Tunna band och resor

Några mongoler i Ulan Bator … tunna band

Blod är tjockare än vatten och sanna vänner består. Kloka klichéer som blir viktigare och riktigare ju äldre man blir. Och äldre blir jag, alldeles nyligen firade jag 30 år, och har blivit hjärtligt firad av alla dem som kvalificerar in i kategorin ovan. Men så kom plötsligt en oväntad liten filmsnutt, och fram trädde en mängd bekanta ansikten från en svunnen tid och från diverse olika nationer, och överväldigheten störtade ner i mig som stjärnfall i öknen.

Jag talar om människor som man umgåtts med under en begränsad tid och vid en given plats, människor som för ens inre kommit att bli så synonyma med platsen, nästan som om platsen och människan vore ett siamesiskt tvillingpar. Ungefär så minns jag de flesta av mina resor, oavsett reslängden. Som om Ukrainas existens vore beroende av alla människor jag omgavs av när jag var där, och som om samma människor delar navelsträng med platsen, oförmögna och ointresserade av att någonsin bege sig därifrån.

Ukraina och gamla vänner

Det var häromdagen jag för första gången hörde talas om begreppet tunna band. Det var tack vare författaren Per Hagman och hans reflektioner kring sitt uppdelade liv på den franska Rivieran och den västgötska slätten. Hur han förstod vikten av de små ögonblicken av socialiserande med något affärsbiträde eller någon granne. Konversationer och bekantskaper som ofta annars avfärdas som trivialiteter och betydelselöst kallprat. För mig tillhör just denna typ av stunder några av mina livs mest minnesvärda ögonblick.

Varje gång jag passerar fruktavdelningen inne i en matbutik poppar per automatik affärsbiträdet i Bogotá upp i huvudet. Affärsbiträdet som såg hur jag vände och vred på en för mig främmande frukt och som utbrast: “Vill du att jag ska berätta om ett recept?”, för att sen noggrant redogöra för något recept på en fruktig salsa. Jag har ingen aning om vad hon hette, inte heller något minne av varken frukten eller receptet hon delgav. Men ögonblicket vi delade finns tatuerat djupt under huden, omöjligt att radera.

Jag behöver inte leta särskilt länge i minnet för att flera liknande exempel ska dyka upp. Knappt hinner jag tänka på Moskva förrän jag blir påmind om den där gamla mannen som kom emot mig när jag var ute på promenad en förmiddag. Jag tror inte att han presenterade sig, men de orden som följde var minst sagt märkliga och oförglömliga. “Är du för tidigt född? Det ser jag på din näsa, du har fått för lite mjölk. Två söner kommer du få, och en dotter bara om du önskar det intensivt”.

Eller den där polska kompositören jag sprang in i på bussen mot Skavsta flygplats på väg till Warszawa, och som bjöd på några av de mest förbluffande och roande tio minuterna av mitt liv. “Jag älskar Putin, vilken ledare som håller ihop sitt folk och sitt land. Och jag älskar bögar, vilka fantastiska människor”. Någon han inte älskade riktigt lika mycket var dock sin fotograf och ofrivilliga följeslagare Sebastian, vars nerver jag fick veta var sorgligt klena, och som ofta resulterade i alltför långdragna toalettbesök.

Tunna band, de kan endera bestå av en hastig kontakt med en slumpmässigt utvald individ, eller av en relation som tycktes slitstark och genuin, men som frånkopplad sin miljö och tid bara kommit att bli just en tillfällig vänskap och ett minne blott. Hur tajta vi än må ha varit när vi levde i det där kollektivet i utkanten av Mexiko City– ett gäng med mer än en handfull olika nationaliteter- har avstånd och tid gjort att vi inte lyckats förvalta vänskapen tillräckligt. Därför finns endast tunna band kvar, som balanserar på en ostadig lina.

Tajta vänner då, Mexiko

Men man ska akta sig för att förväxla tunna band med ytlighet, eftersom dessa två alls inte behöver stå i paritet till varandra. Kanske har jag haft några av mina absolut förtroligaste konversationer med främlingar, och där samtal med familjemedlemmar snarare kan framstå som svårare att fördjupa. På semesterorten Puerto Vallerta i Mexiko kändes det för en stund som om jag funnit en själsfrände när jag lärde känna kanadensaren Steve, en man i övre medelåldern. Aldrig har det väl förefallit så enkelt att prata öppensinnat och lättsamt som när vi trillade in på samtal om alltifrån musik till döden.

Steve i bakgrunden

Om starka band har förmågan att få oss att känna oss trygga och att vi duger som vi är, har tunna band i stället kapaciteten att påminna oss själva om att vi är intressanta människor och främja vår personliga utveckling. Kanske upptäcker man genom tunna band nya sidor av sig själv, eller så påminns man om egenskaper man har men som fallit i glömska. Tunna band kan i vissa fall självklart även övergå i starka band, och ibland går det kanske inte att definiera eller mäta vad för slags band man har till någon.

Oavsett kan man kanske se det som att de tunna banden utgör ett viktigt komplement till de starka, och att de tunna banden dessutom kan få oss att uppskatta våra starka band lite mer, och kanske stärka de ytterligare. När kanadensaren Steve beskrev mig som en nyfiken person – nyfiken i bemärkelsen att jag har ett genuint intresse för människors livsöden och ställer fängslande frågor, är jag övertygad om att upprymdheten de orden skänkte mig har fått mig att bibehålla en nyfikenhet till alla mina relationer, även dem jag ibland kanske tagit för givna.

Var skapar man bättre tunna band än på resor? Kanske är det just därför det är så beroendeframkallande att resa. Vetskapen om att man varje dag har möjligheten att stöta på en spännande människa som i sin tur påminner en själv om att man har ett sinne för humor eller en ådra för konst fungerar onekligen som en glädjehöjare. Att resa kan vara som att vandra omkring i ett ständigt stadium av nyförälskelse. För är det inte just kombinationen av att bli oemotståndligt fascinerad av en annan människa samtidigt som man erinrar sig om att man själv inte är så pjåkig, som är nykärlekens främsta dragningskraft? Jag skulle vilja påstå att resor har ungefär samma förmåga, med eller utan romantiska inslag. Att många hävdar sig “ha hittat sig själva” efter en långresa kan inte vara en slump. Skulle man översätta vad samma personer egentligen menar är jag tämligen säker på att de genom nya bekantskaper uppdaterat och utökat sina identiteter till att innefatta mer än vad de innan trodde eller visste.

Starka band som blev ännu starkare, Granada

Man kan också vända på det och se det som smått fantastiskt att man aldrig kommer hitta sig själv, och i stället förundras över att man fortsätter hitta nya sidor av sig själv varje gång man reser. Kanske är en diabetesjämförelse på sin plats för att sätta ord på detta. Starka band är som mitt basinsulin, utan det kan jag inte fungera och det är det som håller mig stabil, harmonisk och frisk. De tunna banden står för det snabbverkande insulinet och fungerar som en påminnelse om vilka åtgärder som behövs för att jag ska bli mitt bästa jag. Alltså är de ofrånkomligen helt beroende av varandra för att jag ska må bra och hålla mig flytande och vid liv.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *