Ukraina och den ukrainska folksjälen

”Ukraina är mitt andra hem”

Så sa och kände jag under en ganska lång men ung tid av mitt liv och gör det kanske i viss mån fortfarande. Kärlekshistorien började 2008, när vi under en klassresa på gymnasiet besökte landet. Jag gick Samhäll/språk och det enda språk som fanns tillgängligt att lära sig i lilla Vimmerby var – hör och häpna! – ryska.

Ukraina – jag hade knappt hört talas om landet. Det var en helt vit fläck på kartan och jag hade svårt att framkalla en enda bild av landet i huvudet. Det var i mångt och mycket en slump, att vi åkte just till Ukraina. Tidigare årgångar hade åkt till Moskva (vilket vi också fick göra senare på året), men min historia skrevs i Ukraina, och helt ärligt kan jag knappt föreställa mig vem, eller var jag hade varit i dag om vi aldrig hade åkt dit.

Om inte det där brevet hade ramlat in hos min rysklärare, skrivet av rektorn från privatskolan Parostok i den Östukrainska staden Poltava, där Karl XII förlorade slaget 1709. Rektorn beskrev så målande skolans, lärarnas och elevernas kärlek till Astrid Lindgren, och hur hela skolans utbildningssystem var präglat av Astrids böcker. Rektorn, som hette Elena, kände till att Vimmerby var Astrids hemort och inspirationen för nästan alla hennes sagor. Hon skrev att skolans högsta önskan var att få besöka denna lilla stad och således ta del av Astrids värld. I och med detta brev bestämdes det att vi skulle göra ett utbyte med skolan i Poltava. Vi skulle resa till dem och de skulle sedan komma till oss.

För min egen del var det mest en fråga om att bocka av ytterligare ett land på min lista av alla obesökta länder. Jag hade ingen aning om hur upplevelsen i Poltava skulle påverka mig, hur den skulle komma att forma mig som människa och mina val i framtiden. Men så var dagen kommen när vi rullade in på den ukrainska skolans uppfart efter en lång och skumpig bussresa från Kiev. Trötta klev vi av bussen och möttes av en hjälpande hand från några ukrainska elever på skolan. Vi svenskor var inte vana vid sådant gentlemannastuk, så många av oss passerade bara lite förvirrat den utsträckta handen. Väl inne i skolbyggnaden radade alla ungdomar i ålder 6-17 år upp sig i ståtliga skoluniformer och stämde upp i sång. De hade övat in Idas sommarvisa och sjöng den stolt i olika stämmor på nästintill felfri svenska. Jag tittade runt på mina skolkamrater och såg att alla var våta i ögonen, för ingen av oss var nog beredd på att få ett sånt här välkomnande.

Nästkommande dagar skulle komma att bli ett enda stort gråtkalas som sköt i höjden den dag vi var tvungna att lämna skolan och våra nyfunna vänner. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det var med dessa människor som gjorde oss alla så känslofyllda, men jag visste att det handlade om kärlek. Deras sätt att ta hand om varandra och deras gästfrihet skakade om oss så till den grad att vi alla åkte hem som nya personer. De hade utan ord, men med gester på något vis förkroppsligat allt som ingår i ordet gemenskap – där egot blir den som hamnar på pottkanten. Vi hade tillsammans med dem skapat ett “we space”, där alla kände sig lika viktiga och uppskattade. Jagen suddades ut och smälte ihop till ett Vi. Avskedet med eleverna var som taget ur den mest dramatiska såpoperan, och det fälldes tårar som skulle räcka till att förhindra den värsta av torka. Det snyftades och gräts i över en halvtimme efter det att bussen lämnat Parostok, och det hela kändes nästan som en begravningsceremoni. Alla lämnades med en klump i magen, förmodligen undrandes över om vi någonsin skulle kunna känna så här starkt för någonting igen.

Eleverna vinkar farväl till oss

Detta var mitt första möte med Ukraina och dess människor, men inte det sista. När en av lärarna på skolan hade frågat mig om mina framtidsplaner hade jag svarat, att jag ville åka till Asien för att bli engelsklärare för ett tag. Samma lärare undrade då, varför jag inte ville komma tillbaka till Poltava istället och undervisa hennes elever i svenska. Tja… varför inte?

Och så fick det helt enkelt bli. Ett halvår senare satt jag och min trogna vän Emma på flyget mot Ukraina, för att denna gång förlänga vistelsen till två månader. Vi fick en liten slant för undervisningen, samt logi och bodde större delen av tiden hos en varm och omhändertagande ukrainsk familj, vars dotter gick på skolan och vars ekonomiska situation var svår. Månaderna i Poltava var smått överväldigande och vi trivdes som fiskar i vatten. Svenskundervisningen gick väl dock så där, vilket kanske inte var så konstigt, då våra kunskaper i ryska var minst sagt bristfälliga – liksom deras engelskkunskaper. Det blev många missförstånd men också många härliga skrattattacker. Eleverna tyckte att det var roligt att öva sin engelska och gjorde det så ofta de fick tillfälle. Frågorna flödade:


”Elionora, you like eat bananas?”

”Elionora, do you have any domestic animals?”

”Domestic animals??”

”Yes, the little dog and the pussycat?”

Svensklektion


Den bristfälliga engelskan visade sig vara allmän i Poltava. När min mamma och hennes väninna kom och hälsade på mig och Emma besökte vi ett konstmuseum och blev tilldelade en engelsktalande guide. Jag kan dock inte påstå att guidens engelskkunskaper var något att skryta med, för hon hittade liksom inte riktigt orden. Några exempel: En tavla föreställande en man som håller på att drunkna:

”He died from water”

Exempel två: En tavla föreställande en man som blivit halshuggen:

”They destroyed his head”

Allt detta sades med en väldigt grov östeuropeisk accent, som förstås ytterligare förstärkte komiken i situationen. Att museet i sig inte var en sensation gjorde ju inte heller inte saken bättre.

Men oj, så omhändertagna mamma och hennes väninna blev av skolan i Poltava, så till den milda grad att de sedan lämnade Ukraina med samma tunga bröst och rödgråtna ögon som vi hade gjort ett halvår tidigare. Efter några veckor var det vår tur att åter ta farväl av våra ukrainska vänner, som hade hunnit bli våra bästa kompisar under de två månaderna på skolan. Nu fullkomligen sprutade tårarna, när vi ihåliga av sorg lämnade våra bästisar för andra gången. Dock fanns där en liten strimma av hopp, eftersom vi nu insåg att chanserna var ännu större att hålla kontakten och en dag återigen återvända. Jag hade mina funderingar på att åka tillbaka redan några månader senare, men var rädd för att nya minnen inte skulle kunna toppa de gamla och på så sätt sudda ut det nostalgiska täcke, som vilade över mina ukrainska minnen. Därför valde jag i stället att styra kosan mot Moskva – som jag också vid denna tid hade hunnit förälska mig i – för att vässa min ryska med förhoppningen om att under tiden i Moskva kunna göra en avstickare västerut för att hälsa på mina vänner i Poltava.

Jag och min mamma i Ukraina
Våra ukrainska ”föräldrar”
Mamman och dottern i familjen

När jag efter några månaders nötande i Moskva blivit tillräckligt säker på min ryska, bokade jag ett tåg till Ukraina och snart var jag tillbaka i Poltava för tredje gången. Denna gång var jag ensam och upplevelsen blev något annorlunda än föregående visiter – om än dock bra. Nu kunde jag för första gången föra konversationer på ryska och lära känna människorna lite mer på djupet.

Men det är inte bara positivt att kunna bra ryska i Ukraina. På skolan fanns några elever vars familjer endast talade ukrainska hemma och där allt som hade med Ryssland – och det ryska språket att göra – upplevdes negativt. Jag tillbringade en kväll hos en av dessa familjer och det var inga bekymmer att prata ryska, fram till dess att farföräldrarna klampade in i huset. De ville under inga som helst omständigheter prata ryska. I stället fick jag prata tyska med dem, ett språk de knappt behärskade själva. Men eftersom ingen annan förstod tyska fick farföräldrarna översätta vår tyska till ukrainska för resterande personer runt matbordet, som i sin tur fick översätta till antingen ryska eller till engelska tillbaka till mig. Vi satt alltså kring ett bord och diskuterade på fyra olika språk, när vi alla egentligen lika gärna hade kunnat prata ryska. Kvällen avslutades med att en av sönerna i familjen blev ombedd att ställa sig upp och sjunga den ukrainska nationalsången, för att sedan uppmana mig att sjunga den svenska. När jag blivit lite kompis med farfadern kunde jag dock inte låta bli att med glimten i ögat erbjuda mig att även sjunga den ryska nationalsången. Kanske ett wildcard och potentiell stämningsförstörare, men skämtet gick lyckligtvis hem.

Hur som helst var det en något absurd upplevelse för mig och jag förstod för första gången känsligheten med språk. Det handlar ofta om små nyanser i språken, som utgör en diffus, om än dock tydlig markör för någon slags makt . Är man i Ryssland och vill säga att man varit i Ukraina, heter det att man var “Na Ukraine”. Na betyder , och anledningen till att man använder just na syftar på att Ukraina ligger på kanten av Ryssland. “Krai” (U-krai-na) betyder dessutom kant på ryska. Råkar man dock säga “Na Ukraine” när man är i Ukraina blir man ofta snabbt rättad till att säga “V Ukraine”, som betyder ”i Ukraina”, eftersom ukrainarna inte gillar idén av att bara vara ett land på kanten av Ryssland. Inte helt lätt för någon som nyss har börjat få pejl på ryskan, när man måste tänka sig för när man vill säga något så enkelt som att man har varit på en viss plats!

Man kanske kan tro att kärleken till Ukraina och människorna dalade där, men tvärtom blev Ukraina och den ukrainska folksjälen bara mer intressant. De respekterade mig och jag respekterade dem, även om vi inte alltid hade delade meningar, i synnerhet om Ryssland. Ukrainarna blev plötsligt mänskliga i mina ögon och inte längre drömlika fantasifigurer, som aldrig gjorde eller tyckte fel. Jag fick en större förståelse för det politiska spelet mellan Ukraina och Ryssland och upptäckte snart att där fanns två läger i Ukraina; Antingen sympatiserade man med Ryssland och tyckte att kommunisttiden var något bra eller så var man ofta fientligt inställd mot Ryssland och var inte intresserad av att över huvud taget tala om landet, annat än i negativ bemärkelse. Jag ville hitta någon som var neutral i frågan, men fann knappt någon.

Under min tredje visit i Poltava bodde jag mestadels hos en elevs familj i en lägenhet. Mamman där var en av de coolaste kvinnor jag någonsin har träffat. Hon var så där bedårande vacker att det nästan gör lite ont, men verkade knappt medveten eller åtminstone inte alls intresserad av sin förbluffande skönhet. Vi tillbringade kvällarna över några glas vin och heta diskussioner, och hon var en av de få människor jag mött i Ukraina som – med kloka argument – kunde argumentera för båda sidorna i den politiska debatten.

Det var en intressant vecka där jag fick lära känna nya sidor hos många av de människor som jag träffat under mina tidigare besök i staden. Det var inte med samma dramatik som jag lämnade Ukraina denna gång, men nog fällde jag en och annan tår.

”Charlie Chaplin skulle gå på disco, han var alltid före …”

Min erfarenhet av det ukrainska folket är att de aldrig lämnar mig oberörd. Om du, kära läsare, får chansen att åka till Ukraina, vill jag uppmana dig att göra en ansträngning för att lära känna människorna där. Om så bara en enda. Låt ukrainarna skaka om dig, låt dig drabbas och förändras och du kommer snart att förstå vad jag pratar om.

Vimmerby – Poltava (japp jag och Emma broderade med lite hjälp …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *