. Inte av en polis denna gång, utan av en hemlös. Hade jag kunnat, hade jag ordnat så han fick bli guide redan nästa dag, för han verkar ha stenkoll på Edinburgh. Med en bred skotsk accent redogör han för alla möjliga saker vi bör se och göra under vår vistelse i staden. Och till sitt sällskap har han en labrador som troget sitter vid hans sida och som ivrigt hoppas på att förbipasserade ska kasta boll med honom.

Jag kan inte hjälpa att förundras över mannens frågvishet och genuina intresse för min och min pojkväns resa samtidigt som han själv sitter och fryser utan tak över huvudet i mitten av november.

Vad gäller livemusik är det en företeelse som absolut inte lyser med sin frånvaro i Edinburgh. Under vår sista kväll hamnar vi på en bar på en bakgata till The Royal Mile – stans huvudgata, för att släcka törsten med en öl. Vi kliver rakt in i vad som verkar vara någon form av uppträdande. I sofforna trängs spelmän med sina fioler, säckpipor och banjos och turas om att stå för underhållningen.

Rätt som det är bryter någon ut i skönsång helt i acapella och alla sitter knäpptyst och lyssnar till sången. En salig mix av gaeliska och engelska om vartannat. Plötsligt äntrar en herre iklädd kilt i tartantyg baren och bjuder på pampiga toner säckpipa. Kvällen fortsätter med improviserade jams ackompanjerade av gubbarna i soffan som av allt att döma verkar vara stamgäster här.

Bland publiken finns bland annat en man som sitter djupt försjunken i en roman. Och vid baren står en kvinna och stickar samtidigt som hon läppjar på ett glas apelsinjuice och gungar med till musiken. Intrycken avlöser varandra och jag sitter som i trans och njuter av spektaklet som utspelar sig framför mig.

Om jag ska ge mig på ett försök att sammanfatta det skotska folket, (vilket egentligen givetvis vore omöjligt och djupt reducerande), så blir ledorden stolthet, artighet och en rejäl skopa humor. Stolthet, eftersom jag förbryllades något över att kiltar och säckpipor lever i allra högsta grad och inte enbart tjänar som en turistmagnet. Artighet, för att det bara var så, och en okonstlad sådan dessutom. Humor, på grund av att de skottar vi stötte på verkade vara lite extra svaga för ”a good laugh”.

 Kanske är dessa iakttagelser ingenting exceptionellt, för skottarna själva tillhör dem förmodligen vardagsmat. Hur det än ligger till med den saken har jag förstått att följande gäller för mig; en nyfikenhet och ett intresse för andra människor berikar mitt eget liv. Och har man väl förälskat sig i andra människors egenheter varar den kärleken livet ut. 

Första mötet med Edinburgh

En längtan sträcker sig i månader. Mentalt befinner jag mig redan på plats och vandrar runt bland mina favoritställen i stan, trots att jag aldrig tidigare varit här. Inte än. Men som österländska filosofer vittnat om sen urminnes tider tas tankar lätt för verklighet om man inte är på sin vakt. Varenda gång faller jag offer för just detta, för väl framme är ingenting sig likt. Ungefär på samma vis som när man läst en bok och senare förargar sig över att karaktärerna inte ser ut som de ska i filmatiseringen av boken.

Så blev det även i Edinburgh. Blixtförälskelsen slog inte till. I tankevärlden går allting smidigt. Navigationsstrul, trängsel och ängsligheten för mörka gränder ryms inte där. Och när verkligheten väl gör sig påmind är det som en rejäl käftsmäll.

Men vi känner ju inte varandra ännu, jag och Edinburgh, trots att vi har hängt med varandra en tid över internet. Vi har flirtat lite och visst har jag fantiserat om att det här skulle kunna vara min stora kärlek.

Kärlek kan växa fram sägs det, och i mitt och Edinburghs fall kunde inte talesättet varit sannare. Redan andra dagen smög sig förälskelsen på, och efter fyra dagar var jag stormkär. Avskedet var hjärtskärande och två veckor senare sitter jag fortfarande och längtar tillbaka, olyckligt kär.

För även om jag inbillar mig att Edinburgh och jag har en speciell ”connection”, vilar samma känsla hos tusentals andra själar. Jag är inte saknad och Edinburgh sörjer inte min frånvaro. Denna ensidiga kärlek till en stad beskriver musikern Ewen Carruthers träffsäkert i sin Låt Paris:

Oh Paris I love you, I hate you. I cry but you do not grieve. For one of your lovers, you’ve so many others. You don’t even notice me go when I leave

Min enda tröst är att jag vet att jag kommer förälska mig igen. Precis som jag gjorde i Moskva, Warszawa, Sevilla, Bogotá, Sofia och många fler platser. Men en stund till tänker jag sörja, och tillåta mig själv att försvinna i litteratur och filmer som för tankarna tillbaka till Skottland och min nyfunna kärlek. Aye!